Musikaliska julklappar genom åren!

Hmmm... juletid igen. Hur ska jag göra det synligt i denna blogg detta år? Jo, jag tänkte berätta om lite julklappar jag fått under årens lopp. För det finns nåt som alltid förekommer på den önskelista på saker jag vill ha i paketen: En liten lista på skivor! Därför har jag samlat några av dom skivor jag fått genom åren. Alla har inte fått plats och säkert har jag glömt nån så jag hoppas att min familj, om de läser detta, förlåter mig. Men några av årens skivor blev det dock och förhoppningsvis lite trevliga julminnen kring dom. En del av dom kommer jag också förhoppningsvis att skriva om någon gång. Den tekniska utvecklingen har av naturliga skäl följt mig genom jularna, från att få LP-skivor och kassettband under 80-talet till CD-skivor efter 1992. Den allra första musikaliska julklappen som jag minns var 1986 och jag fick en samlingskassett med Count Basie av mamma och pappa. Då var jag ett nyfrälst jazzfreak som hörde bandet om och om igen. Egentligen är ju samlingen riktigt dåligt gjord. Den är verkligen inte tvättad från stenkakerasp, någon info om musiker finns inte och den börjar med att "Moten swing" drar igång, som sen ökar i hastighet och sen spårar ut, varpå nästa låt sen börjar. Men för en ung man som just börjar älska jazz så var detta förstås guld.
Ett år senare så var mitt storbandsintresse på is och jag fokuserade utselutande på småbandsswing och bop. Men jag önskade mig fortfarande jazz i julklapp och fick en dubbel-LP-skiva betitlad Jazz Giants. Dock tog den bortskämda delen i mig över. Plattan innehöll olika set med diverse jazzstilar. Både ett gäng Charlie Parker-låtar och ett gäng med sena Duke Ellington-inspelningar och jag började vid första anblicken på skivan att klaga för min far att jag hade fått en skiva med storbandsjazz när jag inte lyssnade på sånt. Far förklarade att han inte alls tänkt på Ellington-låtarna utan såg bara Charlie Parker-setet, varpå jag lite skamset fick utsäkta mig. Jazz Giants är ett lågbudgetmärke som blandar friskt roliga saker med en del mindre roliga inspelningar. Här samsas alltså nyare inspelningar av Ellingtons mer uttjatade verk med en del riktigt roliga Parker-låtar som bland annat innehåller en riktigt kul version av "White christmas".
Ett år senare, 1988, så fick jag en julklapp av en familjevän, som först höll på att slarvas bort. Familjen hittade inte julklappen utan vi fick gå skallgång runt om i lägenheten efter denna julklapp, innan jag hittade en samlingskassett med Charlie Parker och min far känner igen den och säger:
"Där, god jul!"
Ännu en lågbudgetutgåva med raspiga låtar och helt utan info om musiker och inspelningsår, men som vevades flitigt i min barndom.
Två år senare så hade jag förälskat mig i en låt jag hört på Metropol i radion. I programinslaget "Flipp eller flopp" skulle man testa framtiden på hitlistorna för KLFs "What time is love" och föll som en fura för technosoundet! Gud, vilken häftig låt! Här grundades mitt intresse för modern dansmusik för framtiden. Jag önskade en hel hög skivor detta år, bland annat skivor av både The Hooters och Snap samt denna låt och fick singeln med "What time is love", vilket jag, trots uteblivna fullängdsskivor, var överlycklig åt!

1992 klev CD-skivorna in i julklappspaketen och jag fick min första CD-skiva av min kompis Otto, som lärde mig att gilla jazz. Han har försett mig med idel jazzband och även klassiska CD-skivor i både julklappar och födelsedagspresenter och här fick jag en julklapp av honom med en lapp på insidan av fodralet där det stod: "Här får du din första CD!" . CD-spelare skaffade jag inte förrän ett halvår senare så för säkerhets skull var skivan inspelad på band också till dess.
Jazzskivan, utgiven på Verve, ingick i en serie kallad "Jazz-Club Main Stream" och var här en samling med olika trumpetare med allt från Louis Armstrong, Roy Elridge och Rex Stewart till Clark Terry, Taft Jordan och Buck Clayton. En faktiskt riktigt bra samling där ny och gammal jazz blandas på ett smart och bra sätt.
Ett år senare såg jag på reklam i TV 4 att radioprogrammet Metropol hade gett ut en dubbel-CD med 80-talsmusik från programmet! Den ville jag ha och fick också! En kanonsamling med klassisk 80-talspop som spelades i programmet, inklusive en mycket bra och kul bok om Metropol!
Dessutom flaggade reklamen för att om man köpte CDn via TV-shop inom X antal veckor så fick man en tredje skiva på köpet, en skiva som jag köpte på en skivaffär i Visby fyra år senare.
Julen 1995, då jag gick på folkhögskolan, så hade jag önskat mig Madonnas balladsamling "Something to remember" och fick den - dubbelt upp! Av både min farmor och familjen fick jag samma skiva, var på farmor sen fick byta tillbaka skivan och jag fick McZar & The Real MacCoy istället.
1996 fick jag så Suedes "Coming up", som jag skrev om förut.

Under 2000-talet har det sen regnat in skivor i strid ström från min syster som brukar vara bra på att hitta aktuella skivor i julklapp! Som synes så har jag fått bland annat Kents "Vapen & Ammunition" 2003, Lena Philipssons "Det gör ont en stund på natten men inget på dan" 2004, Depeche Modes "Playing the angel" 2005 och en signerad Nanne Grönwall "Alltid på väg" 2006. Julen brukar vara en bra tid till att hålla sig lite aktuell med vad som händer i musikbranchen.
Men, som sagt, det bästa man kan ge mig i julklapp är givetvis en skiva av spännande sort, ny eller gammal, och många roliga julminnen har det blivit när man har utökat sin samling genom åren. Och jag tror många är lika där. Musik i julklappen gör en människa extra glad för musik har en sån positiv verkan på folk och jag tvivlar att samma känsla kan nås i den digitala julvärlden. Så från mej till er, en riktigt god jul och gott nytt skivår!
Jag har valt tre låtar från denna samling julklappar, från tre olika decennier. Från 80-talet tar jag Charlie Parkers "White christmas", som bland annat innehåller Kenny Dorham på trumpet.
Från 90-talet blir det KLFs "What time is love" från 1990.
Från 00-talet och plattan "Playing the angel", Depeche Mode med "John the revelator".

Wayne Scott - Rambo

När det gäller kultstämplad musik så finns det så många olika former som är ljuvliga representanter av denna genre, men en som är riktigt speciell är dessa låtar där artisten ska hylla en TV-serie- eller filmkaraktär. En sorts märklig crossover mellan verklighet och fantasi. 30-talets Eddie Meduza, Johnny Bode, hyllade på sin tid King Kong, med en svårhittad och kultförklarad hyllningslåt tillägnat filmvärldens mest kända monster. Och Lill-Babs trånade efter Manolito från "High Chapparal" i en känd 60-talsschlager.

Men undra om inte denna sak klår både Bode och Lill-Babs en hel del. På en loppis och till det speciella priset av 1 krona så hittade jag en singel från 1985 med Wayne Scott betitlad "Rambo". Och jag citerar från skivomslagets baksida:
"The photography of the cover of this record represents the american artist Wayne Scott (Joe Gentissi) well known in the USA för his roles as Sylvester Stallone's look alike"
Detta är alltså en italiensk Stallone-kopia med whiskyröst som skapat sin karriär genom att se ut som en existerande stjärna. Han gör alltså inte ens ett försök att låta som originalet.
Den här singeln är utgiven precis efter andra Rambofilmen och för att ingen ska tro nåt annat så fortsätter texten:
"The song "Rambo" is not the original soundtrack of the movie of the same name, but an original creation inspired by the main character of the movie, and rends him homage."
Och jag vet inte på vilket sätt detta ska vara en hyllning till Stallones mest kända rollfigur, efter möjligen "Rocky". Skivan är utgivet på Sonet och går i italodiscotempo och tittar man på omslaget så är Wayne Scott mer en blek kopia av Stallone än en riktig "look alike". Nu är jag definitivt inget fan av nån av Rambofilmerna, jag har sett halva första, sen somnade jag så så bra tycker jag att dom var. Men jag är övertygad om att Rambo inte går hem och sätter på en discolåt från 80-talet för att känna sig lite tuff inför räddandet av diverse amerikanska soldater. Ännu mer komisk blir det när låten är skriven av herrar Jacques Morali och Henri Belolo som är mest kända för att ha skrivit Village Peoples gayparadnummer "Y.M.C.A" och "Go West". Men här är detta pushlåten nummer 1 för krigshjälten där han i refrängen fullkomligt vräker ur sig klyschor i strid ström. "This time we´re gonna win", "This time we´re gonna fight", "This time we´re make it right", "This time i feel so strong" och värst "I sing the winner song", allt ackompanjerad av en kör av några tuffa soldater som skallar "Rambo, rambo" emellan åt. Öööööh, Rambo ska alltså rädda krigsfångar, inte spela hockey-VM...

