expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 24 juni 2012

The Fixx - Driven out

Precis när man sitter och hör igenom lite singlar man köpt rätt nyligen och inte hunnit lyssna på än så lägger man på en singel som är så bra att man bara måste ta med den i Skivguiden. Och detta också med ett band som jag hört några gånger, men aldrig riktigt lyssnat in mig på, engelska The Fixx. The Fixx spelar indierock och har gjort så sen starten 1980. Bandets största hit "Stand or fall" från 1982 är en riktigt snygg låt bara den och efter ett uppehåll på två år 1988 kom dom med en ny platta där denna var den största hiten. Men "Driven out" var dock inte någon hit egentligen för deras stjärna i hemlandet hade dalat. I USA däremot hade man en trogen rockpublik och denna toppade amerikanska rocklistan.

"Driven out" är en skönt vandrande rocklåt i moll och sångaren Cy Curnin blandar mjukare sång med raspig rockröst i refrängen. Men framför allt är detta en väldigt snyggt producerad rocklåt med en liten synthslinga som hörs i ljuda i fjärran. Texten beskriver människans girighet och egofixering och skulle lika gärna handla om dagens värld som 1988-års.
B-sidorna brukar ha dålig stämpel över sig, men här kan jag verkligen rekommendera andra sidans "Shred of evidence" som har drivande trummor som går hela tiden, sköna gitarrer som kompar och bandet som skallar "Let it go, let it go". En riktigt skön sen new age-rocklåt!
Med viss skam får jag erkänna att jag inte ännu hunnit skaffa ett helt Fixxalbum, men jag ska, jag lovar! För detta är ett bortglömt skönt 80-talsband som aldrig fick sitt stora genombrott, men som trots det kämpat på genom alla år och finns än. Det är riktigt skönt när man inte riktigt vet vad man får när man köper, men får bli glatt överraskade när pickupen landar på skivan!

torsdag 21 juni 2012

Sommarhitsen genom 15 år del 2!

