expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 31 december 2013

2013 års skivfynd: Peter LeMarc

Det är dags att summera sitt skivsamlande år så här på nyårsaftonen och det hade jag tänkt att göra genom att visa upp mitt val av 2013 års bästa skivköp! Året har varit en berg- och dalbana där våren var lite sval på intressanta fynd och sommaren var ännu svalare medan hösten var en enda stor regnskyr på skivor med Stockholmsresa, skivmässa, nedläggning av en skivaffär och annat. Flera av dom skivorna har jag nämnt här genom mina texter om skivmässorna och resan till Stockholm. Det har varit, med mina mått mätt, ett rätt svagt år för jazzfynd, medan många trevliga 80-talsskivor jag längtat länge efter dykt upp. Dessutom har jag börjat på en ny genre genom att köpa skivor med 70-talsmusik. Men årets skivfynd, som jag också nämnde när jag skrev om vårens skivmässa, var speciell. Jag utnämner Peter LeMarc till årets skivfynd, passande också när LeMarc nyss gästade Niklas Strömstedt i ett lysande avsnitt av "Tack för musiken". Under maj så var jag alltså på skivmässan på Pipeline och köpte mängder av fina 80-talssinglar, men även andra skivor. Jag hamnade hos en försäljare, med halva priset på allt, där jag hittade LeMarcs andra skiva, "Circus circus" från 1983 för ynka 20 kronor! Lyckligt betalande en "Selma" till ägaren av skivståndet så tänker jag att jag nu bara har en skiva kvar innan jag har alla LeMarcs studioalbum, hans senaste "Svag doft av skymning", som kom bara nåt halvår innan.
15 minuter senare går jag förbi ett annat stånd, innehållandes nya CD-skivor, där jag ser "Svag doft av skymning", snyggt inplastad för endast 50 kronor! Gissa om jag dansade ut från Pipeline den dagen! Detta hade kunnat räcka nu, om det inte varit för att i denna titel "Årets skivfynd" ingår också hur otroligt bra "En svag doft av skymning" är! Därför ska jag skriva lite om båda dom här skivorna, men kanske främst den senare, eftersom den är rent musikaliskt långt bättre.

"Circus circus" är musikaliskt långt ifrån bra. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag säger att det är hans sämsta skiva. Peter LeMarc är inte så förtjust i sina tidigaste verk och har dömt ut dom som nödvändigt skräp, skivor han måste göra för att lära sig om branschen. Hans debut "Buick" är inte ett mästerverk, verkligen inte, men den har en charm och en lite komisk kultstämpel över sig som ändå gör den lyssningsbar. Detta saknar "Circus circus", som stannar i min samling endast för att det är en riktigt kul kuriosa och jag vill komplettera LeMarc-samlingen.
Den är dock intressant just för att den är producerad av en ung Orup tillsammans med LeMarc. I kören på flera låtar hörs just den blivande popkungen tillsammans med hans dåvarande Ubangikollega Cia Berg. Några låtar funkar faktiskt, inklusive singeln "Kom klappa min kanin", även om den har en av de mest fåniga texterna som finns. Man kan ju inte annat än älska när Orup i refrängen viskar ivrigt:
"Kom och klappa! Kom och klappa! Kom och klappa"
Varpå LeMarc ylar:
"Kom klappa min kaniiiiiiiiiiiiin!!!!"
Produktionen ligger inte alls långt ifrån det band som Heaven 17 gjorde vid samma tid och är riktigt snygg.
Men sen är texterna rena kalkonverken. Citerat från låten "Den amerikanska vänninan":
"Ryssen kommer (Vodka kan ta livet av en).
Men vi ska doppa honom i äppelpaj-sås
I hamburger-hemmets plastbås"

Japp, glasklart... eller inte. Plattan är snygg till sin ljudbild, men låtarna i övrigt är mil ifrån det vi är vana höra Peter LeMarc. Som sagt, kul som kuriosa.

