expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 22 december 2009

Julmusiken behövs - trots allt...

Till absolut ingens förvåning så ska även jag skriva lite om julskivor så här i dessa dagar. För mig har den genren en märklig plats i samlingen. Man hör skivan bara en gång om året, det är inget jag köper mycket av nån annan årstid än vid juletider (om det inte är nån kommersiell julhit från 80- och 90-talet för då köper jag den som samlingsobjekt) och det ska vara en viss stämning på skivan för att jag ska vara nöjd. Jag tror inte att jag är mer kräsen på nån genre än vid julskivor, men jag tror att vi alla är så när det kommer till sån musik. Julmusik har fått en liten "nödvändigt-ont"-klang de senaste åren. Svensken hatar den, blir vansinnig på den och vill inte höra den, men kan ändå inte vara utan den. Om alla jullåtar skulle strejka och inte en enda jullåt skulle spelas under en hel jul så är jag övertygad om att man skulle, trots att alla idag säger sig hata julmusiken överallt, sakna den och kräva att få höra de klassiska jullåtarna ändå.

Jag är då galen i den traditionella julmusiken. Det är klart att modernare julhits som "Last christmas", "Do they know it´s christmas", "Tänd ett ljus" och "Mer jul" går ner vid jultider, men helst hör jag på en mysig kör sjungandes julsånger som "Stilla natt", "White christmas", "Staffansvisan" och framför allt "Gläns över sjö och strand" som är min absoluta favorit! Gärna med nedsläkta lampor och småljus omkring mig. Då är det jul för mig! Svensken har också en rolig egenhet när det gäller julmusik och det är den konstiga synen på förnyelse av julmusiken. När julen börjar så är man rätt intresserad av diverse nyskapande jullåtar. Man tar Peter Jöbacks pojkbandslikande julplatta till sitt hjärta, man blir glad när man gör nåt helt nytt till jul som ingen artist tänkt på och man kallas Band Aids tredje försök 2004 för framtidens jullåt, men när nästa jul kommer så sätter vi ändå på Christer Sjögrens och Carolas julplattor eller Bing Crosby sjungandes om sin vita jul och känner oss trots allt trygga med det. Trots allt är det ju Band Aid 1 som är mest jul och mest klassisk! Just Ds julrap "Jul igen" för väl räknas som det senast riktigt nyskapande som ändå fastnat som en riktig julklassiker hos folken. Och under 2000-talet så har andelen jullåtar av kvalitet på hitlistorna inte duggat tätt precis. Och inte mig emot. Det finns för mycket kladd där man tror sig kunna använda julmusiken mer som en kassakossa än för att ge folket lite stämning. Det räcker att julen är kommersiell för affärsmännen, vi som ska uppleva julen på allvar kan väl få ha den kommersiellfri och bara njuta!

Som jag sa så har jag inte lagt ner så mycket pengar på julskivor, främst eftersom jag ändå hör så mycket jullåtar live på diverse kyrkokonserter och annat, men jag har en näve som jag gillar
att spela varje år. Och främst i skörden ligger två skivor, dels Jussi Björlings "Oh helga natt". Ingen jul utan "Oh helga natt" sjungen av Jussi Björling! När jag hittade den singeln och köpte den på Erikshjälpen så var det fortfarande september och gräset var fortfarande grönt.
Den andra skivan är en speciell skiva. Jag är ingen storkonsument på dansband, verkligen inte, men en skiva som följt mig i snart 15 år och som jag sätter på varje år är Stefan Borsch "Ikväll jag tänder ett ljus". Stefan Borsch, som var Vikingarnas sångare innan Christer Sjögren, har gjort en skiva med jullåtar som för mig doftar julnostlagi med en riktigt bra kör, en bra orkester och bjällerklockor. För mig är det klassisk julmys på hög nivå!
En udda och kul julskiva i samlingen är en skiva som kom 1988 och innehöll flera av dåtidens stora artister som sjöng nyskrivna jullåtar. På plattan "TipTap" delar Ratata, Mikael Rickfors och Orup plats med Östen Warnerbring och Monica Zetterlund. Det finns några sänkare som inte håller nån riktig julstämningsklass, men det finns också ett par riktiga hödare, som Orup som i låten "Herre Gud" beskriver om jul i en värld av krig och oroligheter till en riktigt kul produktion och småjazzig melodi. En annan favorit är när Anders Glenmark och Björn Skifs i klär sig rollen som tomten och klagar över julens jobb och problem på ett roligt och humoristiskt sätt i "Tomtens klagan"!
Vill man ha en mer klassisk julskiva med kyrkokör så kan jag rekommendera "Jul med Adolf Fredrik" med Hågan Hagegård och Adolf Fredriks Ungdoms- och Flickkör. "Oh helga natt" kanske inte sjungs av Jussi, men den är stämningsfylld likväl med Hagegård.
Amerikanska christmas carols är också en fröjd för örat och oftast snyggt gjorda. Och är de sjungna med Mariah Careys röst på hennes julskiva "Merry christmas" från 1994 så kan det inte bli bättre. "All i want for christmas is you" är en av dom bättre mer moderna julhitsen som kommit fram. Plattan blandar traditionella carols med nyskrivna låtar och höra Mariah sjunga "Silent night" är en rysning. Sen kanske hon inte riktigt har röst för att sjönga vare sig Händel eller "Oh helga natt", men det är förlåtligt.

