expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 30 augusti 2014

Magnus & Brasse - Levande på nya Bacchi

Det är aldrig roligt att behöva skriva en artikel för att hylla en favorit som har dött, men ibland blir man tvungen. Framför allt inte om det är en skiva man ändå tänkt skriva om så småningom, men nu blir tvungen att skriva om av helt andra anledningar än det man från tänkt början. Men likväl så sticker jag inte under stolen med att några av mina favoritkomiker är Magnus & Brasse, Magnus Härenstam och Brasse Brännström och tyvärr så avled Brasse Brännström igår. Brasse, född Lars-Erik, blev 69 år gammal och var en av dessa skådespelare som är mest känd för sin komiska talang, men som också för en liten skara människor är ihågkommen för ett fåtal seriösa roller. Den jag minns mest var den avundsjuke och slitne journalisten Nils Lageby i Liza Marklunds "Sprängaren", som han också fick en Guldbagge för, en roll där han minst sagt överraskade mig med sin prestation.

Jag upptäckte Magnus & Brasse första gången förstås via "Fem myror är fler än fyra elefanter", ett av mina favoritbarnprogram. Aldrig förr hade man kombinerat humor och pedagogik på ett sånt genialt sätt och Brasse var lysande i sina lite barnsliga, småkorkade och bortkomna karaktärer. Finns det någon som inte har sett Brasse med sin väska som han sen sänker, lyfter på sin bruna mössa och säger med ett jätteleende:
"Goddagens goddagens, hahahaha, nu ska jag leka en lek med Magnus och Eva!"
Självklart slutade det med samma kommentar:
"Fel, fel, fel fel!!!!"

Till en början så var jag långt mer intresserad av Hasse Å Tage än Magnus & Brasses krogshower, kanske främst för att jag som liten tyckte det var så mycket referenser till sprit och fylla i de senares nummer. Men snart insåg jag att dom hade långt mycket mer än så. Det fanns en genial enkelhet i deras humor, där man både lekte med ord och samtidigt hade en giftig tagg mot samtiden och samhällets trender, men på en lättsam nivå så alla kunde förstå. När jag hörde Magnus Härenstams geniala "Verkmästarn i magen", som framfördes med en bitterhet och ilska som bara Magnus Härenstam kan framföra, så stod tiden still. För att inte tala om Brasses lite lättfulla och finurliga beskrivning av 70-talets äldrevård i "Munspelet", som dröp av svart komik med allvarliga undertoner.

Båda dessa är med på den skiva med Magnus & Brasse som jag har valt, "Levande på nya Bacchi" från 1974. Det gavs ut en hel del liveshower med Magnus & Brasse, förutom denna är också "Varning för barn" och "Det är serverat", klassiker som jag lika gärna kunde ha valt. Och hur glad blev jag inte när jag för några år sen fick en dubbel-DVD med denna show och "Varning för barn" på i julklapp. Att äntligen få se
Magnus & Brasse framföra sina nummer och inte bara höra dom på skiva!
Den här showen på skivan är gjord på Bacchi Wapen i Stockholm i november 1974 och innehåller också en liten trio i bakgrunden bestående av Nicke Wöhrmann på gitarr, Jan Bergnér på bas och Björn Ageryd på trummor.
Här finns klassikerna som man har hört så många gånger och aldrig tröttnar på, den bitska kritiken mot 70-talets jeansmode i "Tighta jeans", Magnus Härenstams försök att bli backhoppare som till sist insåg att svärmors stickade mössa skapade problem eller det gamla paret i "Pensionärerna", samt några roliga och träffsäkra sånger med roliga texter.
"Levande på nya Bacchi" är folkhemssatir när den är som allra roligast och dessutom så tidstypisk sitt 70-tal i både musik och texter. Men, som sagt, så är det egenskaper som inte heller saknas på dom andra skivorna, "Varning för barn" och "Det är serverat". Dessutom rekommenderar jag verkligen Magnus & Brasses underbara, men sorgligt bortglömda komediserie från 70-talet, som finns ute på en samlad DVD, "Skyll inte på mig!".

Brasse Brännström var en underbart rolig komiker som verkligen gjorde folk glada med sina lättsamma och lite naiva karaktärer som ändå hade en underfundighet i sig. Jag kommer att sakna Brasses komik väldigt mycket, men kommer alltid ändå att minnas hans gyllene fras som etsat sig fast hos alla oss som är födda på 70-talet och som han nu säkert sitter och terroriserar Eva Rameus med någonstans:
"Fel, fel, fel fel!!!!"
Fast egentligen var Magnus & Brasse så helt rätt för sin tid!

