expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 25 februari 2014

Singeltipsets Eurovision Special I

I min lilla serie med melodifestivallåtar vi inte längre minns så har jag tagit mig friheten att bunta ihop tre bortglömda låtar från Eurovision. Och nej, jag gör inte detta för att promota att Melodifestivalen går nu, utan för att minnas den tid då tävlingen var som bäst. Jag har samlat på mig en del gamla 80-talsklassiker från melodifestivalen till singelsamlingen och övervägande har aldrig spelats sen dess. Låtarna här är från tre olika år, 1984, 1985 och 1986.

Linda Martin - Terminal 3 (1984)
Minns man Linda Martin så gör man det från hennes eurovisionseger med "Why me?" 1992 samt att hon gav Johnny Logan sin tredje seger. Några kanske har lite koll på att hon var Gary Moores kusin. Men hon var väldigt nära en seger redan 1984 med en låt som redan då skrevs för Irland av Johnny Logan (dock under dennes riktiga namn, Sean Sherrard). Jag minns att jag såg festivalen 1984, men gillade den här låten bättre än Herreys gyllene skor. "Terminal 3" är en lätt dramatisk discolåt med katchig produktion. Den har kanske inte den allra bästa refrängen jag hört, men det är överlevnadsbart. Skön 80-talsschlager är det under alla omständigheter.
Dessutom kan man inte annat än småle åt omslaget, kanske inte just mitt, för det är kanske inte det allra snyggaste, men totalt sätt; ett minne från den tiden då man var övertygad om att om man bara sätter titeln "Eurovision Winner", samt land och årtal så är det en jättesuccé! Försök göra det idag.


----------------------------------------------------------------------
M.F.Ö - Di dai di dai dai (1985)
Den här turkiska gruppen spelades väldigt mycket efter sina deltaganden i festivalen 1985 och 1988. Den är väl urtypen av hur jag skulle önska att tävlingen var lite mer idag, alltså väldigt trogna sitt lands musiktraditioner, men samtidigt inte rädda att flirta lite med västerländsk stil.
M.F.Ö står för Mazhar-Fuat-Öskan och jag minns ännu hur tre glada män iförda vita svidar med slokhattar i Göteborg stod och jazzade coolt till sin sköna gungande låt. "Di dai di dai dai" låter turkiskt i varje ton, men samtidigt med lite fräck västerländsk produktion och med en melodi som sitter som ett knytnävsslag.
Dom tre medlemmarna i bandet är barndomsvänner som ännu, efter 42 år, spelar ihop hemma i Turkiet med låtar som i flera fall dessutom är satiriska och samhällskritiska.

Det ska sägas också att den singel jag har är inte det turkiska originalet utan en svensk utgåva på engelska utgiven av Bert Karlsson och Marianne Records. Klippet jag hittade här är lite kul. Det är nämligen från engelska Top Of  The Pops från 1985 där dom uppträdde i hopp om att nå dom engelska skivköparna, vilket är ett modigt drag, med tanke på att engelsmännen alltid brytt sig ungefär noll om tävlingen. Och man kan lite se det på den tämligen döda publiken som inte riktigt orkar bry sig om det som sker på scenen och programledarna Linda De Mol och Pat Sharpe som desperat försöker pusha låten.


----------------------------------------------------------------------
Cadillac - Valentino (1986)
Man kan väl säga att den här låten är lite av motsatsen till ovan. Den har sång på sitt modersmål, men inte mycket av sitt lands stil i sig. Spanska gruppen Cadillac hade släppt några plattor som sålt sådär innan man klev in i festivalen 1986 i Bergen och sjöng denna fräcka och coola poplåt "Valentino" för Spanien, som är riktigt snygg och skön. En riktigt snygg melodi har den framför allt! Den slutade 10:a i tävlingen och borde ha spelats mer än den gjorde.
Dock blev låten lite av svanesång för bandet för en av medlemmarna lämnade gruppen samma år och man upplöstes direkt efter. Kanske inte det resultatet man hoppades på när man valdes av spanska televisionen att sjunga i tävlingen.

