Tips på julsinglar

Jag brukar ju försöka ha nåt litet julspecial varje år och detta år är inget undantag! Precis som jag gjort ett par midsommrar så tänkte jag visa upp lite roliga julsinglar genom åren. Julmusik har ju delat folk i två läger, antingen frossar man i den eller så hatar man den. Jag gillar julmusik, vilket jag ju har beskrivit förr här på bloggen. Alla dom som står här är kanske inte är de perfekta jullåtarna, men så är urvalet lite mer begränsat vad det gäller julmusik i jämförelse med sommarhits. Men dom är alla kul på sitt sätt och skapar förhoppningsvis julstämning.

Caramba "Hare christmas" (1981) - Jag börjar direkt med en av de mer udda julsinglarna i min samling. Michael B Tretows och Ted Gärdestads projekt Caramba fick ju en plötslig succé med den utflippade "Hubba hubba zoot zoot". Räkna med att den kan dyka upp som Singeltips i framtiden. Men efter den så släpptes denna minst sagt udda jullåt med lätt bjällerklang, gurglande sång, handklapp och hindusång. Så långt från "Stilla natt" och "Feliz navidad" man kan komma.

Band Aid I och Band Aid II "Do they know it's christmas" (1984 och 1989) - Det är ju svårt att utlämna denna. Den kan ju ses som uttjatad, men det ju ingen jul utan den i mina ögon. Jag har då två av dom tre versioner som gjorts. Den hemska tredje från 2004 kommer inte innanför min dörr.
Den andra versionen från 1989 har blivit lite av spottkopp, men jag tillhör minoriteten som gillar Stock-Aitken-Watermans discoversion. Och, nej, jag vill inte jämföra. Dom är för olika varandra. Originalet har ju en mästerlig och underbar produktion av Midge Ure, medan den andra är en kul, pigg och annorlunda version som är som snask.

Bryan Adams "Christmas time" (1985) - Denna låt skulle egentligen ha varit med på en samlingsplatta där kända artister sjunger jullåtar, men den plattan kom aldrig ut 1985, men låten släpptes ändå och det ångrar Adams nog inte. Detta är en av mina favoritlåtar av 80-talets julrockhits. Den är skön och doftar vintrig jul ut i fingerspetsarna utan att för den sakens skull vara för smörig. Detta är förövrigt en låt Bryan ännu spelar live.

Triad "Tänd ett ljus" (1987) - Är det något man kan räkna med så är det att få höra Triad med "Tänd ett ljus" minst ett par gånger per jul, max till dess öronen trillar av innan julaftonen. Men jag hör den gärna ett par gånger, främst eftersom jag gillar två av medlemmarna i bandet, Lasse Lindbom och Niklas Strömstedt. Dessutom är den så snyggt arrangerad och producerad att man bara julmyser.

So What "Christmas is calling" (1989) - Jesper Jelse och Martin Ankelius i So What dök upp som ett intressant inslag i svensk eurodisco 1989 med starka låtar som "I was lucky" och "Would should i trust you". Som fjärde singel släpptes denna jullåt som förvisso är en av de smörigaste i sin sort. Men den är ändå småkul och trevlig och gör ingen en fluga förnär.

Sylvesters "Happy, happy year for us all" (1990) - Hur många nyårslåtar kan ni förutom ABBAs "Happy new year"? Inte många gissar jag, men 1990 gjorde Sveriges Stock-Aitken-Waterman, Norell-Oson-Bard, en som blev en mindre hit och sen glömdes helt bort fort. Man samlade en stor del av den svenska popeliten från den tiden och gjorde en samlingslåt av modellen svensk 80-talsdisco med detta nyårstema. Jag tycker den är riktigt charmig och rolig, även om man ibland kan fundera på vissa artisters närvaro som kanske känns lite väl udda. Här finns Lasse Tendander, Fingerprints, Jerry Williams, Suzzies Orkester, The Boppers mitt i bland Lili & Sussie, Pernilla Wahlgren, Ankie Bagger och Troll.

God Jul Önskar Gunnar Wiklund - Jag tänkte också ta med några speciella julsinglar. Det finns ju en uppsjö av jullåtar bland dom svenska schlagerstjärnorna på 60-talet. Siw Petterson toppade till och med Svensktoppen med en, "Låt mig få tända ett ljus". Gunnar Wiklund är en sångare jag alltid gillat och självklart blev jag glad av att hitta denna jul-EP med Gunnar. Den innehåller fyra klassiska jullåtar ackompanjerad av Dan Kenneths orkester, "Jag drömmer om en jul hemma", "Hem", "När ljusen tändas där hemma" och "En dörr på glänt". Det är tillbakalutande och avkopplande och doftar klassisk svensk jul doppad i den klassiska schlagern.

Jussi Björling "Adams julsång"/"Beethovens lovsång" - Ingen jul om jag inte hört Jussi Björling sjunga "Oh helga natt" och på Erikshjälpen hittade jag den på denna nyutgåva. Nils Grevillius dirigerar Kungliga Hovkapellet och tiden står plötsligt stilla när pick-upen når skivan på grammofonen!

Five Star "Somewhere, somebody" (1987) - Detta är ingen jullåt, men jag vill ändå visa den för den är riktigt kul. Jag hittade den på Förlorade Favoriter under gymnasiet och är en speciell julutgåva av Five Stars låt "Somewhere, somebody" där skivomslaget är i form av en speciell adventskalender. Varje lucka innehåller olika livebilder på medlemmarna och är väl sådär kul, men det är totalt ändå en riktigt rolig utgåva av en bra soullåt.

Den här typen av julpophits kan man ju diskutera länge om dess kvalitet. Moderna jullåtar låter tämligen lika där pojkbands- eller Whitney Houstonliknande röster sjunger samma klassiska låtar. Nu ska jag inte säga att det inte fanns stereotypa jullåtar förr heller, men låtarna vågade sticka ut lite mer och vara mer egna i produktioner och melodier. Tillåt mig betvivla att Måns Zelmerlöfs julplatta är något vi kommer att lyssna på lika många gånger som Triads "Tänd ett ljus" i framtiden.
Men samtidigt, vem är jag att såga folks egna bilder och upplevelser av julen. Även om jag aldrig skulle sätta på det så ger tydligen Måns Zelmerlöf och Peter Jöback julstämning för många just nu och det är väl det som är viktigast. Så oavsett vilken julmusik du lyssnar på så önskar jag dig en god jul och ett gott nytt skivår 2013! Jag bjuder på tre jullåtar från tuben, Jussi Björlings "Oh helga natt" är som sagt ett måste när det är jul, sen Band Aids II saligt bortglömda "Do they know it's christmas" och Gunnar Wiklunds "När ljusen tändas där hemma". Tyvärr har det inte gjorts någon ordinarie video vare sig Jussi eller Gunnar, men låtarna finns ju. Och vill ni se videorna till fler av dessa låtar kan ni gå in på min hemsida, Retrogalaxen, där jag länkar till en hel del julvideor.

The Stranglers - Sverige (Jag är insnöad på östfronten)

Engelska The Stranglers har väldigt många kopplingar till Sverige. En av grundarna till bandet var svenske Hans Wärmling som med vissa kontroversiella metoder lämnade bandet 1975. Dessutom läste sångaren Hugh Cornwell vid Lunds Universitet under slutet av 60-talet och det var där som influensen till att skriva en låt om Sverige kom. 1978 kom låten "Sweden (All Quiet on the Eastern Front)" som finns på plattan "Black & White". I samma veva passade man då på att släppa en singelversion på svenska för den svenska marknaden, medan den officiella versionen var på engelska. Och på en second hand-affär för något år sen så hittade jag denna raritet.

Om man nu bortser från de faktum att jag inte är ett dugg intresserad av punk så tycker jag absolut att det är en singel som är mycket mer kul som raritet än för dess musikaliska skapelse. På svenska heter låten "Sverige (insnöad på östfronten)", i den mån man nu lyckas urskilja det. För hur mycket man kan tycka att gesten från Hugh Cornwell är trevlig så är hans svenska riktigt skrattretande usel. Det får både The Osmonds och Delta Rhythm Boys att framstå som relativt begripliga i sina försök. Och när man då spelar i den hastighet som ett punkband normalt gör så blir det förstås ännu mer obegripligt.
Sen kan man inte ge något nobelpris i litteratur för texten direkt heller:
"Låt mig berätta om Sverige
Enda landet där molnen intresserar
Storebror säger det är stället för dig
För mycket tid att tänka, för lite att göra"
Que? Öööh... jaha? Jag vet inte om den blev så mycket begripligare nu än på engelska. Luddig var bara förnamnet, men titeln "insnöad" kanske har en innebörd.

För en punkare är detta kanske en riktig höjdare, men jag skulle verkligen vilja se minen på ett engelskt Stranglers-fan när han lyssnar på denna för första gången. Det är inte mycket tydligare för mig än för den personen faktiskt. Gesten var fin och tanken var god, men jag vet inte om resultatet blev så mycket för en svensk att vara stolt över.

