expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 25 juni 2010

Musik och sommar - en underbar kombination!

Jag ska villigt erkänna en sak, så här på midsommarafton. Jag har en stor svaghet inom musik. Jag är en sucker för sommar och musik! Min far älskar julmusik och försöker dammsuga landet efter nya okända julinspelningar varje jul och jag älskar sommarlåtar. Eller snarare låtar som ger somriga tankar, för det finns ju sommarhits som är till leda uttjatade. Att sitta och veva Gyllene Tiders ”Sommartider” eller Snowstorms ”Sommarnatt” ännu en gång ger mig inget. Jag älskar låtar som får mina tankar att vandra till sommaren och för det behöver inte låten handla om sommaren eller ens ha varit en hit under sommaren, även om det förstås underlättar. Narada Michael Waldens ”Gimme gimme gimme” är sommar för mig, fast låten egentligen kom i slutet av mars. Jag har tre influenser till min passion för sommar och musik. Dels barndomens somrar på 80-talet som var lika med lata dagar hos min släkt i Örnsköldsvik, i ett sommarlandskap på landet som heter Västersel. Där spisades det då aktuella låtar och sen dess är sköna 80-talshits sommar för mig! Dels mina somrar på 90-talet med föreningen jag var med i då, MHF-Ungdom, då vi med en stripad bil åkte runt på festplatser och festivaler och informerade om rattfylleri och njöt av festivalstämningen och musiken. Därför så finns det mängder av sköna sommarplågor som ännu sitter i och som känns sköna!
Dels mina mer vuxna dagar på 00-talet då jag upptäckt hur underbart det är att höra på Taubevisor och Cornelis under sköna dagar vid klipporna eller i skogen, samt att på kvällen gå till de klassiska sommarmusikkonserter som spelas varje onsdag i Kyrkans Hus enorma konsertsal.

Musik och sommar för mig är inte att ligga på en full sandstrand och gassa medan nån strandradio pumpar ut Rix FMs senaste låtlistor. Sommar för mig är det mer gammaldags och klassiska svenska stilen, att ligga i en hängmatta i ett naturlandskap i solen och låta en lätt vind blåsa medan jag hör på sköna sommarhits från 1985 och njuter av den naturbiograf som Moder Natur gett oss gratis! 80-tal, Taubevisor och svalkande klassisk musik kryddat med lite sommartoppshits i kanterna, det är sommarmusik för mig! Några av mina favoritlåtar- och plattor sommartid ser ni ovan. Framför allt plattan längst upp till höger, holländska gruppen Lois Lane anförd av systrarna Suzanne och Monique Kleeman. 1988 kom dom med en av dom skönaste och mest soulindränkta sommarplattorna som jag hört, ”Fortune fairtales”. Framför allt låten ”It´s the first time” som jag upptäckte första gången på MTV och som är en av mina största favoritlåtar nånsin! Förutom att Suzanne Kleeman är en kalassnygg sångerska så har hon också en underbar skön röst och det är ett under att Lois Lane aldrig slog i Sverige.
Plattan bredvid ska jag inte orda om så
mycket för den hade jag tänkt att skriva om senare under sommaren, Scritti Polittis ”Cupid & Psyche ´85” som är en av de somrigaste plattorna som finns med hur många sköna sommarplågor som helst! Både den och Howard Jones ”Life in one day” är sommarminnen från en sommarbarnsvistelse jag hade 1985 i Bergeforsen utanför Sundsvall då jag dan innan jag skulle åka hem (till lika dan innan Live Aid) öppnade öronen på allvar för Rakt Över Disc med Clabbe som jag hörde spänt och spelade in hela den kvällen, trots att solen sken ute. Men den sommarens bästa sommarhit var Go West "Call me", som jag skrev om för ett tag sen. Den är 80-talets sommarlåt för mig!
One More Time, Nanne Grönwalls grupp på 90-talet, har alltid tillhört några av mina favoriter, framför allt när dom framför sin låt ”Kvarnen” från plattan ”Den vilda”. En snyggare arrangerad låt är svårt att finna med en enormt skön somrig folkmusiktouch kombinerad med en rolig text.
Sen får jag absolut inte glömma Lisa Nilssons ”Varje gång jag ser dig”, min studentlåt framför alla, och Cool James & Black Teachers euroörhänge ”Dr Feelgood” från den soliga klassiska sommaren 1994! Sist men inte minst sköna dagar vid klipporna och båtarna hörandes Göran Fristorp spelandes Taubelåtar eller Östen Warnerbring sjungandes sin härliga ”En sommardröm”! Jag tror inte jag är unik. Musik och sommar är en magisk kombination för många, om än i olika form hos var och en. Jag tycker det är synd att det är så få rena sommarplågor som blir riktiga klassiker nuförtiden. Dessa är kanske inte så välgjorda alla gånger, men de blir minnen och örhängen från somrar vi minns och vill hålla kvar. Ge oss en riktig sommarplåga igen som alla kan sjunga med i, för sommar och musik hör ihop!

