expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 28 september 2014

Chicago - Chicago

Jag känner att jag är inne i ett riktigt 70-talsstim här så jag fortsätter utan vidare med en riktig klassiker! En skiva som jag är riktigt glad över att ha i samlingen, just för att den är så otroligt bra, Chicagos legendariska andra platta från 1970! Officiellt kallas den "Chicago", eftersom plattan innan gick undernamnet "Chicago Transit Authority". Detta är alltså den egentligen första plattan i deras LÅÅÅÅÅÅNGA serie av plattor med bandnamnet följt av en siffra, en serie som möjligen bara kan överträffas av Vikingarnas "Kramgoa låtar". Men eftersom det är bandets andras platta totalt så kallas den inofficiellt "Chicago II".

Jag hörde Chicago första gången 1985 i "Bagen" då dom hade en jättehit med balladen "You're the inspiration", en 80-talsklassiker! Snart insåg jag att Chicago var ett band med olika stilar genom åren, ett band som hade olika eror att välja bland. I "Kulan I Luften" hörde jag deras klassiska "25 or 6 to 4" och gillade den redan från början. I programmet jag nämnde i samband med Fleetwood Mac-skivan så nämnde jag också programmet "Tornado", som listade 70-talets artister från A till Ö, och på bokstaven C så spelades Chicago med "If you leave me now", från bandets med softa och avslappnande poppiga 70-tal. Detta är ännu en av dom bästa balladerna jag vet, lagom smörig, men samtidigt fylld med en värme och otroligt snyggt producerad.
Peter Ceteras röst hade jag svårt för till en början. Jag tyckte han lät lite fjollig och tillgjord på nåt vis, men snart ändrade jag åsikt fort och jag insåg hur mycket han egentligen betydde för Chicago. Till slut var det bara att erkänna, jag älskar Chicago, oavsett årgång!

Den här skivan från 1970 hittade jag väldigt billigt, på stans numera nerlagda skivaffär Harvest Records i deras dåvarande reaback för endast 5 kronor! Fodralet var lite slitet, men annars tycker jag att det var i billigaste laget egentligen för skivan i sig var i väldigt gott skick och musiken klassisk och skön! För här samsas det sena 60-talets bluesrock med element, blås och solon från jazzen i en väldigt oförutsägbar blandning. För det är det som är den här skivans styrka, att man aldrig vet riktigt vart den ska sluta, mer än att den är så otroligt snyggt gjord! Huvudindigriensen i plattan är dom två sångcykler som finns, dels den 13 minuter långa "Ballet for a girl in Buchannon", som genialt både blandar kortare instrumentala delar och snygga sånger.
Sen avslutas plattan med den avkopplande och härliga cykeln "It better end soon", vilket är en titel jag inte alls håller om när det startar. En av låtarna är speciellt intressant, "Where do we go from here", som är Peter Ceteras allra första egenkomponerade låt till bandet.
Annars så bör man också lyssna på dom andra två singlarna på plattan, "Make me smile" och "Colour my world"!
Det här är en platta som är fylld av fantasi, avkoppling och samtidigt ett grymt sväng från första tonen! Det är aldrig tråkigt utan det händer saker hela tiden och är otroligt snyggt producerad av James William Guercio!

Chicago är ett band alltså som har bytt skepnad en hel del och alla har väl sin favoritera av bandet, antingen det jazzrockiga 60-talet och tidiga 70-talet eller det poppiga och mer relaxande 70-talet eller rockballaderna på 80-talet. Personligen så vill jag inte välja, för dom är så otroligt bra alla tidsåldrarna, men på olika sätt. Det enda jag kan säga är att för mig idag så är Peter Cetera Chicagos sångare nummer 1. Hans röst har gett bandet dess klassiska stil, även om jag på inte sätt ska totalsåga efterträdarna Bill Champlin och Robert Lamm. "Look away", till exempel, där Champlin är den som sjunger, är en lysande rockballad, även om den inte låter så mycket Chicago av det normala! Den senaste plattan kom så sent som i år faktiskt och hette mycket fantasifullt "Chicago XXXVI: Now". Det enda som inte är oförutsägbart med det här bandet är albumtitlarna. Annars så är Chicago ett band som kan göra så otroligt olika sorters musik och det passar dom nästan hela tiden och blir lysande! Det tycker jag är bevis på ett band som förtjänar stor respekt!