Yaxadisco - Orient girl/Saturday night

En ny dykning i reklamens underbara värld av bisarra PR-metoder på platta. På 50-60-talet var en av de populäraste deodoranterna Yaxa, men när 80-talet analkades så var konkurransen genast större på marknaden bland märken och man fick ta till nåt speciellt för att stå ut. Någon PR-konsult kom på 1980: Vi gör en skiva med för den tiden lagom trendig 70-talsdisco som ska få folk att spraya deodorant över kroppen och sen glida ut på klubbarna och dansa loss natten lång. Smart idé, men lite fantasi får det väl vara när man ska ut i musikbranschen. Gruppnamnet blir förstås Yaxadisco, vilket man måste ha kämpat många sömnlösa nätter igenom för att komma på.
Låttitlarna på denna singel låter också väldigt häftiga och passande för glittrande discokulor på ett danshak: "Orient girl" och "Saturday night". Men känslan kraschar rakt ner i golvet när man vänder på singelomslaget och inser att det helt enkelt är namnen på dom två sorters deodoranter som Yaxaföretaget har givit ut. Ja, Konsumloggan i hörnet gör det ju sitt också. Dessutom kan man inte annat än älska när Yaxadisco försöker vara lagom hippa, men ändå inte har nån koll alls, genom att på "Orient girl" har undertiteln "Sheijk it baby", med den stavningen. Det behöver väl inte påpekas att Yaxadisco är ett svensk projekt.
Och för er som undrar, tjejerna på omslaget har inget med musiken att göra, vad jag vet, utan det är omslagsflickorna på sprayflaskorna.

Musiken låter vid första tonen som rätt trevlig lagom glammig och glittrig disco, men man har inte lagt ner någon större energi på den. Trots allt ska namnet på artist- och låttitlar sälja produkten, sen får låtarna låta hur fasen som helst. "Orient girl" har ett evigt nynnande i lagom otakt, var på man byter tonart sen och repeterar titeln ett par hundra gånger och... det är ungefär allt.
"Saturday night" går snabbare, men är har ungefär samma stil ändå. Titeln mals på om och om och om igen sen kör man ett litet ballt (läs uselt) gitarrsolo innan man börjar om igen och tre minuter av ditt liv har gått till spillo. Det går dock säkert att dansa till, om man inte har större krav på sin fest.

Jag har inte en susning om Yaxas historia och karriär, men företaget finns inte idag. Undra varför? Och vad som hände med PR-mannen som kom på idén med denna skiva vet jag inte heller, eller hur länge han behöll jobbet...

Just nu så finns inget filmklipp på låten, men så fort det dyker upp något så länkar jag till den här.

Edelweiss - Bring me Edelweiss

Detta är en singel som ligger i gränslandet mellan "Kultstämplat" och "Singeltipset", men låten är helt i linje med vad jag älskar, så galen och bisarr att den är helt underbar. Därför vill jag gärna tipsa om den för alla som minns den eller som vill upptäcka lite udda 80-talsdisco. Österrikiska Edelweiss bestod av Martin Gletschermayer, Matthias Schweger och Walter Werzowa, tre remixare som pluggade KLFs kontroversiella bok "The Manual", om hur man får en stor hit utan vare sig musikaliskt kunnande eller pengar. Sagt och gjort så lånade bandet 1989 refrängen från ABBAs "S.O.S" och skapade en galen låt om att komma åt den vita lilla blomman högst upp på alpens topp. Man använde joddling, koskällor och läderhosen, kombinerat med trendig scratch, disco och rap, och hade ett väldigt hålligång. Och låten blev mycket riktigt en jättehit i hela Europa. Den som ser videon till låten kan förledas att tro att den som sjunger är den storväxta färgade kvinnan som viftar med sleven, men sången, och även joddlingen, sköts av sångerskan Maria Mathis.
1989, när den kom, så vevade MTV den om och om igen till leda och man kände en viss mätthet på låten innan året var över, dock inte mer än att jag kunde köpa denna singel på Fyndlagret ett par år senare. Men numera, när åren har gått, så kan man inte låta bli att brista ut i ett leende från öra till öra när den spelas eller när jag ser den skönt galna videon. Björn Ulfveus och Benny Andersson blev dock mindre glad. Benny Andersson ska ha hört låten i bilradion för första gången och sen reagerat på hur lik låten var "S.O.S" och sen blivit fly förbannad. Problemet var att Stikkan Andersson hade gett Edelweiss godkänt utan att fråga "abborna" och förhållandet mellan den legendariska managern och världsgruppen blev inte direkt bättre.

B-sidan på singeln heter "Kitz-Stein-Horn" och man kan tro att det är en helt ny låt, men det är helt enkelt bara en annan titel på en i
Edelweiss är stämplad som en "one-hit-wonder", men hade en mindre hit till 1992 när dom norpade temat till TV-serien Star Trek och gjorde den gravt underskattade pärlan "Starship Edelweiss". Jag kan rekommendera hela deras platta "The wonderful world of Edelweiss", som är en galen platta full med galna danshits med både skid- och rymdanknytning.

Modern Talking - Let's talk about love

Följande band har inte det bästa ryktet av 80-talets alla band, faktum är att dom lite har blivit spottkoppar i Sverige och paradexemplet hos dom som ogillar 80-talets musik. Men har det någonstin stoppat mig, tror ni? Självklart inte. Så likväl så står jag för en sak: Jag gillar Modern Talking, åtminstone deras mer snabbare låtar. Jag gillar Thomas Anders ljusa röst och jag tycker att Dieter Bohlen är en kanonbra producent och kompositör. Den karaktäristiska falsettkören som alltid sjunger efter i refrängen på alla låtar kanske inte sjunger rent direkt, men det skulle kännas som en märklig Modern Talking-låt om dom inte är med. Sen kan jag tycka att en del av deras ballader, framför allt i 90-talsdelen av deras karriär, är i smetigaste laget. Men Modern Talking är en stor del av 80-talet, vare sig man vill eller inte. Och i hemlandet Tyskland är dom ännu bland deras mest populära band nånsin!
Så när jag nu ska skriva om en Modern Talking-skiva så faller valet på den som jag anser vara den bästa, vilket också är lika med en av deras plattor som inte innehåller lika många smöriga ballader, deras andra platta, "Let´s talk about love". Det är också en av dom plattor i min ägo som jag har mest nostalgiska barndomsminnen kring.
Bandets skivsläpp kan med dagens mått mätt se en aning märklig ut. Modern Talkings körde på med en omänsklig hastighet hela 80-talet igenom och släppte sex plattor på tre år, alltså två varje år, oftast också med endast en singel från varje platta. Och denna är inget undantag. Plattan kom på hösten 1985 och singeln "Cheri cheri lady" blev en stor hit, och den enda, från den. För mig är den låten ett höstminne från mitt barndom när den låg på trackslistan och man värmde sig i höstmörkret vid radion med att höra den vecka efter vecka.
Just "Let's talk about love" är ett minne från när jag gick i mellanstadiet och spelade handboll på onsdagskvällarna. En av handbollslärarna som hette Magnus, som jag pratade mycket musik med och som älskade Simple Minds,  kopierade av både debuten "The 1st album" och denna på ett band, som sen vevades om och om och om igen i flera år. Jag till och med spelade den på en bildtimme för klassen i mellanstadiet där jag gick i Sundsvall. Sen på det tidiga 90-talet köpte jag skivan på "Förlorade Favoriter". Och att samla Modern Talking är kanske bland det lättaste som finns om man ska leta efter 80-talsmusik. Så snabbt hade jag samlat på mig bandets hela 80-talsmaterial, både singlar och LP-skivor.

Som sagt så gillar jag Dieter Bohlens produktioner, som på denna platta är mer laid back och avkopplande än på de senare mer rådiscolåtarna. Sen kan jag inte heller låta bli att gilla det snygga affischliknande omslaget.
Plattan innehåller många låtar som är lättigenkänliga och mysiga, som den sugande "Wild wild water". Eller den spännande discodängan "Just like an angel". En annan favorit är den mjuka poplåten "With a little love" där Thomas Anders sjunger duett med en Dieter Bohlen med väldigt grov basröst.
Plattan har en svag punkt, balladen "Why did you do it just tonight", en seg låt som jag inte tycker tillför plattan något och där falsettkören, som senare skulle bli kända som eurogruppen Systems In Blue, sjunger riktigt dåligt.
Detta är ingen discorökare utan en 80-talspopplatta att mysa till och att slappna av till. Den är snygg, skön och ett stycke klassisk 80-talsörhänge.

Modern Talking släppte ju sen en lång rad låtar som är klassiskt 80-tal, "Brother Louis", som är deras enda englandsetta, "Atlantis is calling", "Jeronimos cadillac" och "Jet airliner". Vill man ha Modern Talking av mer modell discorökare är dessa att sätta på. Sen, 1988, splittrades bandet och Dieter Bohlen fick stor succé i hemlandet med sitt eget band Blue System. Visst gjorde dom bra låtar, "Sorry little Sarah" till exempel, men Dieter Bohlen kan inte sjunga! Det är ett faktum!
Därför var det med glädje och en stor chock när Modern Talking 1998 återförenades och sålde som smör igen i dryga fem år, innan man la ner bandet igen. Erkänn att ni var rätt många som höjde på ögonbrynen av förvåning när "You're my heart, you're my soul" och "Brother Louis" plötsligt spelades igen och placerade sig högt på hitlistorna.

Modern Talking är som sagt dock bandet som fått stå modell för det många anser är 80-talets dåliga smak, vilket jag tycker är väldigt oförtjänt. Musiken kanske inte belönas med något Polarpris direkt, men det är väldigt snyggt gjort och producerat och 80-talets discovärld när den är som allra bäst. Thomas och Dieter hade en enormt känsla för hits och för vad 80-talets ungdomar ville dansa och lyssna till. Och som lyssningsexempel har jag valt, förutom singeln "Cheri cheri lady", "With a little love".

