expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 29 juli 2010

Scritti Politti - Cupid & Psyche ´85

Jag lovade vid midsommar att jag skulle skriva om en av de mest somriga plattorna från 80-talet som finns och det tänker jag hålla: Scritti Polittis "Cupid & Psyche ´85"! Scritti Politti är lika med Green Garthside, sångaren med den väldigt ljusa sångrösten som varit med under alla år. Bandet har haft andra medlemmar också, men allt har fokuserats kring Garthside, såvilka de andra medlemmarna har varit tror jag få utanför England vet. Scritti Politti är lite av unika i dagens popvärld för det är en av få 80-talsikoner som fortfarande får bra recensioner av musikjournalisterna, allt medan bandets kollegor från den tiden en efter en glöms bort och stämplas som föredettingar.

Scritti Polittis kännemärke musikaliskt är att blanda pop, reggae och soulfunk i en skön och rytmisk kombination. Bandets intresse för soulmusiken är tydlig genom att man ofta använder sig av en av 80-talets stora soulproducenter, Arif Mardin. I gengälld har Garthside också skrivit låtar till en av Mardins huvudadepter under 80-talet, Chaka Khan.
Jag upptäckte bandet när jag under 80-talet en kort stund hörde låten "The word girl", bandets sommarplåga 1985, i ett Tracks från det året. Men framför allt hörde jag bandet i ett "Rakt Över Disc"med Clabbe af Geijerstam den sommaren. Jag var sommarbarn i Bergeforsen utanför Sundsvall det året och dan innan jag skulle åka hem så sken solen och jag blev "upplärd" att lyssna på Clabbes lek med skivor av familjens 15-åriga dotter som tyckte att Clabbe var urhäftig! Om denna dotter skulle mot allförmodan läsa detta så kan jag passa på att tacka henne för genom henne och den sommaren så blev jag den popnörd jag är idag! Tack, Susanne! ;)
Nå, i det programmet så spelade Clabbe en rytmisk poplåt med Scritti Politti som hette "Small talk", som inte var en singel utan ett albumspår, och som än idag ger sommarkänslor! Sen dess hörde jag Clabbe allt mer och Scritti Politti likaså.

"Cupid & Psyche" inköptes på Förlorade Favoriter 1995, men jag drägglade efter den i "Skivor & Band"-katalogerna redan på 80-talet. Den som inköper CD-versionen av denna platta märker att den skiljer sig markant från LP-versionen från 1985. Låtordningen är helt annorlundare och dessutom innehåller CD-versionen också fyra av plattans totalt fem singlar i mixade versioner. Men albumets brittiskt poplätta och soulfunkiga produktion och Green Garthsides ljusa och nasala röst kobinerat med de väldigt snygga och tillbakalutande melodierna gör detta till en perfekt platta om man ska ha ett beachparty med 80-talstema eller om man bara ska ligga och slappa i hängmattan en solig dag! Alla de fem singlarna är ju klassiker, men av dom känns trots allt låten "Absolute", en souldiscofierad Arif Mardinproduktion, som den allra häftigaste. En annan solig hit är låten "Perfect way" som spelades väldigt mycket i radion runt våren 1986. Men den ultimata hängmattelåten är förstås reggaeballaden "The word girl".

Av bandets efterföljande produktioner så är uppföljarplattan "Provision" också bra, men når inte upp i samma klass som "Cupid & Psyche". Däremot så gillar jag Scritti Polittis raggaexpriment från 1991, när de fick en ny hit med Beatlescovern "She´s a woman" tillsammans med Shabba Ranks.
Tyvärr har jag dock hört för lite av Scritti Polittis verk under senare 90-talet. Även om dom får positiva recensioner i tidningarna så kvar står tyvärr samma sak i etermedierna; gamla 80-talsartister göres icke besvär om dom inte gjort nåt väldigt speciellt.
Då känns det ändå tryggt att gå tillbaka till då Scritti Politti var som bäst. När dom gjorde engelsk solig och rytmiskt popfunk för sommaren och en platta som spottade ur sig hit efter hit efter hit. "Cupid & Psyche ´85", som jag håller som en av de bästa plattorna nånsin, är ett klassiskt mästerverk låt för låt och engelsk pop av skönaste märke! Det är tveksamt om det blir bättre och mer sommar än så här!