Därmed hoppar vi nästan 30 år framåt i tiden. 2012 kommer plattan "Svag doft av skymning". LeMarc har nu fått sin framgång och genom ett ändrande av texter och melodier till mer personliga berättelser så har han fått en jättepublik som står upp jublandes när han sjunger sina hits i "Tack för
musiken".
Den här plattan lyssnade jag igenom när jag en solig dag satt på ett utecafé här i Sundsvall. Sen kom en kompis och jag lämnade skivan för några timmar innan jag gick till inre hamnen och satte mig för att höra klart den. Men plattan var så otroligt snygg och skön att jag direkt spelade om den och lyssnade noga. Texterna är fortfarande mästerverk och melodierna och ljudbilden är snygg och avkopplande. Det är mogna poppärlor som är väldigt sköna. Framför allt gillade jag "Våra bästa dar" som på ett sånt vackert och träffsäkert sätt beskriver minnet av ett lekande par som levde i nuet. Den bluesiga "Memphis i himlen" ska också nämnas, liksom den lugna men gungande "På mitt hjärtas torg". Också givetvis singeln, "En sång som ingen radio spelar", en klassisk LeMarc låt som fastnar i utförande och stil.
Lyssna också på den fantastiska miljöbeskrivningen och stämningen i gospelinspirerade balladen "Min kyrka", med snyggt hammondorgelspel! Ni som följt denna blogg vet att jag är väldigt svag för detta instrument!
Detta är den bästa nyare plattan jag köpt på bra länge! Den är vacker, avkopplande och tänkvärd, samt väldigt svår att lägga ifrån sig. Därför blir den, och hela fyndet på skivmässan, Årets skivfynd 2013 för mig!

Jag hittade tyvärr inget klipp med musik från "Circus, cirkus", men jag tror ni inte gråter blod direkt kanske. Däremot från "Svag doft av skyming" blir det två stycken. "En sång som ingen radio spelar" visade jag när jag skrev om skivmässan i våras, så därför tar jag två andra spår, "Min kyrka", i ett framträdande från SVTs program "Go' kväll" från hösten 2012 och "Våra bästa dar", som inte har någon egen video utan bara är ljud.
Med dessa skulle jag vilja önska alla er läsare av Skivguiden ett riktigt gott nytt år och mot nya skivfynd år 2014!



söndag 29 december 2013

John Paul Young - Love is in the air

Det känns kanske lite simpelt att skriva om en av dom stora 70-talslåtarna, men jag har alltid haft en stor plats i mitt hjärta för den här låten, John Paul Youngs "Love is in the air" från 1978, som enligt honom själv främst var framtagen för den tyska marknaden. Låten är skriven av duon senare känd som Flash & The Pan, men som vid denna tid var ex-medlemmar i australiensiska The Easybeats, Harry Wanda och George Young. När man hör den här låten är det lite svårt att tro att det är samma personer som producerar AC/DC.

John Inglis Young är en skottskfödd australiensare som jobbat både som metallarbetare och musikalartist. Några fler större framgångar utanför Australien blev det sen aldrig för Young och han hann till och med att vara radiopratare i Newcastle, innan han 2000 framförde sin hit på avslutningsceremonin på Sydney-OS 2000.

Denna singel är nåt decennium gammal i min ägo och jag köpte den för en extremt billig peng vid någon utförsäljning av singlar. Jag är inget freak av 70-talets discovärld, men den här låten känns inte som en normal discolåt. Den är en luftig och sprittande glad popdänga med en väldigt skön stämning och gung som man gärna plockar fram när våren analkas. Den känns som en riktigt vårlåt för mig. Framför allt gillar jag partiet när låten stiger innan refrängen.
Låten finns också i ett flertal coverversioner och även på svenska. Janne Önnerud gjorde "Kärlek i det blå" precis samma år till en svensktoppshit. Visst är detta ett märkligt 70-talsfenomen, hur man då kunde göra en cover på en aktuell hitlåt, precis samma år som originalet kom och göra den i exakt samma stil och produktion som hiten?