Men en väldigt rolig stund var det under alla omständigheter för låten är härligt hemsk. Och vill ni skratta ännu mer så titta på detta klipp där Wayne Scott mimar låten i nåt TV-program i förd Rambomundering med muskler och k-pisten i högsta hugg och med balettdansande ninjor i soldatuniform flaxandes runt honom.

Basic Element - Basic Injection

Den svenska dansmusiken hade en kul tid i mitten av 90-talet där house, eurodisco och klubbmusik samsades på danslistorna. Själv tog det lång tid innan jag insåg hur intressant den var, främst beroende på att mitt intresse för euromusiken, som jag sagt tidigare, var något sval till en början. Enda undantaget, förutom tyska U96, var Basic Element, vars explosionsartade produktion var enormt häftigt. Nu var jag inget jättefan av bandets första och största hit i Sverige, "The promised man" då, 1994. En danslåt med rap med danstext i mängden som var OK, varken mer eller mindre. Men med andra singeln, "Touch" så sa det pang! Vilken häftig låt, tänkte jag, och älskade den ösiga produktionen och med tredje singeln "Leave it behind", som jag tyckte var en av 1994 års bästa danslåtar, så var mitt konverterande till Basic Element-fan klart. Runt senhösttid 1994 så köpte jag så bandets debutplatta, "Basic injection", för ett billigt pris på OBS här i stan.
Basic Element bestod denna första vända av Peter Thelenius, Ceasar Zamini och sångerskan Zetma Prenbo. Zetma Prenbo blev gravid och lämnade bandet efter en platta och Zamini hamnade i storbråk med Thelenius och försvann efter andra plattan, "The ultimate ride".
Basic Element har jag dessutom haft förmånen att se live när jag turnerade som festival-DJ på MHFs turné mot rattfylleri 1997 där dom var specialinbjudna gästartister på turnéscenen på två ställen.

Jag hade lika gärna kunnat skriva om "The ultimate ride" som är en nästan ännu bättre platta, men jag väljer debuten av två anledningar. Dels skrev jag lite om uppföljarplattan redan vid min specialtext om mitt samlande av 90-talsmusik och dels har denna nåt speciellt över sig; det var nämligen den allra första eurodiscoskivan som jag köpte och som skapade mitt samlande inom den genren. Sen dess har jag vevat denna platta några gånger under årens lopp!
Stefan Andersson (nej, inte han som sjöng "Catch the moon") hette Basic Elements hovproducent under glansdagarna och han ligger också bakom låtarna med då lika intressanta europrojekten Look Twice och E:motion, samt den som minns So Whats framgångar i slutet av 80-talet. Personligen tycker jag att han var en av svensk dansmusiks allra mest underskattade producenter och talanger under 90-talets början som skapade dansmusik som formligen öste på i tempo! Och det är det som kännetecknar "Basic injection", en formlig orkanvind som drar fram över musiken och med en enormt häftig och skön ljudbild! Var finns denna energi i dagens dansmusik??? Det är bara att åka med i karusellen och lyssna på låtar som singlarna, "Lights n fire", "Another day" och framför allt "I want u". Sen har de flesta dansplattor en nackdel som följer nästan alla i sin genre och det är att de ska avslutas med en näve olika mixar av singelhitsen som ska vara över 6-7 minuter långa. Nu är "The basic injection" relativt förskonad från dessa med bara två mixar av respektive "The promise man" och "Touch", men annars så är jag en mixallergiker. Dessa är ju främst gjorda för de stora klubbdansgolven och har för mig inget normalt lyssningsvärde. Jag vet, det är rätt ovanligt med euro- och tranceälskare som inte uppskattar discjockeyrnas ihärdigt ihopkämpade remixar, men jag vill ha en melodi och en rödtråd i det jag lyssnar på och en "Funky dancing doctor of techno's super-remix" innehåller inget sånt.

Efter 1995 blev det en period då bandet helt tappade i intresse när den minst sagt uselt spretiga popplattan "Startrax" kom, men 1998 var man på benen igen med "The earthquake" och idag är Peter Thelenius lite av en svensk dansikon och Basic Elements låtar säljer hyggligt, trots att svensk radio konstant tycks bojkotta lysande moderna eurodiscoklassiker som "To you", "Touch you right now" eller "Got you screaming". Visst, Basics musik kanske inte är gjord för att hamna på museum eller få vare sig nåt skaparpris eller Polarpris och poetiska texter kanske man kan glömma, men musik ska vara känsla, avkoppling och underhållning också och för mig är något av det mest avkopplande som finns att bara sätta sig ner och följa med i den musikaliska ursinniga berg- och dalbanan som Basic Elements energiska euromusik är. Den har mycket som jag saknar i dagens moderna dansmusik!

Låtarna "Touch" och "I want u" blir låtvalen från denna platta!

En ny skivresa till Stockholm!

Så var det ÄNTLIGEN dags, en ny resa till Stockholms skivvärld, efter ett par års väntan! Med en mindre förkylning och halsont beslutade jag mig ändå för att ta tåget ner till huvudstaden. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva dan då det var billigare att åka tåg ner till Stockholm än att åka buss.
Första stoppet blev i det ökända skivsamlarmeckat i Stockholm, St Eriksgatan, och Atlas CD-börs. Märkligt namn på en affär som ändå innehåller lika mycket DVD-filmer och LP-skivor som CD-skivor. Där blev det lite köp av härliga 80-talssinglar, en mindre känd Tears För Fears singel betitlad ”Mother’s talk”, Ratatas låt ”Någonting”, Blancmanges största hit ”Don’t tell me” och Martikas ”Love thy will be done”. Dessutom en soulplatta med Jeffrey Osborne och filmmusiken till Bondfilmen ”Licence to kill”.

Så småningom hamnade jag på min nya favoritaffär, Andra Jazz på Rödabergsgatan! När man hamnar i en affär som består bara av jazzplattor och i den mängd som finns där så infinner sig ett visst vacuum i hjärnan. Man blir stannandes mitt på golvet och funderar förtvivlat; ”Vart i h-e ska jag börja?!”. Jag hittade dock en skiva som ligger i samma dignitet som Lennie Tristano-skivan jag köpte för två år sen. Alltså en skiva jag letat efter sen barndomen och som jag nu dansande kunde köpa. I det här fallet så går historien tillbaka till 1988 då radioprogrammet Smokerings hade en liten specialdel om orkesterledaren Boyd Rayburn. Jag berättade om detta program när jag skrev om Raeburns liveskiva ”On the air” för två år sen i denna guide. Jag minns än hur jag låg i sängen och hörde på låten ”Speaklow” och spelade luftsaxofon till blåssektionen. Japp, vissa spelar luftgitarr till Yngwie Malmsteen, jag spelar luftsax till storband!
Sen dess har jag letat efter skivor med Raeburn. Det gick ju i uppfyllelse i ”On the air”-skivan, men ännu mer ville jag ha tag på dom låtarna som var i det programmet på vinyl och här hittade jag exakt den skiva som använts i det Raeburnspecialet i Smokerings! En helt fantastisk skiva med storband som både förnyar i sin stil, men samtidigt står med fasta fötter i traditionell big band! OK, 90 kronor kostade skivan, men värd varenda öre! Lyssna bara på den fantastiska versionen av ”I only have eyes for you”, med Mr Vibrato på sång, David Allen.
Till det hittade jag också en Jimmy Smith. Så historien upprepar sig. Precis som 2009 så hittade jag en barndomsfavorit jag letat efter samt en Jimmy Smith. Frågan är bara hur ska jag kunna toppa detta nästa gång jag besöker Andra Jazz?
Sen bar det ner för att skriva in sig på vandrarhemmet innan jag begav mig mot Slussen. Emmaus på Söder är en underskattad pärla där jag brukar hitta mycket spännande saker! Skivavdelningen var nu flyttad till entrén och var riktigt stor och innehåll både intressanta saker och traditionellt loppisrat. Jag hittade en riktigt tidig platta med Paul Youngs debutgrupp, Q-Tips, från 1980. Dessutom The Pretenders andra platta och en 1983:a Chris Rea.
Och tro det eller ej, det har faktiskt öppnats en ny skivaffär, på Urvädersgränd vid namn Alley Stuff. Initiativet är förstås lysande i dessa tider. Sen kanske affären i dess nuvarande form inte kändes så jätteintressant, med rätt få speciella skivor. Nu är affären som sagt nyöppnad så man kanske hittar sin nisch och får ut mer skivor med tiden. Sen kan man fundera på affärer som tar 40 kronor för gamla Rasa-skivor och de allra vanligaste ABBA-plattorna.
Ett snabbesök på skivaffären vid Blå Bodarna gav lite singlar med Gloria Estefan, Starship, Lou Gramm och Tina Moe, samt en CD-singel med Deep Blue Something och en skiva med engelska dansprojektet Genoside II. Bandet kan beskrivas som ett tidigt big beatband, innan den genren fick sitt genombrott på allvar. Jag jobbade på en närradiostation sommaren 1996 då jag hörde deras minst sagt udda och underbart bisarra version av Red Hot Chilli Peppers ”Under the bridge” och hittade den nu för endast 1 kr!
På kvällen bultade huvudet ordentligt och det blev sängen sen efter lite middag.

