expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 27 november 2013

Fler etiketter och mer videor i Skivguiden!

Jag håller åter på att ändra om lite här på Skivguiden. Som synes så har jag lagt till riktiga etiketter istället för bara genrekategorier. Jag vet, jag borde kanske ha lagt till såna från början, men sent ska syndaren vakna, som dom säger. Förhoppningsvis gör detta att ni lättare hittar det ni vill ha och läsa om.
Så just nu håller jag på att gå igenom varje artikel jag skrivit och lägger till lämpliga etiketter.
Och när jag ändå är i farten så lägger jag in Youtubeklipp till skivorna före mars 2012, då jag ännu bara hade text. Snart kan ni se videor till nästan alla skivor som det skrivits om. Skulle någon video ha tagits bort eller inte funka så meddela mig så försöker jag hitta en ny.

tisdag 26 november 2013

Yello - Flag

Experimentell och udda musik som är gjord med känsla och hjärna gillar jag. Musik som man inte riktigt vet var det tar vägen, och ett sånt band är schweiziska Yello, Dieter Meier och Boris Blank. Bandet är verkligen ett av 80-talets mest udda inslag, vars gimmick bara den sätter myror i hjärnan, en äldre snobb och en med playboystil. Men just därför har bandet blivit så omtyckt hos många, dom hade en stil som ändå var rätt passande i 80-talets yuppieera, men vars musik inte passade in alls.

Som för många andra så var det nog "The race" som var biljetten till Yellos musik för mig och 1991 så stegade jag in på Thylins skivaffär i Sundsvall och köpte denna skiva, "Flag" för ett, vill jag minnas, reapris. Kanske inte det mest originella valet av Yello-skiva. Många ser "Stella" som deras mästerverk och den är också kanonbra, men för mig är "Flag" ljuv nostalgi. Inte bara för "The race", utan för en annan singel på plattan som blivit mer bortglömd, gravt oförtjänt sådan. Bandet gjorde inte bara experimentell musik utan försökte emellanåt också göra mer normala låtar, fast med texter som ungefär ingen förstod. En sån låt hörde jag på Tracks 1989 som hette "Of course i'm lying", ett mästerverk som har en härligt mystisk och spännande ljudbild med en text som är väldigt gåtfull, vilket gör låtens hel het riktigt skön.

"The race" har blivit en låt som jag gillat allt mer med åren. Den må vara bandets mest vanliga låt, men jag har svårt att höra mig mätt på produktionen och dess helt oförutsägbara melodi som tar olika vägar hela tiden.
En annan låt som är mycket väl värd ett öra är den lite dramatiska discodängan "Blazing saddles" med den av Boris Blank sjungna lite spännande refrängtexten:
"The summertime has gone, you'll never ever be alone"
Och vill man ha en dramatisk stämning och snygg ljudbild ska man absolut lyssna på låten "3rd of june". Dom svävande syntharna och gitarriffet som plötsligt dyker upp är riktigt snygg!
Den svala latinoballaden "Otto di catania" ska också nämnas som en av plattans snyggare spår! Dieter Meiers spanska talinsats på låten gjordes på knappa 10 minuter i en enda tagning, enligt en intervju med bandet.


"Flag" är aldrig tråkigt utan det är ett sånt otroligt välgjort och snyggt album, där rolig experimentlusta och dansbeats blandas med lugnare låtar som verkligen är avkopplande, vackra och spännande med en viss glimt av ironi och humor. Precis som det ska vara med Yellos musik, fast "Flag" för mig räknas som det absolut bästa exemplet på det.

Yello håller på än, vilket är kul eftersom Dieter Meier är hela 68 år gammal, även om det går långt mellan albumen. Den senaste singeln kom 2011 och heter "Mean monday" som är lika bra som bandets äldre låtar!
Men här blir det förstås äldre låtar. Jag har valt låtarna "Of course i'm lying" och "Blazing saddles" som låtexempel, vars videor förövrigt är regisserade av Dieter.



lördag 23 november 2013

Dead Or Alive - Youthquake

Nu ska jag går riktigt djupt i 80-talets discovärld. Kalla det gaydisco, kalla det ett väldigt märkligt band, men när jag växte upp så lyssnade jag mer än gärna på Dead Or Alives musik, så mycket att jag gladeligen sprang och köpte bandets genombrott "Youthquake". Skams och sägandes så minns jag inte vart, men skivan tillhör en av dom äldre jag har.
Jag var ju stor motståndare vid 80-talets slut till allt vad Stock-Aitken & Waterman hette, men jag visste inte då att Dead Or Alive var producerad av just SAW så dom fick passera med beröm godkänt. Man är inte alltid så intelligent som barn så fråga inte.