Lou & The Hollywood Bananas - Hollywood, Hollywood

Fransmän och belgare har generellt sätt alltid varit som sämst när dom ska försöka sjunga på engelska. Leta på Youtube efter när franska världsstjärnorna i Indochine ska försöka göra sin version av discoklassikern "You spin me around". Ni kommer att kasta er efter "Kao bong".

En av dom stora stjärnorna nere i dessa länder på 70- och 80-talet var Lou Deprijck. Inga klockor? Förståeligt, för han är mer producent och känd för att ligga bakom flera stora franska hits då, men kanske framför allt Frankrikes punkgosse nummer 1, Plastic Betrand och hans monsterhit "Ça Plane Pour Moi". Senare skulle de visa sig att det också var Deprijck som sjöng låten också. Milli Vanilli modell antik alltså.
Men han har sjungit själv mer seriöst också, denne Belgiens Bert Karlsson, och igår hittade jag på en kyrkoloppis denna kultsingel från 1980, utgiven på Polar. Heder till Deprijck för fantasin i hans gruppnamn för Lou & The Hollywood Bananas tillhör en av de mer udda namnen i pophistorien. Denna grupps singel "Hollywood Hollywood" innehåller två versioner av låten, dels den engelska och dels den franska. Och det är den engelska alltså som är föremål för kultstämplingen. Låten i sig är gravt influerad av dåtidens stora engelska popuppfinning som band som Bad Manners och The Specials blev stora med, ska-musiken, fast i väldigt discoindränkt version att det låter rätt plastigt. Men skrattfesten börjar egentligen redan från början då en man som låter som en gravt packat Leif GW Persson på usel engelska mumlar något helt ohörbart. Sen är det i och för sig inget större fel på låten i sig, om det inte vore för att engelskan är så dålig att en normal engelsman sitter med ett lexikon i knät. Vissa fraser i refrängen är kan man höra, men totalt sätt så tror jag en svensk sjuåring pratar bättre engelska. Och detta är alltså A-sidan, alltså den sida som ska sälja låten och som alla radiostationer ska spela, även de engelska. Plötsligt är det förståeligt varför hollywoodbananernas andra singlar också är döpta efter städer, "Kingston, Kingston" och "Hong Kong ska".
Men vill man ha en relativt normal upplevelse kan man vända på singeln, till B-sidan, där man hittar en normal discoversion på franska, som faktiskt är helt OK.

Lite kan man fnissa åt omslaget där Deprijck står i sin bästa Casablancakostym och allt är så skimrande vitt och ljus som ska ge en äkta Hollywoodvision. Fast ljuset gör att det ser mer ut som om en lastbil med strålkastare plötsligt har fått sladd och är på väg rakt mot honom. Fast det går nog att göra en film av det med. Så länge inte "Hollywood, Hollywood" ingår i soundtracket...

Jo, förresten, var det bara jag som tyckte att refrängen kändes lite bekant från en låt där en dansksvensk indier sommaren 1998 försökte köra taxi i Calcutta?

Svenska fynd i blek skivmässa

Mitt i ett regnigt och ruggigt Sundsvall vandrade ändå en ny skivmässa in i Sundsvall stad. Men vart den skulle hållas stod höljd i dunkel. Pipeline hade flaggat för Kårhuset mitt på Köpmangatan, men två veckor innan mässan drog Kårhuset sig ur och Pipeline fick snabbt flytta sig tillbaka till sina egna lokaler och göra ny reklam. Jag tror att jag talar för många besökare i funderingen om vad Kårhuset tänker med när man bara två veckor före ett evenemang bryter samarbetet och kastar ut partnern på gatan?!
Samtidigt undrar i alla fall jag varför Pipeline inte gått ut med detta på sin hemsida som fortfarande gör reklam för förra veckans Pipeline-festival. Men det kunde vart värre. Man försökte ju göra reklam i alla fall nu. I våras blev det ingen mässa för mig eftersom reklamen kom upp bara en vecka innan och jag hann boka upp mig på annat före det. Var jag sur då eller var jag sur?

Nog, mässa blev det, men Pipeline är inte någon bra lokal för en mässa, vilket jag tror man är medveten om. Ljuset är fortfarande skumt och halvdassigt och utrymmet för utställarna är minst sagt begränsade.
Besökar antalet var OK, varken mer eller mindre, och andelen utställare var sådär. Men ett piggt och udda inslag var den skivauktion som en utställare hade i fiket på Pipeline där pengarna gick till den allt mer ekonomiskt tyngda arrangörsklubben. Heder till det!

För min egen del var mässan dock en framgång med många intressanta köp, övervägande i genren synth och new wave-rock från 80-talet och främst då svensk 80-talsrock i LP-format. Det finns fortfarande mycket kul än att köpa från Commando M Pigg, den eviga serien från varje mässa verkar det som. Denna gång hela två stycken. Dels den engelskspråkiga "VI", där bandet bara heter Commando, en skiva jag redan har, men då med ett annat omslag. Och dels den självbetitlade debutplattan från 1981. Eva Sonnessons röst är bättre än någonsin och inledande "Svenska fötter" är ett måste! En spretigare platta än de senare, men ändå väldigt spännande och helt oförutsägbar! 70 kronor fick jag betala till säljaren från Gävle som jag alltid brukar köpa Commando-skivor från.
Ett annat 80-talsband med fötterna i den svenska rocken är Lolita Pop och jag lyckades hitta hela två skivor med dom också. Dels självbetitlade engelskspråkiga skivan från 1984 och dels "Fem söker en skatt" från 1983.
Mer svenska rockband som jag köpte dubbelt av, Wilmer X. Här var det lite roligt, för jag hittade bandets allra första skiva, "Wilmer X" från 1981, en skiva som jag tänkte köpa från Gävlesäljaren för 60 kronor, men valde Commando M Pigg istället. Men en annan säljare valde att sälja samma skiva för 10 kronor och jag kunde jublande konstatera att jag tjänat 50 kronor! Och av samma säljare köpte jag också bandets tredje platta, "Djungelliv" samt Dan Hylanders Raj Montana Bands (som ännu inte skyltade med dess sångare) andra platta "Döende oskuld" från 1979 för 10 kronor styck.
Mer svenskt 80-tal i form av Peter LeMarcs platta "Marmor" från 1986, den sista skivan av de mindre kända skivorna innan genombrottet som LeMarc själv sågat som skräp. Och det är verkligen en helt annorlunda LeMarc, som förvisso skalat av alla synthar som de tidigare plattorna haft gott om, men fortfarande är det en bra bit till den tänksamme rockpoeten som vi är vana vid. En riktigt snyggt producerad och skön ljudbild till dock inte alltid lika bra melodier och texter och fortfarande en pigg och överspelande LeMarc i spetsen. Men för LeMarc-samlare så som mig själv är det förstås ett måste och riktigt raritet.
Den sista i genren svensk rock från 80-talet är en grupp jag hörde ganska mycket av under sommaren 1987 på Sundsvalls närradio då det gick ett program som hette Sundsvalls Semestertryck. Jag hörde det programmet en hel del och kunde där höra det lokala bandet The Congress och deras låt "Tysta timmar". Plattan är inte svår att hitta i skivbackar här i stan, men jag har aldrig kommit mig för att köpa den förrän idag. En skiva betitlad "Segrar" i ospelat toppskick för 5 kronor!
Jag skrev i min artikel om The Fixx singel "Driven out" att jag nu ämnade börja satsa mer på det engelska new wave-rockbandet och idag inhandlade jag mitt första fullängdsalster med dom i form av 1984 års platta "Phantoms".
Också lite plattor i mer synthig form, Eurythmics debut från 1981, "In the garden", liveplattan "Houston-Lyon" med Jean Michel Jarre samt Pet Shop Boys remixplatta "Disco 2". Normalt är jag allergisk mot långa mixar, men få gör så intressanta och spännande mixar som Pet Shop Boys, speciellt om flera av dom i detta fall är gjorda av amerikanen Shep Pettibone.
Dagen kröntes med fem spännande jazzsinglar för 10 kronor styck. Två av dom var med samma saxofonist, Sonny Stitt, dels "Sonny Stitt + 4", där han spelar med storheter som pianisten Hank Jones och gitarristen Freddie Green, och dels EPn "The Hard swing" från 1960. Sen var det hammond för hela slanten; saxofonisten Eddie "Lockjaw" Davis och hans trio med organisten Shirley Scott gav ut en lysande EP kallad "Night at Count Basie's" 1960 på svenska Sonet och hur lycklig blev jag inte av att hitta uppföljaren "Another night at Count Basie's"! Och Jimmy Smith, hammondkungen som jag faktiskt inte lyckats hitta nåt med i år hittills och jag blev lite orolig att min årliga kvot skulle brytas, men två Verve-singlar med Jimpan räddar, utgivna 1964!

En dyr dag i det hela, men så är det bara mässa två gånger per år så varför inte! Jag är jättenöjd för min egen del, men jag tvekar om Pipeline i sig är jättenöjda. Pengar rullade in genom auktionen, men det misslyckade samarbetet med Kårhuset kostade mycket och andelen utställare, och kanske framför allt privata aktörer, borde öka till 2013. Och gärna bort från Pipelines lokaler...

Lite musik då, jag bjuder gärna på ett smakprov från Peter LeMarcs "Marmor", singeln "Bär mig hem", och Commando M Pigg från deras debut, "Lillebror".