Etiketten med bokstaven C ni ser på singeln, ni som undrar, är ett märke så att jag hittar i min singelsamling. Praktiska och bra att ha att ha och lämnar inga märken efter sig! Ett litet tips i all enkelhet!

torsdag 20 februari 2014

Thomas Lewing - Tjuvarnas natt

Så här i Melodifestivaltider tycker jag att det är ett ypperligt tillfälle att skriva om lite roliga och bortglömda melodifestivalklassiker, vilket jag kommer att göra då och då fram till runt EM-finalen. Nu låter det kanske som att jag har full koll på "Mellon", men faktum är att jag numera inte har sett tävlingen sen 2001. Dagens festival, med playback, överdrivna shower, sång på engelska och blaskig pojkbandseuro-musik lämnar mig helt ointresserad. Under 90-talet var jag dock en total melodifestivalnörd som såg och spelade in den varje år och tog den i ständigt försvar mot häcklande kvällspressrecensenter. Numera skulle jag kunna stå vid sidan av Nationalteatern och sjunga "Doin' the omoralisk schlagerfästival". Så livet kan svänga!
Nej, tacka vet jag tiden då man hade en riktig orkester och man fick sjunga på sitt nationella språk så tävlingen blev lite exotisk. Dessutom var där musik som inte hördes hela tiden utan hade sin nisch, till skillnad mot idag då det ska låta som det gör på listorna, varken mer eller mindre. Och där åldrades jag 20 år till i flera läsares öron, men det kan jag ta.

Jag hade nu tänkt att börja min visning av klassiska och bortglömda melodifestivallåtar med en svensk klassiker som idag nämns av en del som en kultlåt som blivit oförtjänt styvmoderligt behandlad. Jag vet exakt inget om denne sångare, vare sig om vad han gjorde innan eller efter, men i svenska finalen 1984 dök en man upp i kostym, svarta handskar och kritvit mikrofon och sjöng om att han var en tjuv som mitt i natten skulle stjäla sin älskades skatt. Thomas Lewing hade aldrig synts i TV innan tävlingen, trots en längre tid i olika band i hemstaden Uddewalla, men nu var det dags för debuten i låten "Tjuvarnas natt": Bruno Glenmark stod för den minst sagt dramatiska melodin, som jag gillade starkt som barn, och Ingela "Pling" Forsman hade skrivit den sköna, men kanske lite krystade kärleksförklaringen. Som sagt, denna har blivit en favorit, just för att den är så tidstypisk för sin stil och så spännande och snygg i sin produktion och melodi. Men det hjälpte inte, Lewing åkte oförjänt ur tävlingen på direkten med buller och bång, långt ifrån dom mer framgångsrika gyllene skorna.

B-sidan på singeln är faktiskt riktigt bra och heter "Två och två" och borde ha tjänat som perfekt uppföljare till denna låt. För därefter totaldog Lewings karriär, lika fort som den kommit, och han hördes aldrig från igen, förrän 2003 då han faktiskt sjöng sin låt på Pridefestivalen. Men fortfarande är "Tjuvarnas natt" ett skönt örhänge från den tiden då Melodifestivalen lät schlager ut i fingerspetsarna och man blev ihåg kommen för en spännande melodi och en udda text.

söndag 16 februari 2014

Rob 'n Raz Circus - Circus

Det är CD-dags i Skivguiden, vilket var länge sen, men jag hade tänkt att ta er tillbaka i tiden i den svenska musikhistorien. När jag växte upp så var svensk dansmusik verkligen i en utvecklingsfas. Det kom spännande musik från diverse discojockeys i Sverige och nya små hungriga skivbolag promotade intressant dansmusik. Robert Wåtz och Rasmus Lindwall var två av dom mest spännande av dessa discjockeys, eller Rob 'n Raz, som dom kallades. "Got to get", som dom gjorde med då nyupptäckta Leila K, blev en dansklassiker och ett bevis på tidig svensk dansmusik i ny stil. Sen kom allt strul med Leila K och hon hamnade så småningom med en annan av den tidiga dansmusikens giganter, Denniz Pop. Men Rob 'n Raz vandrade vidare och gjorde smarta danslåtar med rap och spännande dansproduktion med rapparen D-Flex och sångerskan Luthricia McNeal. "Bite the beat" är en starkt rekommenderad dansklassiker från 90-talets början!

