expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 24 februari 2010

Chubby Jackson And His Fifth Dimensional Jazz Group - Dee Dee´s dance/Boomsie

Jag inser att jag varit lite snål med jazz på stenkaka så jag ska råda bot på det. När man gräver i second handaffärerna efter 78-varvsskivor med jazz på så hittar man till 70 % mest swing och storband. Benny Goodman och Woody Herman totaldominerar med lite Count Basie, Tommy Dorsey och Harry James runt omkring. Bebop däremot är det svårare att hitta av nån anledning. Det kompletteras väl dock av det faktum att det istället är många fler originalutsläpp på vinyl av bop än storband.

Denna Cupolutgåva är helt odramatiskt köpt på Erikshjälpen i Sundsvall för ca fem år sen för sex kronor, men så är det en speciellt bra skiva också! Chubby Jackson var en basist som varmest känd för att ha spelat med Woody Herman i flera år och därefter spelat på flertalet bopmusikers plattor, bland annat Gerry Mulligan. Men han har också drivit ett flertal framgångsrika egna band varav hans "fifth dimensional jazz group" var en av de mest framgångsrika. Dom spelade i slutet av 40-talet och bestod, förutom Jackson själv, av Conte Candoli, trumpet, Frank Socolow, tenorsax, Terry Gibbs, vibrafon, Lou Levy, piano och Denzil Best, trummor. Denna skiva innehåller två väldigt spännande och härliga boplåtar, dels den riktigt ösiga "Dee Dee´s dance" och den avkopplande svängiga "Boomsie". Låtarna har båda samma inledande stil, melodin spelas av Candoli, Socolow och Gibbs tillsammans på ett mycket snyggt och proffsigt sätt innan de solar härligt var för sig, för att på slutet åter mötas i melodislingan.

Detta är bebopjazz på högsta nivå och, enligt mig, på en helt annan nivå än t ex Charlie Parker, utan att klanka ner allt för mycket på ikonen. 1947-48 spelade Chubby Jackson And His Fifth Dimensional Jazz Group i Sverige flitigt och de konserterna spelades in och har getts ut. Vill man därför höra ännu mer med detta band så kan jag varmt rekommentera samlingsskivan "Bebop Enters Sweden 1947-49", som också innehåller låtar med Dizzy Gillespie med svenska musiker samt James Moodys svenska band som jag skrev om tidigare. Skivan är förövrigt utgiven av svenska kanonbolaget Dragon!

Chubby Jackson föddes 1918 och levde så länge som till 2003 och har även två barn som gått i hans fotspår när det gäller jazz. Sonen Duffy Jackson är jazztrummis och dottern Jaijai Jackson är radiopratare och skapade föreningen "The Jazz Network Worldwide" där jazzmusiker från hela världen kan träffas.

Jag bjuder då på båda låtarna, "Dee Dee's dance" och "Boomsie".



söndag 14 februari 2010

X-Perience - Magic fields

Ibland kan det slå till som en blixt från en klar himmel när man hör en platta och man bara får ett oerhört begär att skaffa den plattan man hört. Framför allt om skivan också är förknippad med ett minne. Så skedde en gång 1997, då jag dessutom var nyförälskad i den genre som kallas eurodisco som jag också samlar på. Det var då jag första gången kom i kontakt med tyska gruppen X-Perience som består (eller bestod då) av syskonen Mattias och Claudia Uhle och Mattias Uhles före detta klasskamrat Alexander Keiser. Bandet gör en sorts svävande synthpopsinspirerad eurodisco med Claudia Uhles vackra operaliknande sångröst i förgrunden. Jag hörde dom då första gången 1997 under mitt allra första besök i Stockholm då jag skulle på en kurs för min dåvarande förenings MHF-Ungdoms räkning. Jag och en annan medlem åkte med ett gäng medlemmar från Västerbotten ner och dom hörde alltså på X-Perience då årsgamla debutplatta "Magic fields" i bilstereon på repeat vilket jag föll som en sten för. Framför allt gav låten "A neverendning dream" mig gåshud. Så när jag kom hem från Stockholm så var det bara att gå in på "Skivbutiken" i Sundsvall och specialbeställa skivan och sen dess har jag också spelat den på repeat några gånger för det är tveklöst en av de bästa eurodiscoplattor jag äger! X-Perience gör en typ av euro som skiljer sig rätt markant från det mesta i genren som kom i mitten av 90-talet med en drömsk stämning, oerhört vacker sång och en av de snyggaste produktionerna från den tiden! Personligen tycker jag att Claudia Uhle är en av de mest underskattade sångerskorna i musikhistorien och det är en gåta att hon inte fått nåt stort genombrott utanför mellaneuropa.

"Magic fields" är alltså en drömsk och vacker skapelse, samtidigt som den också är dansant och skön för dansgolvet. "A neverending dream" står i en klass för sig, men titelspåret, samt hiten "Circle of love", är också är sköna låtar i danstempo, medan "Mirrors" är en vacker svävande ballad. Andra snygga låtar är "The night moved on" och den lugnare "The sun".