Två spår blir det här, dels discodängan "Absolute" och dels "Small talk", som då är ett albumspår och inte har nån normal video.



måndag 12 juli 2010

Count Basie - Basic Basie

Det är sommar och jag vet att jag har legat på latsidan med nya skivor, men, vad kan jag säga, jag har semester. Beklagar för dröjesmålet, men nu blir det fortsättning och jag hade tänkt att skriva om ett fenomen som jag tror drabbar de flesta skivsamlare nån gång; One Hit Wonder-fenomenet bland second handaffärer. Ni vet när man lyckas hitta en skiva på en liten loppis, som och andra sidan är en kanonplatta som man bara måste ha. Problemet är att man sen springer på den loppisen om och om igen i flera år utan att sen hitta nåt som ens är i närheten av den utan får åter nöja sig med Pelle Karlsson, James Last och Vikingarna från Stefan Borsch tid. Men man är envis; har man hittat nåt bra där så tror man att det nån dag kanske kan komma nåt dit. En sån loppis finns ute i Svartvik, utanför Sundsvall. Den loppisen ligger vid Svartviks Herrgård och är öppen varje sommar och för ca fem år sen hade jag stortur att hitta denna roliga skiva med Count Basies orkester där. Skivan innehåller nåt som jag gillar skarpt inom jazzen, radioupptagningar från amerikansk radio med äldre jazz, i detta fall alltså Basies band från 1937-38, och kostade 10 kronor. Sen har jag gått dit varje år och inte hittat nåt som kommer nära denna härliga storbandsplatta.

Radioupptagningar lockar förstås en inbiten radionörd som mig, men jag gillar också stämningen på dessa "airchecks". Det är äkta, live och geniun jazz med den där extra lilla touchen av den amerikanska jazzhistorien i direktformat!
Count Basie är en orkesterledare som jag först var lite tveksam till. Som pianist är Count Basie verkligen ingen höjdare. Hans småklinkande på nån ton här och där vinner knappast några pianotävlingar och eftersom jag anser att pianot är en av de viktigaste instrumenten i en jazzorkester så stirrade jag mig blind på hans usla spelstil. Till och med Basie själv har sagt vid ett tillfälle att han inte är någon pianist alls utan solostiskt sett duger mest till att vara komp. Däremot om ger han sig av jazzvärldens kanske bästa musiker som spelar så tight och vältrimmat att orkestern lyfter låten till höjder som få andra storband klarar av! Detta upptäckte jag så småningom och idag är Count Basie utan tvekan, fortfarande en medioker pianist, men en av jazzvärldens allra bästa storbandsledare. Medan storband kom och gick, sprack, ombildades, fylldes på med medlemmar och stökade på spelningarna så var Basies band en av de mest stabila i jazzhistorien och en av de mest omtyckta att ha med. Sen kan jag tycka att hans inspelningar på 60-talet, då han försökte sig på nån sorts tramsig underhållningsmusik och filmmusik, är riktigt dåliga, men det är en annan sak.

Denna skiva är utgiven av märket Phontastic som givit ut ett antal riktigt fina och bra jazzplattor genom åren utan att hamna bland jazzsamlarnas mest värdefulla märken. Inspelningarna är från två tillfällen, dels ena sidan som är från Meadowbrook, Cedar Grove i New Jearsey i november 1937, och dels sida två som är från CBS Studios i New York. För att få den rätta känslan så har man från skivbolagets sida valt att inte tvätta och göra inspelningarna nya utan behålla som dom lät på 78-varvsinspelningarna från då.
I Basiebandet finns de klassiska Basiemusikerna, Buck Clayton, Lester Young, Freddie Green, Walter Page, Earl Warren och sångaren Jimmy Rushing. De kvinnliga sånginslagen sköts i New Jearseysändningen av Billie Holiday och i New York av Helen Humes. Bland låtarna finns de klassiska Basienumren "Motens swing", "One o'clock jump", "Boogie woogie blues", "Every tub" osv, där endast "One o'clock jump" förekommer vid båda tillfällerna. Men hur många gånger dessa låtar än förekommer på alla de liveinspelningar som finns utgivna med Basie så är de lika lyssningsvärda varje gång! Och "Lady be good" med Lester Young på tenor är alltid en höjdare, där saxofonisten visar varför han var en av jazzens mest uppskattade och nyskapande musiker! Jimmy Lunceford-numret "Rhythm in nursery rhymes" och "Dinah" är två andra riktigt sköna låtar!

Så ibland lönar det sig verkligen att besöka de små loppisarna på landsbygden för man vet aldrig vad som kan gömma sig i deras ofta rätt osorterade lilla skivlåda. Denna är en härlig live och av bandet välspelad Basieskiva i dess geniunaste slag som visar att även om Basie inte var nån solist ändå var värd sin plats som ett geni som orkesterledare.

Två spår har jag hittat härifrån. Den första med radiopresentation och den andra klippt. Helen Humes sjunger "Song of the wanderer" och Basiebandet röjer i sin klassiska "One o' clock jump".


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...