Som sagt, det finns mycket julmusik och oavsett hur många undersökningar som visar att vi hatar julmusiken mest när vi julhandlar och hur många gånger vi än stönar när vi hör "Mer jul" eller "Jul igen" för 50:e gången så tror jag att vi skulle stöna än mer om vi inte fick höra en endaste jullåt under våra julbestyr! Vi behöver julen! God (skiv)jul på er allihop!

Stefan Borsch ska få sjunga "Ikväll jag tänder ett ljus" och Mariah Carey önskar "All i want for christmas is you"



onsdag 2 december 2009

King - Bitter sweet

Jag tänkte hoppa tillbaka till det engelska 80-talet, som jag tidigare sagt var det decenniets största guldgruva i musikbranschen då. Gruppen King var ett band som hade en väldigt kort men kul karriär mellan 1984-86 och var centrerad kring sångaren Paul King. Bandet fick en hit direkt med sin första singel 1985 "Love & pride", en låt som jag dock inte tycker är nåt mästerverk från det året, vilket är otroligt sagt av mig eftersom 1985 är mitt favoritår och det mesta därifrån är guldkorn på musikhimlen. Debutplattan "Steps in time" är inte dålig, men bleknar i jämförelse med uppföljarplattan som kom på hösten samma år. Produktiviteten på bandet var det då inget fel på.

När den singeln "Alone without you" kom i september och blev en stor hit så gillade jag den från början och tyckte den var en kul indierocklåt med sköna gitarrer. Det tog några år dock innan jag hittade plattan "Bitter sweet", på Förlorade favoriter i Sundsvall 1994. Till min glädje och överraskning var det en riktig engelsk poppärla! Den var långt bättre än jag kunde föreställa mig och visade upp ett band som hade potential att bli långt större än de blev. Förutom "Alone without you" har plattan en singel till som når upp till samma kvalitet och till och med nästan starkare och det är uppföljarsingeln "The taste of your tears" som är en av dom snyggaste engelska 80-talslåtar jag vet och där Paul Kings sångröst aldrig låtit bättre.
Plattan i övrigt låter brittisk pop ut i fingerspetsarna och har många spännande och bra låtar som totalt sätt ger en skön och intressant blandning och ljudbild! "Torture" är en låt som borde ha blivit en hit och i "2MB" så gör bandet plötsligt ett dyk i en sorts engelsk popreggae som är väldigt tillbakalutande och skön! "(KFAD) Wait for no one" är en annan lättsam poplåt som är genialisk! Plattan är producerad av Richard James Burgess som legat bakom många engelska 80-talsband, bland annat de två första plattorna med Spandau Ballet.
Paul King har en mycket bra sångröst med ett intressant vibrato som jag i "Love and pride" inte alls tyckte passade, men som känns helt rätt på den här plattan.

Tyvärr var alltså äventyret över efter "The taste of your tears" och bandet splittrades och Paul King försökte sig på en solokarriär, vilket inte alls gick bra och jag kan förstå det. Singeln "I know" som blev en mindre hit i England är inte alls lika intressant musikalisk som hans bands låtar var. Ni som känner igen namnet Paul King sen tidigare kanske vet att han sen blev VJ på MTV och idag finns på MTVs jukeboxkanal VH1. Det hade varit kul att se honom presentera nån video med sitt eget band nån gång, men till dess så kan ni som vill bekanta er med bandet King skaffa den samling med gruppen som kom 1998. I och för sig är jag lite emot att man gör samlingsplattor med band som bara har gjort två plattor och som inte ens släppt fler singlar än det finns fingrar på ena handen, men det visar upp ett band som på två plattor visade upp kunskapen att göra poppärlor av bästa märke som doftade, kändes och var brittisk i varenda ton. Ett bortglömt band som förtjänas att återupptäckas!

Två av bandets singlar får representera plattan här, tyvärr inte i dess bästa framträdande, men ändå. "Alone without you" och "The taste of your tears" framförs här från Top Of The Pops 1985 (två olika datum). Dock görs Paul King ingen större hemlighet av att man mimar och spelar playback, vilket är lite trist. Men musiken går ju fram i alla fall.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...