expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 25 januari 2015

Pet Shop Boys - Actually

Det är verkligen inte ofta jag skriver om ett album från en artist som jag skrivit om förut, åtminstone vad gäller fullängdsskivor. Mycket är förstås att kunna få in så många olika artister som möjligt. Men den här måste jag ändå ta med.
I  början av bloggens historia skrev jag om Pet Shop Boys platta "Very", som är ännu en av dom bästa plattor jag äger. En annan Pet Shop Boys-platta med nostalgiska referenser är deras kanske mest säljande, "Actually". Plattan kom 1987 och är deras andra någonsin. Här behöver man bara nämna "It's a sin" så säger många:
"Aha, det är den där vita plattan där Neil gäspar på omslaget!"
Vi snackar en platta som finns på alla loppisar, men som ändå räknas som en riktig klassiker från 80-talet!

Men vägen till att jag skulle köpa plattan var rätt lång, eftersom jag var si så där intresserad av albumets
singlar när dom kom. "It's a sin" var en bra låt, men inte någon av deras bästa. "What have i done to deserve this" gillade jag inte alls och jag var väldigt avvaktande till "Rent". "Always on my mind", som kom i samma veva, gillade jag dock skarpt, men den fanns inte på plattan. Men 1988 så gick jag ändå in på Thylins skivbutik på torget i Sundsvall och köpte en kassettversion av plattan. Det skulle ta många år innan jag gillade Dusty Springfield-duetten (som jag idag tycker är kanonbra), men resten växte rätt fort och jag lyssnade ofta på denna platta.
Denna LP-version är från ett betydligt nyare datum då jag på en second hand hade förmånen att hitta denna upplaga och en av huvudanledningarna till att jag köpte den var att det var en speciell paketutgåva som också innehåller en maxisingel av "Always on my mind".

"Actually" är intelligent engelsk pop som sitter där, men som ändå är så genialisk! Lyssna bara på den häftiga uppgörelsen med 80-talets shoppinghysteri och yuppieera i "Shopping", med en refräng som:
"We're S-H-O-P-P-I-N-G! We're shopping!"
Eller den mäktiga avslutande balladen "King's cross" eller den pigga och dansanta "Hit music". Den har bara en svaghet och det är fjärde singeln "Heart", som är bättre i sin singelremix än på plattan. Men totalt sett är detta en otroligt skön och engagerande platta som sitter som ett tuggummi du inte vill lämna ifrån dig! Detta är kanske en av dom bästa plattor under 80-talet som har gjorts med en lysande ljudbild och produktion. Det är inte ofta jag delar den åsikten med medierna, men faktum är att detta är en av plattorna som tagits med i boken "1001 albums you must hear before you die". Dessutom kan inte hittills 4 miljoner skivköpare ha helt fel!
2001 kom en speciell nyutgåva av plattan kallad "Actually/Further listening" som förutom huvudplattan också innehåller en andra skiva med B-sidor, mixar och diverse tidigare outgivna låtar från denna period! Den har jag inte ännu, men den som väntar på nåt gott...

Två spår från plattan blir det. Dels "Shopping", som här är i en liveupptagning från Wembley Arena 1989 med häftig dans och allt!
Dessutom, för att kompensera alla år som jag spenderade på att ogilla den låten, så blir det "What have i done to deserve this", vars video inte är kanske deras allra bästa, men det kan jag leva med!



måndag 19 januari 2015

Gör egna etiketter för skivsamlingen!


Jag tänkte göra ett litet annorlunda tips idag. Jag ska anlägga min bästa TV-värmländska, göra min bästa imitation av Bengt Alsterlind i HAJK och komma med ett tips på hur man håller ordning i skivsamlingen. För er skivsamlare som har lite problem med att hitta etiketter att särskilja genrerna åt i er samling, alternativt olika artister ni samlar på så kommer här tips på hur ni kan göra era egna genreindelare i skivhögen.