Och visst kan sångaren Pete Burns kraftiga röst, image och en del av dom underliga texterna på plattan kopplas till en viss sorts klubbar, men samtidigt är produktionen och melodierna så slagkraftiga och lysande att jag kan erkänna att jag trots allt gillar Dead Or Alive. Många av bandets låtar är riktiga barndomsminnen för mig, inte minst singeln "Into deep", som jag hörde på det Rakt Över Disc som fick mig att bli popnörd sommaren 1985 (jag berättade om det när jag skrev om Scritti Polittis "Cupid & Psyche"). En riktig dansant sommarklassiker från 80-talet, som blivit totalt oförtjänt bortglömd!
"You spin me around (like a record)" är ju annars låten som är Dead Or Alive för många, något sönderspelad, men fortfarande väl lyssningsbar.
En singel som jag tycker borde ha hamnet i samma klass som "You spin me around" men som har glömts bort totalt är fjärde singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", där Pete Burns tar i för allt vad rösten håller.

Den här skivan har jag hört några gånger under årens lopp, inte minst när jag var yngre, och kan den rätt bra. Visst finns det låtar ut över singlarna som skulle kunna ha blivit hittar själva, så pass direkt sitter låtarna, kanske inte minst låtarna "Big daddy of the rhythm" och "I wanna be your toy".
Men det som är plattans stora kännemärke är att det inte är en lugn stund på den. Det är ett väldigt discoös skivan igenom, till och med mer ös än vad som SAW normalt brukar kunna åstadkomma.

På skivan så finns det trots allt andra medlemmar vid sidan av Pete Burns, men precis som med Culture Club så är resten av bandmedlemmarna mer eller mindre statister. Därför tog det inte lång tid innan Pete Burns tog över skutan helt själv. Om det blev bättre med det är ju en smaksak, men trots att uppföljarskivan "Mad, bad and dangerous to know" innehöll ett par riktigt bra singlar så var plattan i sin helhet en grym besvikelse och på senare år har Pete Burns blivit mer känd för ett deltagande i Englands "Celebrity Big Brother" och ett par så misslyckande ansiktsoperationer att han idag ser mer eller mindre grotesk ut. Musiken har inte riktigt blivit det primära längre, även om Burns försöker mjölka exakt allt som går ur "You spind me around".
Synd för ett band som hade den engelska discomusiken i sin hand fullständigt och som med en riktigt skön 80-talsplatta röjde enormt på skivtallriken.

Musikexempel här blir dels "Into deep" från ett framträdande i Top Of The Pops från 1985 och dels albumspåret "Big daddy of the rhythm".



onsdag 20 november 2013

The Drifters - Kissin' in the back row of the movies

Jag mjukstartar min nya kategori med 70-talsmusik med en liten singel från mitt födelseår, en lätt och naiv souldänga, som dock är oerhört oemotståndlig. Ett riktigt veterangäng är The Drifters, ett band som bytt medlemmar nästan lika ofta som jag byter tröja. Bandet, som startade 1953, rullar på än, men samtliga nuvarande medlemmar klev på under 00-talet.
Och inte ens under den här perioden, 1974, så var originalsättningen med utan äldsta medlemmen är leadsångaren Johnny Moore, som ändå klev på ett år efter bandets bildande.

Låten i fråga, "Kissin' in the back row of the movies", upptäckte jag på allvar för några år sen. Det är en söt liten historia om tonårskärlek längst bak i biomörkret till en väldigt skön melodi som doftar 50-tal och mysig produktion, som det i sin tur andas 70-talssoul om. Låten har blivit lite av en bortglömd klassiker som vuxit i storhet först under modern tid, för 1974 floppade låten i USA. Bandet, som nu låg på ett litet skivbolag, Bell Records, hade flyttat till England där låten dock nådde topp 10 1974.

Jag tycker ändå den är en riktigt härlig soulpärla som inte gör någon ont och som är otroligt skön att lyssna på. Skivan är köpt extremt billig på någon loppis för max 1 krona för några år sen och fodralet är väl inte det allra snyggaste, men för musiken i sig spelar det ingen roll.
B-sidans "I'm feeling sad (and oh so lonely)" är ett steg från 70-talets soulvärld och en mycket mer popindränkt låt, men som skulle mycket väl kunna fungera som A-singel och bli en hit för sig själv!