Som klipp från denna platta blir det förstås "25 or 6 to 4", men också samtliga 13 minuter av låtsviten "Ballet for a girl in Buchannon", båda inspelade live i Tanglewood 1970! Titta, lyssna och njut!



me>

måndag 22 september 2014

Supercharge - I think i'm gonna fall in love

Minns ni tiden när man var yngre och man hörde på ett radioprogram, som Tracks till exempel, och man fäste sig vid en låt som man tyckte vad helt fantastisk? Sen spelade man in låten på kassettband innan man sprang till en skivaffär och köpte singeln och kunde sen, när man hörde programmet och låten igen, känna sig stolt över att man hade den låten i samlingen. Det var tider när musikintresset var ungt och vitalt och man hade en passion för allt nytt som kom. Några av er som plöjt igenom mina Vinyl Community videor under året har kanske hört mig berätta denna historia i en av dessa, men för er andra så kan jag berätta om när jag som vuxen, för ungefär ett halvår sen, upplevde detta igen, i modern tappning.

Under året så har jag plöjt igenom alla avsnitt från 1978 från Poporama, ett avsnitt per vecka, precis som när man följde Tracks förr. Nördigt, ja visst, men är man musik- och radiofreak så är man. Under våren hörde jag vecka efter vecka en låt som jag aldrig hört dessförinnan och som jag föll för direkt, en discolåt med engelska Supercharge som hette "I think i'm gonna fall in love". Jag har upptäckt en massa nya helt bortglömda 70-talsband det här året, men detta var en av dom skönare låtarna.
Så småningom gjorde jag min månatliga loppisrunda för att leta skivor och bläddrade på Fyndlagret här i stan bland en hög vinylsinglar och såg plötsligt den låten! Gissa om jag blev glad och köpte singeln. När jag kom ut så hade jag plötsligt den där härliga känslan från barndomen! Jag hade köpt en singel med en låt jag just upptäckt via ett radioprogram, även om det inte råkade vara nytt. En nostalgisk flashback och deja vu-upplevelse jag inte känt på många många år. Ja, en liten inblick i en skivsamlares tankar och glädjeämnen var det.

Supercharge leddes av Albie Donnelly och Dave Irving och hade en näve hits i slutet av 70-talet och dom spenderade alltså många veckor på Popramas Heta Högen 1978 med den här låten. "I think i'm gonna fall in love" är en catchig, gungande och skön souldiscolåt med en melodi och refräng som sitter som ett knytnävsslag. Den snygga produktionen, och hela låten för övrigt, är signerad före detta herr Shania Twain, Robert "Mutt" Lange, som under 80-talet kanske mer är känd för ljudet bakom Def Leppard, Bryan Adams och The Cars. Tyvärr så har den här låten fallit helt i glömska idag och hörs aldrig i någon av dom radiokanaler vi har som spelar äldre musik. Därför är det en glädje att få visa upp en bortglömd klassiker som borde ha fått ett större rykte än den har fått.

Den här singeln finns med flera olika singelomslag, övervägande med en lätt sexuell framtoning med nakna bröst på framsidan. Den version jag har är dock den mer normala och cencurerade utgåvan. Dock har alla en sak gemensamt, det är samma B-sida, en ganska märklig sådan i form av en sorts fortsättning på låten som heter "I think i'm gonna fall in love part II". Den innehåller alltså mer solon och upprepande av refrängen och är mest till för dom som tyckte det var synd att sida A slutade så snabbt.