Dan efter, med en huvudvärkstablett och en påse Vicks Blå så mådde man som en ny människa igen. Jag letade upp Stockholms Serie- och Skivhandel på Sveavägen, som jag trodde var en helt ny bekantskap, men som jag hade besökt en gång tidigare, 1997 vid mitt allra första besök i Stockholm. Affären är rätt rörig och ser lite sliten ut, men har ganska mycket skivor, dock rätt få som var riktigt intressanta.
Jag köpte här en Earth, Wind & Fire från 1981 och en singel med dårarna i Bad Manners!
På en okänd antikaffär så lyckades jag komma över en Al Jarreauskiva från 1983 i grekisk pressning, vilket var lite udda och kul. Skivan är producerad av Jay Graydon, vilket brukar innebära sammetslen skönsoul av bästa märke!
Klockan började närma sig stängningsdags för de flesta skivaffärer så sist av allt lyckades jag klämma in ett besök på Runt Runt på Odengatan som normalt specialiserat sig på jazz och soul. Affären var rätt dyr så jag var på väg att ge upp när jag hittade en Eldkvarn från 1979 för 25 kronor! Nio stycken LP-skivor, tio vinylsinglar, en CD och en CD-singel blev årets resultat, men skivorna var också då mer udda och speciella köp, vilket gjorde att det blev lite mer kvalitet före kvantitet i köpen!
Kvällen spenderades i Hedvig Eleonorakyrkan som hade kulturnatt. Har ni chansen, se gruppen Vox Archangeli, som sjunger gregoriansk musik till tonerna av avslappnande Enya-liknande synthmattor! Att höra den sången och den musiken till den ackustik som var i den kyrkan var helt ENORMT och bland det härligaste jag hört i konsertväg nånsin!

Dan efter, då alla skivaffärerna var stängda så blev det mer museum och promenad i Gamla Stan än skivköp, men det kändes härligt och avkopplande det med! Speciellt denna vackra soliga höstdag som det var!
Åter har Stockholm mycket att erbjuda i skivväg! Tyvärr så hann jag inte mer lika mycket som jag borde, främst på grund av min förkylning, vilket gjorde att jag höll mig mer vid de centrala delarna av Stockholm istället för att leta mig till utkanterna. Men resan i sig var likväl en härlig avkoppling och mycket nöje med mycket musik och skivor!

Jag har som illustration av denna resa valt en låt från Boyd Raeburn, "I only have eyes for you", tyvärr inte i den liveversion som är på plattan, men denna version skiljer sig inte särskilt mycket från versionen på min skiva.
Dessutom ett spår från The Pretenders andra platta, singeln "Talk of the town".
Till sist har jag valt att visa Vox Archangeli, tyvärr inte i något liveframträdande, men ändå en låt så ni ska få en hum om hur dom låter.

Billiga kanonfynd på bra skivmässa!

Ännu en skivmässa har passerat Sundsvall. Precis som i våras så gick även denna på Köpmangatan 14. Jag måste åter säga att lokalen är helt perfekt för mässan, men jag gissar att det bara är en tidsfråga innan den hyrs ut till nån affär. Men det är en fråga för då.
Höstmässorna brukar normalt vara lite sämre än vårmässorna och även denna kändes inte helt perfekt i utbud. Stundtals kändes det som om utställarna tagit med reaskivorna hit och satt halva priset upp en skylt med "halva priset" och lämnat det bästa hemma i sin affär. Tur för mig som samlar sånt som kanske inte alltid är värd det mesta, men det gav kanske ibland mer loppisstämpel på mässan. Men, men, jag har ju efterlyst annat än bara de svindyra 60-tals. och hårdrockssäljarna, så vem är jag att egentligen klaga...
De lokala klassikerna fanns där i vanlig ordning, Harvest Records, Roger Elfström, Daniel Westin osv. Samt förstås Gävleförsäljaren (om nån vet vad han heter och vilken affär han representerar kan ni ju meddela mig). Det roliga var att Stockholmsbutiken Diamond Records var där, Stockholmsaffären på St Eriksgatan som ligger gömd i ett skumt område under en bro.
Mässan var riktigt bra besökt, detta trots att Radio Guld inte längre var arrangör och mässan därför inte hade nån radioreklam! Både unga och gamla var där för att förse sig med skivor av alla slag. Roligast var ändå den 10-åriga flickan som frågade om en Guns N Roses på vinyl och sen frågade om det var den första pressningen! Och i augusti när jag besökte en Röda Korsetloppis på Alnö så såg jag en 12-årig kille som vilt letade bland hårdrocksskivor på LP och kollade kvalitet på dom som en riktig samlare. Så, YES, återväxten tycks tryggad för framtiden!
Årets fynd dock blev en hel del. Musiken var väldigt spridd denna gång, allt från jazz, synthpop, big beat till 80-talspop och svensk rock. Mitt mål var att dra i handbromsen lite eftersom jag har som mål att komma till Stockholm i slutet av månaden, men det gick väl sådär med det. Inte minst efter att ett par säljare plötsligt sänkte alla sina skivor till 10 kronor styck efter 14.00. Då flockades ett gäng hungriga vargar inklusive undertecknad och hittade en hel del riktiga godbitar till vrakpriser, eller vad sägs om en 10-tums Pet Shop Boys-singel, "It´s alright" i begränsad upplaga med alternativa mixversioner och poster till. Eller KLFs svårhittade och minst sagt udda skiva "Chill out", utgiven bara ett halvår innan deras genombrott med "The white room" och "What time is love". Denna platta innehåller ett houseaktigt dansbeat kombinerat med samplingar från andra låtar, bland annat Elvis Presleys "In the ghetto". Man kan inte annat än imponeras över KLFs vilja och föråga att skapa fantasi och egenhet inom musiken i en tid då den popmusiken skulle vara anpassade för hitlistorna eller discoteken.
Jag hittade även Agnetha Fältskogs andra platta "Vol. 2" från 1969, som normalt brukar gå loss på ett par hundra, nu för en tia. Nu är fodralet lite illa till tufsat, men ändå. Agnetha Fältskog för mig var klart roligare som soloartist innan ABBA än som medlem i gruppen. ABBA kanske var viktigare för musikhistorien, men som schlagerdrottning i slutet av 60-talet så lyckades hon med sin röst verkligen skapa ett egagemang för sin musik och göra sina texter trovärdiga och verkliga på ett sätt som jag inte tycker ABBA kan på samma sätt med sin 70-talsdisco.
Givetvis blev det en del engelsk 80-talssynthpop också. En av mina favoritkonsertvideos från 80-talet är Ultravox "Monumentum" som är en magisk blandning mellan musikvideo och konsert. En recension av den kan hittas på min hemsida Retrogalaxen, men jag kan bara säga att "The voice" är riktigt mäktig där Midge Ure och två trumslagare står och trummar i takt på tre stora synthtrummor till takten av blinkande grått ljus framför en romersk kuliss.
Men det finns också en liveinspelad LP till denna video, eller soundtrack som man kallar det här. Plattan innehåller, precis som videon, bara sex låtar, men publikens engagemang går det absolut inte att ta fel på.
Human Leagues första platta "Reproduction" är inte heller helt lätt att hitta, en av två där senare Heaven 17-medlemmen Marty Ware fortfarande är medlem. Här hittade jag den i toppexemplar för 20 kronor.
I övrigt så köpte jag en skiva med Lester Young och Count Basies utbrytar band, Kansas City Six, där några ur Basies populära band hade bildat ett eget hobby band, med namn som Buck Clayton, Freddy Green och Joe Jones i bandet. Riktigt trevlig jazz i det lilla formatet även om ett piano saknas i bandet.
En skiva med Heart inköptes också, "Passionwork", gjord 1983, två år innan bandets riktiga genom brott med "What about love". Dessutom en CD där Chemical Brothers remixar låtar av andra artister, "The brothers gonna work it out". I CD-lådan från Diamond Records hittade jag Johnny Hates Jazz lite svårhittade och floppande andra platta, som jag har letat efter.
Givetvis blev det också en hög singlar, bland annat hela två Eldkvarn, "Madelaine, jag kommer hem" och "Den långa färden". Mer svenskt i form av Di Leva, en tidig singel som heter "Snurra bakåt", från tiden då han fortfarande hade tejpad lock och ännu inte börjat med sin Jesusgimmick. Och vad vore en mässa utan en Commando M Pigg, denna gång i form av singeln "Lyser" från 1984, från plattan "En stjärna bland faror" som jag ju köpte på vårens mässa.
Frankrikes Bryan Adams, David Hallyday och hans enda riktiga hit i Sverige, rockaren "Ooh la la" har jag letat efter länge, liksom Julian Lennons miljölåt "Saltwater" och 50-talsrockaren Rick Nelsons hårdrockssöner i gruppen Nelson och deras "Love and affection", som jag gillade skarpt och lyssnade flitigt på när den kom 1990! Dessutom Wax och deras "Shadows of love" och Heaven 17s tidiga singel "Play to win".
Som sagt en lyckad mässa ur min egen synvinkel, även om det lossnade på riktigt först efter två timmar från slutet. Jag hoppas att mässan är kvar på Köpmangatan är även till våren, även om jag som sagt befarar att lokalen snart är uthyrd. Men det är dåtidens bekymmer. Jag är glad att vi har en mässa som fungerar bra och att några nedladdningstider inte direkt visar sig i besökarantalet!