Lennie Tristano - Subconscious Lee /Judy

Som synes har jag fått byta utseendet lite med skivomslaget högst upp, istället för inbäddat, och det kan jag/ni tacka blogger för. Tack blogger för det ert nya påtvingade gränssnitt som nästan omöjliggör möjligheten att bädda in en bild på ett snyggt sätt i texten! Så, från bitter ironi tillbaka till skivorna!

Jag har tidigare skrivit om min absoluta favoritjazzmusiker, Lennie Tristano, från mitt Stockholmsköp av hans LP med tidiga inspelningar. Men att hitta Tristanoinspelningar på LP eller CD är definitivt inga lätta saker i Sverige. Och gissa då hur lätt det är att hitta stenkakor med Lennie Tristano. Jag och en skivsamlarkompis satt och diskuterade detta för ett tag sen och jag kom fram till att skulle jag hitta en 78-varvsskiva med Lennie Tristano så skulle jag bli mäkta lycklig. Men ingenting är omöjligt, som Gunde Svan brukar säga. Och idag fick jag bli mäkta lycklig, för i en back med stenkakor på en mindre second hand i stan så hittade jag denna fantastiska 78-varvsskapelse, Lennie Tristano Quintets inspelning av hans första försök som bandledare, "Subconscious Lee" från 1949. Och, nej tyvärr, det är inte originalet från Prestige utan en svensk återutgåva på Gazell, men just nu så bryr jag mig föga om just det faktumet. Skivan är dessutom mer eller mindre ospelad!

Den klassiska kvintetten här består av Lee Konitz, altsax, Tristano, piano, Arnold Fishkin, bas, Billy Bauer, gitarr och Shelly Mann, trummor.
"Subconscious Lee" är ett skönt stycke klassiskt mästerverk inom jazzen och där man inte kan annat  än att älska Konitz och Bauers fantastiska samspel i melodin innan Tristano släpps lös i full frihet. Det är avslappnande cool jazz och man lutar sig tillbaka redan efter första tonen!

Andra sidan på skivan upptas av en låt där bandet är bantat till en kvartett och där trummisen Shelly Manne lämnat studion. Låten heter "Judy" och är en klassisk Tristano-låt med Lennie som för låten och ibland vandrar iväg bort från melodi och komp på små experimentella utflykter för att sen rätta in sig framför Billy Bauers trygga gitarr. Låt mig citera en av dom som kommenterade videon till "Judy" på Youtube , som ni kan se nedanför, som beskrev låten:
"Nice cool jazz, just right for a warm summer evening."

"Subconscious Lee" är den klart vanligaste Tristanoninspelningen, men det är också klassisk Tristano, där den coola jazzen blir till stort sväng och mysig jazz i den största divisionen. Och detta, plus känslan att få hitta nåt så otroligt som en Tristanolåt på 78-varv, gör detta till ett av mina bästa skivköp i år!

Och självklart, jag bjuder på båda låtarna, "Subconscious Lee" respektive "Judy".

Jack Ross - Ching ching (happy José)

Denna låt är i gränslandet mellan två fack här på Skivguiden. Jag skulle lätt kunna sätta den i Kultstämplat för den är tillräckligt galen och har element i sig som egentligen borde klassas som usla. Samtidigt så är den ju ändå för bra för att hamna i en genre fullt med ändå rätt usla singlar. Och den är ju inte mer udda än att man i Sverige och övriga delar av Europa stordiggade den på 60-talet.
Jag är ju ingen samlare av 60-talsmusik, däremot udda låtar som sticker ut och såna fanns det tonvis med på både 60- och 70-talet. Och amerikanske trumpetaren och kapellmästaren Jack Ross tillhör den genren och när jag hörde "Ching ching" från 1962 första gången så undrade jag stillsamt: "Vad fasiken är detta?!?!?!". Men idag så är den en av 60-talets skönaste och piggaste hits!
Låten börjar med en blåssektion som låter som hämtat från en obskyr och hemsk James Last-skiva. Nu är ju den här låten långt före de flesta av James Lasts skivor, men blåssektionen låter verkligen lika hemskt som dessa tyska dansplattor. Sen följer en manskör sjungandes: "Ching ching ching, oop-bop a-loop-a loop" varpå en man (José, antar jag) helt omotiverat och galet bara asgarvar åt inget. Sen är det visslande för hela slanten och man märker snart att man gungar glatt med. En del kanske springer efter Bill Haleys låt "Happy Homer" två år tidigare vars melodi låten är snodd av. Men låten är så pigg, galen och udda att man kan inte låta bli att älska den och Josés helt galna skratt överallt.
Och med dessa förutsättningar kan man förledas att tro att andra mer sansade låtar med Jack Ross är långt ifrån lika bra, men på denna EP så får man en riktigt chockerande bra jazzversion av "Limehouse blues". Mer udda, men ändå en bra bit i från "Ching ching", är sida tvås "Milwaukee stomp" och "Margarita".

Detta är alltså en EP-utgåva och inte originalutgåvan, en normal singel som innehåller en version av jazzklassikern "Sweet Georgia Brown" på B-sidan istället. Den här är köpt för ett par år sen på Sundsvalls just nu enda skivaffär "Harvest Records" och är som sagt inget mästerverk rent produktionsmässigt och ljudmässigt, men den är ändå så pass härlig, galen och speciell att den är en riktigt skön påminnelse om att musik måste få vara galen också, inte bara topplistor och pengar!

Och Jack Ross var nog inte missnöjd heller. Redan med uppföljaren, den minst sagt moderniserade versionen av Askungen, "Cinderella", fick han en ny hit, nu också i hemlandet som aldrig föll för "Ching ching". Och "Ching ching" fick han dessutom höra ett otaligt massa covers av runt om i Europa av alla möjliga bandledare, bland annat Flamingokvintetten här i Sverige.

The John Kirby Sextet - Vol. 1-1939

Som jag skrev när jag redogjorde för min lyckade skivresa till Stockholm tidigare under sommaren så blev det en väldigt massa jazzplattor som inhandlades och en av dom hade jag tänkt att syna lite närmare idag. Jag gillar verkligen när stora skivaffärer som säljer dyra och fina John Coletrane-skivor eller Chick Corea-skivor sätter fina swingplattor i nån reaback bland 10 kronors-skivor i tron att ingen är intresserad av dom. In kommer jag och krossar deras illussioner och kan inhandla bra klassisk jazz för en spottstyver!
Nå, ett av ställena jag alltså besökte var Record Mania på Östgötagatan på Söder som då säljer övervägande jazz och soul och i en back som stod utanför affären så fanns en fin platta med bassisten John Kirby och hans klassiska sextet. Jag hade köpt en skiva till med samme Kirby tidigare på dagen för en lite dyrare peng, men nu blir det denna som jag väljer.

John Kirby, född 1908, spelade innan sextetten med Fletcher Henderson och Chick Webb, men det är som ledare för en klassisk sextett med trumpetaren Charlie Shavers, klarinettisten Buster Bailey, Duke Ellingtonsaxofonisten Russel Procope, pianisten Billy Kyle och trummisten O'Neill Spencer som han främst gått till jazzhistorien. Denna sextett bildades 1937 först som The Onyx Club Boys efter klubben på 52nd Street där dom först spelade ihop. Bandet spelade en lättare form av swing, ofta influerad av klassisk musik, som kallas "kammarjazz" och blev under slutet av 30-talet känd som ""The Biggest Little Band in the Land".
Och den klassiska musiken lyser igenom på flera ställen på plattan, både i spelstil och i form av jazzversioner av klassiska mästerverk och här hittar man både Griegs "Anitras dans", Chopins "Fantasy impromptu" samt samme Chopins "Minutvals". Jag minns att jag som ung med min kompis som lärde mig lyssna på jazz och som är fenomental på piano undrade en del om hur "Minutvalsen" skulle låta i jazztempo och föga anade jag att denna tanke redan då blivit verklighet sen länge. Och jag måste säga att alla dom klassiska mästerverken, och kanske inte minst "Minutvalsen", är lysande i sina nya tappningar. Detta fick både kritik och hyllningar av musikfolk i USA på sin tid, men känns väldigt udda och kul!
Lyssna även på den på sida två inledande "Front and center" och den uppspeedade versionen av "Royal Garden blues". Sen kanske jag är lite tveksam till den lite väl Ellingtondoftande "Dawn on the desert" eller Bailey och Procopes rätt opassande klassiskdoftande soloduett i inledningen av "Blue skies". Det är möjligt att jag är lite kräsen, för låten i övrigt är inte alls dålig, men jag tycker ändå att denna del av låten låter rätt falsk. Men vem är jag att låta två låtar, som ändå är OK i sin helhet, spoilera en annars perfekt jazzskiva. För detta är luftigt, lättlyssnat och det svänger enormt, som det mesta John Kirbys lilla band gör. För att inte tala om Charlie Shavers arrangemang som oftast brukar vara så här avkopplande skönt och svängigt! Detta är väldigt mysig jazz i det lilla formatet som aldrig blir tråkigt utan det är spännande och mysigt hela tiden!