För den som undrar så finns Supercharge än, under ledning av Donnelly, även om dom inte är samma band idag som på 70-talet. Så därför tycker jag att det är bäst att lyssna på bandet i sitt esse. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon video med levande bilder, men låten finns ju som tur är!

torsdag 18 september 2014

Kajagoogoo - Islands


Som ni har märkt när ni läst mina artiklar i denna blogg så finns det MÅNGA band från 80-talet som är gravt underskattade och som borde ha fått en bättre karriär. Ofta hänger det på att bandet inte har upptäckts eller att timingen var fel för bandet just då. Men tänk då ödet att i stora delar av världen vara kända som ett one-hit-wonder-band som startade karriären för en annan one-hit-wonder-artist. Detta kan sägas vara ödet för engelska Kajagoogoo, som 1983 fick en jättehit med låten "Too shy". Frågar du den normale musiklyssnaren på stan som ändå var med då så kan dom flesta bara nämna den låten med Kajagoogoo, trots att bandet gjorde mängder av elegant new wavesynth under 80-talets första hälft. Men, visst, "Too shy" är en riktigt snygg new wave-pärla i finaste form och debutplattan "White feathers" ett riktigt bra album! Men för att vara lite mer exklusiv eller annorlunda så hade jag tänkt och skriva om en inte fullt lika framgångsrik platta med bandet.
Direkt efter framgången med "Too shy", "White feathers" och den efterföljande turnén så knakade det i fogarna hos bandet. Limahl var och såg sig som bandets stora stjärna och snart var han sparkad. Limahl höll inte tillbaka utan hävdade att han hade tagit bandet där dom var idag, medan dom andra medlemmarna var lite lugnare sa att Limahl och dom andra var för olika i stil. Limahl gick vidare och gjorde en viss mycket välbekant filmlåt, som också är en riktigt snygg poppärla, "The never ending story". Men förutom den så blev det inte så mycket mer för Limahl, vilket inte känns så konstigt när man hör det efter följande matrialet. Hans bästa låtar är skrivna av Georgio Moroder, medan hans egna verk är riktigt platta.

För Kajagoogoo så blev det att sätta Nick Beggs som sångare och starta om på nytt och den här plattan, "Islands", var den nya plattan efter Limahls avsked. Kajagoogoos låtar är långt bättre och snyggare än Limahls egna låtar, men tyvärr så avtog succén även här.
När jag var ung så hade jag hört endast "Too shy", ovetandes om vem som gjorde låten och jag tyckte inte så mycket om låten heller till en början. Det var inte förrän i 90-talets början som jag insåg storheten i Kajagoogoos musik inklusive monsterhiten. När denna platta är köpt minns jag faktiskt inte, men jag tror det är en av mina många köp från "Förlorade favoriter" i 90-talets början.

Jag ska inte säga att Nick Beggs har världens mest perfekta röst. Om Limahl ska ha någon fördel så är det att han sjunger bättre än Beggs, men Beggs är ändå en OK och acceptabel sångare, även om han stundals försöker på ett nästan komiskt sätt att låta som Limahl i rösten, åtföljt av diverse utrop i falsett.
Musiken däremot här är en lite mer vuxnare och funkigare, men även mer relaxande, new wavepop än föregångaren "White feathers", vilket jag tycker är än mer tilltalande. Det låter ibland lite som Heaven 17 i deras bästa stunder. Singlarna här är först och främst låtarna "Big apple" och "Lion's mouth" som är riktigt snygga och sköna, även om dom saknar den hitpotential som fanns i "Too shy" och vilket kanske var anledningen till bandets tapp i popularitet. Tredje singeln däremot, "Turn your back on me", är en riktigt bortglömd och skönt funkig poppärla, som jag tycker borde ha blivit en långt större hit!

Andra spår att låna ett öra till är den riktigt sköna och jazzinfluerade "On a plane", "Power to forgive" och den riktigt avkopplande och snyggt producerade titelspåret "Islands".
Plattan floppade ganska mycket och man försökte korta ner namnet till bara Kaja och släppa "Islands" i USA som en mini-LP betitlad "Extra play" och en hel del spelningar blev det för en ommixning på "Turn your back on me" på dom amerikanska dansgolven, men någon större försäljningssuccé blev det inte.