Två klipp från denna skiva blir det. Dels deras klagomål mot 70-talsmodet i "Tighta jeans" och dels den helt fantastiska "Verkmästarn i magen". Det finns ett liveklipp med den sketchen, men tyvärr är den inte i sin helhet, så jag tog denna ljudversion istället. Men för att hylla och minnas Brasse Brännström så väljer jag också ett tredje klipp. Den är förvisso från "Det är serverat", men ändå, här är han i sitt esse som Plutten, 3 år, som ska försöka lära oss hur man slipper gå och lägga sig. Tack för alla skratt, Brasse!





fredag 29 augusti 2014

Sommarspecial '98: Whale featuring Bus75 - Four big speakers

Ytterligare en sommar som går till historien som en av dom sämre. Jag sommarjobbade åter på närradion den här sommaren, vilket var det positiva. Men det var en regnig skitsommar med helt usel musik på listorna, där i stort sätt bara en låt, Beastie Boys "Intergalactic", har växt hos mig sen dess. I övrigt så fick vi dras med seg hiphop med Pras Michel och "Ghetto supastar" (eller "Supa getostar", som en kompis fyndigt döpte om den till) och en massa dagismusik med Dr Bombay, Markoolios första låt och Bus Stops hemska uppdatering av redan innan fåniga "Kung fu fighting". Samt ett märkligt dansprojekt i djävulsgimmick som hette 666 som ylade "AMOOOOK!!!"
Det fanns i stort sätt bara tre sommarhits jag lyssnade på, Drömhus snärtiga och charmiga "Vill ha dig", Modern Talkings nya version av "You're my heart, you're my soul" och Whales "Four big speakers". En av dom tre tänkte jag ta upp här, trots att jag redan nämnde den i ett sommarspecial för ett par år sen.

Genom mitt liv finns det en komiker och mediapersonlighet jag har haft väldigt svårt för, Henrik Schyffert. Han har en överdriven tuff humor som främst handlar om knark, sex och göra överdrivet narr av människor, vilket gjorde att Killinggängets serier inte alls lockade mig. När han sen skulle in i musikbranschen, tillsammans med sin dåvarande flickvän Cia Berg, ett annat överskattat mediafenomen, så blev jag inte direkt gladare och Whales första låtar ett par år tidigare fick mig att rynka på näsan. Den här låten gjordes också med rap av Cream från gruppen Bus75 (senare Addis Black Widow).
När Sommartoppens första sändning för sommaren gick av stapeln så blev förstås Whales nya singel "Four big speakers" etta direkt.
"NEJ, inte en hel sommar med bara Whale!!!", tänkte jag irriterat hemma.
Men snart insåg jag att detta ju var en riktigt bra låt med en riktigt intelligent refräng som satt, och den produktionen var ju lysande. En slamrig rockdisco som tar en med på överraskande och nya vägar hela tiden, även om Cia Bergs sångröst lämnar mycket att önska. Jag var på MHF-Ungdoms kongress i Ljungsbro i början av juli och där hade dom en sorts musikbar där man kunde önska låtar. Jag tog mod till mig och önskade denna dänga och ställde mig med dom andra och kunde glatt konstatera att Henrik Schyffert hade gjort en sak i sin karriär som var bra.
När jag kom hem sprang jag till Åhléns och köpte maxisingeln och blev riktigt glatt överraskad. Hela EPn var riktigt bra, inklusive dom två nya spåren man fick med, "14 rock st" och "Anywhere but here", som var kanon. Ibland är det skönt att få sina fördomar pulveriserade!

Schyffert har väl mer eller mindre sågat hela sitt 90-tal i sin show "The 90s - ett försvarstal", men trots allt var slutet av decenniet den tid då Schyffert var som bäst för mig, vilket kanske ändå säger en del om mitt intresse för den mannens humor. Men jag står för än att Whales musik var riktigt bra och häftig, även dom tidigare singlarna som jag lärt mig gilla också! Jag hade tänkt att så småningom syna hela Whales platta, "All disco must end in broken bones", men jag kan redan nu rekommendera den varmt. Men till dess får ni hålla till godo med videon till "Four big speakers", som jag visade redan i mitt sommarspecial ovan, men jag gör det gladeligen igen.

onsdag 27 augusti 2014

Sommarspecial '97: Paradisio - Bailando

1997 är en väldigt speciell sommar för mig på många sätt och vis. Jag hade anmält mig till att vara en del av MHFs turné mot rattfylleri, Turné '97, som gick runt hela Sverige och festivalerna med en scen där vi hade ett covergäng och några dansare samt en radioscen som spelade festivalradio. Det var för den sistnämnda som jag var där, då jag var där som DJ, tillsammans med två stockholmare. På dagtid spelade vi lättare melodiradiopop och på kvällarna partymusik. Därför är musikminnena från sommaren 1997 väldigt många och härliga och det var svårt att sålla. Ska jag välja Scooter med "Fire", som jag tvingades spela på högsta volym till högtalarna gick sönder? Eller ska jag välja Sash med "Equador" eller Princessas "Vivo" som minne av när jag och en till från turnén fick vara med i juryn på Sommartoppen i Skellefteå? Eller Verves "Bittersweet symphony", som jag hörde första gången i Visby och föll som en fura och sprang direkt och köpte singeln för att spela låten över området? Jag har ju varit lite försiktig med att ta dom där allra mest sönderspelade sommarplågorna för varje år. Men jag tror jag gör ett undantag här och väljer den låt som är mest sommaren 1997, både för mig och alla andra. Jag talar förstås om Luc Rigaux och Patrick Samoy i belgiska Paradisio och låten "Bailando".

