expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 27 oktober 2009

Sundsvalls höst-skivmässa 2009 - en besvikelse

Skivmässorna har alltid varit något av årets höjdpunkter! Här i Sundsvall kommer dom två gånger under året, en vårmässa i april och en höstmässa i oktober. Tyvärr blir det svårare och svårare att försöka hålla nån form av positivitet och engagemang kring skivmässorna numera. Vårmässan i april var en, enligt mig, flopp där man krockade med en större skivmässa i Stockholm som utställarna från södra Sverige föredrog. Höstmässan för ett år sen floppade för att man knappt hade gjort nån reklam alls. Detta år var reklamen bra, spottar i de kommersiella kanalerna nästan varje kvart och affischer fanns uppe. Ändå var detta, tyvärr, i mina ögon en ännu större besvikelse än vårens mässa. Totalt sätt räknade jag till 10 stycken utställare plus en som sålde små prydnadsgitarrer. Jämför detta med att man för ett par år sen fyllde hela Tonhallen. Nu ska man vara glad om man fyller hela rockklubben Pipeline, där mässorna går nu för tiden. OK, man hade en negativ motgång. Normalt brukar man lägga mässorna kloss i kloss med den något större Umeås skivmässa som brukar vara dan efter Sundsvalls, så alla säljarna brukar först vara i Sundsvall och sen åka till Umeå. Nu är Umeås mässa inte förrän den 25:e vilket kanske gör att många av säljarna från södra Sverige inte tycker att det är värt att åka till en stad som med en enda skivaffär, speciellt med tanke på bensinpriset. Sen finns ju den normala debatten om nedladdning och annat, men den debatten vill jag inte dra upp här (detta är ju en mp3-frizon), mer än att säga att jag tror att många av dom som går på skivmässor numera förmodligen vid det här laget redan har tagit ställning i den diskussionen och går ändå. Jag hoppas att man tar sig en funderare på hur man ska locka fler säljare från södra Sverige för skivmässan är viktig! Det är ett andningshål här uppe efter att bara ha fått köpa skivor på den enda skivaffären här, Harvest Records, samt Erikshjälpen och de få loppisar som har nåt i skivväg som inte är Pelle Karlsson, Vikingarna och Mia Marianne & Per Philip.
Nå, årets mässa var en gigantisk besvikelse, men det hindrade inte mig att komma hem med lite skivor. Jag handlade mest från två handlare från Sveriges mittendel, en från Gävle och en från Dalarna, vars långa rad med 10 kronorsskivor var en riktig guldgruva. I övrigt fanns också mässans två stamsäljare, Roger Elfström och hans "Förlorade favoriter" samt klubbägaren Daniel Westins låda med jazz, synth och soul.

Bland denna hösts godbitar fanns en skön platta med hammondorganisten Jimmy McGriff och ett storband ledd av Manny Albam. Skivan innehåller uteslutande Count Basielåtar som "Cherry poit", "Cute", "Avenue C" och "Splanky", fast med en skön hammondorgel där istället för ett gungande pianospel. Som jag tidigare skrivit så är min favorit i hammondgenren Jimmy Smith och Jimmy McGriff är inte i klass med honom, men det är få och andra sidan. Men plattan bjuder på ett toppsväng ändå och här tycker jag att McGriff är kanonbra och lyfter storbandet enormt!
En annan favorit är den fjärde delen av Oscar Petersons storsäljande skivsvit "Night train" utgiven på Verve. Petersons trio spelar kända standards som "It ain´t necessarily so", "This can´t be love" och "Between the devil and the deep blue sea" och har ett oerhört sväng!
En kanonplatta jag införskaffade var amerikanska legendariska soulgruppen Shalamars platta "Three for love" från 1980. Shalamar hann med hela nio plattor under bandets drygt 10-åriga existens och var startbandet för ett par av 80-talets stora soulstjärnor, Jody Watley och Howard Hewitt. "Three for love" står med ena foten i 70-talets soul med stråkar och andra foten i 80-talet med en tuffare stil och rekommenderas varmt! En klassisk och skön soulstänkare från en av de skönstaste perioderna inom soulmusiken.
Bland andra fullängdare som jag köpte på mässan fanns mer soul, The Passadenas "To whom it may concern", tjejen som gav ballonghåret ett ansikte, Mari Wilson, Harry James med tidigare outgivna låtar, Donna Summer med låtar av Quincy Jones och en samling jazzhits från 1933.
Lite singlar köpte jag förstås också, bland annat Östen Warnerbrings svenska version av evergreenen "Red roses for a blue lady", "En röd blomma till en blond flicka", en låt med Kim Carnes som jag hade letat länge efter, "Crazy in the night", en tidig Ultravox "All stood still", alltför bortglömda holländska soulgruppen Lois Lane med "I wanna be", Red Box "Lean on me", INXS "Diseppear" och en kultsingel med Fancy. Tyske discofantomen Fancy är normalt en kanonartist, men att höra honom spela Beatles "All my loving" är mer komiskt än bra!