Man släppte 1985 plattan "Crazy people's right to speak", som är ett riktigt underskattat mästerverk. Den floppade grovt och bandet splittrades, men plattan är långt bättre än det rykte den har fått.
2008 lyckades alla bandets medlemmar lägga sina stridigheter åt sidan och samtliga fem originalmedlemmar återförenades igen och har fortsatt att spela igen.Samma år kom nya plattan "Gone to the moon", så bara för att ett en gång lysande band har splittrats och knappt talar med varandra så betyder inte det att allt hopp är kört. Kajagoogoo kanske aldrig får en ny "Too shy" igen, Limahl kanske aldrig får en monsterhit som "The never ending story" igen, men det är kul att folk ändå får chansen igen att se hur bra new wave-akt detta band ändå var, även utan sin enda jättehit.

Två spår har jag valt, dels den utsökta singeln "Turn your back on me", dess engelska originalversion, och dels "Power to forgive". Videon till den sistnämnda är inte den officiella, eftersom det är ett albumspår, utan en fanvideo gjord av kanalägaren.



torsdag 11 september 2014

Fleetwood Mac - Rumours

Jag tänkte nu skriva om en riktig klassiker. Vi snackar här en platta som är så stor att om Michael Jackson inte hade dansat sig in i folks hjärtan med sin skräckkostym så hade den varit i Guiness Rekordbok. Den kanske ses som lite vanlig, men jag tar den risken för jag tycker den är en riktig höjdare, Fleetwood Macs "Rumours" från 1977. Den är alltså världens näst mest sålda album genom tiderna med 45 miljoner sålda exemplar världen över, endast slagen av "Thriller". När nu "Thriller" blivit så stor som den nu har blivit så tror jag att folk idag inte riktigt tänker på exakt hur stor den här skivan egentligen är. Den har blivit lite lämnad i skymundan genom åren så jag vill verkligen lyfta fram den. Det lite tragikomiska med den är också att den, om det hade gått riktigt illa, aldrig kunnat ha blivit inspelad och bandet ha splittrats. När "Rumours" skulle spelas in så var bandet i en riktig kris och var inte riktigt bästa vänner. Äkta paret John och Christine McVie låg i skilsmässa och pratade inte med varandra, Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, som också hade ett förhållande, hade också splittrats och talade inte heller med varandra och Mick Fleetwood hade också stora äktenskapliga problem med sin fru Jenny. Efter flera rykten fram och tillbaka om bandets framtid så beslutade sig alla till slut att lägga alla personliga problem åt sidan och koncentrera sig på inspelandet av ett nytt album. Men det tog en hel del slitningar, nätter, droger och bandets tjejer och killar boendes på var sitt håll innan det blev klart.

Jag kom i kontakt med Fleetwood Mac första gången dels genom att min far spelade "Albatross" några gånger, dels genom singlarna från plattan "Tango in the night" som var aktuell när jag gick på högstadiet. Men jag gillade både "Little lies" och framför allt "Everywhere" väldigt mycket. Någon gång ska jag skriva om "Tango in the night" också, för det är en minst lika stor klassiker, i alla fall kvalitetsmässigt!
Men i radio 1988 gick ett program som hette "Tornado" där Bo Rhenberg presenterade 70-talets artister i alfabetisk ordning från A - Ö i tre program. Jag var i en period då jag lyssnade väldigt mycket på äldre musik och beslöt mig för att ge programmet en chans och upptäckte en helt ny musikalisk värld, som till dags datum påverkade mitt intresse för 70-talets musik, även om intresset låg i koma i många år. Jag spelade in tre kassettband med musik från det programmet! Jag minns ännu hur jag med spänning satt inne på rummet tre lördagar (tror jag) i rad och väntade på namn jag hört talas om och spelade in låtar med dessa direkt.
En av dom låtar jag gillade främst var den avslappnande låten "Dreams" med Fleetwood Mac, en lite countryinspirerad popballad som smeker drömskt i produktionen. En annan låt, "Go your own way", hade jag hört i "Metropol" några år tidigare. Med andra ord så var jag väldigt intresserad av denna då för mig rätt udda skiva i. Jag minns inte vilken second hand jag köpte den i till slut, men den har hängt med riktigt länge och för att ha gjort det så är den i ett väldigt fint skick!