Sextetten höll till början av 40-talet då Russel Procope och Billy Kyle blev indragna i andra världskriget och O'Neill Spencer dog i TBC 1944. Karriären gick fort utför efter det och Kirby började dricka för mycket och fick diabetes på det och en misslyckad konsert på Carnegie Hall 1950 ändade hans karriär och bara två år senare avled han, endast 43 år gammal.
John Kirby är en musiker jag främst upptäckt via Smokerings och som idag, liksom många andra klassiska musiker från forna jazzdagar, hamnat helt oförtjänt i glömska. Lyssna gärna någon gång på låten med den lysande titeln "Rehearsin' for a nervous breadown"! Kirby gjorde jazz i smått format nytt och häftigt och samtidigt lättlyssnat och avkopplande i en tid då dom stora orkestrarna hade monopol på jazzmarknaden.

Videoklippen blir dels den snabba versionen av "Royal Garden blues" och dels "Blue skies", så ni kan få höra den rätt nyskapande stilen i sextetten och själva få bedöma Procopes och Baileys duett i början.

Princess - After the love has gone

Jag stod just och lyssnade på ett blandband (japp, jag använder kassetter fortfarande. Har man ett par tusen har man varken tid eller ork att föra över alla) och en skön bekant låt hördes från apparaten. Stock-Aitken & Waterman skrev jag om i samband med Donna Summer och jag ska tillbaka till dom. Den här låten är en av deras tidigare skapelser och från den tiden då SAW nästan var som bäst, med all respekt för deras glansdagar. Då deras sound inte var lika tuggummipop utan mer en sorts blandning mellan disco och amerikansk soul i snygg synthig 80-talsupplaga och urtypen på det är här: Princess "After the love has gone". Princess, eller Desiree Heslop som hon är född som, var en färgad tjej från England med en riktigt skön sångröst. Hennes största hit kom med låten "Say i´m your numer one", som också är en riktigt bra låt. Men personligen föll jag mer alltså för den något mindre uppföljarsingeln "After the love has gone", som jag följde på Trackslistan när den låg där några veckor på topp 10 våren 1986.

Det är avkopplande engelsk 80-talsdisco med en riktigt bra gjord melodi, men det är SAW, vad kan man mer begära. Jag gillar verkligen när elpianot dyker in då och då i refrängen som en oväntad överraskning.
Denna singel är från Förlorade Favoriter för en hel evighet sen och för inte allt för länge sen hittade jag dessutom hennes mer sällsynta andra platta "All for love", en klart underskattad pärla även om SAW inte är med.
Och vill man bara frossa i den sköna produktionen och ljudskapelsen kan man med fördel lyssna på den instrumentala B-sidan. Instrumentala B-sidor är ju normalt utfyllnad i dess rätta bemärkelse, men här är det en fröjd att lyssna på.

Princess karriär totaldog när hon lämnade SAW-fabriken, men än idag känns ändå detta som en kombination som var fenomenal: En otroligt röst som Princess och ett svävande discoljud från tre producenter som hade disco i sina fingerspetsar!

Jörgen Stafrin tävlar i "Popsmart"!

Nu på lördag, 21 juli klockan 12.03, så kan ni höra mig i Sveriges Radio P4s popfrågeprogram "Popsmart" med Kaj Kindwall. Där kommer jag att tävla mot Jens Malmlöf, sångare i gruppen Hoffmaestro. Ni kan också höra på programmet under en månads tid i efter hand på programmets hemsida, samt även se programmets presentation av mig. Lyssna gärna!

Skivresa till Stockholm årgång 2012

Japp, så var det dags igen. Jag har varit i Stockholm på en ny skivinventering. Och åter fick jag äran att använda tåget som färdmedel. En skön och avkopplande resa ner blev det under alla omständigheter.
Första anhalten Slussen, som vanligt numera. Där har jag hittat så mycket kul de senaste åren att Slussens skivaffärer har blivit ett måste! Och Emmaus, som jag besökte först, gjorde mig inte besviken! Årets Stockholmsresa är mest ihågkommen som det stora jazzåret för det blev idel inhandling av jazzplattor! Och här på Emmaus hittade jag, förutom en Count Basie och en tidig Harry James, en hel del med mindre kända brittiska 30-talsband! Riktigt fina LP-skivor med 30-talsswing som på sin tid gjorde sitt allra bästa att låta som storebror USA och som lyckades riktigt bra! Här blev det namn som Harry Roy, Blue Barron, Roy Fox och Jack Jenny. Till det fick jag med mig också en skiva med The Primitives.
Sen till mitt andra måste när jag är i Stockholm, Slussen Film & Musik i Blå Bodarna. Dock blev det lite magert där i år. Engelska The Escape Club hamnade dock i påsen, där "Shake för the Sheik" är en skön klassiker! Dessutom är en Hasse Å Tage-singel aldrig fel, i det här fallet låten om den där hunden som aldrig ville sova, "Sove lilla Totte". Och i en låda med CD-skivor för 1 krona fanns isländska indiepopgruppen Bellatrix samt en sen singel med Dan Tillberg.

Jag hade inför denna resa bestämt mig för att leta igenom efter lite normala second handaffärer och inte bara renodlade skivaffärer, vilket blev då en lyckoträff, som ju då började bra på Emmaus. En hade jag sett skulle finnas i Gamla Stan och jag hittade den också, men den gav inget. Men inget Stockholmsbesök utan en promenad i Gamla Stan! Så jag letade mig till en minst sagt trång och rörig liten loppis som kallades Loppman och där man fick lyfta på högar med böcker för att hitta en skivback och ploga sig fram till ett mindre rum för att hitta några till. Priserna på denna loppis var rätt märkliga. Sven Bertil Taubes samling, som numera finns på exakt alla loppisar, kostade 40 kronor och när jag ändå hittade fyra 80-talssinglar, inga värdefulla alls, så ville ägaren, en rätt flummig yngling som spenderade mer tid utomhus än i butiken, att jag skulle få alla fyra... för 75 kronor. Jag nobbade erbjudandet och la ifrån mig singlarna och gick sen ut. Ynglingen, som varit borta i okänt ärende, kom springande efter mig och undrade vart jag lagt singlarna. Och när jag skulle beskriva det lilla rummet med skivbackarna så hade han noll koll på vart det var först. Han förklarade sen att han hade tänkt sortera skivorna. Ja, tänkte jag, han måste ju börja någonstans att röja upp. Lätt en av dom märkligare loppisarna jag varit på.

Det närmade sig stängninsdags för de flesta skivaffärerna, men inte riktigt än för en second hand affär, Myrorna på Flemmingsgatan, som hade öppet en timme till. En fint sorterad skivavdelning där jag letade mig till en skiva med The Smithereens, ett indierockband som vuxit till ett kanonband för mig! Lyssna på den sköna rocklåten "Only a memory" från 1988! Dessutom en CD med Dario G, den engelske tranceartisten, och en musikvideosamling med Five Star.
Kvällen blev lugn, eftersom jag varit i farten sen 04 på morgonen och jag satte mig i sommarkvällen i en lugn park och lyssnade på ett gammalt Metropol i lurarna innan sängen väntade.

Dagen efter så begav jag mig direkt till en ny Myrbutik, denna gång på Hornsgatan. Även här var skivavdelningen riktigt fin även om man envisades tyvärr med att ha prislappar på alla skivorna. Men här haglade fynden! Jag hittade en väldigt sen O´Jays, "Let me touch you" från 1987. Det är inte ofta man hittar Phillysoul av model 80-tal utgiven på Philadelphia.
Dessutom hittade jag Staffan Hellstrands skiva där han tolkar Dan Andersson, "Hemlös" från 1989. Också en skiva man inte hittar överallt och som inte tillhör en av Hellstrands mest spelade alster. På CD-fonten köpte jag en Brand New Heavies från 2006 och Robyns EP "The Rakamonie EP". Skivan är verkligen inte lätt att få tag på eftersom den i första hand är menad för utländska marknaden! Samt en rockvideosamling med Toto.
Därefter skulle jag leta mig till en skivaffär jag inte hunnit besöka ännu, Mickes Serier, CD och Vinyl på Långholmsgatan. Efter lite villervallande så hittade jag den och kastade mig över en tidig Gina Jacobi inspelad i denna stad jag skriver i nu, min och hennes hemstad Sundsvall. Inne i butiken så fanns ett litet fint rum med bara jazzplattor och jag gjorde här mina dyraste fynd under resan. För medan i stort sätt alla mina skivfynd gick på 10 kronor styck så införskaffade jag mig en LP med gitarristen John Kirby för 40 kronor samt Imperiets mini-LP från 1984 för samma pris.
Är ni i Stockholm och ska besöka Mickes så har ni dessutom två affärer att hålla ögonen på, för på Långholmsgatan 20 finns huvudbutiken men några nummer bort, på Långholmsgatan 13, finns en till affär!
Sen gjorde jag ett misslyckat försök att hitt Skarpnäcks Återbruk där mycket skivor skulle finnas, men efter ett tags letande så hann affären stänga innan jag hann dit och jag ramlade in på en loppis ägd av IOGT där jag köpte en livevideo med Jean Michel Jarre. Jag måste säga att Skarpnäck är rätt vackert, men bland de tråkigaste stadsdelarna i Stockholm jag varit i.
Jag tåg tunnelbanan till Söder igen och hittade till Record Mania på Östgötagatan, en affär som är specialiserad på jazz och soul. Och i en back utanför affären så blev det goda jazzfynd igen. En med en mindre känd orkesterledare vid namn Claude Thornhill, saxofonisten Gene Ammons, Lester Young, en till John Kirby samt den underskattade jazzfunkgruppen Shakatak. Intressant blev denna resas enda vinylsingelfynd. I en låda med singlar för 10 kronor hittade jag en del kul saker som Talking Heads "Road to nowhere", The Timelords (pre-KLF) "Doctorin' the tardis" (ni vet, "Doctor Whooooo, doctor who") samt en guldgul singel med New Order som jag jublade åt när jag köpt den. Record Mania är en bra affär, men någon koll på synthvärlden har dom nog inte för jag skulle då inte tagit endast 10 kronor för New Orders allra första singel som är producerad av Joy Division. Väl när jag hade betalt så såg jag en singel till som jag ville ha och som jag sen fick på köpet, Jacob Hellmans "Vara vänner". Gratis är gott!
Gott är också en middag på en restaurang, som det blev sen, innan jag gick till kvällens underhållning, stand up-comedy på Big Ben, en krog där de kända namnen uppträder med de mindre kända och denna kväll var det internationell afton så allt gjordes på engelska. Efter en seg start så kom de roliga komikerna loss, som Theodor Olsson, engelsmannen Ben Richards och amerikanen David T Weaver!