För oss utanför Australien så är John Paul Young en one-hit-wonder av kalibern "Jag har hört låten många gånger, jag vet namnet på sångaren, men det är ungefär allt". Därför kan jag då meddela att B-sidan på singeln heter "Won't let this feeling go by" och är en låt med ett energiskt piano och en melodi som stundtals får en att tänka på Elton John.
Alltså bjuder jag på både A- och B-sida på denna singel. Visst, det hörs varför "Love is in the air" blev hiten, men "Won't let this feeling go by" är också väl värd ett öra.



måndag 23 december 2013

Erasure - Crackers international

Det är åter juletid och dags att visa upp fina julplattor som man samlat på sig. Fast vänta... det jag jag ju gjort de senaste åren, så jag tar och gör ett normalt skivtips i år, fast med stor julanknytning ändå. För 80-tal och julmusik är en kombination som är lika god som julmust och revbensspjäll för mig!
För inte allt för länge sen kom en synthig julplatta betitlad "Snowglobe" med Vince Clarke och Andy Bell i Erasure. Jag blir alltid så glad över att se en gammal 80-talsduo som hänger i så länge som Erasure har gjort. Jag hade tänkt att skriva om en fullängds-LP med synthikonerna senare, så jag ska väl inte skriva för mycket om mitt förhållande till Erasure redan nu. Men jag kan väl säga ändå att jag har varit med sen första singeln "Who needs love like that" 1985 och jag rekommenderar deras nya julsingel "Gaudete" varmt! Kanske den starkaste låten bandet gjort på många år.

Men den är inte den första jullåten Erasure gör för jag hoppar raskt 25 år tillbaka i tiden till 1988 då det kom en EP ut i dom engelska julskivdiscarna som hette "Crackers international", vilket var en jul-EP som Erasure släppte nästan direkt efter att deras platta "The innocents" slutat snurra på alla fans skivtallrikar. Och inte långt därefter kom plattan "Wild!".
"Crackers international" finns i många sorters släpp för både den engelska och amerikanska marknaden, men den jag har är den vanliga brittiska
maxisingelversionen. Just i England blev detta en massiv succé, en av bandets största just då, medan amerikanarna var mindre entusiastiska. I Sverige passerade den också relativt obemärkt förbi, eftersom EP-formatet inte var så vanligt och storsäljande då. En av låtarna, "Stop", hamnade trots det på trackslistans nedre regioner och gjordes i en snygg cover av svenska Webstrarna på deras "Erasure-esque" från 1993.

Den här maxisingeln är köpt på Fyndlagret för nåt decennium sen och är riktigt snygg till omslag och baksida, där "God jul" står på åtta språk, inklusive svenska. Fyra låtar finns här, men bara en har julanknytning, sista låten "She won't be home", som har en ganska sorglig text om ensamhet vid juletid.
"Stop!" är den solklara hiten här, men det gör inte dom andra låtarna sämre. "The hardest part" är en lugnare ballad, som är riktigt snygg, medan andra sidans första låt, "Knocking on your door" är en klassisk Erasure-aktig discorökare. OK, den här skivan doftar egentligen inte jul musikaliskt för fem öre, men Erasure har lyckats att med ett julaktigt omslag och riktigt snygga poplåtar ändå skapa lite trevlig julstämning inför tomtens ankomst.

Och med dessa ord så önskar jag er en riktigt god och fröjdefull jul med mycket trevlig musik! Jag väljer tre låtar, varav två är från denna platta, hiten "Stop!" och jullåten "She won't be home". Som en liten julbonus så tycker jag ni ska njuta av deras nya julsingel, "Guadete". Om inte annat kan ni jämföra Erasure då och nu.