Jag har valt tre sommarlåtar av helt olika karaktärer. Först den svala 80-talssommaren i form av Lois Lanes geniala "It's the first time".
Sen röjarsomrarna på 90-talet med Cool James & Black Teachers "Dr Feelgood".
Och till sist en svalkande sommarvisa med Göran Fristorp sjungandes Taubes "Dansen på Sunnanö", just från den Fristorpplatta nu ser på bilden.





tisdag 15 juni 2010

Sarah Cracknell - Lipslide

I oktober 1991 hörde jag en låt på Tracks som testades och som hette "Only love can break your heart" med en engelsk grupp jag aldrig hört talas om då som hette Saint Etienne. Låten kom aldrig in på trackslistan, men jag gillade låten skarpt, framför allt den fräscha dansproduktionen som den låten hade. Sen fortsatte jag att följa upp allt som kom med den gruppen till dess att jag 1996 kom i kontakt med en kompis i Helsingborg som är ett gigantiskt fan av gruppen och jag därmed fick en stor källa till musik och information av Saint Etienne. Och "He´s on the phone", bandets största hit i Sverige, var ju en av 1996 års höjdarlåtar! Sångerskan i bandet heter Sarah Cracknell och hon är bandets verkliga stjärna med utstrålning och charm samt en fantastisk röst för popmusik. Hör bara på plattan "Tiger bay" från 1993, en kanonplatta! Eller varför inte "Good humor" från 1998, producerad i svenska Tambourinestudion av indieproducenten nummer 1 i Sverige då, Tore Johansson.

Den platta jag hade tänkt skriva om är dock inte med Saint Etienne utan alla plattor med det bandet till trots så är Sarah Cracknells egen soloplatta från 1997 "Lipslide" för mig i en klass för sig! Och om Saint Etiennes platta året efteråt mer för tankarna till svensk indiepop från 90-talet och tidiga The Cardigans så går Sarah Cracknells platta mer åt ett gränsland mellan pop och disco och låtarna är otroligt snygga poppärlor med starka melodier. Denna platta köpte jag 1998 på Skivboden, en Förlorade Favoriterliknande Sundsvallsaffär som fanns då. Jag föll direkt för låtarna och lyssnade på den om och om igen och jag har sen dess hört plattan ett par hundra gånger. På den här tiden så sände jag närradio i Sundsvalls närradio för ett arbetslöshetsprojekt. Programmet hette Radio Aktiv och i den så hade jag en hörna som hette "Veckans Sarah Cracknell" där jag varje vecka skulle spela ett spår av plattan till dess slut. Jag hann dock aldrig så långt utan drygt hälten, men tanken var god i alla fall. Ingen kan ju klaga på att jag inte gjorde PR för skivan.

Tyvärr gällde det inte medierna i övrigt utan plattan blev inte nån stor framgång. Första singeln från plattan "Anymore" blev bara nummer 39 på englandslistan och uppföljarsingeln "Desert baby" kom inte ens in, vilket för mig är en gigantisk gåta eftersom jag anser den låten vara en av plattans klart bästa låtar! En oerhört snyggt gjord poplåt med skönt dansstänk runt omkring. En annan låt med stark melodi som borde ha blivit en hit är den väldigt skönt producerade "If you leave me". En annan stor favorit är låten "Taxi" där Sarah sitter och åker taxi i den engelska natten, men håll också ett öra på låtarna "Coastal town" och "Taking off to France". Jag anser att detta helt klart är en av 90-talets bästa och skönaste popplattor och det finns många låtar på denna platta som borde ha spelats mer än de gjorde och som kunde ha blivit stora hitar. Plattan är ett bevis på att soloplattor från ett bands medlemmar kan vara lika bra som huvudbandets plattor. Och Sarah Cracknell är ju fortfarande kvar i Saint Etienne, som gör plattor som om inget hänt, och hon sjunger fortfarande kanonbra så det finns många möjligheter till att höra denna underskattade engelska grupp och artist med sina fötter i klassisk engelsk pop av ädel model!

