expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 26 oktober 2012

Edelweiss - Bring me Edelweiss

Detta är en singel som ligger i gränslandet mellan "Kultstämplat" och "Singeltipset", men låten är helt i linje med vad jag älskar, så galen och bisarr att den är helt underbar. Därför vill jag gärna tipsa om den för alla som minns den eller som vill upptäcka lite udda 80-talsdisco. Österrikiska Edelweiss bestod av Martin Gletschermayer, Matthias Schweger och Walter Werzowa, tre remixare som pluggade KLFs kontroversiella bok "The Manual", om hur man får en stor hit utan vare sig musikaliskt kunnande eller pengar. Sagt och gjort så lånade bandet 1989 refrängen från ABBAs "S.O.S" och skapade en galen låt om att komma åt den vita lilla blomman högst upp på alpens topp. Man använde joddling, koskällor och läderhosen, kombinerat med trendig scratch, disco och rap, och hade ett väldigt hålligång. Och låten blev mycket riktigt en jättehit i hela Europa. Den som ser videon till låten kan förledas att tro att den som sjunger är den storväxta färgade kvinnan som viftar med sleven, men sången, och även joddlingen, sköts av sångerskan Maria Mathis.
1989, när den kom, så vevade MTV den om och om igen till leda och man kände en viss mätthet på låten innan året var över, dock inte mer än att jag kunde köpa denna singel på Fyndlagret ett par år senare. Men numera, när åren har gått, så kan man inte låta bli att brista ut i ett leende från öra till öra när den spelas eller när jag ser den skönt galna videon. Björn Ulfveus och Benny Andersson blev dock mindre glad. Benny Andersson ska ha hört låten i bilradion för första gången och sen reagerat på hur lik låten var "S.O.S" och sen blivit fly förbannad. Problemet var att Stikkan Andersson hade gett Edelweiss godkänt utan att fråga "abborna" och förhållandet mellan den legendariska managern och världsgruppen blev inte direkt bättre.

B-sidan på singeln heter "Kitz-Stein-Horn" och man kan tro att det är en helt ny låt, men det är helt enkelt bara en annan titel på en i
Edelweiss är stämplad som en "one-hit-wonder", men hade en mindre hit till 1992 när dom norpade temat till TV-serien Star Trek och gjorde den gravt underskattade pärlan "Starship Edelweiss". Jag kan rekommendera hela deras platta "The wonderful world of Edelweiss", som är en galen platta full med galna danshits med både skid- och rymdanknytning.

torsdag 18 oktober 2012

Modern Talking - Let's talk about love

Följande band har inte det bästa ryktet av 80-talets alla band, faktum är att dom lite har blivit spottkoppar i Sverige och paradexemplet hos dom som ogillar 80-talets musik. Men har det någonstin stoppat mig, tror ni? Självklart inte. Så likväl så står jag för en sak: Jag gillar Modern Talking, åtminstone deras mer snabbare låtar. Jag gillar Thomas Anders ljusa röst och jag tycker att Dieter Bohlen är en kanonbra producent och kompositör. Den karaktäristiska falsettkören som alltid sjunger efter i refrängen på alla låtar kanske inte sjunger rent direkt, men det skulle kännas som en märklig Modern Talking-låt om dom inte är med. Sen kan jag tycka att en del av deras ballader, framför allt i 90-talsdelen av deras karriär, är i smetigaste laget. Men Modern Talking är en stor del av 80-talet, vare sig man vill eller inte. Och i hemlandet Tyskland är dom ännu bland deras mest populära band nånsin!
Så när jag nu ska skriva om en Modern Talking-skiva så faller valet på den som jag anser vara den bästa, vilket också är lika med en av deras plattor som inte innehåller lika många smöriga ballader, deras andra platta, "Let´s talk about love". Det är också en av dom plattor i min ägo som jag har mest nostalgiska barndomsminnen kring.
Bandets skivsläpp kan med dagens mått mätt se en aning märklig ut. Modern Talkings körde på med en omänsklig hastighet hela 80-talet igenom och släppte sex plattor på tre år, alltså två varje år, oftast också med endast en singel från varje platta. Och denna är inget undantag. Plattan kom på hösten 1985 och singeln "Cheri cheri lady" blev en stor hit, och den enda, från den. För mig är den låten ett höstminne från mitt barndom när den låg på trackslistan och man värmde sig i höstmörkret vid radion med att höra den vecka efter vecka.
Just "Let's talk about love" är ett minne från när jag gick i mellanstadiet och spelade handboll på onsdagskvällarna. En av handbollslärarna som hette Magnus, som jag pratade mycket musik med och som älskade Simple Minds,  kopierade av både debuten "The 1st album" och denna på ett band, som sen vevades om och om och om igen i flera år. Jag till och med spelade den på en bildtimme för klassen i mellanstadiet där jag gick i Sundsvall. Sen på det tidiga 90-talet köpte jag skivan på "Förlorade Favoriter". Och att samla Modern Talking är kanske bland det lättaste som finns om man ska leta efter 80-talsmusik. Så snabbt hade jag samlat på mig bandets hela 80-talsmaterial, både singlar och LP-skivor.