fredag 20 december 2013

Kim Wilde - Close

När hösten 1988 började så hade jag smått insett mina begränsningar när det gällde viss sorts musik på listorna. Alla pudelhårdrock ignorerade jag helt, Stock-Aitken-Waterman, som jag tidigare sagt, och allt från Dirty Dancing-soundtracket. Inte heller föll Kim Wildes "You came" mig i smaken först. Blaskig tjejdisco var min tanke då och när låten blev en jättehit blev jag förstås inte gladare. Kim Wilde var ingen artist jag brytt mig i särskilt innan, även om jag hört en del spridda låtar då och då. Men så kom uppföljarhiten "Never trust a stranger" och jag blev genast mycket mer intresserad. Detta var ju en riktigt häftig discolåt med en stor och dramatisk melodi! Videon vevades om och om igen på MTV och Sky Channel hemma hos mig till min glädje, och snart vände min åsikt om "You came" också.
Vintern 1989 kom nästa singel,balladen "Four letter word", som jag nästan direkt föll för. Detta måste vara en av Kim Wildes mest oförtjänt bortglömda låtar! Kanske en av Kim Wildes mest välskrivna melodier någonsin! Inte en slagdänga som hennes gamla hits, men en oerhört vacker och snygg låt! Jag var på ett nafs konverterad till Kim Wilde-fan. Jag fick ett lite erkännande också när jag under ombytet på en gymnastiktimme på högstadiet pratade musik med en kille som var hårdrockare ut i fingerspetsarna. Jag avslöjade att jag gillade Kim Wilde. Efter ett tags funderande kom han på vem det var och sa:
"Kim Vilde? Det är ju bra musik!"
Visst, fel utal, men han hade ju smak, trots allt!
Så senare på året så gick jag ner till Thylins här i Sundsvall och köpte köpkassetten till Kim Wildes senaste platta "Close", med ovan låtar på, ett band jag sen dess vevade många gånger!
Snart var det bara att börja lyssna sig bakåt på Kim Wildes karriär, vars låtar hade både höjdareperioder och dalgångar, men där hennes speciella och förkylda röst ändå fick som sämsta Kim Wilde-låtarna att låta intressanta. För jag gillar verkligen Kims röst. Den är så äktbrittisk på sätt och utströmmar pop.
För ett tag sen så rensade jag ur min fars förråd, som innehöll en hel del
skivor och fick vinylversionen av plattan. Gratis är gott!

"Close" är en riktigt skön och perfekt popplatta, varken mer eller mindre. Den pendlar mellan discodängor med stor och mäktig ljudbild och Kim som tar i för allt vad rösten håller och vackra ballader som är avkopplande. Om man jämför med hennes tidigare plattor, inklusive hennes mer synthiga första plattor, så är denna som helhet mer fulländad. Faktiskt så måste jag erkänna det, utan att för den sakens skull se ner på "Kids in America", "Cambodia" och "View from a bridge" som är lysande hits.
En annan ballad, "Loves a no" är verkligen vacker och relaxande på samma sätt som den discoriviga "Stone" är närbesläktad med "Never trust a stranger" och skulle ha passat som singel. Popdängan "Love in a natural way" är en annan låt jag hörde ofta i tonåren och som är ett lysande albumspår!
"Close" är en 80-talsplatta som pendlar mellan olika humör och tempon och som aldrig känns tråkig!

Sen har hon gjort bra låtar under 90-talet också, men som artist har hon glömts bort allt för mycket och låtarna har inte stått ut på samma sätt för att medierna ska lyfta upp henne. Båda singlarna "Who do you think you are" från 1992 och Yvonne Ellman-covern "If i can't have you" är att rekommendera. Liksom "Loved" från 2001 och duetten med Nena, "Anyplace, anywhere, anytime". Sen kan man ju inte glömma hennes inhopp i Fibes, Oh Fibes låt "Run to you" från 2007, som till och med fick mig att höja ögonbrynen för ett nytt svenskt band!
Kim Wilde är en artist som har blivit lite för förknippad med en låt, "Kids in America", som förvisso är bra, men som lite stått i vägen för att folk ska se vilken bra popsångerska hon är. Hon är på nåt sätt signifikativt med bra lätt engelsk pop som är spännande utan att vara komplicerad.

"You came" Och "Never trust a stranger" var nog så vanliga hits så jag har valt "Four letter words" och "Stone" att representera denna platta!



söndag 15 december 2013

Rolf Ericson - en bortglömd svensk jazzlegend

När man talar om svenska jazzpersonligheter utomlands så är Lars Gullin, Åke Hasselgård och Alice Babs förstås dom som i första hand nämns. Men jag som då alltid vill lyfta fram dom lite bortglömda musikerna och artisterna tycker att man absolut inte ska glömma bort trumpetaren Rolf Ericson, som spelat med dom alla stora Duke Ellington, Woody Herman, Miles Davis, Chet Baker och Harry James. Han var inte rädd att blanda jazzstilar som synes. Sverige blev aldrig någon nation som anammade bebopstilen så jättemycket, Lars Gullin undantagen, även om det förstås gjordes jättefin bebopjazz även här. Men det blev inte så stort hos massan på samma sätt som när Thore Ehrling och Saymour Österwall dominerade storbandsgenren på 40-talet. Det blev en amerikansk företeelse främst och därför hamnade Rolf Ericsons framgångar i USA lite i skymundan när han tillsammans med ett gäng amerikanska musiker gjorde helt fantastisk bop i mitten av 50-talet.