För mig som 1997 ännu var nykär i eurodiscomusiken så var det glädjande att höra att dansmusiken var tillbaka på listorna igen, för med ovan nämnda Sash, Princessa och Scooter samt Aquas första låtar och E-type så var euron (musiksorten, inte pengarna) här igen. Dessutom så bestod turnéfolket av en väldigt massa personer som mer än gärna drog på Basic Element på högsta volym. Ja, inte utan anledning heller då Basic Element var gästartister på vår turnéscen vid två tillfällen.
Jag spelade den här sommardängan från radioscenen om och om och om igen och gjorde det med glädje, för jag älskade det somriga eurodanssoundet, den spanska sången av sångerskan Marisa och melodin som satt som ett knytnävsslag. Självklart gick jag till närmaste skivaffär och köpte denna singel. Starkast minns jag en sen kväll på Borgholms Sol, Vind och Vattenfestival då feststämningen var på topp vid våran scen och jag fick ta emot låt önskningar från folk överallt och "Bailando" var den låt som önskades mest. Alla hade det kul, både folket på planen och jag vid DJ-båset.

Paradisio stämplas som en one-hit-wonder, men uppföljaren, "Vamos a la discoteqa", hamnade också högt på listorna i kölvattnet på "Bailando". Dessutom tycker jag att flera andra låtar av detta belgiska band borde uppmärksammas, som 1998 års låt "Passeo" eller 1999 års "Samba del diablo", ett par sorgligt bortglömda dansdängor! När man säger sommar och eurodisco till mig så hamnar Paradisio långt fram i mina tankar som en av dom skönaste banden! Faktum är att när alla andra på turnén, i slutet av resan, började känna sig spyfärdig på "Bailando" så fortsatte jag att glatt lyssna vidare. Den må vara en sommarplåga och den må ha spelats en miljon gånger på en sommar och hjärntvättat oss svenskar, men jag kan ännu inte få nog av denna sköna spanska dansdänga utan lyssnar på den gladeligen än. Andra spåret på singeln är en Discoteca Remix av låten, som vi snabbt kan lämna därhän.

tisdag 26 augusti 2014

Kylie Minogue - Enjoy yourself

Antalet artister från det glada 80-talet som fortfarande gör musik är rätt stor. Om inte annat så har mängder av gamla band gjort comeback de senaste åren. Men antalet artister från det glada 80-talet som fortfarande säljer är en helt annan sak. Dessa kan man räkna på sina fem fingrar. U2 och Depeche Mode säljer hyggligt fortfarande, och även Kylie Minogue. OK, visst är det en bit upp till "Can't get you out of my head" och "I should be so lucky", men dock räknas hon ännu till de säljandes skara och hennes tolfte platta, "Kiss me once" är på väg, liksom nya singeln "Sexy love". Detta tänkte jag fira genom att plocka fram en gammal klassiker, "Enjoy yourself" från 1989.

Innan 1989 började så var Stock-Aitken-Waterman lika med att svära för mig, som jag nämnt några gånger, men när jag så hörde Kylies "Je ne sais pas pour qui" i Tracks så vände allt. Jag insåg att SAW kunde skriva snygga poplåtar som faktiskt var riktigt genialiska och sköna! På våren så stärktes allt i och med att jag föll direkt för den charmiga "Hand on your heart". Att hon sen var söt gjorde ju inte saken sämre för ett tonårshjärta. Jag sprang ner till dåvarande Forum här i Sundsvall och köpte uppföljarsingeln, "I wouldn't change a thing" och därefter ansåg jag mig själv som konverterad till Kylie-fan. Jag förklarade lite för ett tag sen, när hennes "Better the devil you know" representerade 1990 i mitt sommarspecial, vad jag anser att Kylie har, en röst som både låter charmig och pigg och mogen på samma gång.
Den här LPn har många år på nacken, där av ser omslaget lite slitet ut. Jag köpte den redan 1990 på skivaffären Thylins i Sundsvall, då den var relativt ny. Kylie var vid den här tiden, tillsammans med Jason Donovan, SAWs stora guldkalv i och med att succétrion så smått började tappa i popularitet i hemlandet England. Därför var första platserna på englandslistan med "Hand on your heart" och 60-talscovern "Tears on my pillow" riktigt välkomna!

"Enjoy yourself" är en sockersöt discoplatta som det bubblar om och som är väldigt lättsam på alla vis. Det är väldigt snyggt gjort och en skön produktion och som jag sagt förr, Kylie sjunger bra och har en

trovärdighet i rösten, även om man vet hur låtarna kommer att låta. Eller? Nej, bara för att det är Stock-Aitken-Waterman så betyder inte det att det bara är bubbelgumdisco plattan rakt igenom, för plötsligt sjunger Kylie en smäktande jazzliknande ballad med stråkar som heter "Tell tale signs" eller en poplåt i valstakt kallad "Heaven and earth", som verkligen rekommenderas. Singlarna är sköna discoklassiker och jag vill verkligen framhålla hösthiten "Never too late", som tyvärr inte spelas allt för mycket idag. Redan i sommarspecialen kunde ni läsa om och höra låten "I'm over dreaming (over you)", som då är B-sidan på "Bettter the devil you know", men som också finns på den här skivan, om än i en lite poppigare version. Spåret "Nothing to lose" är också snyggt örongodis! "Enjoy yourself" är klassisk SAW som inte gör en fluga för när, men som ändå stundtals lyckas överraska. Den är riktigt snyggt popsnask när det är som allra godast!