Klippet av hitlåten här är från holländska programmet TopPop just 1974 och man kan ju inte annat än älska koreografin.

måndag 18 november 2013

70-talet - ny kategori i Skivguiden

Eftersom det under de senaste åren förkommit ett allt mer stigande intresse hos mig för 70-talets musik så är detta något jag börjat samla en del på och därför är det naturligt att utöka guiden med skivor från detta decennium. Därför finns det nu en ny kategori: 70-talet!

Jag har haft intresset för en del 70-talsmusik då och då genom åren, men det har aldrig blommat ut riktigt, men nu känns det som att intresset är här för att stanna. 70-talet var decenniet för mycket musik jag är tämligen ointresserad av, som all skränig förhistorisk hårdrock, glamrock, progg och den lite väl flamboyanta discomusiken av Boney M- Gloria Gaynor- och Donna Summer-karaktär.
Men det var också ett decennium då det kom en hel del väldigt snillrik, finurlig och vacker popmusik!
Jag har också i en tidigare text skrivit att jag dessutom skulle vilja samla gammal soul och man kan säga att jag nu har börjat forska i det på allvar! Jag har insett att det är dags att utforska dessa musiksorter lite närmare! Är detta ett åldertecken? Om så är fallet så är jag glad för det, för det är alltid kul att öppna nya dörrar!

Musiken här är alltså främst pop (Fleetwood Mac, Carpenters, America, Alan Parsons osv), mjukare singer-songwriter stil (John Denver, Cat Stevens osv), jazzinfluerad rock (Chicago, Steely Dan) och soul och funk (Motown och Philly). Svensk 70-talsschlager som jag skriver om kommer dock inte att finnas här utan fortsätta att finnas i "Schlager-Visa-Revy".

Jo, och i denna genre, eftersom min samling i genren ännu är i sin linda, så kommer jag att hej vilt blanda singlar och fullängdsalbum. Med andra ord så hamnar 70-talssinglar till att börja med INTE i "Singeltipset" utan här.
Jag kommer också inom kort att uppdatera "Samlarhistorik" med en text om 70-talet. Jag kan inte svara på hur ofta jag kommer uppdatera i den här genren, men förhoppningsvis då och då.

torsdag 14 november 2013

Nolan Thomas - Yo little brother

Jag berättade när jag skrev om +1 och låten "Nevermore" om min allra första trackslista i maj 1985. Etta på den listan jag hörde då var en rytmisk discodänga sjungen av en ung kille med rätt ljus och nasal röst, Nolan Thomas. Ja, ja, vi ska återkomma till detta med hans sångröst.
Egentligen heter han Marko Kalfa, men vem minns det idag? Hitlåten, som inte alls blev någon jättehit i USA, men däremot i Sverige, handlade om en busig och småbråkig lillebror och var under 1985 låten jag letade överallt efter i radion för att få spela in. Den bit jag hört i Tracks gav mersmak och jag tyckte verkligen att dom smattrande discosyntharna och den sköna melodin var jättehäftig. Men P3 1985 innehöll inte heltjockt med popprogram förutom önskeprogrammen, Tracks och Metropol och låten förblev en myt som jag aldrig hörde, fram till Tracks årslista vid juletid.

Än idag så är låten en riktigt snygg amerikansk discoklassiker med både nostalgi och en fräck och störtskön melodi och ljudbild som sitter.
B-sidan kan vi lämna därhän. Det är en dubmixversion av låten med ekon som, precis som de flesta längre mixar, lämnar mig helt oberörd.
Så var det det här med sångrösten. Även om det inte klargjorts än så pekar det mesta på att låten är en "Milli Vanilli". Alltså att det inte är Marko Kalfa som sjunger. Han ska sjunga på hela debutplattan, men enligt uppgifter så ska sångrösten på den här hiten tillhöra Elan Lanier, vilket Thomas själv inte verkar lägga någon energi på att bestrida. Han tjänar nog tillräckligt bra på sitt nuvarande yrke att lite uteblivna royalties från hans enda hit i livet för mer än 20 år sen inte gör så mycket. Likväl, sångröst eller ej, låten är bra! Men det är alltid kul med dessa musikaliska mysterier.