Jag började gilla Rob 'n Raz efter att ha sett dom som roliga, coola och avspända programledare för programmet "Clubhopping" på ZTV, där dom bland annat presenterade den svenska danslistan. Dom må ha haft ett coolt och passande artistnamn för en internationell karriär, men när dom var i svenska medier var dom ändå "Robban" och "Rasse" med alla, som hade sin egen lilla ordlista med nya uttryck och var ett med den svenska klubbvärlden. Däremot var jag måttligt road på den tiden av deras utflykt till eurodiscovärlden med låtar som "Power house" och "In command" (det ändrade sig med tiden, gudskelov). Men den Rob 'n Raz-platta jag hade tänkt skriva om är den kanske mest svängiga och sköna plattan dom har släppt. Den kom 1996, då Luthricia McNeal lämnat bandet och man lanserade sig som Rob 'n Raz Circus. Jag tycker McNeal var ett OK tillskott för Rob 'n Raz låtar, men jag har däremot aldrig riktigt fastnat för vare sig hennes röst eller senare rätt sega sololåtar så hennes öden och äventyr lämnar jag därhän.
Däremot fastnade jag väldigt mycket för Rob 'n Raz Circus nya stil, med mycket funk och svenskindränkt klubbsoul med en liten stänk av hiphop i kanterna. Man satsade rätt hårt på att bli ett av dessa danskollektiv som inte långt innan givit succéer för band som Blacknuss.
När dom första singlarna kom så gick jag på folkhögskolan i Härnösand och jag hörde singeln "Take a ride" ett flertal gånger när jag åkte buss från Sundsvall på söndagskvällarna och upp till vardagen på skolan igen. Och det går inte att förneka, den är en grymt skön och häftig danslåt!

Albumet "Circus" var odramatiskt köpt på skivbutiken CD-Mix under en av deras reor sent på 90-talet och jag har hört den ett antal gånger sen dess. Som sagt så blandar den både den svenska klubbmusiken och funkig soulmusik på ett genialt sätt och det är svårt att sitta still. Den skönt gunt gungande "Rich and famous" är en höjdarlåt, liksom den mer funkiga "It's all good". Säga vad man vill om D-Flex, men rappa kan han i alla fall!
En annan favorit är första singeln "Who's dog is dead", som öser på enormt och det är svårt att inte gunga med i sommarhiten "Throw your hands in the air". Detta är en fantastisk och härlig dansplatta som inte är still många minuter! Plattan hade en viss framgång också och blev grammisnominerad, men tyvärr har både den och Rob 'n Raz helt glömts bort sen. Man hör inte deras låtar allt för ofta i radio, trots att få dansplattor svängde så skönt och hade en sån härligt gungande produktion som denna. Det var en härlig tid för svensk dansmusik i 90-talets mitt, då funk- och soulmusiken gjorde stor entré på dansgolven på klubbarna och Rob 'n Raz alltid hade koll på vad som gällde.

Som låtexempel har jag valt singeln "Take a ride" och albumspåret "It's all good".



lördag 8 februari 2014

Soundtrack - Ruthless people

Filmmusik är en genre jag känner att jag behandlat lite styvmoderligt.Jag har köpt några, men aldrig riktigt brytt mig om dom eller samlat med någon större passion. Men helt klart så finns det en underbar charm att få ha musiken från en film man gillat skarpt och vill minnas på skiva!