Kylie av idag tycker jag ännu håller måttet rent röstmässigt. Däremot så håller låtarna varierande klass, men om man jämför med Lady Gaga, Rihanna, Kate Perry och dom andra av dagens tonårsstjärnor så håller jag Kylie som klart roligare och mer talangfylld! Hon lyckades, till skillnad från alla andra av SAW-stallets stjärnor, överleva 80-talet och gå sin egen väg. Men man får ändå inte glömma var allt började en gång, med sockersöta poptuggummin signerade trion som detta med förbundna ögon.

Två spår blir det från plattan. Dels den snygga och lätt 70-talsdoftande tredje singeln "Never too late" och dels valsballaden "Heaven and earth". Går ni in på artikeln om "Better the devil you know" så har ni en låt till, där "I'm over dreaming (over you)" finns.



fredag 22 augusti 2014

Sommarspecial '96: Saint Etienne - He's on the phone

1996 var en sommar jag verkligen gillade, detta trots att jag sommarjobbade. Men jag jobbade på ett projekt där jag sände närradio hela sommaren, vilket var bland det bästa jag visste då. Dessutom hade den förening jag var med i då, MHF-Ungdom, roliga sommaraktiviteter med jämna mellanrum på sommarkvällarna. Plus att det strömmade bra musik ur radion. Inte alltid förstås, det gick en Metallicalåt som jag inte tålde och Fugees snarksega "Killing me softly" kunde jag också vara utan. Men Gyllene Tider dundrade på med "Gå och fiska", Alanis Morrissette hade en riktigt bra låt i "Ironic", Robin Cook tolkade Nik Kershaw lysande och somrigt i "I won't let the sun go down" och U96 "Heaven" var min dansfavorit alla kategorier! Alla dom kunde ha varit låtar jag valde, men det blev en låt som jag spelade mer än alla andra och som jag älskade skarpt! Jag hade alltid haft ett gått öga till engelska Saint Etiennes musik. I en tidigare artikel kunde ni läsa om sångerskan Sarah Cracknells soloplatta "Lipslide" från 1998. 1996 fick dom sin största kommersiella framgång och enda trackshit med den sköna poplåten "He's on the phone".

Saint Etienne låter klassisk engelsk pop utan att ha några etiketter på sig av modellen indie, britpop eller dylikt. Det är bara pop, helt enkelt, och Sarah Cracknell är en lysande sångerska! "He's on the phone", med rap på ett ställe av franske Etienne Daho, är en enkel, men ändå så genialisk och söt poplåt med en otroligt skön produktion som inte retar upp någon, men ändå sitter där i medvetandet.

Jag var med ovan nämnda förening, MHF-Ungdom, i Göteborg denna sommar, som var mitt allra första besök i denna stad. Bland annat så var vi på Liseberg och mina två kamrater som jag var med lyckades med bedriften att vara på denna nöjespark totalt panka och fick besvikna gå runt och titta på allt istället för att ha kul. Men vi var också på en gigantisk galleria där som heter Nordstan, som på den här tiden innehöll en skivaffär. Vi gick dit och jag såg att dom hade den här singeln till specialpris för denna vecka. Självklart köpte jag den, men när jag sen skulle höra på den i en bärbar CD-spelare någon hade så vägrade spelaren känna igen skivan. Skivan visade sig vara trasig och vi fick på sista dagen innan vi skulle åka hem rusa tillbaka till affären och byta den. Så som ett minne av en riktigt rolig Göteborgsresa så väljer jag att som sommarhit välja Saint Etiennes "He's on the phone"!

Saint Etienne bjuder generöst på hela fyra låtar på denna singel. Förutom huvudlåten finns här också den vackra pianoballaden "Groveley Road", en till ballad, T-Rex-covern "Is it true", som växer till en vacker bombastisk sak efter halva låten och den sköna poplåten "The process". Jag väljer här två låtar, både huvudlåten och det brillianta spåret "The process".



tisdag 19 augusti 2014

Sommarspecial '95: U2 - Hold me, thrill me, kiss me, kill me

1995 var sista året för mig med familjen i sommarstugan och till detta kom en OK sommar med flera bra sommarhits. Men också en hel del dynga i form av dessa gräsliga postpunklåtar som Green Days "When i come around" och Weezers "Buddy Holly", samt en ännu vidrigare Drängarna och det årets plåga, Rednexkopian "Vill du bli min fru". Däremot så lyssnade jag och hejade flitigt på Gyllene Tider och deras "Det är över nu", som jag ännu tycker är en av dom skönaste sömmarhitsen som kommit ur Per Gessles penna. Men det blev inte den som jag valde, inte heller den dansrökare som jag älskade, Basic Elements "This must be a dream" (kanske främst för att jag inte har den på singel), utan det blev en rocklåt som jag aldrig kunde få nog av denna sommar. En av dom filmer som det hypades mest kring var nya Batman-filmen "Batman forever" vars huvudlåt gjordes av U2. Jag har alltid haft ett gott öga till Bono och hans mannar och även här har jag inte mycket mer riktiga sommarminnen till låten "Hold me, thrill me, kiss me, kill me" än att jag spelade den enormt massa gånger i stugan och snart gick till Åhléns och köpte singeln för att spela den ännu mer.