Nolan Thomas släppte en försäljningsmässigt mindre lyckad singel till, en cover på The Osmonds låt "One bad apple" som var riktigt bra, om än inte i närheten av hiten, samt då ett helt album som var OK, varken mer eller mindre. Däremot så totaldog karriären efter det, eller sångaren själv gjorde inte mycket mer för den. Han försökte göra ny musik under sitt riktiga namn 1989, men få brydde sig. Han sadlade sen helt om och startade modefirma som blev riktigt stor och Marko Kalfa säljer och fotograferar kläder idag. Vi som inte bryr oss så mycket om mode får leva på minnet av en one-hit-wonder som var riktigt snygg och katchig och som gav i alla fall mig barndomsminnen från mitt första år som popnörd. Jag vet, videon är pinsamt dålig, men man kan ju i alla fall roa sig och försöka gissa vilka då aktuella stjärnor barnen föreställer i mitten.

tisdag 12 november 2013

Charlie Parker/Dizzy Gillespie/Bud Powell - The greatest jazz concert ever

Det är maj 1987 och jag hör för första gången en sen söndagskväll radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Jag gillar verkligen programmet där programledaren Jens Lindgren är rolig och speciell som programledare, med den tidens mått mätt alltså. En ung kille skriver in och önskar en låt med Charlie Parker, som egentligen inte tillhör programmets huvudstil av jazz. Men man väljer att spela en liveversion av "Salt Peanuts", med Dizzy Gillespie, från Massey Hall i Toronto 1953. Detta fängslar mig, hur otroligt bra det är. Livejazz med musikerna i sitt esse och stämningen är så häftig och Charlie Parker i toppform! Charlie Parker var under ett flertal år min stora favorit bland jazzmusikerna!

Sen ett hopp framåt i tiden till 1997, tror jag, jag är osäker på årtalet, och jag hittar i en skivaffär i stan en CD-skiva utgiven av Giants Of Jazz med hela denna konsert, åtminstone tror jag det då. Visst, man kan säga vad man vill om Giants Of Jazz, men denna konsert är trots allt ett bevis på att detta ökända lågbudgetbolag trots allt givit ut en del bra saker, likväl som gammal skåpmat. Jag blir hur som helst hur lycklig som helst! Jag får höra hela den legendariska konserten!

Sen dess har Charlie Parker kanske dalat lite i mina ögon som favorit, vilket kanske chockar en del. Jag ska inte förneka hans storhet och hans betydelse för jazzen och han har gjort bra låtar, men problemet med Parker är nästan samma som med Glenn Miller. Det är samma ungefär låtar som spelas och dessutom känns det som jag hört mig rätt less på honom sen 1987.
Men det hindrade inte mig att för ett par veckor sen köpa denna konsert från
Toronto igen, nu på vinyl! Det är aldrig roligt när en skivaffär får läggas ner, speciellt inte när det råkar vara min stads enda. Dock var det något väntat när Harvest Records tackade för sig, och det berodde i mina ögon inte bara på den rådande skivkrisen.
Men åter till Parker, mitt i utförsäljningen av denna affär så hittade jag denna dubbelliveplatta för en väldigt billig peng, tyvärr inte i dess original, men en återutgåva från 1973 utgiven på Prestige. Fast det är inte i sin nackdel i detta fall, för i originalet är bara konserten med kvintetten med, medan den inledande delen av spelningen med Bud Powells trio har lagts till i dessa senare utgåvor.

Denna konsert har blivit en session som ligger inte långt legendmässigt ifrån Benny Goodmans Carniege Hallkonsert från 1938. I sättningen ingår Parker, Gillespie, Bud Powell, Charlie Mingus och Max Roach, som spelade ihop endast här. Mingus är den som spelade in konserten och när den gavs ut på skiva första gången, på Mingus egna kortlivade bolag Debut, så fick Parker inte skylta med sitt namn på grund av sitt kontrakt med Mercury utan fick gå under psuedonymen Charlie Chan (alltså en blandning mellan hans och hustrun Chan Parkers förnamn).
Nästa problem var att konserten gick samtidigt som en stor boxningsgala sändes över hela USA och publikantalet var tämligen litet. Därför så kunde inte alla musikerna få alla sina pengar utan bara Parker fick allt sitt.