För ett år sen så skrev jag en artikel där jag listade tio stycken sköna sommarhits kombinerade med diverse minnen från mina somrar och varför ändra på ett vinnande koncept (inte läst den än? Här är den)? Framför allt eftersom det finns så otroligt många olika underbara sommarhits att välja på. Jag har så många sommarklassiker kvar att tipsa om att jag troligen klämmer in en till under sommaren. Det sorgliga när jag satt och försökte välja ut tio stycken låtar var att övervägande av dessa låtar knappt har spelats i radio sen sommaren de var aktuella. Därför ska jag försöka råda lite bot på det. Jag kan inte länka till videor till alla tio låtarna, men i alla fall tre av dom.
Men som sagt så kommer här lite tips på låtar att svalka till under midsommarfesten eller under semestern.
Scotch "Delerio mind" (1985) - Som ung nybliven synthnisse och diggare av lite udda företeelser i låtarna så var det förstås som ljuv musik när den italienske badrumssångaren drog igång i inledningen till en av sommarens stora plågor. Denna är förknippad med min sommarbarnsvistelse i Bergeforsen, som jag skrivit om tidigare. Tonårsdottern i familjen jag var hos hade en massa tracksband liggandes på sitt rum och när hon var ute smög jag in på hennes rum och norpade några band och "Delerio mind" var en av favoriterna på dessa. Dottern kom snart sur som en citron till mig och krävde tillbaka banden, men skadan var skedd. Jag hade hört min favoritlåt...
Dead or Alive "Into deep" (1985) - Min favoritsommar musikaliskt igen och åter min sommarbarnsvistelse. Som jag skrev om när jag tipsade om Scritti Politti för två år sen så upptäckte jag programmet "Rakt Över Disc" där och i det programmet jag hörde på så spelades den här SAW-dängan. Bandet hade jag hört förr förstås i "You spin me around" och idag tycker jag nästan den här är bättre. En skön discoklassiker med en härligt somrig 80-talsproduktion!
Paul McCartney "Press" (1986) - Beatles har jag aldrig varit nåt stort fan av. Däremot gillar jag mycket av det Paul McCartney gjorde under 80-talet, vilket säger en del om hur lite jag är intresserad av Beatles. "One more lonely night", "This one" och "Say say say" är låtar jag lyssnade flitigt på redan då. Och när den luftiga, glada och sköna poppärlan "Press" kom och spelades på Sommartoppen så föll jag nästan direkt! Tyvärr är den helt bortglömd idag.
Passagerarna "Säg mig om du vill" (1988) - Och på tal om helt bortglömd, är det någon som minns skånebandet Passagerarna, som mest är känd som bandet som formade Roxettes producent Clarence Öfverman? Tänkte väl det, men den här luftiga och somriga gitarrpophiten är värd att spelas mycket oftare. Svensk sommarpop på skånska av finaste märke!
Henzel & Thors "Sov gott" (1990) - Patrik Henzel och Martin Thors var dom drivande bakom synthpopgruppen Nasa under 80-talet. När 90-talet kom sadlade man om till en duo och gjorde svensk pop av rätt anonym sort, med undantag från den här som blev denna sommars lilla sexlåt, som senare skulle följas av Pelle Almgren och Fredrik Swahn. Låten var en otroligt snygg produktion med synthar som lät som en accapelasång och med en text om sexuell längtan efter tjejen som sover sött bredvid. Fast såna texter var inget ovanligt när det gällde herrar Henzel och Thors, det kanske en del minns som kommer ihåg en del av Nasas texter.
George Michael "Too funky" (1992) - George Michael var inne i sin anonyma period då han helst inte ville synas alls i medierna eller i videorna, men släppte ändå en del riktigt snygga poplåtar. Kanske framför allt den här låten från välgörenhetsplattan mot aids "Red, hot and blue". Varje gång pianorifet drog igång från Sommartoppen denna studentsommar så åkte radiovolymen upp för "Too funky" var verkligen som titeln, så funkig!
Crash Test Dummies "Mmm Mmm Mmm Mmm" (1994) - Kanske en av de märkligaste hitlåtarna. En av de mest udda titlarna på en låt, med en text som få begrep nånting av, sjungen av Brad Roberts, mannen med en av de underligaste sångrösterna. Men ändå så var detta en låt jag diggade stenhårt denna klassiska varma fotbollssommar under familjens vistelse i sommarstugan i Västersel. Mest för den otroligt sköna stämningen som man skapat i låten. Det var bara att lämna hjärnan hemma, luta sig tillbaka och svalkas av låten.
U96 "Heaven" (1996) - Min absoluta favorit denna min favoritsommar. Den var så passande detta år när jag var helt nyförälskad i eurodiscon och sen tidigare ett stort U96-fan och jag hörde på den om och om igen hela sommaren. Och när jag i närradion skulle recensera en utvald skiva från Skivbutiken i stan så vägrade jag ta den föreslagna då nya Metallica-plattan "Load" och propsade på U96 nya platta "Heaven". Enkelt, jag hatade Metallica och gillade U96 och ville att Alex Christensen för en gångs skull skulle spelas mer i radio än de redan överhypade hårdrocksnissarna.
Whale feat. Bus 75 "Four big speakers" (1998) - 1998 var mitt totala ogillande mot allt som Henrik Schyffert och Cia Berg gjorde skyhögt och i alla fall i Schyfferts fall har det stått sig. Jag kan inte med den mannens humor! Och när Whale steg upp på Sommartoppens första plats i första programmet så hördes det ett stön i vårt hem. Men när jag ett par veckor senare åkte på kongress med MHF-Ungdom i Ljungsbro så hade jag upptäckt att låten inte alls var dålig, så jag önskade den i musikbaren där och när året var slut hade den blivit det årets bästa låt! Kanske Schyfferts bästa insats till kulturen. Sen får han be om ursäkt för 90-talet hur mycket han vill.
Antique "Opa opa" (1999) - Och på tal om överskattade personer som ändå gjort något riktigt bra, Elena Paparizous musik har jag aldrig haft mycket till övers för, förutom hennes tidiga låtar med gruppen Antique. Och när den här dök upp på hitlistan i början av augusti så var jag lite orolig att det var ännu en tramsig hiphopdancelåt som man skulle plågas med. Men istället var det en skön somrig lighteurolåt med en refräng som satt som ett slag i magen! På den här tiden prenumererade jag på Mr Musics dansskiva Maximum Dance och när denna månads skiva kom, gissa vilken låt, förutom Chemical Brothers "Hey boy hey girl", som åkte högst upp i volym...

Åter igen ska jag klaga på vart de rena sommarhitsen eller sommar med sommarkänsla i överhuvudtaget tog vägen. Jag kan ju inte tycka att "Flytta på dig" är en sommarlåt som känns somrig så det stör direkt och en sommarlåt som är avsvalkande och skön som "Mmm Mmm Mmm Mmm" lyser med sin frånvaro. Och framför allt, hur ska dagens sommarhits bli ihågkomna för framtiden om vi inte har något Sommartoppen eller dylikt som pushar på dom utan deras enda syfte är att ligga bland 500 andra låtar på en ipod som vevas någonstans på jobbet eller på festen eller på Mix Megapol? Nå, vad ni än använder eller gör så hoppas jag att dessa hits kommer till användning igen. Till dess, en riktigt glad midsommar på er!