Som klipp från denna mässa kastar jag mig vilt mellan genrerna. Från Agnetha Fältskogs andra platta hämtar jag den smäktande och svala sommarschlagern "Fram för svenska sommaren".
Sen följer två synthikoner, dels Ultravox och liveinslaget jag flaggade för från "Monumentum", "The voice".
Också The Human League från deras debut, "Empire state human".

Dizzy Gillespie And Orchestra - One Bass Hit/Things To Come

Det var länge sen jag skrev om nån jazzstenkaka så det tänkte jag göra nu, en som jag blev väldigt glad över att hitta. Som jag sa när jag skrev om Chubby Jackson så är det mycket svårare att hitta bop på stenkaka än swing. Men så finns bop i större grad i original på LP i jämförelse med äldre storband, som ju är gjord på 78-varvstiden mer. Dizzy Gillespie är ju en av skaparna och förgrundsgestalterna i bop, tillsammans med Charlie Parker. Och ska jag vara ärlig så hör jag egentligen mer på Dizzy än Parker. Visst, Bird var en enastående musiker, inget snack, men många av hans låtar låter ungefär likadana och tillhör dessutom gruppen sönderspelade evergreens. Förmodligen är det få som håller med mig, men what ever. Luften är fri och smaken är delad.

Dizzy Gillespie var en av de mest genialiska trumpetarna som funnits och han var också en stor skämtare som person. Hans practical jokes var omdiskuterade och antingen älskade man det eller ogillade det, som swinglegenden Cab Calloway, som Dizzy spelade med i början av sin karriär. Det ledde till ett knivslagsmål mellan dom och Gillespie blev sparkad från bandet.
Dizzy försökte 1945 att sätta ihop ett eget storband, vilket floppade och han gick snart tillbaka till småbandsformatet. Men skam den som ger sig, året efter satte han ihop ett nytt storband som blev en gigantisk succé. Gillespie blandade den nya bebopformatet med den tidigare grovt swingdominerade storbandsgenren och det blev en nytändning för storbandsstilen, som stämplats som utdöende.

På denna stenkaka finns två spår, två av de mest klassiska låtarna från detta band. Dels "One bass hit" som är en svalare och lugnare låt som är avkopplande, men samtidigt enormt välspelad, samspelad och ett bevis på detta storbands genialitet.
Den andra sidan bjuder på den mer riviga och suveräna "Things to come" som drar fram som en ursinnig orkan i en otrolig hastighet och som har ett fantastiskt solo av Gillespie! Att bara spela så är helt fantastiskt! Lyssna också på James Moodys fina saxsolo mot slutet.
Detta är en utgåva av Parlophones jazzserie, som brukar innebära jazz av hög klass! I detta fall av högsta bopklass. Dizzy Gillespies storband var banbrytande på sin tid för att det tog nåt klassiskt som storband och gjorde nåt nytt av det, fast man ändå kan höra spår av det gamla i det. Det är energiskt, häftigt och man vet aldrig vart låten tar vägen och slutar nånstans. Det är bara att haka på och följa med i musikens virrvarr!

Jag har inte lyckats hitta just dom inspelningarna som är på skivan här, men det är väl nästan roligare att få levande bilder. Här framför Gillespiebandet båda låtarna "One bass hit" och "Things to come" i en sorts forhistorisk rockvideo från 1946!

Fake - New Art

Jag har ju behandlat engelsk synthig 80-tal en hel del, men tänkte nu påminna om att Sverige också hade en hel del bra elektronisk musik vid denna tid. De kändaste namnen är förstås Ratata, Lustans Lakejer, Adolphson & Falk eller Nasa, men ett band som med åren vuxit till något av ett spännande alternativband är Fake, kanske just för att det bandet blev väldigt stora med sin enda platta men, till skillnad från de andra, aldrig återförenats eller levt på sina gamla framgångar.
Fake består av Eriks Strömblad, Stefan Bogstedt, Stefan Sverin, Tony Wilhelmsson och Ulrica Öhrn. Den sistnämnda är kanske bandets mest kända namn, åtminstone för er som sett filmen "G" ett antal gånger.

Tracks var åter anledningen till att jag upptäckte detta band och egentligen levde jag de första tio åren efter att jag hört deras hit "Brick" på att bara ha hört just den låten. Åter bevisas att man alltid spelat för lite 80-tal i radion.
"Brick" i sig är ett stycke legendariskt 80-talistiskt mästerverk! Men låtar som "Donna Rouge" och "Memories of pan" är också stora hits med bandet som allt för få idag minns. I Sverige placerade sig både "Brick" och "Memories of pan" bra på Trackslistan, medan man i sydeuropa var enormt stora och man framträdde bland annat i italiensk TV.

Denna skiva är köpt på en affär som hette Skivboden 1998, som fanns i Sundsvall under ett par år i slutet av 90-talet. Jag minns än den totala lyckan över att ha hittat denna när jag som sagt knappt hört mer än en låt med bandet dessförinnan. "New art", Fakes enda platta, tillhör kategorin album som man gärna ska höra ett par gånger för att riktigt få grepp om och såna skivor brukar jag normalt ha lite svårt för, men denna har en sorts spänning och mystik i sig i både produktionen och musiken som jag föll för direkt, även om melodierna inte alla gånger är särskilt klara. Titelspåret "New art" och "Frogs in Spain" är till exempel till större delen instrumentala med bara lite sporadisk sång på vissa ställen. Rätt osammanhängande melodiskt, men ändå otroligt snyggt och mysigt gjort och producerat!
Annars är en annan av Fakes stora styrkor sången där Erik Strömblad och Ulrica Öhrn sjunger oerhört bra tillsammans och där deras röster kompletterar varandra på ett speciellt sätt, som gjorda för new wave-synth från 80-talet. Det bevisas bland annat i den lätt popfunkiga "Arabian toys" som för tankarna lite till ABCs tidiga låtar. Lyssna också på de mjukare och mer avkopplade syntharna i "In love" eller discokaskaden i "Right" som skulle kunna ha blivit en hit om inte bandet så plötsligt splittrats.

För nästan direkt efter att "Brick" släppts så hamnade bandet i bråk med varandra och Ulrica lämnade bandet. Men låten blev en jättehit och när en video skulle spelas in till låten fick man hyra in en ny sångerska istället.
Ulrica Öhrn jobbar idag som musikjournalist på SVT medan Erik Strömblad jobbar med reklam och media. Tony Wilhelmsson vandrade vidare åt den kristna stilen och bytte namn till Tony Strepin och utbildade sig till präst.
2001 möttes bandet igen och talade om en återförening, men övergav idén.
Skivor med Fake har med tiden blivit lättare att hitta. "Brick" är jättelätt att hitta och "New art" kan man hitta om man letar noga, medan "Memories of pan" och "Donna rouge" är betydligt svårare att se i skivbackarna. Ett bevis på att ett band som på sin tid var lika stora som de stora namnen i samma genre i Sverige, men som med tiden blivit lite spännande för många 80-talssamlare och allt för bortglömda för den stora massan.

"Memories of pan" och "Arabian toys"  blir mina smakprov från denna platta.

Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) - Architecture & Morality / Sugar tax

Det är hösten 1985 och jag lyssnar på Tracks med Kaj Kindwall. En av låtarna på listan är med ett band jag hör för första gången och som jag blir intresserad av, Orchestral Manouvers In The Dark, eller OMD som vi synthfreaks från 80-talet säger. Låten i detta fall var "Secret" från den riktigt bra plattan "Crush".
Sen dess är OMD ett band som förföljt mig som ett otroligt bra band i den engelska 80-talssynthens tidevarv. Deras album har förvisso haft varierande kvalitet. 1983 års album "Dazzle & Ships" var rätt medioker medan dom två album jag tänkte presentera är riktiga klassiker. Men när det gäller att skapa sköna synthhits och spela eleganta små poppärlor så är OMD svårslagna! OMDs originalsättning är Andy McClusky och Paul Humphries som bandets ansikten och med diverse medmusiker i bakgrunden, numera då med Martin Cooper och Malcolm Holmes som också var med vid bandets mest framgångsrika 80-talsperiod. Andy McClusky är den som brukar sjunga mest på låtarna och gör det också riktigt bra. Jag ska verkligen inte säga att han har en vacker sångröst. Svenska indiesynthband brukar ofta kännetäcknas av att man har har sångare som låter rätt amatörmässiga och inte träffar tonerna helt perfekt jämt och Andy McClusky är väl lite av föregångare där, även om han har en långt mer ljusare och gnälligare röst en dessa. Men den är karaktäristisk och väldigt passande för sin musikstil och sin tid!
1988 splittrades bandet och McClusky körde på med OMD ensam. Ofta brukar det innebära att fansen sviker och bandet självdör, men OMD fick istället en ny vår med plattan "Sugar tax" som blev en jättesuccé. 1996 lämnade McClusky OMD-namnet när intresset för synth var extremlågt och britpopen hade tagit över. Tyvärr så ägnade han mer tid till att producera skräpband och blaskig dussinpop som Atomic Kitten.
Därför går vi nu tillbaka till OMDs storhetstid. Jag skrev när jag presenterade OMDs "Sailing on the seven seas" i mitt midsommarspecial för en månad sen att jag skulle skriva om "Sugar tax" nån gång, men eftersom OMD nästan har två karriärer och så otroligt mycket bra musik kändes det fel att bara skriva om den utan jag väljer att presentera två skivor denna gång, en från bandets barndom och då succéskivan då McClusky ensam styrde skutan.
Den äldsta av dom två är "Architecture & Morality", som också är en av bandets mest framgångsrika. Den är även medtagen i boken "1001 albums you must hear before you die". Plattan är lite speciell eftersom man använder den under det tidiga 70-talet flitiga instrumentet Melotronen, men som under 1981, när plattan kom, nästan helt dött ut. Denna skiva var även utgiven med olika färger på skivomslaget, men detta är den vanligaste, den gula varianten.
Skivan är förövrigt köpt på Sundsvalls Skivmässa för ett antal år sen.
"Architecture & Morality" är en platta som är rätt före sin tid i instrumentering och sound. 1981 var den engelska synthmusiken ännu i sin linda, men här låter det väldigt modernt för denna tid, som ännu försökte tvätta bort det värsta 70-talet. Ett bevis på det är den dansanta och pigga låten "Georgia". Lyssna även på den första versionen av "Joan of arc", en låt som finns i två varianter, dels då den mer synthpopiga och dels den med undertiteln "Maid of Orleans" som är en mer valsballadaktig. "Maid of Orleans" blev dock den mer framgångsrika på listorna och den första versionen är nästan bortglömd idag. Första låten på plattan "New stone age" är också en väldigt snygg och lättsam synthhistoria väl värd ett öra! Totalt är plattan otroligt snyggt gjord och lättlyssnad, men ändå genialisk på flera sätt i sin komposition och produktion.