Mitt intresse för Parker må ha minskat genom åren, men denna konsert håller jag ännu som en av dom bästa jazzinspelningarna jag hört, för jag har hört den om och om igen, om inte annat genom CD-versionen. "Salt peanuts" är verkligen en fröjd av spontanitet och jazzglädje. Parker är så energisk att han nästan leker bort melodin ibland och spelar för fort. Man kan ju inte heller annat än gilla när Dizzy tar i:
"Salt Peeeeeaaaaanuts!"
Versionen av "All the things you are" är verkligen Parker och Dizzy som allra bäst. Jag är ju väldigt svag för just den låten och detta är klart en av dom bästa och skönaste versionerna jag har. Inte heller ska man missa den inledande versionen av "Perdido".
Trioinspelningarna är de som utmärker sig i på denna skiva för det roliga här är att dessa skiljer sig en hel del från min CD-version! Många låtar som finns på den finns där finns inte på denna LP och många nya låtar som inte finns på CDn finns här. Bland de nya spåren är balladerna "My devotion" och "Polka dots and moonbeams", med en avslappnad Powell, bäst, medan en låt får ses som sänkaren. Jag faller inte riktigt för den lite valsaktiga versionen av "I've got you under my skin", speciellt inte när den föregåts av den kanonhäftiga berg-och-dal-banan "Jubilee"!

Men totalt sätt är detta klassisk jazz och en lektion i varför jazz är så häftigt! Denna konsert är aldrig tråkig utan grym sväng rakt igenom. Huvuddelen med Parker och Gillespie är klassisk bebop när den är som bäst!

Musik ska det förstås bli från denna konsert och valen är givna. Dels "Salt Peanuts", som är lite historisk för det är en av få inspelningar där man kan få höra Parker prata. Det är också lite kul när han introducerar Gillespie som:
"...my worthy constituent..."
Dessutom blir det den svala och tillbakalutande "All the things you are"!



fredag 8 november 2013

Gerry Mulligan & Lee Konitz - Revelation

Får jag lov att presentera en levande jazzlegend, Lee Konitz. Jag säger levande för det är få ur den klassiska jazzskaran som är det numera, men Lee Konitz lever ännu faktiskt och spelar fortfarande 86 år gammal. Så bara därför tänkte jag hylla honom med en av dom allra bästa plattorna med honom, den med honom och Gerry Mulligan som heter "Revelation" från 1953. Dom som har följt mina jazztexter här på bloggen vet att min absoluta husgud är pianisten Lennie Tristano och det finns en solklar koppling mellan Tristano och Konitz; Konitz var elev till Tristano och spelade på många av pianistens legendariska inspelningar.

1950 var han en del av Miles Davis "Birth of the cool"-projekt, en skiva ni kunde läsa om här för flera år sen. Det var där han började spela med Gerry Mulligan och här om ger sig dessa två av en samling idel intressanta namn, främst då saxofonisterna Allan Eager och Zoot Sims samt trumpetaren Chet Baker på flera spår. Dessutom är det lite kul att gamle Count Basie-gitarristen Freddie Green medverkar på några låtar också.
Denna skiva hittade jag lite överraskande på en mindre känd second hand här i stan för ca 7-8 år sen och blev strålande lycklig! Detta är då inte originalutgåvan utan en fin återutgåva på Blue Notes Re-Issue-serie. Inspelningarna är delvis live i Los Angeles och delvis i en studio i New York.

Musiken på denna skiva är cool jazz av sitt finaste märke där Mulligans barytonsax och Konitz altsax kompletterar varandra bra. Framför allt spelar dom mycket bra ihop med Eager och Sims på de spår där gruppen växt i antal. Lyssna på blåsarnas lysande samspel i "Sextet I" eller "Four and one more". Lee Konitz är riktigt skön i den svalkande balladen "Lover man" och den häftiga "Two marvelous for words".
Den här plattan är riktigt skön och avkopplande 50-talsjazz som bjuder på
både mästerligt samspel och solospel och man bara njuter till! En av de klart bästa jazzplattorna i min samling!
Det ska också noteras att det inte finns ett enda piano här, vilket skulle bli Gerry Mulligan och Chet Bakers signum i deras senare samarbete. Normalt tycker jag att ett piano någonstans hör hemma i ett jazzkomp, men dessa herrar visade på att det går att skapa härlig jazz med ett instrument mindre i sättningen.
För Lee Konitz vandrade karriären på och förhoppningsvis orkar han åka runt på jazzfestivaler och klubbar och fortsätta spela ett tag till. Det är sorgligt när en efter en av dom gamla jazzklassikerna försvinner, men lika roligt att se när de få som ännu lever ger allt för musiken in i det sista!