Som sagt, jag tänker inte sia kring skivmarknadernas framtid kontra nedladdning och MP3, det är inte för det jag har denna blogg, men jag hoppas på en bättring och en återkomst i stor stil till våren 2010 för skivmässan i Sundsvall som företeelse behövs, men det är många pusselbitar som ska falla på plats för att det ska funka. Det har det inte riktigt gjort de senaste åren, men man kanske ska tänka framåt nu och lite mer positivt. Kul är det i alla fall att gå på skivmässa och detta år var andelen långa rader med svindyra hårdrocksskivor gudskelov mycket färre än normalt. Alltid nåt...

Tre spår från mässan bjuder jag på. Det blir från Shalamars platta, låten "Full of fire". Sen blir det Mari Wilson och hennes hit "Just what i always wanted", samt som kontrast Östen Warnerbring och hans 60-talare "En röd blomma till en blond flicka".





tisdag 20 oktober 2009

Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet

Jag erkänner att Skivguiden varit enormt grabbig hittills. Med undantag från Nanne och Angelique i Sound Of Music så har det inte varit en enda tjej jag skrivit om. Då är det verkligen på tiden och då tänkte jag ta i ordentligt med det bästa som finns, Lisa Nilsson, en sångerska som legat mig varmt om hjärtat i nästan 20 år, ända sen jag hörde hennes platta "Indistructable" från 1990, en bortglömd platta med henne som jag gillade skarpt. Hon har en gudabenådad röst som smälter berg och en förmåga att framföra texter så de låter otroligt trovärdiga. Också är hon rasande snygg också! Därefter har jag samlat på mig alla hennes plattor (ja, även den innan också, "Lean on me").

"Himlen runt hörnet" är inte på nåt sätt en unik skiva. Det är ju hennes mest kända och sålda så att hitta den på second hand-affärer är förstås inte svårt. Det ex jag har är dock köpt under plattans storhetsperiod. Det var när jag börjat min tredje termin på gymnasiet på hösten 1992 som jag sa att jag skulle unna mig att köpa en helt ny platta när första studiebidraget kom för terminen (ja, jag var rätt snål på den tiden...). Resultatet när pengarna väl kom blev att jag gick på skivavdelningen på dåvarande Forum i Sundsvall och köpte just Lisas "Himlen runt hörnet", detta efter att konstant diggat "Varje gång jag ser dig" och titelspåret hela sommaren lång.
Därefter så var ett annat plus att Ratata låg bakom skivans text, musik och produktion, eftersom Mauro Scocco och Johan Ekelund sen 80-talet var några svenska synthhjältar för mig.

Jag gillar texterna på plattan väldigt mycket. Lisa lyckas verkligen få titelspåret trovärdigt med sitt sångsätt och hennes sätt att framföra Mauro Scoccos fantastiska text i "Allt jag behöver" kan få en att verkligen tycka synd om Lisa när hon sjunger. "Aldrig, aldrig, aldrig" är för övrigt en ballad som hamnat oförtjänt i skymundan av "Himlen runt hörnet", men som skulle kunnat ha blivit lika stor hit. Lisa rör sig här smidigt mellan vackra ballader och snabba souldiscoartade låtar ("Varje gång jag ser dig") och funkiga låtar som "Här kommer han". Dessutom är det intressant att höra hennes melodifestivalbidrag från 1989, "Du", på denna platta, fast i nyförpackad 90-talsvariant.