Dan efter blev det åter lugnt och jag ville göra lite annat än att bara leta skivor så jag letade mig ut till Djurgårdsbrunn och besökte Riksidrottsmuséet med lite idrottsnostalgi och info om Stockholms-OS 1912.
Sen var det ny tågresa hem efter roliga tre dagar. Denna resa bevisar att man inte bara ska tro att renodlade skivaffärer är ställerna där man har störst chans att hitta de bästa skivorna. Det går precis lika bra med en vanlig second hand-affär med en liten välsorterad skivavdelning. Och oftast för man det billigare också! Har man bara tålamod att bläddra bland Vikingarna, Deutche Grammofone och Pelle Karlsson så kan dom garanterat finnas där bak också! Framför allt i Stockholm där allt kan hända!

Tre låtar får ge exempel på mina dagar i Stockholm här. Dels Harry Roy And His Orchestra och öppningslåten på den platta jag köpte, "There's a new day coming", som ett exempel på mina skivor med engelsk tidig jazz!
Dessutom Smithereens och en låt från deras platta "11", "Blue period", där dom har besök vid mikrofonen av ingen mindre än Belinda Carlisle.
Dessutom New Orders debutlåt från 1981, "Ceremony", här i en liveversion från samma år. Inte låten med den bästa melodin dom har gjort, men en riktigt kul sak att ha ändå!

The Fixx - Driven out

Precis när man sitter och hör igenom lite singlar man köpt rätt nyligen och inte hunnit lyssna på än så lägger man på en singel som är så bra att man bara måste ta med den i Skivguiden. Och detta också med ett band som jag hört några gånger, men aldrig riktigt lyssnat in mig på, engelska The Fixx. The Fixx spelar indierock och har gjort så sen starten 1980. Bandets största hit "Stand or fall" från 1982 är en riktigt snygg låt bara den och efter ett uppehåll på två år 1988 kom dom med en ny platta där denna var den största hiten. Men "Driven out" var dock inte någon hit egentligen för deras stjärna i hemlandet hade dalat. I USA däremot hade man en trogen rockpublik och denna toppade amerikanska rocklistan.

"Driven out" är en skönt vandrande rocklåt i moll och sångaren Cy Curnin blandar mjukare sång med raspig rockröst i refrängen. Men framför allt är detta en väldigt snyggt producerad rocklåt med en liten synthslinga som hörs i ljuda i fjärran. Texten beskriver människans girighet och egofixering och skulle lika gärna handla om dagens värld som 1988-års.
B-sidorna brukar ha dålig stämpel över sig, men här kan jag verkligen rekommendera andra sidans "Shred of evidence" som har drivande trummor som går hela tiden, sköna gitarrer som kompar och bandet som skallar "Let it go, let it go". En riktigt skön sen new age-rocklåt!
Med viss skam får jag erkänna att jag inte ännu hunnit skaffa ett helt Fixxalbum, men jag ska, jag lovar! För detta är ett bortglömt skönt 80-talsband som aldrig fick sitt stora genombrott, men som trots det kämpat på genom alla år och finns än. Det är riktigt skönt när man inte riktigt vet vad man får när man köper, men får bli glatt överraskade när pickupen landar på skivan!

Sommarhitsen genom 15 år del 2!

För ett år sen så skrev jag en artikel där jag listade tio stycken sköna sommarhits kombinerade med diverse minnen från mina somrar och varför ändra på ett vinnande koncept (inte läst den än? Här är den)? Framför allt eftersom det finns så otroligt många olika underbara sommarhits att välja på. Jag har så många sommarklassiker kvar att tipsa om att jag troligen klämmer in en till under sommaren. Det sorgliga när jag satt och försökte välja ut tio stycken låtar var att övervägande av dessa låtar knappt har spelats i radio sen sommaren de var aktuella. Därför ska jag försöka råda lite bot på det. Jag kan inte länka till videor till alla tio låtarna, men i alla fall tre av dom.
Men som sagt så kommer här lite tips på låtar att svalka till under midsommarfesten eller under semestern.
Scotch "Delerio mind" (1985) - Som ung nybliven synthnisse och diggare av lite udda företeelser i låtarna så var det förstås som ljuv musik när den italienske badrumssångaren drog igång i inledningen till en av sommarens stora plågor. Denna är förknippad med min sommarbarnsvistelse i Bergeforsen, som jag skrivit om tidigare. Tonårsdottern i familjen jag var hos hade en massa tracksband liggandes på sitt rum och när hon var ute smög jag in på hennes rum och norpade några band och "Delerio mind" var en av favoriterna på dessa. Dottern kom snart sur som en citron till mig och krävde tillbaka banden, men skadan var skedd. Jag hade hört min favoritlåt...
Dead or Alive "Into deep" (1985) - Min favoritsommar musikaliskt igen och åter min sommarbarnsvistelse. Som jag skrev om när jag tipsade om Scritti Politti för två år sen så upptäckte jag programmet "Rakt Över Disc" där och i det programmet jag hörde på så spelades den här SAW-dängan. Bandet hade jag hört förr förstås i "You spin me around" och idag tycker jag nästan den här är bättre. En skön discoklassiker med en härligt somrig 80-talsproduktion!
Paul McCartney "Press" (1986) - Beatles har jag aldrig varit nåt stort fan av. Däremot gillar jag mycket av det Paul McCartney gjorde under 80-talet, vilket säger en del om hur lite jag är intresserad av Beatles. "One more lonely night", "This one" och "Say say say" är låtar jag lyssnade flitigt på redan då. Och när den luftiga, glada och sköna poppärlan "Press" kom och spelades på Sommartoppen så föll jag nästan direkt! Tyvärr är den helt bortglömd idag.
Passagerarna "Säg mig om du vill" (1988) - Och på tal om helt bortglömd, är det någon som minns skånebandet Passagerarna, som mest är känd som bandet som formade Roxettes producent Clarence Öfverman? Tänkte väl det, men den här luftiga och somriga gitarrpophiten är värd att spelas mycket oftare. Svensk sommarpop på skånska av finaste märke!
Henzel & Thors "Sov gott" (1990) - Patrik Henzel och Martin Thors var dom drivande bakom synthpopgruppen Nasa under 80-talet. När 90-talet kom sadlade man om till en duo och gjorde svensk pop av rätt anonym sort, med undantag från den här som blev denna sommars lilla sexlåt, som senare skulle följas av Pelle Almgren och Fredrik Swahn. Låten var en otroligt snygg produktion med synthar som lät som en accapelasång och med en text om sexuell längtan efter tjejen som sover sött bredvid. Fast såna texter var inget ovanligt när det gällde herrar Henzel och Thors, det kanske en del minns som kommer ihåg en del av Nasas texter.
George Michael "Too funky" (1992) - George Michael var inne i sin anonyma period då han helst inte ville synas alls i medierna eller i videorna, men släppte ändå en del riktigt snygga poplåtar. Kanske framför allt den här låten från välgörenhetsplattan mot aids "Red, hot and blue". Varje gång pianorifet drog igång från Sommartoppen denna studentsommar så åkte radiovolymen upp för "Too funky" var verkligen som titeln, så funkig!
Crash Test Dummies "Mmm Mmm Mmm Mmm" (1994) - Kanske en av de märkligaste hitlåtarna. En av de mest udda titlarna på en låt, med en text som få begrep nånting av, sjungen av Brad Roberts, mannen med en av de underligaste sångrösterna. Men ändå så var detta en låt jag diggade stenhårt denna klassiska varma fotbollssommar under familjens vistelse i sommarstugan i Västersel. Mest för den otroligt sköna stämningen som man skapat i låten. Det var bara att lämna hjärnan hemma, luta sig tillbaka och svalkas av låten.
U96 "Heaven" (1996) - Min absoluta favorit denna min favoritsommar. Den var så passande detta år när jag var helt nyförälskad i eurodiscon och sen tidigare ett stort U96-fan och jag hörde på den om och om igen hela sommaren. Och när jag i närradion skulle recensera en utvald skiva från Skivbutiken i stan så vägrade jag ta den föreslagna då nya Metallica-plattan "Load" och propsade på U96 nya platta "Heaven". Enkelt, jag hatade Metallica och gillade U96 och ville att Alex Christensen för en gångs skull skulle spelas mer i radio än de redan överhypade hårdrocksnissarna.
Whale feat. Bus 75 "Four big speakers" (1998) - 1998 var mitt totala ogillande mot allt som Henrik Schyffert och Cia Berg gjorde skyhögt och i alla fall i Schyfferts fall har det stått sig. Jag kan inte med den mannens humor! Och när Whale steg upp på Sommartoppens första plats i första programmet så hördes det ett stön i vårt hem. Men när jag ett par veckor senare åkte på kongress med MHF-Ungdom i Ljungsbro så hade jag upptäckt att låten inte alls var dålig, så jag önskade den i musikbaren där och när året var slut hade den blivit det årets bästa låt! Kanske Schyfferts bästa insats till kulturen. Sen får han be om ursäkt för 90-talet hur mycket han vill.
Antique "Opa opa" (1999) - Och på tal om överskattade personer som ändå gjort något riktigt bra, Elena Paparizous musik har jag aldrig haft mycket till övers för, förutom hennes tidiga låtar med gruppen Antique. Och när den här dök upp på hitlistan i början av augusti så var jag lite orolig att det var ännu en tramsig hiphopdancelåt som man skulle plågas med. Men istället var det en skön somrig lighteurolåt med en refräng som satt som ett slag i magen! På den här tiden prenumererade jag på Mr Musics dansskiva Maximum Dance och när denna månads skiva kom, gissa vilken låt, förutom Chemical Brothers "Hey boy hey girl", som åkte högst upp i volym...