Låtens titel är hämtad i från en klassisk sång från 50-talet som heter "Hold me, thrill me, kiss me" och låten kom till redan vid inspelningen av bandets platta från 1993, "Zooropa". Produktionen är signerad Nellie Hooper, som tidigare var mest känd för att ha legat bakom ljudbilden för Soul II Soul och Björk. Genom åren har dock min respekt för Nellee Hooper växt oerhört mycket för hans ljud är (eller var vid den här tiden) ofta väldigt oförutsägbar, men samtidigt stort och häftigt. Det är också så som man kan beskriva den här låtens produktion, den är minst sagt genialisk och häftig och väldigt spännande! Melodin är också väldigt fräsch och speciell och ännu är detta en klassiker som jag kan höra ofta! På hösten så började jag folkhögskolan i Härnösand och från mitt internatrum så kunde man höra mig spela denna ofta! Kanske en av U2s mest bortglömda och skönaste låtar! Det skulle inte heller vara sista gången vare sig Nellee Hooper eller U2 satsade på filmmusik. Redan på hösten så gjorde han Bondlåten "Golden eye" åt Tina Turner.

Dom andra spåren på denna CD-singel är andra låtar från soundtracket, det instrumentala temat och en aptrist rockballad av Mazzy Star kallad "Tell me now".

lördag 16 augusti 2014

Soulig skivresa till Gävle

Jag brukar försöka göra skivresor till Stockholm en gång om året. I år vet jag inte hur det blir, av ekonomiska skäl, men det hindrade inte mig att i slutet av juli i alla fall först åka halvvägs. Alltså tog jag tåget till Gävle, som är precis mellan Sundsvall och den kungliga huvudsaken. Jag åkte bara över dagen, men gjorde denna resa eftersom tågpriset dit var väldigt billigt och det var en kul dagsutflykt till en stad jag nästan aldrig besökt på riktigt. Ett par skivaffärer finns i Gävle, men dom låg för avsides för att jag skulle hinna dit om jag bara ska vara där över dagen, så jag valde att koncentrera mig på Second Hand-butikerna. Här snackar vi inte skivor av de kanske mest värdefulla sorten, men det var ändå en kul skivletardag med mycket kul fynd, framför allt i genren 70-talssoul.

Gävle är en riktigt vacker stad, med ett stiligt och mysigt torg, Gävleån med en fin allé runt om och en liten stadsdel som heter "Gamla Gefle", där man byggt husen så att det ska likna 1800-talet, liknande Stockholms Gamla Stan modell mindre. Gamla Gefle var riktigt vackert att se på och man klev många decennier bakåt i tiden plötsligt. Däremot är Gävle ingen nöjesmetropol. Staden är stilig, men rätt tråkig, om man bortser från att det var stadsfest precis den dagen jag var där.

Jag började skivletandet med att besöka Myrorna i Gävle, som ligger väldigt nära torget. Myrbutiken här var rätt stor och skivavdelningen likaså! Det fanns mycket 70-talssoul som jag spanade in, men en del av dom var lite sviktande i kvalitet, men jag hittade en kul godbit i Thelma Houstons "Any way you like it" från 1976. Plattans mest kända hit är då "Don't leave me this way", en cover på Harold Melvin & The Blue Notes hit ett år tidigare. Plattan i övrigt är en riktigt bra och avkopplande soulplatta utgiven på Motown som står precis i gränslandet mellan soul och disco.
Nästa fynd skedde just i Gamla Gefle där det ligger en antikaffären Antikbod som har ett utbud som är rätt imponerande vad gäller gamla och antika saker. Däremot är det väldigt trångt så man får gå försiktigt så man inte river ner saker. Här blev det också ett fynd, i en riktigt stor skivhylla. Jag visste förstås att skådespelaren Bruce Willis spelat in skivor, men jag har aldrig hittat något allster själv med honom så därför var jag riktigt glad över att hitta hans musik till filmen "The return of Bruno" från 1987, utgiven på Motown, som inkluderar hans överraskande hit "Under the boardwalk".