Rolf Ericson bodde i USA under 40-talets andra hälft och kom tillbaka, men flyttade en andra vända till USA 1952. I september 1956 var han hemma igen med pianisten Freddie Redd, bassisten Tommy Potter och trumslagaren Joe Harris, och spelade in flera låtar med svenska musiker, som Åke Persson,
trumbon och Hacke Björksten, tenorsaxofon. Tre dar senare åkte Ericson, Potter, Redd och Harris tillbaka och spelade i en helamerikansk kvintett som Rolf ledde med en annan trumpetare med svenska kontakter, Benny Bailey, som senare skulle bo en tid i Sverige och spela med i Harry Arnolds och Quincy Jones gemensamma band.
Denna kvintett spelade också in en hel del låtar och allt detta finns utgivet på ett gäng lysande skivor, i detta fall då utgåvor på Metronome.

Jazz på fullängds-LP är förstås riktigt roligt att hitta, men jag gillar också att hitta såna här små EP-skivor från 50-talet med riktigt fin jazz på. Dom här Rolf Ericsoninspelningarna med Freddie Redd och hans trio hittade jag för några år sen på en stor bords-second hand som anordnas varje månad på Tonhallen här i Sundsvall. Hur glad blir man inte efter att ha hittat, i bästa fall, diverse loppisskivor som kan vara småkul några månader i rad och till sist gå förbi en man som har så här fina jazz-EPs i en skivhög för en tia styck?

Skiva ett är gjord i Sverige under benämningen Tommy Potter sextett och innehåller just dom musiker jag nämnde ovan, samt Stig Gabrielsson på barytonsaxofon. Här spelar dom dom sköna och snabba låtarna "The Imp" och "T.N.T".
Skiva två är med Rolf Erikcson sextet där Gabrielsson är utbytt mot Erik Nordström, tenorsaxofon. Här kan jag rekommendera Rolf Ericsons egen låt
"Punsch", som är en hyllning till Ericsons favoritdrink. Här är en riktigt fin och häftig melodi med blåset i fin form! Baksidan på skivan heter "Number five"
Skiva nummer tre och fyra är utgiven i USA under namnet Rolf Ericson - Benny Bailey Quintet och på den första skivan, den rosa, är låtarna "What is this thing called love" och "Guessin'", där den svala och avkopplande första låten är en kanonhöjdare.
Den fjärde, blå, skivan har låtarna "Duo" och "Ohio", med Benny Bailey spelandes fint med sordin på trumpeten i "Duo". Det är riktigt bra samspel mellan trumpetarna här.

Vill ni läsa mer om dessa skivor kan ni läsa dessa artiklar från jazzbloggen FW Rare Jazz Vinyl Collector:
http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52639383946/great-stuff-from-ericson-bailey-another-rolf

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52166248809/rolf-ericson-benny-bailey-and-3-other-cats-this

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/53011287413/punsch-anyone-maybe-my-favourite-ericson-ep-mep

På 60-talet försökte Rolf sig på att flytta hem och starta eget storband, men blev motarbetad av musiker och flyttade besviket till Tyskland i flera år där han hann spela ännu en gång med både Duke Ellington och Alice Babs, innan han på 90-talet flyttade hem för gått och dog 1997.
Rolf Ericson fick alltså aldrig nåt riktigt genombrott a la Lars Gullin i Sverige, men var ett stort namn i jazzkretsarna i USA och dom stora namnen ville ha med honom. Kanske var han för bra för den svenska jazzen eller så var det ett bevis svensk jazz hade en bra bit till samma standard som den amerikanska värld man försökte nå upp till.