Åter igen ska jag klaga på vart de rena sommarhitsen eller sommar med sommarkänsla i överhuvudtaget tog vägen. Jag kan ju inte tycka att "Flytta på dig" är en sommarlåt som känns somrig så det stör direkt och en sommarlåt som är avsvalkande och skön som "Mmm Mmm Mmm Mmm" lyser med sin frånvaro. Och framför allt, hur ska dagens sommarhits bli ihågkomna för framtiden om vi inte har något Sommartoppen eller dylikt som pushar på dom utan deras enda syfte är att ligga bland 500 andra låtar på en ipod som vevas någonstans på jobbet eller på festen eller på Mix Megapol? Nå, vad ni än använder eller gör så hoppas jag att dessa hits kommer till användning igen. Till dess, en riktigt glad midsommar på er!

Ja just det, filmklipp. Jag har valt i tur och ordning Paul McCartneys sköna och luftiga "Press", Dead Or Alives sommardiscorökare "In too deep" och Whales härliga danskaskad "Four big speakers".

Quincy Jones With Harry Arnold And His Swedish Radio Studio Orchestra - Quincy's home again

Åter igen vill jag hylla svensk jazzhistoria som har ett sånt rikt och spännande liv med att skriva om en av dom mest spännande och lysande kombinationerna, när Quincy Jones kom till Sverige i slutet av 50-talet och slog sina påsar ihop med Harry Arnolds radioband. Ska jag vara ärlig så var mitt intresse för Harry Arnolds musik rätt låg till en början. Flera singlar jag hittade med honom innehöll jazz som med förde tankarna till tyska dansorkestrar av James Last-karaktär. Sen hittade jag inspelningar med Quincy Jones som storbandsledare och upptäckte att detta var lysande jazz. Storbandjazz som är melodiskt, svalkande och samtidigt energiskt och helt oförutsägbart. Och snart hittade jag inspelningar med dessa två ihop och insåg att jag gravt underskattat Harry Arnold, inte minst när jag hittade en live-CD med dom båda från en radioutsändning från 1959. Den CDn, utgiven på det lysande lilla jazzbolaget Ancha, rekommenderas varmt!

Quincy Jones och Harry Arnold gjorde ett par plattor tillsammans och på en okänd loppis hittade jag denna klassiker från 1958. Quincy gillade Sverige väldigt mycket, så mycket att han hittade sin fru här.
På omslaget till denna skiva skriver Bengt Hallberg om tillkomsten av skivans titel där han sitter på en resturang och man försöker komma på en titel på plattan. Efter en turné i Paris hade han kommit hit igen för att spela in och någon föreslog:
"How about "Quincy's back again"?"
Men Quincy skakade på huvudet och sa:
"No man! It's not so much being back... i feel more like being home!"
Kort sagt: "Quincy's home again"! Till det skrev Harry Arnold också en låt tillägnad sin vän med just den titeln, en kanonlåt som inleder skivan.
De flesta av dom svenska stora namnen är med, Bengt-Arne Wallin, Åke Persson, Arne Domnerus, Bjarne Nerem, Carl-Henrik Norin, Bengt Hallberg, Simon Brehm och Egil Johansen. Och för att amerikanisera sättningen ännu mer så är trumpetaren Benny Bailey med, som för övrigt var med Quincy ända till slutet på hans svenska sejour.

"Quincy´s home again" är fylld med skön och relaxande storbandsjazz som korsar gränsen mellan sen swing och Dizzy Gillespies storbandsbop. Men det låter ändå så otroligt svenskt och kanske med en liten stänk av folkmusiktouch någonstans i ytterkanterna, men samtidigt blandat med Quincy Jones inspiration av den nya amerikanska jazzen.
Min absoluta favorit är balladen "The midnight sun never sets". Tänk att vandra sakta längs en upplyst gata i Stockholm mitt i natten med Arne Domnerus altsax som för dig framåt svävandes. Domnerus är helt fantastisk här, uppbackad av alla fyra trumbonerna i bakgrunden.
Efterföljande "Cherokee" är en annan favorit, som också ska ha varit Harry Arnolds egen favoritlåt med Quincy. Hör framför allt de roliga sordinförsedda trumpeterna i ungefär vid början.
Låten "Meet Benny Bailey" var specialkomponerad av Quincy för detta tillfälle och nämnde trumpetare blåser på bra i låten med bandet härligt uppbackande troget.
Den ösiga "Room 608" bör också nämnas som verkligen tar det svenska radiobandet in i den amerikanska bopen i all hast. Enligt Bengt Hallberg på skivomslaget så tog det nio tagningar av denna låt innan Quincy var nöjd med inspelningen.
Denna skiva är till omslaget rätt slitet, men jag är inte för kräsen. Bara musiken och känslan är där. Jag antar att man inte kan begära för mycket av en 54 år gammal skiva som man hittar på en loppis.
1959 for Quincy Jones hem igen och Harry Arnold fick problem när jazzen motades bort av popen på 60-talet och lämnade besviket musikbranschen och dog 1971 bara 50 år gammal.
Quincy Jones lever dock ännu, 79 år gammal, och vandrade så småningom vidare från jazzen till den mer kommersiella popmusiken och som producent och bland annat Michael Jacksons megasäljare. Men även om han idag är främst ihågkommen för hans insatser inom soulmusiken så ska minnet av hans klassiska samarbete med Harry Arnolds radiojazzband leva vidare. En tid då ny jazz mötte den traditionella storbandsswingen och det kom ut guld ur högtalarna hos var och varannan svensk.

Ovan nämnda favoriter från plattan är mina val av klipp från plattan, "The midnight sun never sets" och "Cherokee"!

Donna Summer - This time i know it's for real

Ibland får man slå två flugor i en smäll, när man har planerat en artikel men inte riktigt vet vad man ska skriva om och plötsligt så dör en välkänd artist och man känner att man borde skriva nåt om denne. Så sker idag då Singeltipset uppmärksammar Donna Summers bortgång. Discodrottningen blev endast 63 år gammal då hon avled efter en lång tids kamp mot lungcancer, som enligt henne själv ska ha kommit av att ha andats in giftiga ångor under 11 september-attacken.

Jag ska erkänna att jag inte direkt lyssnar så ofta på Summers 70-talsalster. Den typen av disco har aldrig riktigt lockat mig. Däremot så gjorde hon ett gäng bra låtar under 80-talet, flera av dom på Quincy Jones producerade plattan "Donna Summer" från 1982. Men en av hennes allra bästa kom när hon såg att de som hade bäst framgångar med disco här i Europa i slutet av 80-talet var Stock-Aitken & Waterman. När hon hade spelat in plattan "Another place and time" hos succétrion så blev skivbolagsbossen på hennes dåvarande skivbolag, Geffen, förbannad och rev hennes kontrakt, medan bolaget hon hade dessförinnan, Warner, blev desto gladare och signade henne igen.
Den första singeln från denna platta var en smittande bubbelgumklassiker som hette "This time i know it´s for real". Jag erkänner att jag är svag för Stock-Aitken-Watermans disco som har en rytm och en skön känsla i soundet som jag gillar. Det kanske känns lite underligt att säga det idag eftersom jag på 80-talet skydde SAW som pesten, men ibland sker underliga utvecklingar inom det musikaliska.
"This time i know it´s for real" är en glad låt med en taktfast, lättsam och skön 80-talsdiscoproduktion med en Donna som ger allt. Jag är ytterst tveksam på om någon annan sångerska kunnat göra denna bättre.
B-sidan är en annan låt från "Another place and time", "Whatever your heart desires", en pigg klatchig SAW-örhänge som också känns som en låt som skulle kunna hamna på singel.

Donna Summers äventyr med SAW blev bara en platta lång efter att hon hamnat i dispyt med trion och den planerade andra plattan spelades in av då helt okända sångerskan Lonnie Gordon istället. Ni som inte minns namnet kanske minns hennes minihit "Happening all over again", som alltså egentligen skulle ha sjungits av Summer. Men låten blev alltså ingen jättehit och Donna var nog rätt nöjd ändå. Hennes musik har ju överlevt ändå och förhoppningsvis kunde hon känna sig rätt nöjd med det hon åstadkommit!