Med tanke på bandets situation vid inspelningstillfället så kanske det inte är någon större överraskning att alla låtarna på nåt sätt textmässigt berör ämnet personliga relationer, ofta med inte allt för positiv syn. "Dreams" och "Go your own way" är inte bara dom mest kända titlarna från plattan, det är också ett par av dom riktiga höjdarna. "Go your own way" är en riktigt skön 70-talspopdänga med en spännande och häftig melodi! Men mitt i denna sköna och avkopplande stämning så kommer plötsligt nya influenser in. Man kastas redan från början in i plattan med en glad och gnolande gitarrpoplåt som heter "Second hand news". Drivande och kraftfulla trummor ackompanjerar i låten "The chain", medan bara ett stillsamt piano hörs bakom Christine McVie i den väldigt vackra "Songbird"! Också Stevie Nicks som avslutar med den otroligt sköna låten "Gold dust woman" som på ett genialt sätt har lite countryljud i den riktigt snygga popproduktionen! Texten är Stevie Nicks inspiration av rocklivet i Los Angeles, som för hennes egen del ledde till kokainmissbruk.

"Rumours" är, trots dom lite dystra texterna, ett väldigt avslappnande album som man kan njuta till, men som också bjuder på många överraskningar och olika sinnesstämningar, men som vävs in i plattan på ett genialt sätt att man inte avbryts abrupt av stiländringen. Det låter kanske lite tråkigt med tanke på plattans storhet försäljningsmässigt, men detta kan vara en av dom bästa 70-talsplattor jag äger!

Jag väljer tre låtar härifrån. Jag tycker både "Dreams" och "Go your own way" är så sköna låtar att jag inte kunde välja mellan dom. Båda dessa videor är riktigt bra liveinspelningar! Dessutom vill jag gärna bjuda på Stevie Nicks i högform i "Gold dust woman", som bara har audio.





lördag 6 september 2014

Kalle Anka och musikanterna (Barn-EP från 1955)

Jag vet att jag skrivit om singlar nu hela sommaren, men jag sorterade och städade i skivsamlingen idag och hittade en helt underbar kultskiva jag måste skriva om. Detta är kanske en av de mer udda sakerna jag skrivit om i bloggens femåriga historia. Tyvärr finns den inte någonstans på nätet så just nu kan det inte bli något filmklipp till.

Att skriva om barnskivor, vad som är vettigt och vad som är så dåligt att man skrattar, är inte allt för lätt. Barn har annan humor än jag, inte helt oväntat. Men den här är så tidstypisk  i utförande och antik så den måste visas upp. Det är en EP som gavs ut på Metronome 1955 med Kalle Anka och hans vänner. 1948 kom tidningen Kalle Anka & co ut i Sverige så vi svenskar var kanske inte helt van vid den koleriske ankan ännu. Men här har man ändå valt att ge ut en serie inspelningar med väldigt enkla historier med Walt Disneys karaktärer. Skådespelarna här är alla mindre kända jazzmusiker och sångare som ibland extraknäckte som skådespelare, med namn som Ville Wallén, George Adelly, Ulf Carlén och Metronomes grundare själv Anders Burman. Vem av dom som spelar Kalle Anka framgår inte, vilket kanske är tur för den personens egen skull.