Två spår blir det från plattan. Dels "Too marvelous for words" med en skönt spelande Konitz och dels titelspåret "Revelation", där både Allan Eager och Zoot Sims är med.



tisdag 5 november 2013

Device - Hanging on a heart attack

En av mina absoluta favoritlåtar under 80-talet är en riktig one-hit-wonder. Låten hörde jag första gången i Kulan I Luften i radio utan att första lägga märke till den. Men när den sen testades i Tracks under hösten så insåg jag vilken OTROLIGT skön låt det var! Låten, sjungen av ett band från Los Angeles som kallades för Device, hette "Hanging on a heartattack" och hade en av dom häftigaste produktioner jag hade hört då! Här blandades disco och rock i en ljuvförening med en riktigt stark och bra refräng.
Device bestod av Paul Engemann, Gene Black och den kanske mest kända medlemmen Holly Knight. Känner ni inte igen namnet? Om jag säger Pat Benatars "Love is a battlefield", Tina Turners "The best" och vår egen "Wrap your arms around me" sjungen av Agnetha Fältskog så kanske det ringer några klockor. Knight var en av 80-talets mest anlitade rockkompositörer och producenter och även Engemann var en flitigt anlitad kompositör.

Hela den hösten, när "Hanging on a heart attack" rätt överraskande nådde upp till en tredje plats på Tracks, så åkte inspelningsknappen ner och volymen upp när låten spelades! Ännu tycker jag att det är en av 80-talets kanske mest lysande pophits som ger mig rysningar av nostalgi! Vill man bara njuta av den magnifika ljudbilden så kan man vända på skivan där den instrumentala versionen finns!
För övrigt kan jag varmt rekommendera Device enda album "22B3" som är fylld med tuffa poplåtar med starka melodier!

Device blev alltså bara en platta lång innan medlemmarna gick skilda vägar och Knight återgick till sitt komponerande. Engemann fick en vända till på listorna när han 1988 blev medlem i gruppen Animotion och fick en hit med filmlåten "Room to move". Det lite sorgliga är att lika mycket som Device hit spelades och var stor 1986 så har den helt dött ut i dagens medievärld och spelas i regel aldrig. Varför är det så svårt för dom svenska radiokanaler som spelar gamla låtar att våga titta lite längre ner än vad som låg etta och kanske tvåa på topplistan?

fredag 1 november 2013

The Pinks - Det spelar ingen roll

Bakgrunden till detta är följande. Jag går våren 1985 på en mindre skola där några i klassen har bildat ett band. Dom ska nu framföra (alltså mima) låten "Det spelar ingen roll" av gruppen The Pinks, samt en annan låt av samma grupp. I gruppen finns några av klassens tuffaste killar och en busig tjej. Alla lärarna som tittar på detta framträdande jublar och är lyriska över elevernas inlevelse, utom jag och min kompis Peter som sitter och är lite småsura över att ha förlorat ca 10 minuter av våra liv. Peter gillar "Heavens on fire" med Kiss och muttrar: "Usch för The Pinks!". Jag håller med honom helt, inte för att jag gillar Kiss, utan för att jag har väldigt svårt för den otroligt mesiga gruppen.

Idag 2013 så har min entusiasm för The Pinks inte direkt stigit. Är det någon som minns den gruppen? Det var ett dansband med en massa barn i åldrarna 8-14 som fiskades upp av Bert Karlsson och blev hans lilla favoritprojekt i ett par år. Varför dom kallades för The Pinks förstår man snart när man ser deras hiskeligt skrikrosa kläder, med bandnamnet med stora bokstäver fram.
Dom fick en Svensktoppshit på hösten 1985 med "Blue Hawaii". Den var lika hemsk! Jag köpte dock "Det spelar ingen roll" på singel för några år sen, inte för den musikaliska kvaliteten som ni förstått, utan av ren pinsam nostalgi.
Jag vet att man bör uppmuntra barns förmåga att skapa musik. Fy mig, men detta är mer än jag klarar av. Texten är välmenande och moraliskt riktig förstås, men produktionen låter som om den var från en skoldans i innersta norrland och den 10-årige sångaren Robert Andersson, som verkar ha fått order av Bert att sjunga som en modern popstjärna, får fram några stönande vokaler som låter skrattretande.
"Det spelar ingen roll var du tänk-öh-öh-r!"
OK, dom är barn och dom gör väl så gott dom kan, men snälla Bert Karlsson, var det nödvändigt att prångla ut detta på skiva och dessutom pusha dom som om det var Vikingarna som spelade på ditt då välmående sommarland? I mina öron är detta av modellen att det känns så pinsamt att man egentligen inte vill lyssna, men kan ändå inte låta bli. Trots allt, det är ju barndomsnostalgi, på nåt märkligt sätt.

Klippet här är hämtat från 80-talets stora underhållningssucce Razzel från 1984.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...