Givetvis finns videon med här också, en rätt kul video faktiskt med äkta sen 80-talskänsla över sig.

David Lundberg - Kungen av bröd

Normalt sätt brukar jag inte engagera mig alls i reklam och deras fåniga texter. Framför allt inte när man anlitar någon som låter som en vanligt popsnöre med en usel pojkbandslåt, men som istället om love sjunger om hur god en glass är eller skön en säng är. Men det finns sen undantag där det är så uselt att man inte kan låta bli att skratta åt det. Över hur långt man är beredd att driva sin kärlek till en vara i en text. En sån hittade jag nyligen på en loppis för en väldigt billig peng och förmodligen hade jag nog inte köpt den, eller brytt mig noll om den, om jag inte läst texten på baksidan av singeln. Detta är nog bland det skrattframkallande jag sett från en reklamtext. Företaget som gjort denna singel, "Kungen av bröd" med David Lundberg, är ett brödföretag som jag inte tänker nämna vid namn, mest utav barmhärtighet mot Skogaholm. Oooops! ;)
Nu är jag mycket väl medveten om att låten inte är meningen att hamna på en Trackslista, utan att sälja en vara, men ändå...
Denna singel kunde man kunde man köpa antingen i affärerna eller som det står högst upp, "köp en "schlagerlimpa, få den här smöriga CD-singeln". Det är väl menat att låta roligt, men hör man låten så är adjektivet mer en sanning än kul påhitt. Låten är presenterad som ett alternativt melodifestivalbidrag och endast här önskar man nästan att låten vunnit den riktiga tävlingen så man kunde ha sett minnen på Europas jurymedlemmar. När singeln är gjord framgår inte så det hoppar vi. Förmodligen har bäst-före-datumet gått ut i alla fall.
Låten i sig är en smetig gitarrig latinopopsdänga som passerar rätt obemärkt. Sångaren David Lundberg vet jag exakt ingenting om och textförfattaren Lars Lengqvist vet jag exakt lika lite om, mer än att jag inte hoppas att han försöker skriva till riktiga festivalen. Lyriken är förmodligen någon sorts humor och självironi, men som trots det känns som en pinsamt komisk sak. Det lyder bland annat:
"Ett underlägg med pålägg
en kärleksunion
En limpa ger oss stadighet
en smörgåskonstruktion"
Det måste vara första och sista gången som ordet "smörgåskonstruktion" använts i någon sångtext. Sen börjar kärleksförklaringen till smörgåsen och tomheten när den inte finns i brödburken.
"Jag tänker aldrig sjappa
ger inte upp så lätt
Men om jag mackan tappat
den landar alltid lätt"
Fortsättningen lyder att "uppåt pekar smöret". Jag skulle vilja se om någon på Skogaholm fick i uppdrag att kasta X antal smörgåsar i backen till dess att den tesen kunde styrkas. Men mest tror jag att jag skrattade åt sista raderna.
"Vi är som gjorda för varann
Vår limpmacka blev sann"Visst är det rörande med lyckliga slut. Dom kanske gjorde en dubbelmacka och fick en liten skorpa? Ni får ursäkta min låga humor, men jag kunde inte låta bli. Låten lockar ju med till sånt än till att stilla en eventuell hunger, vilket inte riktigt kanske var meningen när låten planerades. Men tycker man att det ska vara roligt att laga mat så kan man få sitt lysmäte här.

Pet Shop Boys - Domino dancing

Första singeln i denna nya avdelning kallad Singeltipset är med ett band som jag nog kommer att skriva om många gånger här, Pet Shop Boys. Få band har lyckats skapa en sån perfekt hamoni mellan A-sida och B-sida. Pet Shop Boys B-sidor är oftast lika välarbetade och snygga som hitsidan. Den som vill få en närmare bekantskap med Pet Shops B-sidor kan införskaffa dubbel-CDn "Alternatives" där alla fram till 1995 finns, inklusive en intressant intervju i texthäftet med Neil och Chris om alla låtarna.
"Domino dancing" har jag valt att skriva om här, en låt som är en ganska tragisk låt textmässigt, men en väldigt snygg disco produktion, med en liten krydda latinopop i kanterna, signerad amerikanen Lewis A Martinée.
Låten blev inte lika stor som bandets övriga låtar i England, medan den i alla fall blev en Trackstrea här i Sverige. Men det hindrar inte att låten ändå är en av Pet Shops allra skönaste 80-talshits!
B-sidan då innehåller en enkel och samtidigt genial synthdänga kallad "Don Juan", som börjar med enkel trummaskin först för att vid refrängen växa till nåt riktigt snyggt och spännande.

Denna singel har jag haft väldigt länge, i mer än 20 år. Redan 1991 köpte jag den på Fyndlagret här i stan och att den är tidig syns på omslaget, då unge herr Stafrin behagat skriva låtens genre och signatur med bläck. Vad kan man säga, ung och dum, men låten är ändå ett stycke discohistoria från 80-talets slut!

Eftersom B-sidan här är så pass bra som den är så har jag valt två klipp. Dels den lätt svekfulla videon till "Domino dancing", som jag i ärlighetens namn inte tycker är kanske bandets bästa video, men OK, modellen i videon, Donna Bottman är ju trevlig att se på ;)
Sen har jag inte lyckats hitta den rätta versionen på "Don Juan" som är på singeln, men close enough, som dom säger. En längre version av låten från maxisingeln som är drygt sju minuter lång.

Singeltipset - ny kategori i Skivguiden

Nu blåser det lite förändringsvindar här igen. Jag hade tänkt att göra Skivguiden ännu större. Detta genom att ännu mer tipsa om singlar ur den stora samling av dessa som jag har dragit på mig. Det får nu en egen kategori som heter Singeltipset. Jag kommer att skriva om en singel, oftast vinyl, men ibland även CD, som jag tycker är värd lite mer uppmärksamhet. Genrerna här är oftast 80- eller 90-tal, men ibland även äldre schlagers och andra roliga saker. Kultsinglar kommer fortfarande att finnas under Kultstämplat och jazzsinglar presenteras förstås i Jazz.
Väl medveten om singelns inte allt för starka ställning i dagens musikvärld så hoppas jag ändå att Singeltipset ska ge mycket intresse. Både för dom som är samlare som jag och för dom som vill upptäcka en låt man inte hört förr, eller glömt och vill höra igen (eftersom det då förstås finns Youtubelänk till varje singel). Mycket nöje!

Talk Talk - It´s my life

Efter ett tags uppehåll så hade jag tänkt återvända till det engelska 80-talet och dess elektroniska värld och ett band som tillhör ett av mina favoritband i genren; Talk Talk och deras "It´s my life" från 80-talssynthens gyllene år 1984. Detta var ett band som under 80-talet var helt okänd för mig, främst eftersom dom aldrig blev så stora här i Sverige. Hemma i England däremot hade dom en stor publik med sin mjuka och luftiga synthpop och jämfördes ofta med Duran Duran. Bandet bildades 1981 och fanns i precis tio år och är ett av få band som sen dess inte haft någon återförening, ännu kanske man ska säga.
Jag upptäckte dom vid en slump en bit in på 00-talet när jag inhandlade deras mest kända hit "It´s my life" på singel mest på prov och sen dess var jag fast. Där är det lite roligt. "It´s my life" är den låt som spelas mest av bandet idag och som man här i Sverige kan om man kan nån låt med bandet. Men på 80-talet så var den en besvikelse försäljningsmässigt och den allra största hiten var den pianogungande "Life's what you make it" från plattan efter. En låt som tyvärr är rätt bortglömd idag.
Talk Talks musik är lättsam, avkopplande och flytande och melodierna lysande engelska poppärlor från en svunnen tid. En klar och stark bas på de flesta låtarna och svävande synthmattor som ackompanjerar sången. Jag ska sen inte direkt påstå att sångaren Mark Hollis ljusa och lät vilsna röst är bra, men det är få band i denna genre som har riktigt bra sångare och Hollis röst passar ändå väldigt bra för den sköna och spännande musik som bandet spelar.

Skivan är köpt rätt sent, 2004 på Erikshjälpen för enkla 10 kronor.
Singlarna på plattan är förutom titelspåret också "Such a shame" och inledande "Dum dum girl" och alla tre är klassiker som håller än. Låten "Call in the night boys" är annars en riktigt skön låt som aspirerar på att kunna ha blivit singel nummer fyra. Lyssna också på den spännande och speciellt uppbyggda balladen "Tomorrow started" eller "The last time". En annan riktig höjdarballad är låten om "Renée".

Talk Talk är en av 80-talssynthens mest bortglömda och undangömda band som aldrig riktigt fått någon riktig renässens, till skillnad mot andra band i samma stil. Annars så har Talk Talk haft en del influenser på många av dagens engelska ambienta band som Portishead och Radiohead. Dock så höjde en del på ögonbrynen och bandet började spelas lite mer ett tag i samband med No Doubts faktiskt riktigt bra cover av "It´s my life" som ju blev en jättehit. Och på tal om covers så kan ni också lyssna in Sandras speciella tolkning av "Such a shame" som är riktigt lysande. Så förhoppningsvis kan den europeiska musikbranschens respekt och accepterande mot Talk Talks musik höja deras status som ett av synthvärldens mest lysande och skönaste band till högre höjder. Det är dom värda!
Två Youtubeklipp har jag valt, dels den fortfarande lysande singeln "It´s my life" och dels låten "Call in the night boy", som då inte har någon riktig video eftersom det är ett albumspår.