expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 28 november 2014

Bebop - Gå nu

Det tidiga 90-talet var en underbar tid för svensk pop. Det kom väldigt många artister som gjorde sockersöt och trevlig popmusik, oftast på svenska, som hade smarta texter och som det var svårt att inte nynna till. Pontus & Amerikanerna var kanske dom som var mest kända, men vi hade också David Shutrick, Webstrarna, Limbo och den lika bortglömda Bebop. Jag älskade den här genren som liten, just för att den var lättsam, rolig och glad och just David Shutrick har följt med mig hela tiden sen första gången jag hörde honom. Men mer om honom i en annan artikel. Här och nu tänkte jag lyfta fram ett band som kom samtidigt som det gick en stor Beatlesvåg genom Europa, efter succén med Tears For Fears lysande "Sowing the seeds of love". Pontus & Amerikanerna hade ju den brittiska popen i sig och snart hördes det solklart var Stonecake hämtat inspirationen till sin enda hit "Tuesday afternoon". Men Bebop från Bollnäs var ett band som spelades väldigt mycket i radio och fick mycket bra kritik, men som inte sålde i så stora mängder. Den låt som kanske främst förknippas med dom dock är den låten som det kanske mest låter Beatles "Seargant pepper" om, nämligen den den lysande popdängan "Gå nu" från 1990.

Bebops frontfigur var journalisten Tomas Froms, som till vardags är sportchef på Hudiksvalls tidning, och jag hörde dom första gången i Metropols "Flipp eller flopp" där den här låten testades. I juryn då satt Orup, journalisten Kristina Adolphson (senare tidningen Elles chefredaktör) och Perssons Packs Per Persson och det lite roliga är att Persson då spelade helt oberörd och floppade till och med låten. Men Tomas Froms är en av hans kompisar och Per Persson medverkar på singelns lite tama men helt acceptabla B-sida "Lenas lillasyster". Eftersom han ändå floppade låten så kan man ju inte säga annat än att han var ärlig.

"Gå nu" är alltså en vacker Beatlespastige som har hämtat trumpeterna från "Seargant pepper" och har en otroligt snygg, luftig och härlig produktion med en rolig och lallig refräng som sitter. Texten tillhör också en av de bättre svenska texterna som fanns då. Att låten inte blev någon jättehit är en smärre skräll för den skulle absolut ha platsat på trackslistans top 10.

Den här sortens lätta, lysande och sköna svenska pop är saknad idag och var ett fenomen som lite dog ut mot 90-talets mitt. Bebop var ett band som kom med något kul och speciellt, men som vi var några få som förstod.

söndag 23 november 2014

Kjell Hansson - Dig

Det var länge sen jag skrev en text om en mer schlagerinriktad skiva, men det finns en sångare som jag ju måste ha med. Jag upptäckte den här artisten när jag första gången hörde en pigg och glad sommarlåt som jag tyckte var väldigt snygg och mysig, "Roslagens vind". Artisten heter Kjell Hansson och jag har sen dess samlat på mig alla hans skivor. Så, nu har jag tömt ur mig allt jag vet om honom. Jo, visst ja, han föddes 1947 i Norrtälje och har både i USA samt jobbat som engelska lärare på ABF, om vi ska tro texten på den här skivan.
Men i övrigt är Kjell Hansson en väldigt anonym artist som främst är känd för att han var med i Melodifestivalen 1979 med "Mer än bara över natten", samt att vi är några som minns "Roslagens vind" också, som var en stor hit på Svensktoppen 1977.

