expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 18 augusti 2012

Jack Ross - Ching ching (happy José)

Denna låt är i gränslandet mellan två fack här på Skivguiden. Jag skulle lätt kunna sätta den i Kultstämplat för den är tillräckligt galen och har element i sig som egentligen borde klassas som usla. Samtidigt så är den ju ändå för bra för att hamna i en genre fullt med ändå rätt usla singlar. Och den är ju inte mer udda än att man i Sverige och övriga delar av Europa stordiggade den på 60-talet.
Jag är ju ingen samlare av 60-talsmusik, däremot udda låtar som sticker ut och såna fanns det tonvis med på både 60- och 70-talet. Och amerikanske trumpetaren och kapellmästaren Jack Ross tillhör den genren och när jag hörde "Ching ching" från 1962 första gången så undrade jag stillsamt: "Vad fasiken är detta?!?!?!". Men idag så är den en av 60-talets skönaste och piggaste hits!
Låten börjar med en blåssektion som låter som hämtat från en obskyr och hemsk James Last-skiva. Nu är ju den här låten långt före de flesta av James Lasts skivor, men blåssektionen låter verkligen lika hemskt som dessa tyska dansplattor. Sen följer en manskör sjungandes: "Ching ching ching, oop-bop a-loop-a loop" varpå en man (José, antar jag) helt omotiverat och galet bara asgarvar åt inget. Sen är det visslande för hela slanten och man märker snart att man gungar glatt med. En del kanske springer efter Bill Haleys låt "Happy Homer" två år tidigare vars melodi låten är snodd av. Men låten är så pigg, galen och udda att man kan inte låta bli att älska den och Josés helt galna skratt överallt.
Och med dessa förutsättningar kan man förledas att tro att andra mer sansade låtar med Jack Ross är långt ifrån lika bra, men på denna EP så får man en riktigt chockerande bra jazzversion av "Limehouse blues". Mer udda, men ändå en bra bit i från "Ching ching", är sida tvås "Milwaukee stomp" och "Margarita".

Detta är alltså en EP-utgåva och inte originalutgåvan, en normal singel som innehåller en version av jazzklassikern "Sweet Georgia Brown" på B-sidan istället. Den här är köpt för ett par år sen på Sundsvalls just nu enda skivaffär "Harvest Records" och är som sagt inget mästerverk rent produktionsmässigt och ljudmässigt, men den är ändå så pass härlig, galen och speciell att den är en riktigt skön påminnelse om att musik måste få vara galen också, inte bara topplistor och pengar!

Och Jack Ross var nog inte missnöjd heller. Redan med uppföljaren, den minst sagt moderniserade versionen av Askungen, "Cinderella", fick han en ny hit, nu också i hemlandet som aldrig föll för "Ching ching". Och "Ching ching" fick han dessutom höra ett otaligt massa covers av runt om i Europa av alla möjliga bandledare, bland annat Flamingokvintetten här i Sverige.

måndag 13 augusti 2012

The John Kirby Sextet - Vol. 1-1939

Som jag skrev när jag redogjorde för min lyckade skivresa till Stockholm tidigare under sommaren så blev det en väldigt massa jazzplattor som inhandlades och en av dom hade jag tänkt att syna lite närmare idag. Jag gillar verkligen när stora skivaffärer som säljer dyra och fina John Coletrane-skivor eller Chick Corea-skivor sätter fina swingplattor i nån reaback bland 10 kronors-skivor i tron att ingen är intresserad av dom. In kommer jag och krossar deras illussioner och kan inhandla bra klassisk jazz för en spottstyver!
Nå, ett av ställena jag alltså besökte var Record Mania på Östgötagatan på Söder som då säljer övervägande jazz och soul och i en back som stod utanför affären så fanns en fin platta med bassisten John Kirby och hans klassiska sextet. Jag hade köpt en skiva till med samme Kirby tidigare på dagen för en lite dyrare peng, men nu blir det denna som jag väljer.

John Kirby, född 1908, spelade innan sextetten med Fletcher Henderson och Chick Webb, men det är som ledare för en klassisk sextett med trumpetaren Charlie Shavers, klarinettisten Buster Bailey, Duke Ellingtonsaxofonisten Russel Procope, pianisten Billy Kyle och trummisten O'Neill Spencer som han främst gått till jazzhistorien. Denna sextett bildades 1937 först som The Onyx Club Boys efter klubben på 52nd Street där dom först spelade ihop. Bandet spelade en lättare form av swing, ofta influerad av klassisk musik, som kallas "kammarjazz" och blev under slutet av 30-talet känd som ""The Biggest Little Band in the Land".
Och den klassiska musiken lyser igenom på flera ställen på plattan, både i spelstil och i form av jazzversioner av klassiska mästerverk och här hittar man både Griegs "Anitras dans", Chopins "Fantasy impromptu" samt samme Chopins "Minutvals". Jag minns att jag som ung med min kompis som lärde mig lyssna på jazz och som är fenomental på piano undrade en del om hur "Minutvalsen" skulle låta i jazztempo och föga anade jag att denna tanke redan då blivit verklighet sen länge. Och jag måste säga att alla dom klassiska mästerverken, och kanske inte minst "Minutvalsen", är lysande i sina nya tappningar. Detta fick både kritik och hyllningar av musikfolk i USA på sin tid, men känns väldigt udda och kul!
Lyssna även på den på sida två inledande "Front and center" och den uppspeedade versionen av "Royal Garden blues". Sen kanske jag är lite tveksam till den lite väl Ellingtondoftande "Dawn on the desert" eller Bailey och Procopes rätt opassande klassiskdoftande soloduett i inledningen av "Blue skies". Det är möjligt att jag är lite kräsen, för låten i övrigt är inte alls dålig, men jag tycker ändå att denna del av låten låter rätt falsk. Men vem är jag att låta två låtar, som ändå är OK i sin helhet, spoilera en annars perfekt jazzskiva. För detta är luftigt, lättlyssnat och det svänger enormt, som det mesta John Kirbys lilla band gör. För att inte tala om Charlie Shavers arrangemang som oftast brukar vara så här avkopplande skönt och svängigt! Detta är väldigt mysig jazz i det lilla formatet som aldrig blir tråkigt utan det är spännande och mysigt hela tiden!

Sextetten höll till början av 40-talet då Russel Procope och Billy Kyle blev indragna i andra världskriget och O'Neill Spencer dog i TBC 1944. Karriären gick fort utför efter det och Kirby började dricka för mycket och fick diabetes på det och en misslyckad konsert på Carnegie Hall 1950 ändade hans karriär och bara två år senare avled han, endast 43 år gammal.
John Kirby är en musiker jag främst upptäckt via Smokerings och som idag, liksom många andra klassiska musiker från forna jazzdagar, hamnat helt oförtjänt i glömska. Lyssna gärna någon gång på låten med den lysande titeln "Rehearsin' for a nervous breadown"! Kirby gjorde jazz i smått format nytt och häftigt och samtidigt lättlyssnat och avkopplande i en tid då dom stora orkestrarna hade monopol på jazzmarknaden.

Videoklippen blir dels den snabba versionen av "Royal Garden blues" och dels "Blue skies", så ni kan få höra den rätt nyskapande stilen i sextetten och själva få bedöma Procopes och Baileys duett i början.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...