Alla gör vi ju rensningar och städningar i samlingarna där vi tar bort skivor vi inte lyssnar på eller skivor vi inte tycker är så bra. I mitt fall är det för att göra plats för andra och nya, förhoppningsvis bättre, skivor längre fram. Jag gjorde det i somras och hivade nästan fyra stora påsar med LP-skivor, singlar och CD-skivor. Dessa bortrensade skivor kan man få användning för ändå om man tar en LP-skiva drar ut skivan lite grann ur fodralet, bara så lite att det går att skriva på den. Sen tar ni en vit penna som håller på vinyl och plast och skriver genren eller artisten som ni ska, "Soul", "80-tal", "Rock" eller vad ni nu vill. Ni låter sen bara texten sticka ut ur fodralet och sätter in den i skivhyllan igen, framför den första skivan i den genre ni har skrivit. Om ni vill ha det ännu stabilare så kan ni också limma fast resterande av skivan med fodralet.

Och, ta-da! Ni har etiketter som både är passande i sitt format, lätta och billiga. Sen behöver jag väl knappast påminna om att det gäller att ni vet garanterat att detta är skivor som ni inte kommer att lyssna på mera, gärna skivor som är lite repiga och som inte går att spela i alla fall. Samma går förstås också att göra i singelhyllan med bortrensade 7-tums-singlar.

För min del blev det så fräsigt som på bilderna ovan!


torsdag 15 januari 2015

Hithouse - Jack to the sound of the underground

Det finns vissa låtar som bara fastnar nästan direkt när man hör den för första gången. Så skedde 1989 när jag såg på MTV och hörde en danslåt som verkligen lockade mig. Det var en houselåt med samplingar och en produktion som var helt otroligt häftigt. Videon var förvisso hemsk, men det var en annan sak.
En lördag så skulle jag dessutom, som vanligt vid dessa år, höra på Tracks, som var det första för året. I det programmet så testades denna låt och inspelningsknappen åkte upp! Vilken häftig låt! Låten var med belgiska Hithouse och låten "Jack to the sound of the underground" och den skulle INTE komma in på trackslistan, vilket måste vara en av 80-talets största skandaler! Själv var jag dock rätt långsam med att köpa singeln, vilket inte alls berodde på bristande intresse eller nåt utan för att jag inte hittade singeln förrän på Sundsvalls skivmässa våren 2011 (och minnesgoda läsare kanske minns att jag skrev om låten lite då också).

Hithouse var lika med Peter Slaghuis, som också var mannen bakom Videokids, som 1985 lät Hacke Hackspett rappa i den urcoola "Woodpeckers from space". "Jack to the sound of the underground" är fräck, skön och med ett oemotståndligt sound som aldrig är tråkigt utan där det händer saker hela tiden, men på ett riktigt snyggt sätt. Refrängen sitter som ett slag i magen och låten är kanske en av de bästa i sin genre. En riktig dansklassiker som spelas alldeles för sällan i medierna idag! B-sidan är en s k "Fake mix" av låten och eftersom jag är ointresserad av olika former av dansmixar så kan vi lämna den där hän.
Svenskarna vände dock alltså låten ryggen, medan engelsmännen hade bättre koll och fick upp låten till 4:e plats på englandslistan.

För Slaghuis skulle karriären inte gå riktigt lika bra. Hans släppte ett helt album, som faktiskt tyvärr inte alls är i närheten så bra som singeln, och omkom i en bilolycka 1991 när han i för hög hastighet körde rakt in i en lastbil. Tråkigt slut för en spännande artist som bjöd på två av 80-talets roligaste och skönaste dansplågor. "Woodpeckers from space" är riktig lysande nostalgi från barndomen, medan "Jack to the sound of the underground" är en av dansgenrens mest bortglömda mästerverk.

onsdag 14 januari 2015

Cecilia Vennersten - För varje leende, en tår

Ibland kan en artists största hit blockera allt efterföljande med denne musiker, det har vi sett mängder av bevis på. Men få artister har haft detta problem så oförtjänt som hon som blev känd genom att stå i Melodifestivalen 1995 och sjunga en av dom mest sjungna moderna kärleksballadsklassikerna någonsin, alltså Cecilia Vennersten. Jag ska verkligen inte förta "Det vackraste", det är en fantastisk ballad, kanske en av dom bästa svenska melodifestivallåtarna i modern tid (men så är den gjord av Nanne och Peter Grönwall också). Men Cecilia Vennersten är så otroligt mycket mer än bara den. Bara den plattan, hennes debut, innehåller flera låtar som borde ha blivit lika klasisska ("Skogens rå" till exempel). Cecilia har en fantastisk röst med en egen och vacker sångstil och jag har ända sen denna debut blivit en stor beundrare av henne som sångerska. En av 90-talets mest oförtjänt bortglömda av svenska artister!