Det var verkligen inte lätt att hitta låtar från dessa skivor, men jag lyckades i alla fall hitta Tommy Potter sextet med "The Imp".


tisdag 10 december 2013

America - Hideaway

Jag ska göra ett nytt kast tillbaka till mina nostalgiska radiodagar under 80-talet. 1988 gick ett program i P3 som hette "Tornado", där Bo Rehnberg presenterade 70-talets musik från A till Ö och spelade band i bokstavsordning från det decenniet. Jag var helt ovan musik från denna tid och beslöt mig för att lyssna och spela in låtar som verkade bra. Trots allt var upplägget och programidén riktigt lysande. Det blev hela tre band med musik från "Tornado" och jag spelade in artister jag aldrig förut hört talas om, men med musik som verkade riktigt bra. Ett av dom band jag föll för direkt vid första lyssningen var engelska bandet America och deras låt "A horse with no name" från 1971. En otroligt skön 70-talsklassiker som svalkar! Som tidigare sagts så kom och gick mitt intresse för 70-talets musik genom åren och jag noterade väl inte Americas musik så jättemycket, förutom den namnlösa hästen.

Flera år senare fick jag gratis ett gäng skivor av en familjebekant, varav flera var från 70-talet och band jag mindes från "Tornado", inklusive America. Inte den självbetitlade debutplattan, som "A horse with no name" är på, men väl
plattan "Hidaway" från 1976. Jag minns att jag hörde plattan en gång, men den passerade mig rätt obemärkt då och jag la ner mina 70-talsskivor i källaren av platsbrist, tänkandes att jag aldrig skulle bry mig så mycket om dom ändå. Men nu när 70-talet kommit till mig igen så har jag plockat upp dom igen och gett "Hideaway" en ny chans. Lycklig så kunde jag inse att det är en fantastiskt skön platta! En platta som verkligen får dig att koppla av och bara njuta av en fantastisk ljudbild och musik. Tyvärr är mitt exemplar en cutout, men låter det så här snyggt så kan jag leva med det.

America bestod här av Gerry Beckley, Dewey Bunnel och Dan Peek och dom började spela 1969 och kallade sig America för att ingen skulle tro att dom var engelsmän som försökte låta amerikanska. "A horse with no name" blev en världshit och dom blev snabbt ett namn. När den här plattan kom så hade deras popularitet sakta börjat att falna, detta trots att dom också har George "Beatles" Martin som producent. Men det hindrar inte detta från att vara en otroligt välproducerad och snygg platta med otroligt snygg stämsång. Orkesterarrangemangen är lysande, inte minst på låtar som "Watership down" och "Who loves you". Låtarna är både avkopplande, men även ibland riktigt snyggt rockiga, som i "Don't let it get you down". Och i "Watership down" kan man faktiskt höra lite Beatles runt kanterna på låten.
Singelhitsen är "Today's the day" och "Amber cascades", varav den sistnämnda är snyggare, utan att för den skulle låta någon skugga falla över den första, som också är riktigt bra, om än lite ruffigare!

Bandet finns ännu och spelar in låtar och spelar live, trots att Dan Peek sen ett par år tillbaka är avliden och man är en duo numera. Americas musik är så dock snyggt och skönt att det känns tidlöst och speciellt! Jag kan nog räkna med mer America-plattor i samlingen framöver!

Två spår blir det. Dels singeln "Amber cascades" och dels den snygga "Watership down". Rockvideor var ju inte så förekommande på 70-talet så här blir det låtarna och inga rörliga bilder.



söndag 8 december 2013

Information till Retrogalaxens besökare!

Det här har egentligen inget med Skivguiden att göra, men detta är det forum där jag tror att det finns flest Retrogalax-besökare på av mina sidor/bloggar. För er som försöker komma in på Retrogalaxen (http://www.retrogalaxen.se) så har den inte lagts ner. Men Passagen, som är den webplats jag har, har haft driftstörningar på sina hemsidor sen slutet av november. Jag har försökt maila Passagen och fråga hur länge det ska ta, men inte fått nåt vettigt svar. Ni och jag kan bara hoppas på att det blir avhjälpt så fort som möjligt.