Tio år senare är syntharna fortfarande kvar i OMD, om än något modernare sådana förstås, men produktionen är mer lättsam pop än blippbloppande synthmusik. Men ändå känns OMD igen och i en tid då syntharna var på väg bort ur musiken när 90-talet ångade på så var OMDs framgångar en mindre sensation. "Sailing on the seven seas" var med alla veckor på den sommarens "Sommartoppen" och uppföljaren "Pandoras box" blev 1991 års åttonde största låt på Tracks, vilket var långt mer än nån av deras 80-talshits lyckades med. Men så är också "Pandoras box" enligt mig en av OMDs allra snyggaste popklassiker, så udda för året, men ändå så enkelt snygg! Och denna pigga och snygga pop är också typisk för plattan, som dock också är uppblandad med skönt gjorda synthballader. "Speed of light" är en snabb och härlig låt som lika gärna skulle kunna ha blivit en lika stor hit som de båda storhitsen på plattan. Men en av mina personliga favoriter på "Sugar tax" är "Walking on air", en mollaktig ballad med en riktigt bra text om saknad och med en melodi som sitter!
Plattans tredje singel, "Call my name", är förstås också en riktigt bra låt som borde blivit en större klassiker än den blev.
Denna platta lånade jag först på Örnsköldsviks bibliotek 1994 och kopierade på band (jag vet, fy mig!), innan jag långt senare även köpte hela plattan på, tror jag, Fyndlagret. Men sen 1994 har jag ändå hört plattan ett par hundra gånger för det är en riktig popklassiker med tidlösa pophits som verkligen sitter.
När man ändå är i farten kan man också lyssna på OMDs efterföljande plattor "Liberator" och "Universal" som innehåller tre låtar till som för mig är tidlösa OMD-låtar, "Walking on the milky way", "Stand above me" och framför allt "Dream of me", som borde ha blivit en lika stor sommarklassiker som "Sailing on the seven seas".
OMD återförenades alltså i dess originalsättning för ett par år sen och släppte 2010 comebackplattan "History of modern" som är ett steg tillbaka till klassiska OMD-stilen från 80-talets början.
OMD bevisade att man kunde skapa fräsch pop med enkla medel så att det ändå lät nytt och speciellt! Enkla hits som blev ihågkomna som speciella och häftiga och som på sitt sätt bevarade en klassisk synthperiod!

En låt från vardera platta har jag valt, dels "Georgia" från "Architecture & Morality" och dels "Call my name" från "Suger tax". Den sistnämnda är ett liveklipp från den tyska nyårsgalan "Peters Pop Show" från 1991.

Balla Balla - Ballongdansen

Jag är alltid imponerad över svenskarnas förmåga att haka på de allra mest dåraktiga danstrender som finns. Vi har dansat fågeldansen, macarena, ketchupdansen, lambada och breakdance och låtarna där till, minus breakdance som ju skapade flera helt OK låtar, är oftast knappast såna som man får Polarpriset för.

Mest dåraktig tror jag de flesta tycker att ballongdansen var. Den som fick oss att tokroligt fnissa när Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson i Nöjesmaskinen med ballonger för organ och bröst nakna dansade och bytte ballonger mellan varandra. Därefter skulle exakt alla dansband spela in låten som i Sverige hette följdaktigen "Ballongdansen" och som i original hette "Wheels". Och eftersom det nu finns ett par hundra olika varianter på denna låt så är jag inte säker på hur nära den första svenska versionen av "Ballongdansen" denna singel är. Eventuellt svar kan med glädje lämnas här.

Denna version görs av en konstellation som kallas Balla Balla, men som skriker tillfälligt studioband eftersom bandet aldrig hörts sen dess och det är gjort i ett sorts tuffare dansbandsschlagerstil med Thorleifs-saxofoner i bakgrunden och dessutom utgiven av Bert Karlsson. Märkväl också den hemska baskören som fått i uppdrag att titt som tätt stöna fram: "BALLA BALLA". Men det är ändå en värdefull singel detta tydligen eftersom det står skrivet högst upp att det är en "De luxe version" (med den stavningen också).
På omslaget till singeln utlovar också saker som tydligen ska ha fått alla att springa benen av sig till en skivhandel! Det är "Skivan med dansinstruktion"! WOW, som jag har letat! Dessutom pryds det av "Årets modigaste män, nu med extra små ballonger". Fortfarande sponsrade alltså av Mariann Records och inte Playgirl. Årets modigaste män här är alltså inte trion Melander, Åberg och Larsson som gjorde detta nummer live i TV utan Lasse Holm, Berra Karlsson själv och schlagerkungen Torgny Söderberg. Och Bert Karlsson ser nästan rädd ut, som om han önskade att han vore nån annanstans, en tanke han i så fall förmodligen delade med flera av dom som tittade på singeln.
Baksidan på singeln introducerar nästa dans, även om den funnits sen flera 100 år, vilket Balla Balla inte har samma koll på, "Polonäsdansen". Även den är gjord i dansant schlagertempo och uppmanar "Häng med" och "Det är klackarna i taket". Nu var jag aldrig med på Chopins och Liszts tid, men en polonäs är vad jag vet inte direkt klackarna i taket så vissa benbrott kan förekomma om man försöker dansa det till denna.

Jag ska inte säga att originalet till "Ballongdansen", "Wheels" är nåt mästerverk, eller nån av dansbandsversionerna efteråt heller, men den är åtminstone gjord med en viss charm. Detta är så uselt att man inte vet om man ska skratta eller gråta åt det, men nånstans är projektet kring singeln gjort med nån sorts glimt att man inte kan låta bli att vara glad åt denna skiva!

Tyvärr har jag inte hittat någon version med Balla Balla på tuben (och, nej, jag har inte tekniken att föra över låten själv). Inte heller hittade jag versionen med Sven Melander och kompani, men för att ni som aldrig sett dansen ska få någon hum om vad jag pratar om så kommer här en engelsk version av "Ballongdansen" från 1982.

Sommarhitsen genom 15 år!

Vid midsommar förra året så skrev jag om mitt intresse för sommarmusik och min vurm för musik för denna vackra årstid och jag hade tänkt att även detta år göra en längre midsommartext kring sommarmusik, men lägga tonvikten på epiteten sommarhits och ta er med på en liten tidsresa genom de bästa och skönaste sommarklassikerna från 80-talet till 90-talets slut, givetvis kryddat med lite sommarminnen från förr. Eller klassisker, flera av låtarna som ni kommer att läsa om här är låtar som för mig är sommarklassiker och som spelades en del under somrarna förr, men som idag nästan helt glömts bort. Hoppas att dessa, eller några av dessa, ändå ger er lite sommarkänslor och minnen från semestrar, badställen eller diverse fester från förr.
Jag ska säga det också när ni ser CD-singlarna från 90-talet så kan ni se att jag gjorde nåt då som jag idag ångrar djupt! Jag beställde hem etiketter med adress och titel på och satte på skivornas framsidor! Då såg det coolt ut, idag är de ursvåra att få bort, adressen stämmer inte och det ser fult ut! Vi gör alla våra misstag sa igelkotten som klev på rotborsten!

Bryan Ferry "Slave to love" (1985) - Detta är ju en av de mer klassiska sommarballaderna genom tiderna och en låt som jag tyckte var lite si så där från början när den kom 1985. En seg ballad, när jag som ung ville ha häftiga synthdiscolåtar. Men man blir klokare som äldre och med tiden upptäckte jag dess geniala musikaliska struktur och produktion. Idag har det inte varit nån sommar för mig om jag inte har legat åtminstone en gång under semestern på klipporna vid Spikarna på ön Alnö här i Sundsvall, tittat på havet, solen som glittrar och båtarna som far förbi och lyssnat på Bryan Ferrys "Slave to love"!