Ja just det, filmklipp. Jag har valt i tur och ordning Paul McCartneys sköna och luftiga "Press", Dead Or Alives sommardiscorökare "In too deep" och Whales härliga danskaskad "Four big speakers".





tisdag 19 juni 2012

Quincy Jones With Harry Arnold And His Swedish Radio Studio Orchestra - Quincy's home again

Åter igen vill jag hylla svensk jazzhistoria som har ett sånt rikt och spännande liv med att skriva om en av dom mest spännande och lysande kombinationerna, när Quincy Jones kom till Sverige i slutet av 50-talet och slog sina påsar ihop med Harry Arnolds radioband. Ska jag vara ärlig så var mitt intresse för Harry Arnolds musik rätt låg till en början. Flera singlar jag hittade med honom innehöll jazz som med förde tankarna till tyska dansorkestrar av James Last-karaktär. Sen hittade jag inspelningar med Quincy Jones som storbandsledare och upptäckte att detta var lysande jazz. Storbandjazz som är melodiskt, svalkande och samtidigt energiskt och helt oförutsägbart. Och snart hittade jag inspelningar med dessa två ihop och insåg att jag gravt underskattat Harry Arnold, inte minst när jag hittade en live-CD med dom båda från en radioutsändning från 1959. Den CDn, utgiven på det lysande lilla jazzbolaget Ancha, rekommenderas varmt!

Quincy Jones och Harry Arnold gjorde ett par plattor tillsammans och på en okänd loppis hittade jag denna klassiker från 1958. Quincy gillade Sverige väldigt mycket, så mycket att han hittade sin fru här.
På omslaget till denna skiva skriver Bengt Hallberg om tillkomsten av skivans titel där han sitter på en resturang och man försöker komma på en titel på plattan. Efter en turné i Paris hade han kommit hit igen för att spela in och någon föreslog:
"How about "Quincy's back again"?"
Men Quincy skakade på huvudet och sa:
"No man! It's not so much being back... i feel more like being home!"
Kort sagt: "Quincy's home again"! Till det skrev Harry Arnold också en låt tillägnad sin vän med just den titeln, en kanonlåt som inleder skivan.
De flesta av dom svenska stora namnen är med, Bengt-Arne Wallin, Åke Persson, Arne Domnerus, Bjarne Nerem, Carl-Henrik Norin, Bengt Hallberg, Simon Brehm och Egil Johansen. Och för att amerikanisera sättningen ännu mer så är trumpetaren Benny Bailey med, som för övrigt var med Quincy ända till slutet på hans svenska sejour.

"Quincy´s home again" är fylld med skön och relaxande storbandsjazz som korsar gränsen mellan sen swing och Dizzy Gillespies storbandsbop. Men det låter ändå så otroligt svenskt och kanske med en liten stänk av folkmusiktouch någonstans i ytterkanterna, men samtidigt blandat med Quincy Jones inspiration av den nya amerikanska jazzen.
Min absoluta favorit är balladen "The midnight sun never sets". Tänk att vandra sakta längs en upplyst gata i Stockholm mitt i natten med Arne Domnerus altsax som för dig framåt svävandes. Domnerus är helt fantastisk här, uppbackad av alla fyra trumbonerna i bakgrunden.
Efterföljande "Cherokee" är en annan favorit, som också ska ha varit Harry Arnolds egen favoritlåt med Quincy. Hör framför allt de roliga sordinförsedda trumpeterna i ungefär vid början.
Låten "Meet Benny Bailey" var specialkomponerad av Quincy för detta tillfälle och nämnde trumpetare blåser på bra i låten med bandet härligt uppbackande troget.
Den ösiga "Room 608" bör också nämnas som verkligen tar det svenska radiobandet in i den amerikanska bopen i all hast. Enligt Bengt Hallberg på skivomslaget så tog det nio tagningar av denna låt innan Quincy var nöjd med inspelningen.
Denna skiva är till omslaget rätt slitet, men jag är inte för kräsen. Bara musiken och känslan är där. Jag antar att man inte kan begära för mycket av en 54 år gammal skiva som man hittar på en loppis.
1959 for Quincy Jones hem igen och Harry Arnold fick problem när jazzen motades bort av popen på 60-talet och lämnade besviket musikbranschen och dog 1971 bara 50 år gammal.
Quincy Jones lever dock ännu, 79 år gammal, och vandrade så småningom vidare från jazzen till den mer kommersiella popmusiken och som producent och bland annat Michael Jacksons megasäljare. Men även om han idag är främst ihågkommen för hans insatser inom soulmusiken så ska minnet av hans klassiska samarbete med Harry Arnolds radiojazzband leva vidare. En tid då ny jazz mötte den traditionella storbandsswingen och det kom ut guld ur högtalarna hos var och varannan svensk.

Ovan nämnda favoriter från plattan är mina val av klipp från plattan, "The midnight sun never sets" och "Cherokee"!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...