torsdag 5 december 2013

Propaganda - P-machinery

Japp, tillbaka igen efter lite nätkrångel. Den här gången med en av mina absoluta favoritsinglar från 80-talet! Jag vet, det blir mycket singlar, men ur den stora vinylsingelhög jag har så finns det så många jag vill tipsa om och som ligger mig extremt varmt om hjärtat. En av dom låtar från 80-talet jag närmast håller som helig är Propagandas låt "P-machinery" från 1985. Tyska Propaganda är skapad av Ralf Dörper, som också var med i tyska industrisyntbandet Die Krups, och gav ut sina plattor på superproducenten Trevor Horns bolag ZTT. Men Horn själv var för upptagen med att skapa och promota Frankie Goes To Hollywoods musik, så Horns assistent Stephen Lipson fick hoppa in och hjälpa det tyska bandet. Jag kan inte påstå att det blev sämre av det, hur mycket jag än gillar Trevor Horns målande ljudlandskap.
Sångerskan i Propaganda, Claudia Brücken, är en sångerska som jag verkligen gillar, med en säregen röst och en väldigt mystisk och spännande image så lyckas hon förföra lyssnarna och få dom att bli intresserade av musiken. Lyssna bara på hennes mer moderna låtar i hobbybandet OneTwo, tillsammans med OMDs Paul Humphries.

Den här låten, "P-machinery", hörde jag för första gången, som så många andra gånger, i "Tracks" på sensommaren 1985 och föll direkt för det smattrande, mystiska och speciella ljudlandskapet.
Låten följde mig in i 90-talet och 1993 så gick det ett radioprogram i P3 med bara 80-talsmusik som hette "Syster Sara", med nutida barnboksförfattarinnan Sara Kardefors och senare Rally-medlemmen Ulf Reneland. Där hade dom under sommaren program där en lyssnare fick önska hela programmets timme och jag skrev in och hoppades. Tyvärr fick jag se mig slagen, men till hösten så betade dom ändå igenom en del som inte fått sina långa listor med i programmet genom att spela en låt här och var från önskelistorna. Lycklig som ett barn på julaftonen hörde jag nerifrån vardagsrummet hur introt till Propagandas låt spelades i radion i sovrummet, en trappa upp. Jag rusade upp som om det brann och tryckte igång ett band precis till dess att Reneland presenterade min låt och mitt namn. Jag var 18 år då och nåt så löjligt överdrivet glad över att fått höra just den låten ur min lista och det faktum att Sverige nu visste lite mer om min musiksmak. Jag satte genast igång att ringa runt till alla kompisar jag kände och informera om att jag hade fått mitt namn och min låt uppspelad i radio. Idag då jag både tävlat i riksradio och sänt närradio så känns detta som ett lite pinsamt, men ändå ett kul minne från tonåren. Visst är det kul när man kan vara glad för så lite! ;)

"P-machinery" är lite kuslig i sin stil, men ändå så otroligt snyggt gjord! När den andra sångerskan i bandet, Suzanne Freytag, säger orden i inledningen, "Power, Force, Motion, Drive" till tonerna av det blippande dataljuden så smälter jag direkt. Detta är synthpop från 80-talet av vackraste och häftigaste märke! Ett av 80-talets mest speciella mästerverk!
B-sidan på singeln heter "Frozen faces" och är en spännande låt där Freytag får mest utrymme för en gångs skull. Singeln köptes på Fyndlagret för en hel evighet sen och som synes så har den forne ägaren tyvärr lämnat ett märke i form av en namnteckning av tusch. Men, men, ett visst svin får man räkna med.

Jag bjuder på båda låtarna. Först videon till "P-machinery", som jag faktiskt var lite rädd för som barn. Synen av tre av medlemmarna som hängde i trådar och såg ut som levande zombies tyckte jag var småkuslig då. Men självklart är det en otroligt udda och snygg video till en lika udda och snygg låt.
"Frozen faces" sen är i ett liveframträdande från det omdiskuterade och på sin tid kontroversiella engelska programmet "The tube" från 1985.



onsdag 4 december 2013

Beklagar förseningen...

Jag beklagar att jag inte lagt in något nu på ett tag, men jag har problem med mitt nät för närvarande. Men så fort jag får ordning på det så kommer det nya fräscha skivor!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...