De fyra historierna på skivan får man inget nobelpris för direkt. Dom är tämligen händelsefattiga, vilket också bidrar till kultstämplingen, tillsammans med de riktigt usla imitationerna av karaktärerna. Jag förstår att det är barn som ska höra detta, men även i en barnberättelse är det kanske bra om det finns en vettig dialog som för historien framåt.
- I den första fyller Musse Pigg år och får presenter av alla sina vänner, men det visar sig vara småproblem med alla presenterna och kamraterna får tillbaka sina gåvor. Slut på historien. Av någon helt obegriplig anledning heter Piff och Puff i den här historien Chip och Chop (?!?!?!).
- I den andra ska Kalle Anka försöka spela en låt på nåt instrument, men enligt medmusikanterna låter det för gräsligt och frågar om han inte kan spela något alls? Jag kan inte ens spela på läppen och kunde jag spela så där på klarinett och trumpet vore jag lycklig. Det visar sig dock att Kalle kan spela trummor! Vilken lycka! Sen river dom av en låt som förmodligen fick Warner Brothers och/eller Walter Lantz att klia sina huvuden med sina advokater för den låter totalt stulen från signaturen till en viss skrattande hackspett vid namn Hacke. Problemet här är att det går knappt att höra vad Kalle säger. Den som spelar Kalle Anka gör det så gräsligt att det bara är ett framstötande och obegripligt kvackande där han försöker få till något som liknar ord.
- Den tredje historien är den som har något som liknar en historia. Skogshuggare håller på att såga ner Piff och Puffs träd och ber Knattarna om hjälp. Men man får koncentrera sig för att hänga med i storyn för ekorrarnas röster är så högt satta att man måste sänka hastigheten på singeln från 45- till 33-varv för att ha en chans att höra vad dom säger. Kalles brorssöner har för övrigt samma pipröster, lite lägre dock, som ekorrarna och det är nästan lika svårt att höra vad dom säger som "Chip och Chop". Man hör till och med hur dom som spelar Knattarna får tala ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t ibland för att folk ska höra vad dom säger.
- I den fjärde ber några barn Långben att berätta en spännande historia och han sjunger en sång som dom inte alls tror på. Bäst måste ändå följande replikskiften vara:
Långben: "Då måste jag tänka efter..."
Barnen: "Scccchhhhh! Långben ska tänka!!!"

Tanken var god, att göra Kalle Anka tillgänglig för skivmarknaden, men om man jämför med senare utgåvor och hur man idag dubbar filmer framstår detta som rena stenåldern och amatörteatern. Skådespelarinsatserna är skrattretande och historierna är riktigt usla, men det är riktigt kult och samlarvärde för ankister och seriesamlare. Dessutom fick jag reda på att dessa historier även finns utgivna på 78-varvsskivor! VILL HA!

onsdag 3 september 2014

Sommarspecial ´00: Melanie C - I turn to you

Det är dags att knyta ihop denna serie med klassiska sommarhits under 16 års tid. Någon kanske undrar om det kommer något nytt som sammanfattar 2001 till 2014 och det kan jag säga att det inte gör, eftersom sommarhitsen av idag inte alls är i närheten av så roliga som förr. Det som jag klassar som sommarhits, låtar som skriker sommar, med refränger som sitter som ett knytnävsslag och med lättsamma produktioner som sitter som tuggummi, dom låtar som var självskrivna på Sommartoppen, är borta. Dessutom är, som bekant, mitt intresse för musikbranschen av idag lika med noll. Men det var gränsfall vad gällande år 2000. Sommaren 2000 är för mig filmsommaren. Jag hade fått en videokamera och ägnade semestern till att filma sommarlandskap och åka till Stockholm och filma. Det var en riktigt skön sommar, vill jag minnas. Men däremot så var det en annan sak vad gällde musiken. Redan här började jag tappa intresset när Sommartoppen fylldes med hiphop eller partymusik av modellen Thomas Rusiak "Hiphoper", Eminems "The real slim shady" och Red Hot Chili Peppers "Californication", låtar som jag ser noll sommar i och som jag hatade. Jag lyssnade massivt på trance och vocal trance detta år och blev jublande lycklig endast åt en låt, Melanie Cs "I turn to you".