Det finns egentligen två sorters filmmusikskivor, beroende på filmens art förstås, antingen de som innehåller rena hits från filmen. Dessa soundtracks kan ses som rena samlingsalbum. Förhoppningsvis finns det några till filmen nyskrivna låtar av vissa artister.
Eller så innehåller de finstämd bakgrundsmusik ur filmen, så man riktigt ska kunna känna stämningen av filmen, ungefär som James Bond-soundtracken. Just James Bond-musiken är den filmmusik som jag helst samlar på och någon dag hoppas jag kunna skriva om något James Bond-album, men idag blir det filmmusik från den första sorten. I det här fallet är det ingen nackdel eftersom det är ett riktigt bra album! Filmen däremot blev väl ingen monstruös kassasuccé när den kom 1986, "Ruthless people" (eller "Hjärtlösa typer", som den översatter till då. Ljuva tider, när man översatte filmtitlar till nåt svenskt och man stillsamt fick
acceptera det mest töntigaste namnförslaget som fanns). I USA fick denna svarta komedi ett bra mottagande av kritikerna och sågs av riktigt många, medan den i Sverige passerade rätt obemärkt förbi, i alla fall av publiken. Det gäller mig med, för jag har inte heller sett rullen, men det handlar kortfattat om det rika paret Danny DeVito och Bette Midler, där hon kidnappas och DeVito snarast är glad åt att bli av med henne. Den är skapad av Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker, som också ligger bakom udda komedier som "Nakna pistolen" och "Hot shots".

Till filmmusiken så anlitades en lång rad av den amerikanska artisteliten, eller vad sägs om Mick Jagger, Luther Vandross, Billy Joel, Paul Young, Dan Hartman, Kool & The Gang och Bruce Springsteen. Jag köpte dock soundtracket trots att jag, som sagt, aldrig sett rullen och köpte den på Fyndlagret för ca 10 år sen. Men däremot hade jag hört flera av låtarna i min barndom i radio och hade sen länge velat ha tag på dom, utan att lyckas. Billy Joels snabba poplåt "Modern woman" spelades i Tracks och Kool & The Gangs underbart skönfunkiga "Dance champion" hördes i Kulan I Luften. Kool & The Gang är inget band jag lyssnar jätteflitigt på, jag kan tycka att dom är mer fånig sönderspelad partymusik ibland än bra soulmusik, men balladen "Cherish" är en riktig barndomsklassiker och denna låt försökte jag hitta i flera års tid. Men hur mycket jag än tittade bland Kool & The Gang-samlingarna så lyste den med sin frånvaro till dess att jag köpte detta album, så det är nästan att jag köpte plattan från början för en enda låt. Men när jag hört hela plattan så tog jag upp pickupen med ett leende på läpparna, för det var ett riktigt bra album. Med musik som var amerikanskt 80-tal ut i fingerspetsarna, så när som på Paul Young, och som gungade och kändes både fräsch och häftig, med ett enda undantag: mitt intresse för Rolling Stones är lika med noll så Mick Jaggers titellåt till filmen är plattans klart svagaste låt. Annars finns här både nya mindre kända låtar och kända klassiker, som Paul Youngs här tre år gamla "Where ever i lay my hat (that's my home)". Sen är Nicole McClouds vårhit och discodänga "Don't you want my love" med, liksom en av Luther Vandross stora hits, "Give me the reason". Men mitt ibland denna soulkaskad så dundrar "bossen" Springsteen in med "Stand on it". Som sagt det är en snygg variation av amerikansk 80-talsmusik, som är väldigt häftigt gjord och innehåller det mesta av det bästa. Denna blandning och sköna variation av amerikanska 80-talsartister som gör några av sina bästa insatser gör att jag ändå ser detta soundtrack, "Ruthless people", till en av 80-talets bästa i sitt slag, trots att jag inte känner mig så jätteintresserad av filmen. Men ni som är intresserad kan läsa mer om den här.

Jag har valt två höjdarlåtar från plattan, dom två jag nämnde först, Kool & The Gangs "Dance champion" och Billy Joels "Modern woman"  (som båda endast har ljud och ingen video).



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...