expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 29 juli 2012

Princess - After the love has gone

Jag stod just och lyssnade på ett blandband (japp, jag använder kassetter fortfarande. Har man ett par tusen har man varken tid eller ork att föra över alla) och en skön bekant låt hördes från apparaten. Stock-Aitken & Waterman skrev jag om i samband med Donna Summer och jag ska tillbaka till dom. Den här låten är en av deras tidigare skapelser och från den tiden då SAW nästan var som bäst, med all respekt för deras glansdagar. Då deras sound inte var lika tuggummipop utan mer en sorts blandning mellan disco och amerikansk soul i snygg synthig 80-talsupplaga och urtypen på det är här: Princess "After the love has gone". Princess, eller Desiree Heslop som hon är född som, var en färgad tjej från England med en riktigt skön sångröst. Hennes största hit kom med låten "Say i´m your numer one", som också är en riktigt bra låt. Men personligen föll jag mer alltså för den något mindre uppföljarsingeln "After the love has gone", som jag följde på Trackslistan när den låg där några veckor på topp 10 våren 1986.

Det är avkopplande engelsk 80-talsdisco med en riktigt bra gjord melodi, men det är SAW, vad kan man mer begära. Jag gillar verkligen när elpianot dyker in då och då i refrängen som en oväntad överraskning.
Denna singel är från Förlorade Favoriter för en hel evighet sen och för inte allt för länge sen hittade jag dessutom hennes mer sällsynta andra platta "All for love", en klart underskattad pärla även om SAW inte är med.
Och vill man bara frossa i den sköna produktionen och ljudskapelsen kan man med fördel lyssna på den instrumentala B-sidan. Instrumentala B-sidor är ju normalt utfyllnad i dess rätta bemärkelse, men här är det en fröjd att lyssna på.

Princess karriär totaldog när hon lämnade SAW-fabriken, men än idag känns ändå detta som en kombination som var fenomenal: En otroligt röst som Princess och ett svävande discoljud från tre producenter som hade disco i sina fingerspetsar!

torsdag 19 juli 2012

Jörgen Stafrin tävlar i "Popsmart"!

Nu på lördag, 21 juli klockan 12.03, så kan ni höra mig i Sveriges Radio P4s popfrågeprogram "Popsmart" med Kaj Kindwall. Där kommer jag att tävla mot Jens Malmlöf, sångare i gruppen Hoffmaestro. Ni kan också höra på programmet under en månads tid i efter hand på programmets hemsida, samt även se programmets presentation av mig. Lyssna gärna!

onsdag 18 juli 2012

Skivresa till Stockholm årgång 2012

Japp, så var det dags igen. Jag har varit i Stockholm på en ny skivinventering. Och åter fick jag äran att använda tåget som färdmedel. En skön och avkopplande resa ner blev det under alla omständigheter.
Första anhalten Slussen, som vanligt numera. Där har jag hittat så mycket kul de senaste åren att Slussens skivaffärer har blivit ett måste! Och Emmaus, som jag besökte först, gjorde mig inte besviken! Årets Stockholmsresa är mest ihågkommen som det stora jazzåret för det blev idel inhandling av jazzplattor! Och här på Emmaus hittade jag, förutom en Count Basie och en tidig Harry James, en hel del med mindre kända brittiska 30-talsband! Riktigt fina LP-skivor med 30-talsswing som på sin tid gjorde sitt allra bästa att låta som storebror USA och som lyckades riktigt bra! Här blev det namn som Harry Roy, Blue Barron, Roy Fox och Jack Jenny. Till det fick jag med mig också en skiva med The Primitives.
Sen till mitt andra måste när jag är i Stockholm, Slussen Film & Musik i Blå Bodarna. Dock blev det lite magert där i år. Engelska The Escape Club hamnade dock i påsen, där "Shake för the Sheik" är en skön klassiker! Dessutom är en Hasse Å Tage-singel aldrig fel, i det här fallet låten om den där hunden som aldrig ville sova, "Sove lilla Totte". Och i en låda med CD-skivor för 1 krona fanns isländska indiepopgruppen Bellatrix samt en sen singel med Dan Tillberg.
Jag hade inför denna resa bestämt mig för att leta igenom efter lite normala second handaffärer och inte bara renodlade skivaffärer, vilket blev då en lyckoträff, som ju då började bra på Emmaus. En hade jag sett skulle finnas i Gamla Stan och jag hittade den också, men den gav inget. Men inget Stockholmsbesök utan en promenad i Gamla Stan! Så jag letade mig till en minst sagt trång och rörig liten loppis som kallades Loppman och där man fick lyfta på högar med böcker för att hitta en skivback och ploga sig fram till ett mindre rum för att hitta några till. Priserna på denna loppis var rätt märkliga. Sven Bertil Taubes samling, som numera finns på exakt alla loppisar, kostade 40 kronor och när jag ändå hittade fyra 80-talssinglar, inga värdefulla alls, så ville ägaren, en rätt flummig yngling som spenderade mer tid utomhus än i butiken, att jag skulle få alla fyra... för 75 kronor. Jag nobbade erbjudandet och la ifrån mig singlarna och gick sen ut. Ynglingen, som varit borta i okänt ärende, kom springande efter mig och undrade vart jag lagt singlarna. Och när jag skulle beskriva det lilla rummet med skivbackarna så hade han noll koll på vart det var först. Han förklarade sen att han hade tänkt sortera skivorna. Ja, tänkte jag, han måste ju börja någonstans att röja upp. Lätt en av dom märkligare loppisarna jag varit på.