Goombay Dance Band "Marlena" (1985) - Goombay Dance Band är ju egentligen så långt ifrån ett intressant band som det går. Ett discoband från slutet av 70-talet i samma hemska anda som Boney M och Ottawan. Men 1985, när jag var på semester i Bergeforsen och hörde mitt livs första Rakt Över Disc (som ni kunde läsa om i Scritti Polittis "Cupid & Psyche" för ett år sen) så spelades denna sköna sommarcalypso som sen dess väcker stora sommarkänslor för mig. Jag letade som en dåre efter singeln innan jag faktiskt fick den gratis av en kompis! Gratis är mycket gott ibland!

Aztec Camera "Somewhere in my heart" (1988) - Roddy Frame och hans Aztec Camera har ofta bara lockat de mest trogna fansen samt engelsmännen. I Sverige har de sålt ganska sparsamt. Men 1988 så hörde jag i det årets första Sommartoppen denna sköna gitarrsommarhit. Då passerade låten mig obemärkt förbi, men med åren växte den till en riktig sommardänga som satt som ett knytnävsslag. Detta är somrig 80-talspop som bäst!

Ian Matthews "Following every finger" (1988) - Denna sommar tyckte jag inte mycket på Sommartoppen och på listorna var värt mitt öra. Enda undantaget var gamle brittiske progg-folkrockaren Ian Matthews låt "Following every finger" som jag tyckte var en riktigt skön sommarhit med afrikanska influenser. Så varje lördag under min vistelse med familjen på semestern i Örnsköldsvik så var det ett måste att följa hur denna låt hade klarat sig mot all 70-talsnostalgi, röjröck och annat som gällde då.

Heart "All i wanna do is make love to you" (1990) - Den här låten kom egentligen i slutet av vintern men höll ända fram till sommaren började och var låten nummer 1 för mig under min högstadieklass klassresa till Köpenhamn. Under vårt stopp i Malmö på vägen hem dök jag in på en skivaffär och köpte dels Depeche Modes "Policy of truth" samt Hearts platta "Brigade" med denna låt på. Därefter hörde jag på låten ofta den sommaren, fast jag redan hört den hela våren.

OMD "Saling on the seven sees" (1991) - Succécomebacker av artister som varit borta ett tag har jag alltid gillat. Ett sätt att knäppa listetablisemanget på näsan och säga: "Jag är inte död än!". OMD gjorde en sån 1991 när deras geniala platta "Sugar tax", som jag hoppas skriva om senare, kom. Denna låt dök upp precis innan sommaren och jag blev lycklig när den klev in på Trackslistan som "Veckans raket" och blev deras dittills största hit! Sen hörde jag den varje vecka på Sommartoppen den sommaren och den är därefter en stor sommarklassiker för mig! Bara den genialiska produktionen och melodin är ju som gjord för lata sommardagar!

The Hooters "Boys will be boys" (1993) - Sommartoppen var alltid ett program som jag följde för att få höra de bästa sommarhitsen. Men 1993 var ett hemskt år då inget kändes bra. Än idag är året ett av de svagare sommaråren med 4 Non Blondes, Culture Beats "Mr Vain", som jag aldrig förstått, Spindoctors, Stone Temple Pilots och annat hemskt! Men precis som med Ian Matthews så fanns det en låt som stod ut och som jag ville följa varje vecka: The Hooters sköna folkrockslåt "Boys will be boys". När låten på dess andra vecka gick från 8:e till 1:a plats så jublade jag i familjens sommarstuga i Örnsköldsvik. Det krävs lite för att glädja ett musiköra!

Umboza "Sunshine" (1996) - Sommaren 1996 var en underbar sommar! Jag sommarjobbade som närradiopratare och gjorde roliga sommaraktiviteter med min förening då, MHF-Ungdom. Och bra musik på listorna! En av de mer undanglömda är engelska danskonstellationen Umbozas "Sunshine", som blandar modern dansmusik med Gypsy Kings "Bombaleo". Detta år såg jag Sommartoppen live från Sundsvalls gatufest och när denna låt spelades så stod 8000 och dansade, blåste i visselpipor och klappade i takt! Ett oförglömligt sommarminne!

Paradisio "Bailando"/Princessa "Vivo" (1997) - Två låtar i samma genre från samma minne och tid; sommaren 1997 då jag var med som festival-DJ på en turné runt i Sverige mot rattfylleri. Eurodiscon var tillbaka och två spanskspråkiga låtar var en del av den! Paradisios "Bailando" spelade jag om och om och om igen från scenen. Alla andra tröttnade gruvligt på den, medan jag än idag tycker det är en av de skönaste sommarhitsen. Spanska Princessas hit var en av låtarna jag röstade på när jag detta år satt i Sommartoppsjuryn på Skellefteåfestivalen, där P3 hade stannat.

Chemical Brothers "Hey boy hey girl" (1999) - Jag var nyfrälst i big beat-musiken och en sommarhit med Chemical Brothers var som snask för mig och jag spelade denna ofta! Jag var med MHF-Ungdom på en marknad utanför stan på sensommaren och efter en runda där så kollade vi in i rotundan där discot hölls. Denna låt spelades och endast ca 5-6 pers dansade!

När man ser dessa sommarhits och tittar på listorna idag så undrar jag vad som hände med alla sommarplågor! Dessa låtar som vi säkert spyr på när hösten kommer, men som med tiden blir den sommarens signaturmelodi! Idag finns knappt några såna låtar utan skvalmusikens betydelse med flera låtar som passerar obemärkt bland andra låtar i en spellista har visat sig åter stor. Sommartoppen var för mig under 80- och 90-talet ett program som var kanon för att lansera de bästa sommarlåtarna! Jag saknar sommarplågorna och sommarhitsen som Sommartoppen pushade och spelade vecka efter vecka! Det gav sommaren en helt annan stämning! Sommar och musik hör ihop som jordgubbar med mjölk! Glad midsommar på er!

Tre sommarklipp bjuder jag på. Först Goombay Dance Band och ett TV-framträdande av "Marlena" och missa inte sångaren Oliver Bendt och körtjejernas minst sagt kultförklarade koreografi!
Sen Heart och deras "All i wanna do is make love to you" samt Umboza och deras sorgligt bortglömda "Sunshine".

George Benson - While the city sleeps

Som jag tidigare sa så önskar jag att jag hade ekonomi och plats att börja samla äldre soulmusik, men Motown och Philadelphia i all ära så kommer ändå 80-talets sweet soulmusik att hamna först för mig. Och dessa kan jag köpa som en del av mitt 80-talssamlande. Mysig nattmusik som svalkar, smeker och svänger på samma gång. Och en av dom som jag tidigast upptäckte och gillade först var George Benson, som egentligen är jazzgitarrist men som sen 1980 och hans stora (och lysande) hit "Give me the night" fått en stor soulkarriär också. Och hur mycket jag än gillar jazz så föredrar jag Benson som soulsångare, främst eftersom han som jazzmusiker tenderar till att bli lite väl mycket fusion och freejazz.

Jag upptäckte Benson, som många andra artister, via radion och programmet "Kulan I Luften" som spelade hans låt "While the city sleeps" där, från plattan med samma namn från 1986. Sen, ca 5-6 år senare, så blev jag nyfiken på hela plattan och köpte den på, tror jag, Fyndlagret. Jag, som då var nyförälskad i soulmusik, möttes av riktig sweet soul med syntharna, harmonierna och funktrummorna på bästa ställe och smäktande ballader. Jo, jag erkänner, jag faller för sköna smöriga soulballader sjungna på äkta amerikanskt vis av riktiga soulstjärnor. Och en sån på denna platta är "Kisses in the moonlight", som med åren växt till en soulklassiker för mig.

Man kan säga att få soulplattor doftar nattmusik som denna, vilket är rätt medvetet gjort av Benson eftersom just ordet "night" eller "moonlight" förekommer i inte mindre än fyra låtar. En av dom bästa där är en annan ballad, "Love is here tonight". Missa inte heller låten "Shiver" där Benson, som han gör i flera av hans låtar, plockar fram jazzmusikern i sig och blandar den med soulmusiken på ett Al Jarreau-skt vis och nynnar tillsammans med gitarren i sitt solo!
Dessutom bör man lämna ett öra till hans härligt dansanta och svullstiga sound i "Teaser". "While the city sleeps" är ett soulmästerverk från 80-talets mitt, dessutom producerad av en annan gigant på området, Narada Michael Walden.

Vill man ha ännu mer Benson och hans funkiga jazzsoul så rekommenderas dessutom plattorna före och efter denna varmt, "20/20" från 1984 och "Twice the love" från 1988, båda även det soulklassiker. Eller varför inte 1998 års platta "Standing together". George Benson har en skön och avkopplande soulröst och han lyckas blanda jazzens skönaste harmonier med dansant och avkopplande nattsoul till en mix som både svänger och svalkar på samma gång. Det klarar få av i dagens musikbranch!

Två spår från plattan visar jag mer än gärna! Dels balladen "Kisses in the moonlight" och dels "Shiver", i en upptagning från engelska Top Of The Pops från 1986.