När jag sen via nätet letade mig fram till information om X-Periences plattor så hade redan en ny platta, "Take me home", släppts, så det var bara att gå tillbaka till "Skivbutiken" och göra en ny specialbeställning.
Intressant är att Claudia Uhle lämnade X-Perience 2008 för att bilda solobandet Angelzoom, som är mer inriktat på gothmusik, och en av låtarna på denna platta just heter "Angel zoom", en pianoballad inte helt olikt Enyas stil.
"Take me home" är också en kanonplatta som bör avnutas. Tyvärr har jag inte lyckats få de andra två plattorna med bandet än, men den som väntar på nåt gott. Nämnas bör också den storslagna och mäktiga låten "Island of dreams" från 2000 som var temat till tyska versionen av "Expedition Robinson".
Det är sällan som ett intresse för ett band blir så påtaglig hos mig på så kort tid, men X-Perience är ett undantag och är ett euroband med egna vägar, med egen stil, som borde ha sålts mycket mer i övriga Europa än vad de gjorde. Dom kanske inte var så kommersiella som många i samma genre var här i Sverige, men dom skapade en helt annan stämning med sin musik!

Jag har här valt två låtar av olika karaktärer för att visa X-perience bredd. Dels eurokaskaden "A neverendning dream", i en liveupptagning från TV, och dels den lugnare "Mirrors".



lördag 6 februari 2010

Tears For Fears - The seeds of love

Ett av mina favoritband från 80-talet har alltid varit Tears For Fears. Roland Orzabal och Curt Smith har haft förmågan att både skriva traditionell pop och blanda upp det med spännande och ny musik som knappast kan kallas förutsägbar. Dessutom har jag alltid gillat Roland Orzabals röst. Egentligen kan han ju inte sjunga alls, men han har ändå en udda och spännande sångröst som verkligen passar bandets stil! Bandet har ju egentligen två uppsättningar, dels den traditionella med de två ovannämnda medlemmarna som tillhörde 80-talet och med kul och sköna synthpopinfluerade hits. Och dels Orzabals soloförsök att driva bandet under 90-talet då han skrev mycket mer experimentella låtar som inte var av det mest hitvänliga. Dessa är dock underskattade och låtar som "Break it down again" och "Laid so low (tears roll down)" tillhör några av 90-talets mest bortglömda hits. Och den platta som klassas som bandets lågvattenmärke, "Raoul and the kings of Spain" från 1995, är också riktigt bra, åtminstone i dess rent musikaliska skapelse.

Den platta av Tears For Fears som dock ligger mig varmast om hjärtat är deras klassiker från 1989, "The seeds of love", mesta dels skriven av Orzabal och keybordisten Nicky Holland. Den kom i en tid då bandet inte gjort nåt sen 1985 och tagit väldigt lång tid för att skapa en platta som var mycket mer svårlyssnad än föregångaren "Songs from the big chair", men just därför kändes den spännande. När monsterhiten "Sowing the seeds of love" kom och blev en hit så blev jag jättelycklig. Jag minns än glädjen när låten klev upp till första plats på trackslistan på hösten 1989. Och det är ännu en av de bäst producerade låtar jag nånsin hört, ljudbilden i den låten är enorm och videon är också en klassiker!
Senare på hösten så besökte jag en familjevän och fick hela plattan kopierad på kassettband, som snabbt spelades om och om igen under ett antal år innan jag köpte LPn på 90-talets skivmecka i Sundsvall, "Förlorade Favoriter" 1995.

Plattan ska enligt uppgifter ha kostat en miljon pund att göra och man ska ha spelat in i många olika studior och använt en hel hög producenter under åren man gjorde den. Men så blev resultatet perfekt därefter också. Här finns alltså en hel del låtar som knappast kan räknas av hitkaraktär, men som ändå lyckades hitta hem till både skivköpare och skivkritiker. Båda de efterföljande singlarna, "Woman in chains" (gjord med sångerskan Oletta Adams samt Phil Collins på trummor) och framför allt den avkopplande och sköna "Advice for the young at hearts", är riktigt snygga! En annan låt man ska låna ett öra till är den sköna balladen "Standing on the corner of the third world" eller varför inte den liveinspelade 7 minuter långa rockkaskaden "Year of the knife".

Nu är detta alltså LP-versionen jag har. Köper man den på CD så finns det fyra låtar till, som jag dock inte har hört än tyvärr. Men detta är totalt alltså en klassisk njutning och skolexempel i musikalitet och produktion. Musikerna på plattan är verkligen på topp och det är kanske en av de snyggaste plattorna nånsin. Detta är en platta att verkligen bara sätta sig i en mjuk fåtölj, blunda, vrida upp volymen och koppla av!

Kolla också in texten om själva singeln "Sowing the seeds of love"!

Två spår blir det, dels singeln "Advice for the young at heart" i en snygg liveversion och dels balladen "Standing on the corner of the third world".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...