Men trots denna anonymitet så har jag alltid gillat Kjells röst. Han har kanske den en av dom lenaste röster i den svenska musikhistorien, vilket han utnyttjar väl till att sjunga avkopplande och lugna vispoplåtar med väldigt vackra texter! Den skiva jag har valt är hans debut från 1974, "Dig", en skiva som är köpt på den numera sen ett år tillbaka nedlagda skivaffären här i Sundsvall, Harvest Records, för ett antal år sen.
Musiken är en blandning av lätta mjukpoplåtar och mycket visa och en nypa folkmusik.
Kjell har bara skrivit en av låtarna själv på den här plattan, den väldigt vackra "Dalarö kvarn". I över
huvudtaget så vurmar han väldigt mycket för Stockholms skärgård på "Dig", med låtar som "Skärgårdsmorgon" (Joni Mitchells "Chelea-morning") och "Beatrice-Aurore". Men favoriten är ändå hans version av Rune Lindström-texten "Då väntar jag vid vägarna", som är en lite vemodig visa som har både en väldigt snygg folkmusikkänsla i sig och ett somrigt lugn!
Som sagt så är många av låtarna svenska och egna versioner av kända hits, som Demis Roussos "Forever and ever", Charles Aznavours "She",  Cat Stevens "Morning har broken" eller Carole Kings "Being at war with each other", men det är väldigt egna och otroligt välgjorda versioner som inte på nåt sätt försöker planka originalen, men inte heller låta för utsvävande.
Jag tycker den här skivan är otroligt vacker och avkopplande, men hela hans diskografi är fylld med relaxande vispop med den sköna stämman från denna idag allt för bortglömda sångare. Lyssna bland annat på hans fantastiska visplatta "Amerikabåten lägger ut" från 1981 där han har sjungit in gamla visor från emigranttiden i slutet av 1800-talet!

Som sagt så är det skrivet i stjärnorna vad Kjell Hansson gör idag, om han sjunger eller njuter av sitt pensionärsliv, men för mig är han mycket saknad för få sångare kan så ledigt röra sig mellan mjuka schlagerballader, lätta 70-talspopdängor och vackra visor från det gamla Sverige och göra det med en perfekt sångröst och där varje låt doftar det klassiska sommar-Sverige.

Vill du läsa mer om Kjell Hansson så rekommenderar jag denna text från bloggen Obladoo:
http://obladoo.se/blog/musik/2012/12/14/kjell-hansson-en-saknad-rost/

Två låtar hittade jag från denna platta. Dels den vackra "Beatrice-Aurore", där kanalägaren lagt till vackra filmer från 60-talet, och dels hans egen "Dalarö kvarn".



lördag 15 november 2014

Curiosity Killed The Cat - Ordinary day

Ibland kan en låt slå en i huvudet med en smäll när man hör den första gången och sen är den ens favoritlåt. Detta har hänt ett antal gånger och en av dom gångerna skedde våren 1987 när jag hörde på ett Tracks. Jag hade missat ett par program, vilket på den tiden var lika med en gigantisk katastrof för musiknörden Stafrin, och var därför inte så kunnig om vilka låtar som hade testats. Därför blev jag förvånad när det på listans 20:e plats plötsligt spelades en skön jazzfunklåt i samma stil som Level 42s låtar. Som ni trogna Skivguides-läsare vet är Level 42 en av mina absoluta favoritband från 80-talet. Låten skulle snart landa som nummer 11 på trackslistan, om någon undrar.

Det brittiska bandet hade det lite märkliga namnet Curiosity Killed The Cat och hade haft en mindre hit innan med låten "Down to earth", som passerat mig helt obemärkt. Men den här låten, "Ordinary day", gillade jag direkt för dess luftiga och jazzigt sköna produktion. Dessutom hade den en riktigt bra och svängig melodi som både var lätt, men samtidigt inte något som var så lätt att det var förutsägbart.

Fyra medlemmar ingick i Curiosity Killed The Cat, men i praktiken var det bara sångaren Ben Volpeliere-Pierrot, mannen med en baskerliknande fiskarmössa på alla bilderna, som syntes och hördes. Ben kanske inte hade den mest skönsjungande rösten på 80-talet, snarare så lät han lite småpackad, men den funkade ändå till det jazziga groovet.
Efter den här låten ingick bandet i min inspelningslista av band som jag absolut skulle spela in närhelst de spelades i radion, och det gällde självklart singeln även efter, en riktigt skön nymix av bandets allra första singel, "Misfit".