Oscar Peterson - Tracks

Oscar Peterson tillhör en av de jazzmusiker jag gärna köper varje gång jag får en möjlighet. Denna kanadensiske jazzpianist är en av de allra skickligaste som rör sig helt felfritt mellan så väl swing som bop som mer modern stil. Han har en bred spännvid som han klarar med en unik talang och ett pianospel som är avkopplande och skönt. Som jazzmusiker var han också ett unikum socialt också. Medan de flesta andra jazzmusikerna i hans tidsålder hade grava drogproblem, och flera också dog för tidigt, så levde Peterson ett lugnt liv, tog inte droger och spelade sin musik.

Jag har en del Oscar Peterson-skivor och jag kommer garanterat att i framtiden skriva om nån av hans fantastiska "Night Train"-utgåvor med sin trio. Men här och nu en skiva som jag hade äran att hitta för bara två dar sen. Under en loppisrunda med en vän så besökte jag en mindre Röda Korset-butik och hade ungefär noll förväntningar eftersom jag inte hittat nåt där under de dryga två år den affären funnits uppe. Men nu hittade jag denna soloskiva från 1970 där, vilket betyder att man nog inte ska ha för förutfattade meningar om en loppis.

Oscar Peterson spelade inte in särskilt många soloskivor och denna kan få en att tänka på Art Tatum i spelteknik med en hel del löpningar över tangenterna. Art Tatum och andra sidan var inte alls förtjust i att spela med trio utan spelade helst själv. Men här är det alltså bara Peterson och ett piano inspelat i en studio i Villingen i dåvarande Västtyskland 1970.
Under slutet av 60-talet början av 70-talet spelade Oscar Peterson in en hel del plattor för tyska skivbolaget MPS, som var det första skivbolaget i Tyskland som släppte jazzplattor och gav även ut skivor med Lee Konitz, Monty Alexander och Kenny Clarke. Dessa plattor med Oscar Peterson räknas av flera dock som några av hans bästa och denna, hans bara andra fullängdsskiva solo, visar på det.

Första låten på skivan, "Give me the simple life", är en upptempolåt som jag minns från ett "Sommar"-program som Peter Dalle hade för en del år sen då den spelades.
Balladerna på plattan är minst sagt lysande och riktigt avkopplande örhängen. Hans version av Thad Jones "A child is born" är en riktig favorit och skönt stycke midnight-pianojazz liksom avslutande "Just a gigolo" som är den klart bästa versionen jag hört av den låten. Lyssna också på hans skönt bluesiga version av Bob Carletons "Ja da"! John Lewis "Django" är en väldigt speciel låt där Oscar Peterson spelar väldigt långsamt och ibland nästan tystnar för att sen bara sprudla ur sig toner i en väldig fart.

Detta är ett vackert pianoalbum med svalkande och skön pianojazz som är en njutning för örat där en av jazzens största genier får visa prov på det som han kan bäst men som han fick visa allt för sällan, spela piano solo.

Dom två favoritlåtarna jag nämnde är mina låtval, "A child is born" och "Just a gigolo"!

Janne Berlin - Gröna gubbar

Man kan inte bli nog lycklig när man hittar nåt på en skivmässa som man bara måste ha och när jag såg denna skiva så stod det med eldskrift i mina ögon: "Kultstämplat på Skivguiden!". Namnet på artisten är Janne Berlin och vill ni veta mer om vem denne Janne Berlin är så besök hans hemsida här. Jag köpte denna alltså nu på skivmässan här i Sundsvall och bara omslaget ger ju en viss respekt. Skivan är alltså utgiven på OKEJ-records och logotypen avslöjar ju att det är frågan om en utgivning av tidningen OKEJ, vilket knappast höjer statusen. När skivan är gjord, 1984, så var tidningen OKEJ känd för sina hårdrocksreportage och intervjuer med världsstjärnor. Att tidningen i den vevan ger ut en tramsskiva med, vad det är i detta fall, en popschlagerlåt med dagistext kan ju inte ha höjt upplagorna direkt.

Titta sen på omslaget. En bonde står med hysterisk psykblick med en grep och siktar på en VIT utomjording, med människofötter- och händer. Förmodligen var det slut på gröna dräkter på OKEJs klädlager så det blev nån stackare i vit balettrikå och påse på huvudet. För säkerhets skull så passade man även på att fotostata in Saturnus uppe i hörnet från nån kvällstidning, om man nu missat att det handlar om science fiction.
Vänder man på singeln så förstår man vart Lasse Åberg hämtade inspiration från till dom gula stora kycklingdräkterna i filmen "Hälsoresan". Nu heter B-sidan förvisso "Göken", men varför så noga? Fågel som fågel...

Musikaliskt är det inte uselt producerat, men man får banne mig lyssna ordentligt för att höra vad den, vad det låter som, tandlöse bonden helt i otakt försöker rappa. Och vänder du på skivan och hör "Göken" så får du höra två och tre gånger för att uppsnappa nån text komma ur den tydligen gravt halvpackade göken.
Men det allra hemskaste är att hur mycket du vill skrattandes glömma "Gröna gubbar" när du hört den så kan du inte för refrängen gnager sig in som seg kola vare sig du vill det eller inte. Detta är ett ärkefall av en låt du inte vill höra, men inte kan låta bli. Det är uselt, omslaget får dig att med fasa bli nyfiken, men efteråt kan du inte glömma det du har hört, hur mycket du än vill. Men du skrattar ändå.

Lite kultfakta är att redaktionen på OKEJ-tidningen förmodligen fick gröna gubbar på hjärnan eftersom man två år senare producerade en lika usel film betitlad "Gröna gubbar från Y.R".

Bra skivmässa i bra lokaler!

Igår var det skivmässa igen i Sundsvall, en skivmässa som hade det bästa läget i år. Vid Köpmangatan låg en möbelaffär för inte allt för länge sen som gick i konkurs och i dessa lokaler fanns i år mässan. En stor lokal med utställarna uppställda på lång rad. Inga trappor eller annat som var problem för handikappade utan bara en stor fin lokal, skivor och massor av säljare och kunder. Och besökarantalet var riktigt bra och det som förvånade mig var att det var så många unga i övre tonåren där, killar som tjejer, mitt ibland alla äldre eller medelålders samlare. Återväxten för skivsamlandet kändes åtminstone då rätt tryggat. Lokalpressen var där och skrev och intervjuade, bland annat mig, i detta fall Sundsvalls Tidning.
Utbudet var också mer blandat än på länge och inte lika insnöat på 60-tal eller hårdrock, även om det riktigt billiga säljarna inte var där i år. Dock fanns flera av klassikerna där, Daniel Westin, Roger Elfström, mässanordnaren Thomas Lundmark som som vanligt hade ett eget bord som han talade sig varm för samt den trevlige säljaren från Gävle.
För min del kände jag mig inte riktigt taggad och hade svårt att komma i mässtämning först, men efter ett tag fick jag upp ångan och resultatet blev sju LP och sex vinylsinglar. Förhoppningsvis blir det några av dom som kommer upp här såsmåningom. Inga CD-skivor blev det i år dock. Musikaliskt blev det väldigt mycket tidigt 80-tal från Sverige och England. På förra mässan i höstas köpte jag en Commando M Pigg från Gävlesäljaren och i år blev det en till, "En stjärna bland faror" från 1984. I ungefär samma genre låg Lolita Pop, vars platta från 1985, "Att ha fritidsbåt" inköptes igår. "Långa tåg" från den plattan är en riktigt bra låt från den tid då musik på svenska kanske var som allra bäst!
Daniel Westin brukar sälja en hel del bra engelsk synth från 80-talets första del och så även i år och jag köpte hela två skivor från den vid det tidiga 80-talet väldigt uppmärksammade och nyskapande engelska gruppen Japan, dels "Gentlemen take polaroids" från 1980 och dels deras sista studioalbum, "Tin drum", från 1981. Den sista är den enda skivan jag hunnit höra så här långt och den är väldigt nyskapande och spännande ljudbildsmässigt för sin tid, en tid då syntharna var nya och melodislingorna väldigt hitmässiga.
Dessutom köpte jag Little River Bands platta "Time exposure" från samma år, alltså 1981. Little River Band var annars bandet som John Farnham startade i, men som överlevde ett bra tag efter att han gått vidare till sin framgångsrika solokarriär.
Ett par jazzplattor blev det också. Dels min andra skiva med Andy Kirk And The Clouds Of Joy, som jag skrev om för ett par år sen, en liveplatta från The Trianon Ballroom i Cleveland med inspelningar från 1937. Dels en skiva med svensk jazz, Seymour Österwalls Orkester, också det live, med inspelningar från Nalen och Gröna Lund 1940-49, då dom svenska storbanden hade en gyllene period på dansbanorna!
Singlarna gick även dom i stor del i synthens tecken. Hela två singlar Blancmange, "Living on the ceiling" och "What´s your problem" samt Styles "Vision av kärlek" från 1985, ett år innan genombrottet i melodifestivalen. Blancmange har det förövrigt blivit väldigt lätt att hitta skivor med plötsligt, efter att ha varit ett helt bortglömt band i många år. Häftigt, eftersom det är ett grymt underskattat 80-talsband! Dessutom hittade jag belgiska Hithouse, ett houseprojekt som var lika med Peter Slaghuis, mannen som också gav oss "Woodpecker from Space" under namnet Videokids. Detta var en av de skönaste houselåtar som kom under 80-talets slut och det är en smärre sensation att den aldrig blev nån stor hit här i Sverige.
Det samma gäller Prince "I wish U heaven" från 1988 som är en av hans bästa från slutet av 80-talet.
Däremot är det ingen större chock att Janne Berlins "Gröna gubbar" inte blev en hit, men mer om detta fynd senare eftersom jag tänkte skriva om den under "Kultstämplat".
Nästa mässa är satt till 1 oktober och förhoppningsvis på samma lokal, för detta var en bra mässa med många fina köp och bra med folk som ändå gav hopp för oss som vill bevara musik i fysisk form.