Som sagt så gillar jag Dieter Bohlens produktioner, som på denna platta är mer laid back och avkopplande än på de senare mer rådiscolåtarna. Sen kan jag inte heller låta bli att gilla det snygga affischliknande omslaget.
Plattan innehåller många låtar som är lättigenkänliga och mysiga, som den sugande "Wild wild water". Eller den spännande discodängan "Just like an angel". En annan favorit är den mjuka poplåten "With a little love" där Thomas Anders sjunger duett med en Dieter Bohlen med väldigt grov basröst.
Plattan har en svag punkt, balladen "Why did you do it just tonight", en seg låt som jag inte tycker tillför plattan något och där falsettkören, som senare skulle bli kända som eurogruppen Systems In Blue, sjunger riktigt dåligt.
Detta är ingen discorökare utan en 80-talspopplatta att mysa till och att slappna av till. Den är snygg, skön och ett stycke klassisk 80-talsörhänge.

Modern Talking släppte ju sen en lång rad låtar som är klassiskt 80-tal, "Brother Louis", som är deras enda englandsetta, "Atlantis is calling", "Jeronimos cadillac" och "Jet airliner". Vill man ha Modern Talking av mer modell discorökare är dessa att sätta på. Sen, 1988, splittrades bandet och Dieter Bohlen fick stor succé i hemlandet med sitt eget band Blue System. Visst gjorde dom bra låtar, "Sorry little Sarah" till exempel, men Dieter Bohlen kan inte sjunga! Det är ett faktum!
Därför var det med glädje och en stor chock när Modern Talking 1998 återförenades och sålde som smör igen i dryga fem år, innan man la ner bandet igen. Erkänn att ni var rätt många som höjde på ögonbrynen av förvåning när "You're my heart, you're my soul" och "Brother Louis" plötsligt spelades igen och placerade sig högt på hitlistorna.

Modern Talking är som sagt dock bandet som fått stå modell för det många anser är 80-talets dåliga smak, vilket jag tycker är väldigt oförtjänt. Musiken kanske inte belönas med något Polarpris direkt, men det är väldigt snyggt gjort och producerat och 80-talets discovärld när den är som allra bäst. Thomas och Dieter hade en enormt känsla för hits och för vad 80-talets ungdomar ville dansa och lyssna till. Och som lyssningsexempel har jag valt, förutom singeln "Cheri cheri lady", "With a little love".



söndag 7 oktober 2012

Lou & The Hollywood Bananas - Hollywood, Hollywood

Fransmän och belgare har generellt sätt alltid varit som sämst när dom ska försöka sjunga på engelska. Leta på Youtube efter när franska världsstjärnorna i Indochine ska försöka göra sin version av discoklassikern "You spin me around". Ni kommer att kasta er efter "Kao bong".

En av dom stora stjärnorna nere i dessa länder på 70- och 80-talet var Lou Deprijck. Inga klockor? Förståeligt, för han är mer producent och känd för att ligga bakom flera stora franska hits då, men kanske framför allt Frankrikes punkgosse nummer 1, Plastic Betrand och hans monsterhit "Ça Plane Pour Moi". Senare skulle de visa sig att det också var Deprijck som sjöng låten också. Milli Vanilli modell antik alltså.
Men han har sjungit själv mer seriöst också, denne Belgiens Bert Karlsson, och igår hittade jag på en kyrkoloppis denna kultsingel från 1980, utgiven på Polar. Heder till Deprijck för fantasin i hans gruppnamn för Lou & The Hollywood Bananas tillhör en av de mer udda namnen i pophistorien. Denna grupps singel "Hollywood Hollywood" innehåller två versioner av låten, dels den engelska och dels den franska. Och det är den engelska alltså som är föremål för kultstämplingen. Låten i sig är gravt influerad av dåtidens stora engelska popuppfinning som band som Bad Manners och The Specials blev stora med, ska-musiken, fast i väldigt discoindränkt version att det låter rätt plastigt. Men skrattfesten börjar egentligen redan från början då en man som låter som en gravt packat Leif GW Persson på usel engelska mumlar något helt ohörbart. Sen är det i och för sig inget större fel på låten i sig, om det inte vore för att engelskan är så dålig att en normal engelsman sitter med ett lexikon i knät. Vissa fraser i refrängen är kan man höra, men totalt sätt så tror jag en svensk sjuåring pratar bättre engelska. Och detta är alltså A-sidan, alltså den sida som ska sälja låten och som alla radiostationer ska spela, även de engelska. Plötsligt är det förståeligt varför hollywoodbananernas andra singlar också är döpta efter städer, "Kingston, Kingston" och "Hong Kong ska".
Men vill man ha en relativt normal upplevelse kan man vända på singeln, till B-sidan, där man hittar en normal discoversion på franska, som faktiskt är helt OK.

Lite kan man fnissa åt omslaget där Deprijck står i sin bästa Casablancakostym och allt är så skimrande vitt och ljus som ska ge en äkta Hollywoodvision. Fast ljuset gör att det
ser mer ut som om en lastbil med strålkastare plötsligt har fått sladd och är på väg rakt mot honom. Fast det går nog att göra en film av det med. Så länge inte "Hollywood, Hollywood" ingår i soundtracket...

Jo, förresten, var det bara jag som tyckte att refrängen kändes lite bekant från en låt där en dansksvensk indier sommaren 1998 försökte köra taxi i Calcutta?


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...