Det närmade sig stängninsdags för de flesta skivaffärerna, men inte riktigt än för en second hand affär, Myrorna på Flemmingsgatan, som hade öppet en timme till. En fint sorterad skivavdelning där jag letade mig till en skiva med The Smithereens, ett indierockband som vuxit till ett kanonband för mig! Lyssna på den sköna rocklåten "Only a memory" från 1988! Dessutom en CD med Dario G, den engelske tranceartisten, och en musikvideosamling med Five Star.
Kvällen blev lugn, eftersom jag varit i farten sen 04 på morgonen och jag satte mig i sommarkvällen i en lugn park och lyssnade på ett gammalt Metropol i lurarna innan sängen väntade.

Dagen efter så begav jag mig direkt till en ny Myrbutik, denna gång på Hornsgatan. Även här var skivavdelningen riktigt fin även om man envisades tyvärr med att ha prislappar på alla skivorna. Men här haglade fynden! Jag hittade en väldigt sen O´Jays, "Let me touch you" från 1987. Det är inte ofta man hittar Phillysoul av model 80-tal utgiven på Philadelphia.
Dessutom hittade jag Staffan Hellstrands skiva där han tolkar Dan Andersson, "Hemlös" från 1989. Också en skiva man inte hittar överallt och som inte tillhör en av Hellstrands mest spelade alster. På CD-fonten köpte jag en Brand New Heavies från 2006 och Robyns EP "The Rakamonie EP". Skivan är verkligen inte lätt att få tag på eftersom den i första hand är menad för utländska marknaden! Samt en rockvideosamling med Toto.
Därefter skulle jag leta mig till en skivaffär jag inte hunnit besöka ännu, Mickes Serier, CD och Vinyl på Långholmsgatan. Efter lite villervallande så hittade jag den och kastade mig över en tidig Gina Jacobi inspelad i denna stad jag skriver i nu, min och hennes hemstad Sundsvall. Inne i butiken så fanns ett litet fint rum med bara jazzplattor och jag gjorde här mina dyraste fynd under resan. För medan i stort sätt alla mina skivfynd gick på 10 kronor styck så införskaffade jag mig en LP med gitarristen John Kirby för 40 kronor samt Imperiets mini-LP från 1984 för samma pris.
Är ni i Stockholm och ska besöka Mickes så har ni dessutom två affärer att hålla ögonen på, för på Långholmsgatan 20 finns huvudbutiken men några nummer bort, på Långholmsgatan 13, finns en till affär!
Sen gjorde jag ett misslyckat försök att hitt Skarpnäcks Återbruk där mycket skivor skulle finnas, men efter ett tags letande så hann affären stänga innan jag hann dit och jag ramlade in på en loppis ägd av IOGT där jag köpte en livevideo med Jean Michel Jarre. Jag måste säga att Skarpnäck är rätt vackert, men bland de tråkigaste stadsdelarna i Stockholm jag varit i.
Jag tåg tunnelbanan till Söder igen och hittade till Record Mania på Östgötagatan, en affär som är specialiserad på jazz och soul. Och i en back utanför affären så blev det goda jazzfynd igen. En med en mindre känd orkesterledare vid namn Claude Thornhill, saxofonisten Gene Ammons, Lester Young, en till John Kirby samt den underskattade jazzfunkgruppen Shakatak. Intressant blev denna resas enda vinylsingelfynd. I en låda med singlar för 10 kronor hittade jag en del kul saker som Talking Heads "Road to nowhere", The Timelords (pre-KLF) "Doctorin' the tardis" (ni vet, "Doctor Whooooo, doctor who") samt en guldgul singel med New Order som jag jublade åt när jag köpt den. Record Mania är en bra affär, men någon koll på synthvärlden har dom nog inte för jag skulle då inte tagit endast 10 kronor för New Orders allra första singel som är producerad av Joy Division. Väl när jag hade betalt så såg jag en singel till som jag ville ha och som jag sen fick på köpet, Jacob Hellmans "Vara vänner". Gratis är gott!
Gott är också en middag på en restaurang, som det blev sen, innan jag gick till kvällens underhållning, stand up-comedy på Big Ben, en krog där de kända namnen uppträder med de mindre kända och denna kväll var det internationell afton så allt gjordes på engelska. Efter en seg start så kom de roliga komikerna loss, som Theodor Olsson, engelsmannen Ben Richards och amerikanen David T Weaver!

Dan efter blev det åter lugnt och jag ville göra lite annat än att bara leta skivor så jag letade mig ut till Djurgårdsbrunn och besökte Riksidrottsmuséet med lite idrottsnostalgi och info om Stockholms-OS 1912.
Sen var det ny tågresa hem efter roliga tre dagar. Denna resa bevisar att man inte bara ska tro att renodlade skivaffärer är ställerna där man har störst chans att hitta de bästa skivorna. Det går precis lika bra med en vanlig second hand-affär med en liten välsorterad skivavdelning. Och oftast för man det billigare också! Har man bara tålamod att bläddra bland Vikingarna, Deutche Grammofone och Pelle Karlsson så kan dom garanterat finnas där bak också! Framför allt i Stockholm där allt kan hända!

Tre låtar får ge exempel på mina dagar i Stockholm här. Dels Harry Roy And His Orchestra och öppningslåten på den platta jag köpte, "There's a new day coming", som ett exempel på mina skivor med engelsk tidig jazz!
Dessutom Smithereens och en låt från deras platta "11", "Blue period", där dom har besök vid mikrofonen av ingen mindre än Belinda Carlisle.
Dessutom New Orders debutlåt från 1981, "Ceremony", här i en liveversion från samma år. Inte låten med den bästa melodin dom har gjort, men en riktigt kul sak att ha ändå!






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...