Tre låtar för att fira denna mässa! Från Japans "Tin drum" en av mina favoritlåtar därifrån, balladen "Nightporter".
Från Lolita Pops "Att ha fritidsbåt", "Långa tåg" i ett TV-framträdande i programmet "Picknik" som är något nyare än låten själv.
Samt Hithouse sköna housedänga "Jack to the sound of the underground"!

Ny artikel dröjer ett tag!

Det kommer att dröja ett antal veckor till innan jag skriver om nästa skiva. Jag är mitt i att storuppdatera och designa om min hemsida Retrogalaxen inför lanseringen av ett nytt domännamn vilket tar lite tid. Men sen kommer det nya fräscha favoriter ur skivhögen

Incognito - Tribes, vibes and scribes

Som jag skrev i min text om mitt musikdiggande 90-tal så började jag snabbt gilla soulmusik under 1990 och det har sen fortsatt även om jag har begränsat mig till 80- och 90-tal. Nån dag när jag har mer pengar och mer utrymme hoppas jag kunna börja samla 60- och 70-talssoul också, men det blir då det. Men mitt soulintresse och mitt intresse för jazz har under de senaste åren möts i en ljuv förening i den genre som blev stor i början av 90-talet och som kallades acid jazz och som främst är en brittisk angelägenhet. Det är blås, sväng, soul och en otrolig skön stämning i låtarna! Jag kan tycka det är lite skämmigt att jag inte upptäckt denna genre på allvar förrän nu, detta trots att jag alltid gillat band som Brand New Heavies.

Ett annat band i denna genre som jag dock upptäckte väldigt sent var brittiska Incognito. Jag hörde bandet med nån låt i programmet Soulcorner i P3 under det tidiga 90-talet, men mer var det inte. Sen upptäckte jag sångerskan Maysa Leak via samma kompis som lärde mig om jazz 5-6 år tidigare. Hon hade då sjungit i Incognito och var riktigt bra och hennes solodebut "Maysa" rekommenderas varmt.
Incognito är lika med musikern Jean-Paul "Bluey" Maunick och medmusikanter och bland sångerskor som sjungit med projektet, förutom Maysa, finns Imaani och Jocelyn Brown, som jag genom åren dock haft svårt för. Men här har hon för en gångs skull hamnat rätt, bland annat i genombrottshiten "Always there".

Bandets idag mest kända hit är den lysande uppdateringen av Stevie Wonders "Don't you worry 'bout a thing" från 1992 och plattan "Tribes, vibes and scribes", som jag hade tänkt att skriva lite om denna gång. Denna platta köpte jag på en uteloppis som Fyndlagret hade sommaren 2006 och den är utgiven på Talkin' Loud, ett av de mest kända skivbolagen inom denna genre.
"Tribes, vibes and scribes" är fylld av skönt sväng med både funk, jazz och smekande skönsoul av finaste märke. Maysa Leak sjunger här på alla låtarna, gudskelov, kanske jag ska säga för hon är den av bandets alla sångerskor som är bäst och har bäst passande röst. Låtarna spänner sig från instrumentala svalkande låtar som den funkigt avkopplande "Magnetic ocean" och den blåsiga "Closer to the feeling" till skönsång i "Change" och den gungande "I love what you do to me". Patrick "BeBop" Clahar är den lysande saxofonisten som lyfter dom instrumentala låtarna högt, bland annat i "Magnetic ocean" som han också varit med och skrivit.
Detta är bland de svängigaste plattor jag äger och en klassiker i sin genre. Det är bara att sätta sig till rätta och vrida upp volymen och gunga med! Jag lovar, det är svårt att sitta still till "Closer to the feeling" med sitt enorma blås och bandets lite kulttöntiga refrängsång långt i bakgrunden!

Maunick driver på Incognito som om inget hänt och senaste plattan kom 2010 och hette "Transatlantic RPM", som är lika skönsvängande som deras tidiga alster. På senaste singeln "Lowdown" kan bland annat Chaka Khan höras.
Acid jazz kanske inte är det hippaste idag på listorna i England, men det är en genre som sammanfört två av de skönaste genrerna inom musiken till en riktigt skön enhet som bara smeker i örat och som förenar gamla tongångar med nåt nytt.

Singeln "Don't you worry 'bout a thing" och "Closer to the feeling" är mina exempel från plattan.

Mike Brady & The Cubettes - The Cube

På 80-talet så var man absolut inte rädd för att sjunga speciella låtar om det som var aktuellt och trendigt för stunden. Video Kids använde Hacke Hackspett i "Woodpeckers from Space" och Buggles tittade på video i "Video killed the radiostar". Ett steg i samma led, fast långt mindre framgångsrik, var hyllningslåten till den klassiska Rubriks Kub. Nån som minns den? Jag har förståelse om ni inte gör det för detta hamnar i facket "Better best forgotten". Den gjordes av Mike Brady, som är mest känd som kompositör av låtar och jinglar till de australiensiska fotbollssändningarna. Men 1981 så gjorde han alltså låten "The cube", under namnet Mike Brady & The Cubettes, ett namn som bara det ingiver en viss respekt. Smaka på det... ;)

Låten är en uptempo popdiscolåt där Brady låter som en psykopatisk vetenskapsman från nån tecknad barnserie medan han utmålar sig som skaparen och uppfinnaren av kuben helt enkelt bara för att han "ville ha nåt att göra". Dessutom tycks han inte fatta varför kuben blivit så stor och att den ger upphov till galenskap. Som höres, uselt skådespeleri och inte tidernas bästa text eller reklam för 80-talets kanske största hjärngympa. Snarare är detta en skrattretande kultrolig låt som jag, som synes, hittade på Erikshjälpen då jag bläddrade bland ett gäng helt okända singlar för 1 krona styck och undrade flinandes "Vad är detta?!"
Lite kul dessutom att låten är utgiven på svenska skivbolaget Frituna, mest känd för sina dansbandsskivor.

Leena Skoog & Anders Näslund - Je t'aime (jag älskar dig så)

Den andra skivan i min nya serie med skivor/skivomslag som är klassiker för annat än dess konstnärliga skapande är en av mina egna favoriter. 1969 års mest omtalade låt var utan tvekan när Jane Barkin och Serge Gainsbourg lämnade sänghalmen och utförde sin kärleksakt i skivstudion istället i monsterhiten "Je t'aime ...moi non plus" (jo, dom var ju ett par på riktigt också). Men deras stönande på skivtallriken framstås som rena barnprogrammen om jämför med vad som bara några månader senare gavs ut i Sverige på det lilla skivbolaget "Love Records".

Leena Skoog, som på kort tid gjort sig känd som nakenmodell, och operasångaren och skådespelaren Anders Näslund ställde sig i en skivstudio för att göra den svenska tolkningen, "Je t'aime (jag älskar dig så)". På Erikshjälpen för ett antal år sen hittade jag denna lilla godbit och såg på skivomslaget och var övertygad bara där om att detta var nåt i hästväg! Bara det att det uppe i vänstra hörnet står flaggat att det är "Den Omskrivna Svenska Chock versionen" väcker ju en viss nyfikenhet. Och förväntningarna infriades med råge, när jag hörde på den så skrattade jag så jag nästan grät!
Rent melodimässigt så är skillnaden mellan originalet och detta endast marginellt. Men Leena Skoogs grova stönanden är som hämtad från vilken porrfilm som helst, och när Anders Näslund med grov basröst flämtar "Jag vill ha allt, ALLT!" så låter han mer som en misslyckad full blottare än Serge Gainsbourgs svenska motsvarighet. Sånginsatserna sen av paret Skoog och Näslund är så usla att det skorrar i öronen efteråt. Som de tyska militärerna sa i "Allo allo emliga armén" när Renés fru Edith skulle sjunga: "Give us some more cheese for our ears!". Läs även denna roliga bloggartikel av "Fabror Sid" med tillhörande artikel från 1969 där någon tidning printat ner allt som sas mellan det flämtande paret i studion!

Anders Näslund fick aldrig uppleva nån större framgång efter det eftersom han avled bara fem år efteråt. Leena Skoog gick dock in i skivstudion igen och gav Arne Quick svar på sin "Rosen" i "Svaret på rosen", en låt som inte är riktigt lika usel i sin version även om sånginsatsen åter är att diskutera.
För information så finns det faktiskt en svensk version till av denna låt, en mer medveten komisk parodiversion gjord av Bernt Dahlbäck och Gå-Runt-Show.