Nästa stopp blev en kul upplevelse. Min mor har jobbat 16 år på Statsmissionen RIA här i Sundsvall, som hjälpte utslagna människor innan det lades ner 2003. Men i Gävle lever RIA och man har till och med en
Second Hand-butik. Den ligger precis på andra sidan järnvägen och järnvägsstationen och varorna är väldigt billiga! Här kan man fynda kläder för endast 20 kronor och skivavdelningen är riktigt stor. Däremot är skivorna i sig inte särskilt spännande utan innehåller väldigt mycket loppisskräp som man hittar exakt överallt, Mia Marianne & Per Philip, religiöst, Kamahls elefantsång, James Last och dansband till tusen. Men dom är billiga, 5 kr/styck, och jag hittade ändå en kvartett som verkade rätt intressanta. Engelska tjejgruppen Toto Coelo blev känd genom deras enda hit, "I eat cannibals" och det brukar inte båda gott för hur vettig skivan är. Men den hiten är nog så galen så jag tyckte att det kunde vara värt att chansa och jag köpte deras platta "Man o' War", liksom en hammondplatta med tyske hammondorganisten Franz Lambert.
Lite kul tyckte jag det var att hitta en liveskiva med Sven-Bertil Taube med Ulf Björlin och Stockholms Barockensemble. På plattan "...många hundra gröna mil - Sven Bertil Taube på Berns salonger" tolkar han både pappa Evert och franska och engelska visklassiker.
Eftersom jag är lite svag för svensk 60- och 70-talsschlager så blev jag lite glad åt en samlingsplatta med norsksvenske Stein Ingebrigtsen. Samt att jag hittade en livevideo med U2, "Popmart" från 1998!

Gladaste överraskningen fick jag när jag precis bredvid hittade en liten affär jag inte hade tagit med i min söklista, Redo, som drivs av ABF. Här kunde jag konstatera att det fanns en hel del bra 70-talssoul! Hemma i Sundsvall har jag haft det lite trögt med min nya satsning på 70-talets soulvärld, men i Gävle tycks det gå mycket bättre. Amerikanska duon Peaches & Herb har funnits sen 1968, även om "Peaches" bytts ut flera gånger. 1978 var det Linda Greene som använde artistnamnet "Peaches" och bandets fjärde album "2 Hot" kom ut som blev en jätteframgång. Denna platta, som jag då köpte, har jag inte hört hela av än, men väl lite små smakprov och det ger vid handen att det verkar vara ett riktigt snyggt album fyllt med både smäktande och välsjungna balladduetter och funkiga snabbare låtar.
Ett annat idag rätt bortglömt band i soulgenren på 70-talet är Rose Royce, frontad av sångerskan Gwen
"Rose" Dickey. "Car wash" är deras kanske mest kända hit idag, men dom spelas inte särskilt ofta numera. 1980 kom dock ett trevligt "Greatest hits"-album med deras hits från 70-talet som till och med blev albumetta i England. Detta album är den engelska utgåvan och har en sida med bandets ballader och en sida med bandets snabbare låtar, en uppdelning jag inte alls är så förtjust i. Det kan göra att plattan blir rätt stel och haltande, men rent musikaliskt är detta ändå ett riktigt snyggt album!
En av dom stora soulhitsen 1979 var "And the beat goes on" med The Whispers, vars självbetitlade platta jag blev glad av att kunna lägga beslag på. Plattan är bandets bäst säljande och låten "And the beat goes on" kanske en del känner igen från Will Smiths hit "Miami" från 1998.
Dessutom hittade jag två singlar; den sorgligt bortglömda sångerskan Tina Moe och en låt från 1990, "Kära (f d vän)" och en tidig singel med gruppen Fingerprints, ett år innan deras genombrott i 1989 års melodifestival, och låten "Make my day".
Efter detta kände man hur magen kurrade och på Pizzeria Denniz smakade lite kycklingfilé och ris gott innan jag tittade lite på Gävles stadsfest och åkte tåg hem igen.

Om man ska hitta dom mest värdefulla skivorna och är rätt kräsen i sina skivval så är kanske inte Gävle den stad man ska satsa mest på, men när det gäller second hand-affärer med stora skivavdelningar så har staden helt klart ett gott utbud! Jag var överlycklig över att min relativt nya samling 70-talssoul denna dag fick en härlig utökning med skivor för en billig penning som jag inte hittat hemma i Sundsvall! Jag kanske inte bosätter mig i Gävle frivilligt, men återkommer gärna för en ny dagsutflykt, för stan är ändå vacker och det finns ännu ställen jag inte hunnit besöka än.

Jag tänkte bjuda på tre videor som minne av denna resa. Dels Toto Coelos "I eat cannibals", där man bara inte kan annat än älska tjejernas minst sagt udda plastkreationer som dom har på sig. Dels Bruce Willis och låten "Respect yourself", där en ung blivande John McClane dansar runt i en bar och sjunger med en sopkvast som mikrofon. Till sist lite soul förstås, här i form av Herb & Peaches och ett TV-framträdande där dom sjunger hiten på plattan "2 hot", "Shake your groove thing".





onsdag 13 augusti 2014

Sommarspecial '94: Cool James & Black Teacher - Dr Feelgood

1994 var väldigt svår, eftersom det kom många rätt bra sommarhits detta år. Nordman, Crash Test Dummies, GES fotbollslåt och en skön soulballad med All-4-One, som jag älskade. Men 1994 var ju eurodiscoåret på 90-talet och det lyste igenom på Sommartoppen också. Jag har ju sagt förut att jag på den här tiden var rätt avig till genren och alla partylåtar om att gå upp på dansgolvet och partaja. Men undantag fanns ju och en av dom var en härligt luftig och somrig danslåt som regerade hela sommaren, Cool James & Black Teachers "Dr Feelgood"! Jag valde den för att den både var en låt jag diggade väldigt ofta och som dessutom var så tidstypisk på något sätt. Jag har egentligen inget speciellt minne till den låten utan det var en ashäftig låt jag älskade att lyssna på i vår sommarstuga denna rekordvarma sommar.