Den här singeln har jag haft i min ägo en lång tid, hur lång minns jag inte, men jag tror att den är köpt på Fyndlagret här i stan. B-sidan på "Ordinary day" innehas för övrigt av en instrumental funkjazzig låt som kanske inte har så mycket melodi, men som ändå är riktigt skönt gungande, "Bullet".
Jag ska inte orda så mycket om bandets öden och äventyr sen, eftersom jag hoppas kunna skriva om ett helt album med bandet så småningom, men "Ordinary day" kan vi ju spela i alla fall. Någon originalvideo har jag inte hitta, men det går ju lika bra med en livupptagning från holländska programmet Toppop.

tisdag 11 november 2014

Wilander/Seldon - Ghost of Margareth

Äntligen hittade jag den. Kultskivan som var en av dom jag visste att jag ville ha med redan när jag startade denna kategori "Kultstämplat". Skivan med mannen som 1986 spenderade sex minuter en lördagmorgon med att sitta i "Godmorgon Sverige" och läsa en egen dikt om hut socker upplöses i kaffe. Jag tror dom flesta av er därmed redan räknat ut att jag menar Mats Wilanders första och, antar jag, enda besök i en skivstudio. Han närde sen länge en dröm om att bli rockstjärna. Alla drömmar bör inte förverkligas...

1991 hörde jag i "Metropols" programinslag "Flipp eller flopp" där dom testade låten "När man har funnit glädjen". I juryn då satt Alexander Bard, sångerskan Vicky Benckert och journalisten Petra Lindmark och orden var inte direkt snälla utan glåporden och skratten bara haglade, inte minst från herr Bard. Jag funderade på om den verkligen var så usel? Låten hade tennislegenden gjort med kanadensiske musikern Chris Seldon och jag hade ännu inte lärt mig att lyssna med på texter i musiken. För det är där som skratten börjar. Detta är en fem-låtars EP kallad "Ghost of Margreth" där alla andra låtar, förutom singeln "När man har funnits glädjen", är på engelska. För det finns väl egentligen inte mycket som är roligare i musikbranschen än kändisar inom andra områden som tror att man kan vara som en av sina musikaliska idoler och försöker med alla medel att låta som denne och misslyckas grovt. Här är förstås Wilanders förebilder Ulf Lundell och Mikael Rickfors, vilket jag inte vet om dom ska ta som en heder eller förolämpning. Själva melodierna och produktionen kan jag leva med, det säger jag inte mycket om. Det är en svensk rockproduktion som fungerar. Men sen, Mats Wilander kan inte sjunga. Han gör sitt bästa för att väsa som en väldigt platt och falsk Mikael Rickfors.

Men texterna, jösses texterna. Om vi börjar med "När man har funnit glädjen", som har en kultförklarad inledning där han tycker livet känns hårt och tungt och letar i soporna efter inspiration, vad sägs om denna längre fram:
"Genom husets fönster ser jag
slöseri med liv
jag tror på ödet och kärleken

som livets medicin
så släng bort din kniv"
Ja men då så! Mer begripligt än så här kan väl inte en text bli! Jag älskar Kent, men däremot har jag alltid haft lite svårt att förstå deras texter, men plötsligt känns en Kent-text som rena barnsagan.

Dom engelska texterna är nästan ännu värre. Här har Wilander mer eller mindre ryckt ett antal engelska rockklyschor ur en hatt för att få fram en lagom ball och tuff text. Sen om man fattar texten eller den har någon innebörd är en annan sak. Inledande låten "Snakebite":
"Blood is pumping in my veins
I don't even know her name

but i can change my mind
and that's okey"
Öööööööööööööhhhh? Det är som att lyssna på en CD-ljudbok på random och försöka hänga med i handlingen.
Eller "Going home", där han i en textrad tidigare sjunger om en båt som har sjunkit:
"I've got to catch the same kind of boat
I'm scared of water, i can't even float.
Tell the truth, i don't even care
if i make it here."
Det debatterades en del under slutet av Mats Wilanders karriär när han åkte fast i en drogtest huruvida han hade tagit maruijana eller inte, men jag undrar om vi inte fått svaret här.
I låten "Doomsday child", som i sig bara haglar av klyschor och överdramatiserade ordval, så lyder en textrad, och här kan jag behöva hjälp med översättningen:
"Is the child gun shy"
"Child gun"? Där missade jag nog ett ord på engelskan i skolan! Men det är ju en rad som sitter bra i munnen  tydligen, "Child gun shy". Men vad betyder det? Skit samma, det låter ballt.