Jag ska nu erkänna en sak som inte höjer hippstatusen på mig, men det kan jag ta. Jag står för att jag gillar faktiskt mycket av Spice Girls musik. Det finns en charm och ett underhållningsvärde i tjejernas musik och dessutom är det snyggt producerat med snygga melodier. Jag är lite svag för tjejpop. Sen kanske jag inte bryr mig alls om deras Girl Power-gimmick eller deras scenshower, men musiken är pigg. Men 2000 så splittrades gruppen och Melanie C fick en stor framgång med sin soloskiva. Den skivan tyckte jag då var OK, varken mer eller mindre, men till singel mixades den kommande singeln "I turn to you" om av den amerikanske producenten Hex Hector och fick en ursnygg eurotranceljudbild som jag smälte direkt för och det blev att springa till Åhléns och köpa singeln. Det var enormt skön sommardansmusik och den, samt Bon Jovis "It's my life", lite räddade sommaren för mig musikaliskt. Men jag prenumererade på Mr Musics dansserie Maximum Dance detta år och fick ny och fräsch trancemusik i brevlådan varje månad så jag brydde mig inte så mycket om det så mycket trots allt. Dessa skivor samt Mel C-låten vevades på hög volym i min portabla CD-spelare hela sensommaren.

Man har givit ut en väldigt massa utgåvor av denna singel, både på vinyl, engelsk utgåva, australiensisk utgåva och allmän europeisk utgåva och den jag har är den europeiska 2-spårsversionen, där andraspåret befolkas av en 8 minuter lång seg clubmix av svenske Stonebridge.

måndag 1 september 2014

Sommarspecial '99: Antique - Opa opa

Till sist börjar vi närma oss slutet på sommaren, både här på bloggen och ute i verkligheten. Jag har bara två år kvar att skriva om och 1999 var faktiskt ett helt OK sommarår, även om det dök upp obegripliga fenomen även här, som Whitney Houstons samarbete med WyClif Jean i den otroligt sega "My love is your love" eller hemska Vengaboys "We're going to Ibiza". Jag sommarjobbade med tidning på ett ungdomsprojekt det här året och hade aktiviteter med MHF-Ungdom på kvällarna, vilket skapade en del sommarminnen. Chemical Brothers "Hey boy hey girl" har jag redan skrivit om och Lou Begas mambodans känns som ett allt för självklart val så jag valde en låt från slutet av sommaren. Minnet här är åter bara att det var en bra låt som jag gillade att höra om och om igen. Jag hörde talas om den första gången när jag tittade i Aftonbladet för att läsa hur den svenska singellistan såg ut och såg en låttitel som skyhög nykomling jag aldrig hört talas om förr; Antique med "Opa opa". Jag fick hemska aningar om att en låt med upprepande titel skulle kunna vara en tramslåt i stil med Dr Bombay eller liknande, men snart pulveriserades mina fördomar när jag fick höra en skön grekisk euroliknande låt med bouzouki och en refräng som satt som berg. Snart så gick jag med raska steg till Åhléns och köpte singeln.

"Opa opa" är egentligen en cover på den grekiske artisten Notis Sfakianakis hit från 1992 och skapades när Elena Paparizou frågades om hon kunde sjunga på en demo av låten. Men då låten är skriven för en man så hon ville göra det med sin barndomskamrat Nikos Panagiotidis och Antique var född. "Opa opa" är en sommarlåt med stark danstouch som är luftig och skön och som det finns alldeles för få av idag. Den är både internationell och trogen sitt grekiska arv och har en fräsch produktion som är helt fantastiskt! C & N Project, som låg bakom många intressanta dansprojekt i slutet av 90-talet, har gjort en riktigt snygg produktion. Elena Paparizou gick ju sen vidare och blev en gigantiskt stor svensk stjärna, men personligen tycker jag att hon aldrig varit bättre än på Antiques första låtar, och framför allt den här.

2003 upplöstes Antique och Paparizou blev som sagt vad hon blev, men det har alltid funnits ett intresse att någon dag återförena Antique. Ett projekt som både lyckades lägga en ny snygg dräkt på något traditionellt och samtidigt vara rätt normal i sin dansproduktion.
Dom andra spåren på singeln är en "extended mix" som inte skiljer sig nämvärt från singelversionen och en sorts obegriplig och trist mix som kallas "Rhytmos".

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...