Två låtar från plattan blir det, singeln "Anymore" och albumspåret "Taking off to France".



lördag 5 juni 2010

Icehouse - Sidewalk

Ett av de allra bästa bortglömda banden under 80-talet var australiensiska Icehouse. Som jag tidigare sa när jag skrev om Pseudo Echo så var Australien en fantastiskt bra och stor export av snygg new wavepop under 80-talet och Icehouse var definitivt en del av det! Icehouse är mer eller mindre lika med sångaren Iva Davies och har varvat övriga medlemmar enormt många gånger genom åren .
Första gången jag hörde Icehouse var 1988 i det allra första Sommartoppen den sommaren då deras "Electric blue", som har John Oates från Hall & Oates som medkompositör, kom in på tredje plats helt otippat. Jag brydde mig inte alls om vare sig låten eller gruppen då utan noterade ett band jag aldrig hört förr. Sex år senare, 1994, hörde jag ett Sommartoppen med Pontus Enhörning, som gick igenom hur Sommartoppen 1988 såg ut. Han kom till Icehouse låt och skrek till publiken:
"Den som minns den här låten i överhuvudtaget får en Sommartoppenkeps!"
Jag lekte med tanken på att stå där vid scenen och skrika till honom:
"Får jag en tröja då som har hela tre plattor med bandet?"
Jag kunde om jag ville dra en halv föreläsning om varför vissa grupper blir oförtjönt bortglömda och vad jag tycker om det, men nöjer mig med att Icehouse är det och att P3 själva nästan aldrig bemödat sig att efter 1990 spela knappt en låt med bandet.

1990 var då det året då jag hörde låten "Touch the fire" med bandet i Tracks och tyckte den var kanonbra och sen dess beslöt jag mig att följa bandet och dom har växt till en av mina favoritband från 80-talet! Jag gillar Iva Davies röst och bandets förmåga att snickra ihop både snygga och svävande synthpoplåtar och tuffare och häftigare rockmelodier med stor ljudbild, dock ännu med en nypa australiensisk popstänk runt kanterna. Låtar som "Great suthern land", "Electric blue", "Crazy" och "Hey little girl" är stora klassiker för mig från det gyllene decenniet!
Bandets mest kända och sålda platta är "Man of colours" från 1988, innehållandes just Sommartoppslåten "Electric blue" och det hade varit väldigt lätt att skriva om den. Men jag tänkte vara lite speciell idag och istället skriva om en av deras mer bortglömda plattor, men ändå en av deras allra bästa, "Sidewalk" från 1984. Skivan köptes 1995 på Förlorade Favoriter här i Sundsvall och jag föll knall och fall för plattans ljudbild och sköna synthproduktion. Plattan doftar australiensisk new wavepop och Iva Davies har använt sig av datatekniken på vissa låtar och producerat själv tillsammans med John Brand. Singlarna från "Sidewalk" är låtarna "Dusty pages", "Don´t believe anymore" och "Taking the town", vars genomarbetade och snyggt gjorda maxi-EP jag lyckades hitta på en annan skivaffär som fanns i Sundsvall i slutet av 90-talet, "Skivboden".

Ingen av singlarna blev nån hit i stor bemärkelse utanför Australien, men "Taking the town" är ändå en riktigt kul och snygg låt och framför allt "Dusty pages" med skönt bakgrundspiano av Andy Qunta. Andraspårets "This time" är också en höjdarlåt som mycket väl skulle kunnat gälla som hitsingel liksom den lite Simple Minds-aktiga titelspåret "Sidewalk". Och den avkopplande "On my mind" är perfekt för hängmattan så här lagom till sommaren.

Efter 1990 lämnade fler och fler av medlemmarna bandet och till slut var det bara Iva Davies kvar som fortsatte att driva bandet i liten skala och Davies har under en väldigt lång tid skrivit på lite nya låtar med bandet. När dessa ska komma ut vet ingen, troligen inte ens Iva Davies själv. Men Icehouse spelar ändå live på diverse tillställningar av välgörenhetskaraktär och spelade bland annat det australiensiska programmet "Battle of the choirs" 2008 där Davies också var jurymedlem (som kan ses som en australiensisk version av "Körslaget"). Förhoppningsvis kommer dessa nya låtar ut på marknaden någon dag. Till dess kan man till exempel lyssna in sig på bandet genom en av bandets samlingsplattor som finns. Antingen den första som summerar bandet under 80-talet, "Great suthern land" från 1989, som är en perfekt start om man vill upptäcka bandet. Det finns också en 3CD-box kallad "The singles" från 1995, som jag tyvärr inte har än, men som innehåller allt man behöver och lite till. Bevis på att Icehouse var ett kanonband som med stor ljudbild och svävande popmusik var bland det bästa Australien hade i musikväg under 80-talet.

Singlarna "Taking the town" och "Dusty pages" blir det från denna platta.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...