Jag inser att detta är en smaksak, men för mig så har denna platta hållit alla dom höga (läs, låga) förväntningar som jag har haft. Som sagt, rent musikaliskt är det OK, men textmässigt är det riktigt hemskt och skrattretande och Mats Wilanders röst är riktigt hårresande. Plattan blev utskrattad 1991, för en gångs skull hade medierna rätt. Där böjer jag mitt huvud och erkänner mig besegrad, för jag skrattar så gärna igen. Tack Mats för en riktig klassiker! Du blir aldrig någon Ulf Lundell, men ett gott skratt förlänger i alla fall livet...

fredag 7 november 2014

Cast - All change

Åter igen gjorde jag ett skivköp som slog mig i huvudet av glädje på en second hand! Jag gled in i affären igår när jag ändå var i området och hittade lite riktig britpop från 90-talet! Annars är ju Oasis och Suede det man hittar mest, men här hittade jag ett band som levde ett liv i England lite utanför dessa mer gigantiskt stora band, Cast från Liverpool. Och kommer man från Liverpool och är engelskt rockband så har man, som bekant, lite att leva upp till.

Cast bildades redan 1992, men släppte först 1995 sitt debut album, denna platta "All change". Cast är dock ett av dom band som tyvärr aldrig hittade någon större publik utanför England, vilket är lite synd för det är ett riktigt bra band. Den här plattan ligger musikaliskt lite emellan Suede och Oasis. Musiken är lite mildare och
inte lika rå och enkel som Oasis, men har däremot en lite tuffare popstil än Suede. Men gitarrerna är skönt drivande och gungande plattan igenom och man har hämtat mycket influenser från det sena 60-talets rockvåg. Men ibland går man utanför ramarna och går sin egen väg produktionsmässigt, som i bandets debutsingel "Finetime". Singeln "Alright", som inleder plattan, lägger dock antonen för resten och sångaren John Power sjunger riktigt bra med en lagom passande kaxig britpopsröst!

Mina favoriter är annars den spännande balladen "Walkaway" och den rockigare och gungande "Back of my mind", med en skön refräng som ligger väldigt nära Suede i stil. Sen får man inte heller missa den nästan 8 minuter långa rockkaskaden "Two of a kind", sist av allt där bandet ger allt sist av allt med gitarrsolon som är riktigt långa och grymma!

Jag gillar den här plattan jättemycket, just för att den är en mix av så många olika rockstilar, som ändå möts i en engelsk traditionell rockig britpopstil som känns otroligt skön! Det är aldrig tråkigt en minut utan det händer saker i melodierna hela tiden och det är väldigt snyggt producerat och spelat!
Bandet la av 2001, men återförenades 2010 och spelar än, dock utan att nå några större framgångar, vilket är synd. När nu Suede har återförenats så vore det kul om britpopbanden kunde resa sig igen, för det var en genre som var riktigt skön och som hade ett gitarrlarm som känns väldigt främmande i dagens musik! I detta ingick Cast, som tyvärr drunknade i dom stora banden, men som ändå hade sin trogna publik och som på den här skivan bevisar att dom hade matrial för större saker!