Cool James & Black Teacher hette egentligen James Dandu och José Mesena och började som en grupp som diggades stort på stockholmsklubbarna och bland discjockeyrna, men aldrig nådde hitlistorna. 1994 så kom då "Dr Feelgood" och jag tror att anledningen till den plötsliga framgången hette Pat Reiniz, som var både medkompositör och producent till bandet. Reiniz var svensk eurodiscos största namn 1994, vid sidan av möjligen Basic Elements Stefan Andersson, och låg också bakom Rednex framgångar på hösten.
"Dr Feelgood" är en klassisk eurodänga med en skön och dansant produktion och en refräng som sitter som ett knytnävsslag. Texten säger egentligen ingenting:
"Call him Doctor Feelgood
makes you feel good
Call him Doctor Feelgood
when the sky is blue"

Det är bara att lämna hjärnan åtsidan ett tag och njuta av produktionen och en brilliant hitmelodi. Jag får ännu lyckokänslor och sommarkänslor när jag hör den karaktäristiska synthslingan i början. Däremot var jag då på intet sätt ett fan av Rednex (snarare så var jag så anti-Rednex som det gick 1994) så jag får nog anse Cool James & Black Teacher som Pat Reiniz största mästerverk i karriären. Plattan "Zooming you" är förövrigt en riktigt skön och bra dansplatta, fylld med galant svensk dansmusik!
B-sidan på singeln heter "Again for love" och den kan man sakta glömma bort, vilket jag tror 99 % också gjorde. Det är en lugn reggaelåt som passerar i alla fall mig helt obemärkt och den känns lite malplacerad som andraspår på en röjig sommarplåga. Och jag vet, den vidrigt fula adressetiketten...brrr! Omöjlig att göra sig av med på ett pappomslag.

Bandet splittrades redan efter denna platta och Cool James omkom 2002 i en bilolycka i Tanzania.
1994 var en varm och skön sommar och en sommar som verkligen doftade riktig sommar på nåt sätt och till det var det skönt med en hitlista som hade både svalkande soulballader, udda indiepop, fotbollslåtar och häftiga danshits. Detta är nog 90-talets hitlistevärld när den var som mest klassisk.

måndag 11 augusti 2014

The Real Thing - The Real Thing live

Ibland kan en musikupplevelse slå dig i huvudet så hårt att du inte kan glömma bort det. Så var det vid ett tillfälle en marskväll 2012 då jag gick på konsert på Sundsvalls jazzklubb och hörde på norsk-svenska gruppen The Real Thing. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan, men såg att dom spelade hammondorgel och det stod i presentationen på jazzklubbens hemsida att dom spelade hammondjazz i Jimmy Smiths anda. Sagt och gjort, jag gick dit! Det blev en MYCKET trevlig konsert med svängig bluesjazz på hammondorgel, roligt prat emellan av bandet och en skön publik! Under pausen så stod det som vanligt ett antal från jazzklubben och sålde skivor i ett hörn. Jag brukar normalt inte bry mig så mycket i dom eftersom priserna inte är särskilt vettiga. Men nu kände jag ett enormt sug att stödja detta band och köpa en av deras skivor. Däremot blev det lite konstiga blickar mot mig när jag hellre köpte en äldre live-CD än deras senaste studioalbum. Förklaringen var enkel, även om jag inte vet om jazzklubbens representanter hade mer förstående för det: Jag gillar den här typen av hammondorgel bäst jazz LIVE! Lyssna på vilken Jimmy Smith-skiva som helst. Det är ett helt annat ös i en liveinspelning när publiken är med och tänder bandet enormt. Så jag köpte skivan "The Real Thing live" från 1995.

Efter en fantastiskt svängig konsert så gick jag glad i hågen med min skiva till bussterminalen och fick även samtala med en annan person i väntan på bussen som varit på samma konsert och vi var båda överens om att det var en höjdarkonsert.
När jag väl satt på bussen så kände jag att jag inte kunde hålla mig utan plockade fram min portabla CD-spelare och lyssnade på skivan hela bussresan igenom i ett försök att återuppleva konserten igen! Skivan var nästan lika bra som konserten, kunde jag konstatera när jag klev innanför min dörr sent på kvällen!

