expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 21 mars 2010

Duran Duran - Rio

Duran Duran är verkligen ett band med en jojokarriär när det gäller kvalitet. Dels minns vi väl alla det gyllene 80-talet då bandet var överlägset som bäst och släppte mängder av legendariska plattor som gått till historien. Även som trio med bara John Taylor, Nick Rhodes och Simon LeBon så lyckades man producera riktigt bra pophits i slutet av decenniet, även om dessa inte var lika legendariska som deras superhits.
Dels fanns det mindre lyckade 90-talet då man utökade bandet med Warren Cuccurullo och blev rockigare och grungigare. Bandet lyckades i praktiken bara med två låtar under hela det decenniet, "Ordinary world" och "Come undone", men nästan alla plattorna var som bäst OK, varken mer eller mindre. Jag minns att jag blev GRYMT besviken när jag hörde plattorna "Violence of summer" 1990 och den som i folkmun kallas "The wedding album" från 1993, som ovannämnda låtar finns på.
Och sen 00-talet då hela bandet gjort en mindre comeback med några plattor som ligger nånstans emellan det katastrofala 90-talet och det lysande 80-talet. Men med de förutsättningarna är det ändå intressant att bandet ännu finns och skapar intresse i medierna för vart album dom gör.
Jag hade tänkt att ta er tillbaka till Duran Durans höjdpunkt. Året är 1982 och man släpper albumet "Rio" som är tveklöst bandets bästa genom alla år, i konkurrens möjligen med det efterföljande "Seven and the ragged tiger". För er som undrar så var "Fab Five" egentligen inte namnet på fem homosexuella stylingkonsulter på TV utan det namn brittiska medier hade på Duran Duran efter att denna platta gett bandet hela fyra top 20-låtar på engelska hitlistan, "My own", "Hungry like a wolf", "Save a prayer" och titelspåret "Rio". Låtar som till och med fick prinsessan Diana att erkänna att Duran Duran var hennes absoluta favoritband. I England var denna platta en hit direkt, men i USA tog det ett halvår innan amerikanska discjockeys spelade låtarna på diskoteken och den blev en stor succé även där.

Som så många andra 80-talsskivor i min samling så är även denna köpt på Förlorade Favoriter, i detta fall 1996. Redan från första början jag hörde denna platta så slogs jag av hur otroligt snyggt gjord denna platta är, från första spåret "Rio" till sista, "The chauffeur". Det finns inte en dålig låt här utan detta är klassisk och odödligförklarad engelsk new wave när det är som allra bäst på 80-talet. Singlarna är legendariska och "Hungry like a wolf" och "Save a prayer" har kanske de snyggaste melodierna som gjorts under den eran. Inte heller ska man missa "Last chance on the stairway" eller "New religion".
Duran Duran gjorde nåt så ovanligt som att göra musikvideor till ett par av låtarna på plattan som inte var singlar, "The chauffeur" och "Lonely in your nightmare", allt för att passa in på bandets första musikvideokassett som innehåller videor från både debuten och denna platta. Förhoppningsvis kommer ni inom kort att hitta en recension av den videokassetten på min hemsida, Retrogalaxen.

Som sagt så fortsatte bandet redan året efter att skapa lysande musik på plattan "Seven and the ragged tiger" och låtar som "Union of the snake" och mitt ibland alla besvikelser och förvåningar över Duran Durans berg- och dalbanekvalitet på sina låtar därefter så är det ändå skönt att se ett band som lyckas finnas år efter år och ändå inte ger sig utan lyckas med att 2004 skapa en trots allt riktigt bra platta som "Austronout". Duran Duran är popikoner som överlevt det mesta och ändå lyckats till sist vinna medias och kritikers kärlek för en musik som man för 10-15 år sen rynkade på näsan åt. Min respekt för Duran Durans karriär och det dom gav 80-talets musikvärld är väldigt stor!