Detta är enligt mig en av de bästa svenska plattorna som kommit och ett stycke odödlig klassiker! Ett exempel på hur man kan sammanföra tre otroliga artister till en fantastisk enhet inom musikens värld. Lyssna och njut!

Jag har valt två ballader från plattan. "Himlen runt hörnet" må vara väl spelad, men videon syns inte så ofta. Dessutom videon till tredje singeln, "Allt jag behöver".



fredag 9 oktober 2009

Stan Hasselgard - Jammin' at Jubilee

Under andra världskriget så fanns det ett väldigt omtalat radioprogram i USA som hette Jubilee. Det var ett program specialgjort för att underhålla färgade amerikanska soldater under andra världskriget. Flera av dom sändningarna bevarades för eftervärlden och många av jazzvärldens giganter spelade på dessa shower för att underhålla trupperna i Europa. Serien pågick ända till 1953 och 1948 så dök den enda svensken upp i Jubilee, Åke Hasselgård. Hasselgård, född i Sundsvall, var under 40-talet svensk musiks största utlandsexport och han blev så uppmärksammad att även Benny Goodman blev imponerad på svenskens swing och Hasselgård ingick i Goodmans septett under sina sista år. Åke var ju inget gångbart namn utomlands så i USA blev han Stan Hasselgard. Hasselgård hade stora planer på att bilda sitt eget amerikanska band när han 1948 omkom i en bilolycka bara 26 år gammal och jazzvärlden hade förlorat en blivande världslegend. Sen har det gått många olika sidohistorier och sägner om vad somegentligen orsakade olyckan. Det finns rykten om att Hasselgård egentligen blev mördad av saxofonisten Wardell Grey, för att Hasselgård hade ett förhållande med Greys dåvarande flickvän, men egentligen var han ihop med June Eckstein, musikern Billy Ecksteins exfru. Några hävdar också att det var Benny Goodman själv som mördade Hasselgård i avundsjuka och rädsla att svensken skulle bli bättre än han själv, men inget blev klarlagt och bilolycka är den officiella dödsorsaken.
Nå, denna skiva innehåller alltså Hasselgårds framträdanden i Jubilee under sitt sista levnadsår. De två sista låtarna på platta, "Swedish pastry" och "Mels idea", inspelade under sommaren 1948 med Goodman, Grey, Mary Lou Williams, bassisten Clyde Lombari och trumslagaren Mel Zelnick, är också de sista inspelningarna Hasselgård gjorde innan sin död. Skivan är utgiven på det svenska kanonbolaget Dragon och av dess ständige nestor Lars Westin som dessutom som vanligt skrivit en bra historisk text på baksidan av fodralet, om Åkes framträdanden i Jubilee.

Denna skiva är köpt på Myrorna här i Sundsvall för ca 2 år sen och den är ett historiskt mästerverk där Åke verkligen får både lysa själv som klarinettist och som sidopartner med Benny Goodman. "Swedish pastry", som känns nästan som Hasselgårds signaturmelodi, dyker upp vid två tillfällen, liksom "Mel´s idea", och han gör även en väldigt häftig version av Duke Ellingtons "C jam blues". Lyssna även på när Hasselgård får chansen att hälsa hem till dom svenska lyssnare som hörde sändningen på tysk radio via kortvåg, först på svenska inför en frågande programledare Gene Norman, och sen på engelska.

Detta är inte bara en kanonplatta rent musikaliskt, det är en historisk platta också där man får möta Åke live med dom stora stjärnorna och dessutom höra det sista han gjorde på skiva, allt sänt i klassisk amerikansk radio. En värdig hyllning till en av svensk jazz allra största!

Ett spår har jag lyckats hitta från plattan så det blir den, där Benny Goodman också är med, "Swedish pastry".

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...