The Real Thing har spelat ihop sen 1992 och bildades av hammondorganisten Paul Wagnberg och saxofonisten Sigurd Köhn, men hade ett avbrott på fem år när Köhn avled 2005. Idag är det britten Dave Edge som sköter saxofonen (och gjorde det vid konserten jag var på också). Däremot har Sverige en representant också i form av gitarristen Staffan William-Olsson. Åtta plattor har dom hunnit ge ut totalt.

Den här skivan, där bandet har skrivit nästan alla låtar själva, blandar både funkjazz och bluesjazz, men lyckas också svänga till det med en låt i mer traditionell jazzstil då och då. Konserten är inspelad på Rebekka West i Oslo i oktober 1995 och publiken är i toppform och härlig! Funken lyser igenom i låten med den ganska udda titeln "Attack of the killer mutant groove" eller i låten "Horsefeathers". Sen diggar man stort till den bluesiga "Waffler shuffle", medan öset i "Breaksong" är fenomenalt! Missa inte heller den helt underbara balladen "Everlasting love"! Det här är en liveupplevelse som man kan känna närvaron i när man blundar och lyssnar noga. Den svänger enormt och bjuder också på nya och spännande musikaliska upptäckter.
Jag hoppas att jazzklubben får för sig att bjuda in denna fantastiska kvartett igen för då är undertecknad given som en i publiken. Till dess så får jag lägga på denna skiva, blunda och njuta av oerhört sväng som tar jazzmusiken på både helt oväntade och samtidigt välbekanta vägar med ett enda mål; det ska svänga!

Tyvärr så har jag inte lyckats hitta något klipp från just den här skivan på Youtube, men däremot så kan man tjuvlyssna på smakprov av skivan på den här sidan på Amazon, så följ länken och bli lockad som jag.
Men jag bjuder också på ett par andra filmklipp med The Real Thing; dels ett klipp från en klubb i Oslo och dels ett kort klipp från konserten jag var på på Sundsvalls jazzklubb, där bandet spelar låten "Red alert".



söndag 3 augusti 2014

Sommarspecial '93: The Hooters - Boys will be boys

Jag tänkte skriva om en fullängsskiva snart, men jag betar av en sommarhit till först. Mitt mål var att försöka ta andra låtar än de som jag skrev om i de andra sommarspecialartiklarna. Bryan Ferry gjorde jag ett undantag för, men här blev jag satt på pottan (jag skrev om denna låt lite grann 2011) eftersom 1993 var ett år då jag tyckte (och tycker) att det kom enormt mycket skräp på sommaren. Kanske för att jag inte är någon rocknisse. Minns ni vad som spelades? Seg och hemsk grungerock med Stone Temple Pilot ("Plush"), vidrig och skrikig rocksaga i Green Jellys "Three little pigs", den gravt överskattade Janis Joplin-kopian "What's up" med 4 Non Blondes och mer grunge i den uttjatade och urtråkiga Spin Doctors "Two princess". Ja, också Culture Beat "Mr Vain", som jag aldrig förstod storheten med. Jag hade här i praktiken fyra låtar att välja på. Två av låtarna satte skivbolagen stopp för eftersom man icke fick visa videon/låten på nåt annat ställe än på Youtube om man bodde i vissa länder, en annan låt är med ett band jag skrivit nog så mycket om (Pet Shop Boys), också då den låten jag redan nämnt. Men faktum kvarstår likväl, 1993 var ett uselt sommarmusikår och det fanns i egentligen bara en låt som jag såg som det årets stora sommarfavorit; The Hooters "Boys will be boys"! Hooters platta "One way home" skrev jag om i bloggens barndom och när den här låten kom så var intresset hemma i USA rätt svalt. Men här i Sverige var den helt rätt för Sommartoppen och festivalerna, med rockiga gitarrer, fiol, dragspel och folkmusikstil, och det gav Eric Bazilian och sina mannar sin största singelhit i Sverige.

Som Hooters-fan redan då så blev jag förstås jätteglad när dom entrade Sommartoppen och i vår sommarstuga skrek jag rakt ut av glädje när den två veckor senare vandrade upp till listans första plats, varpå det blev en liten sport att varje vecka med spänning följa sommarens enda riktiga favorit på listan. Tänk att så lite kan glädja en människa på sommaren! Fast detta var ju då en regnig sommar då inte mycket fanns att göra eller glädjas åt så jag vevade "Boys will be boys" hela sommaren från radio och kassett och hade den som mitt stora glädjeämne och tröst! För visst är den en riktigt röjig, gungande och skön sommarhit som hittar det där lite speciella och charmiga med sina fioler och dragspel och en Cyndi Lauper i bästa form som duetterar i skymundan. Medan all annan rock på listan bara var deprimerande och flummig så stack den ut som ett glatt och piggt inslag i den ofta så grå semestern.

Andra spåret på CD-singeln heter "All around the place" och finns, precis som "Boys will be boys", också på Hooters platta "Out of body". Ett helt OK albumspår med en allsångsvänlig refräng och mycket fioler och mandoliner! Tredje spåret "Thing of beauty" däremot är helt nytt och en riktigt bra rocklåt med Gyllene Tider-orgel i bakgrunden.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...