Duran Duran gör oftast riktigt snygga videor och det blir riktigt kul att presentera två av dom här; "Hungery like the wolf" och "Lonely in your nightmare".



onsdag 10 mars 2010

U96 - Club Bizarre

Säga vad man vill om tyskarnas musiksmak, men leverera bra dansmusik kan dom! Mitt intresse för den s k eurodiscomusiken modell 90-tal har en lika schizofren historia som mitt intresse för brittpopen som jag skrev om i samband med Suedes ”Coming up”. När eurodiscon började breda ut sig runt 1993 så var jag inte alls intresserad. Eurodisco för mig var den från 80-talet, med Modern Talking, Fancy, Sandra, Den Harrow osv. 90-talsvarianten med rap och dunkande bas var inte alls min påse. Framför allt spydde jag på texterna som:
”Get on the floor! Move that body up and down from side to side!”
Nonsenstexter anpassade enbart för festen var bara förnamnet. Men det var ju klart, det fanns ju undantag. Ett av dom var Alex Christensen, då mer känd som U96. Ska jag vara ärlig så tyckte jag bara att ”Das Boot” var en OK låt, varken mer eller mindre. Den U96-låt som fick mig att öppna ögonen för honom var istället ”Night in motion” 1993. Produktionen och ljudbilden var fantastiskt, allt kombinerad med en melodi som satt som berg! Detta har sen dess varit en av de största anledningarna till mitt enorma intresse för denna musikstil! Det är en härlig och stor dansproduktion och ljudbild och oftast melodier som känns som ett slag i magen.

1994 kom en U96-låt som jag föll direkt för, ”Love religion”, ett mästerverk från 90-talets mitt. Ett halvår senare köpte jag hela plattan ”Club Bizarre” på Förlorade Favoriter för en relativt billig peng, jag minns idag inte hur mycket, men den var ju ändå en second handskiva.
Om man jämför ”Club Bizarr” med U96 två tidigare plattor ”Das boot” och ”Replugged” så är ”Club bizarr” en svartare platta kryddad med mer mystik och mörker, men framför allt är den mer lättillgänglig musikaliskt med mer melodier, trance och en helare ljudbild. Inget ont om föregångarna, som var helt OK, men jag föredrar klart denna mer drömska lättlyssnade skiva än föregångarnas ibland lätt enformigt dunkande remixliknande klubbmusik. ”Club Bizarr” innehåller låtar som ibland sticker ut med lite udda och annorlunda inslag i en komplett tillbakalutande trancelåt. Hör till exempel bara på titelspåret och andra singeln ”Club Bizarr” som man inte riktigt vet vart den ska sluta. Eller den nattlika, snabba och lätt sexuella ”Jack” som är en av de bästa nästan helt instrumentala trancelåtarna från den tiden. Lite lättsammare och gladare är ”Movin´”, sjungen av Carol Bailey. En andra del av hans monsterhit ”Das Boot” finns också här, som inte är lika hitmässig och lätt som originalet, men som ändå är skönt trancig på ett helt annat sätt.
”Club bizarr” är en U96-platta som är anpassad lika bra för skönt lyssnande som för dansgolvet och som har sin egen personlighet och stil!
Efter denna platta kom ett annat mästerverk som jag vevade om och om igen, ”Heaven” som också rekommenderas.

Alex Christensens låtar av idag, under namnet Alex C, är tyvärr musikaliskt inte i närheten av det U96 gjorde även om det för de sakens skulle inte är dåliga. Trots allt så är det lite skillnad på både ”Love religion” och ”Heaven” och hans melodifestivalbidrag förra året, ”Miss kiss kiss bang bang”. Däremot får han gärna fortsätta experimentera med storbandsmusiken, som han gjorde när han fick Paul Anka respektlöst och galet att sjunga ”Smells like teen spirit” till trumpeter och saxofoner på plattan ”Rock swings”.
Men oavsett vad han gör idag så kommer Alex Christensen för mig alltid att vara 90-talets dansguru! Som U96 gjorde han dansmusik som var oförglömlig och udda och som både satt som berg vid första lyssningen och kändes som stor och pampig dansmusik! Och jo, för den som undrar: Från 1995, alltså när eurovågen började tappa lite fart, så blomstrade mitt intresse för den fullt ut och blev det intresse som finns idag. Jag vet, jag har alltid varit lite efter min tid, men det är jag stolt över…

Som musikexempel här har jag valt dels singeln "Club bizarre" och dels den mer eller mindre instrumentala låten "Jack", som då är ett albumspår utan riktigt video.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...