Två spår tar jag från denna platta. Dels öppningspåret och singeln "Alright", här i en liveupptagning från TV-programmet "Top of the pops" och sen den lysande låten "Walkaway", som då är ett albumspår utan egen video.



torsdag 6 november 2014

Wax - American english

Detta år när jag har upptäckt 10CC stort som ett riktigt bra band så känns det helt rätt att ta det ett steg längre. I somras skrev jag ju om plattan "Bloody tourists" och på flera av låtarna sjungs dom av Graham Gouldman. 1983 splittrades 10CC och han började arbeta med en annan 70-talssångare, Andrew Gold, som hade haft hits med låtar som "Never let her slip away" tidigare. Det slutade med att dom spenderade sju månader tillsammans, skrivandes och producerandes låtar. Från början kallades dom "Comman knowledge", vilket floppade. Jag är dock en lycklig ägare till en singel med detta frö till Wax, men det bandnamnets enda platta kom ut först 1998.

1986 slog dom så igenom som Wax med "Right between the eyes" och resten är historia. Det var just den låten som var min väg till detta underskattade och bortglömda 80-talsband. Wax lättsamma och lite lekfulla popmusik, kombinerat med Andrew Golds röst, som har en väldigt naiv och lekfull klang. Detta var ett genialiskt popband som gick sina egna vägar.
1987 kom plattan "American english" som får räknas som bandets mest säljandes av deras tre stycken. Själv köpte jag den här runt 1991 på Fyndlagret här i stan och för mig var huvudmålet främst den låt som för mig är mest Wax, och för många andra också antar jag, "Bridge to your heart". För mig är det en sommarlåt som jag lyssnar MYCKET på i radio under sommaren 1987. Den hade en rolig och charmig melodi som satte sig som berg och vars video, signerad Graham Gouldmans forna 10CC-kompisar Kevin Goodley och Lol Creme, är ett klassiskt och roligt mästerverk i rockvideogenren!

"American english" är en lättsam platta som har trevliga låtar som inte gör en fluga förnär, men som ändå känns väldigt pigg och fräsch! Singlarna, förutom "Bridge to your heart", är det riktigt klatchiga och ösande
titelspåret, som borde ha blivit en riktigt landsplåga, och den satiriska "In some other world", som driver med bluffande politiker och TV-predikanter. Plattan är dock inte en orgie i pigga och lalliga låtar utan blir lite softare under B-sidan, men det är fortfarande väldigt snyggt och bra gjort och jag har alltid gillat Andrew Golds röst! Balladen "The promise" rekommenderas varmt liksom den lite med gitarrbaserade "Call it destiny". Den avslappnande popdängan "Share the glory" är också ett väldigt spännande och bra album spår!
"American english" bryter inga barriärer eller är på något sätt en kontroversiell platta utan en enkel och skön popplatta gjord av två veteraner och lysande musiker med låtar som skapar ett stort leende från öra till öra för den är så rolig och trevlig!

Tyvärr gick det bara nerför sen.1989 kom nästa platta "A hundred thousand i fresh notes" som floppade grovt vilket jag inte förvånas över eftersom den, med undantag från singeln "Achors aweigh", helt saknade låtar som var i närheten så stark som låtarna på den här plattan. Därefter så lade dom ner Wax-projektet och Gouldman återförenade 10CC. Någon osämja kan man inte påstå att det var mellan duon dock, eftersom Andrew Gold både gästspelar och sjunger på 10CCs comebackplatta "...Meanwhile".
Men 2011 så avled Andrew Gold i sömnen efter ett hjärtproblem och en lysande och rolig sångare var borta alldeles för tidigt! Men gudskelov så lever musiken vidare, den glada och positiva ton som detta band alltid hade i sina låtar, kombinerat med lysande melodier och dom roliga videor som gärna drev med saker i tiden.

Så just för att visa på bandets charmiga videor så blir det singlarna som jag visar här, alla tre. Att inte visa "Bridge to your heart" vore snudd på helgerån så givetvis blir det den samt den ironiska "In some other world". Men också ett liveframträdande av "American english" från tyska nyårsgalan "Peters popshow" och lyssna på den helt vilda och totalt engagerade och partajande publiken! Sen när ni är klar med det det kan ni ju också gå in på videons youtubekanal och lyssna igenom andra låtar ur Andrews Golds långa karriär på 70-talet!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...