När så skiva nummer två, 1997, skulle komma ut och jag visste att Nanne och Peter inte hade något finger med i spelet så var det förstås med en viss spänning som man undrade om detta skulle vara något som fastnade eller om det skulle vara något som passerade obemärkt och sen glömde man den artisten. Plattan hette "För varje leende, en tår" och visade sig vara ännu bättre än debuten, kanske främst för att man låter Cecilias vackra röst blandas med något som passar den så enormt: soulpop av samma stil som Lisa Nilssons
plattor. Det kanske inte är så underligt om man tänker efter, eftersom det är Johan Ekelund, Ratatas före detta medlem som också låg bakom ljudet på Lisas båda succéplattor, som också har gjort denna, tillsammans med Anders "Känd från Idol" Bagge samt Cecilia själv.
Jag hörde singeln "Hur har vi hamnat här?" på Tracks en gång och föll som en fura. Vilken underbar och hypnotisk låt! Vid den här tidpunkten, 1997, så hade jag fått ett sånt där trevligt stämpelkort på Åhléns där man skulle köpa 10 skivor för att få en elfte gratis så min skivsamling förnyades å det grövsta detta år, bland annat med denna skiva som jag köpte ny på varuhuset.

Musiken är väldigt lättsam, men smeker och är mjuk och avkopplande. Om Lisa Nilsson också kunde sjunga en och annan discofierad låt så är den här skivan mer laid back i sin stil. Ljudbilden är soft och vacker och Cecilias mjuka röst är lysande, trovärdig och passande! Texterna är riktigt bra och rörande, inte minst den vackra kärlekshyllningen "Lever för dig". Låten "Allt som jag vill ha" går i samma spår textmässigt, men är en väldigt fridful poplåt. Lyssna också på låtar som "Om du ändå förstod" och "Minnena består".
Plattan blev aldrig en succé utan den glömdes oförtjänt bort och Cecilia Vennersten blev för alltid ett med "Det vackraste". "Hur har vi hamnat här?" borde ha haft samma möjlighet att bli en lika stor ikon i den svenska popmyllan som "Himlen runt hörnet" och "För varje leende, en tår" innehåller så många poppärlor som man smälter och bara låter sig vaggas till.
Cecilia släppte en skiva till 2006, "Under stjärnornas parasoll", som också rekommenderas varmt! Det har nu gått 9 år sen den, och man kan bara fråga sig när nästa platta kommer?

Musik från denna skiva var inte lätt att hitta på tuben, men jag kan i alla fall bjuda på singeln "Hur har vi hamnat här?".

fredag 9 januari 2015

Tears For Fears - Shout

Vid dessa tider då allas vår Tracks-hjälte Kaj Kindvall valt att lämna radion och gå i pension, vilket jag förstår men tycker är tråkigt, i och med att radion därmed förlorar en lysande radiomänniska som faktiskt kan och bryr sig om musik på ett sätt som jag tycker få radiopersonligheter gör idag, så känns det ändå rätt att göra denna lilla metod för att gräva fram ett singeltips. Jag gick exakt 30 år tillbaka i tiden och kollade vad som låg på Trackslistan detta datum (eller snarare 12 januari, eftersom programmet låg i vintervila ett tag till) och valde en låt från den listan. Jag lekte med tanken att blunda och peka, men fingret landade på Madonnas "Like a virgin", som är nåt så löjligt sönderspelad och uttjatad så jag tyckte detta var bättre.

Jag valde ett band som jag redan har skrivit om, precis i början, för fem år sen. Jag skrev då om en fantastiska plattan "The seeds of love" med Tears For Fears, ett av 80-talets bästa album. Men jag kände att det vore kul också att skriva om Tears For Fears från den era som trots allt blev deras kännemärke, syntheran, så jag valde deras låt "Shout" från 1984 och den magnifika plattan "Songs from the big chair". Jag kanske behandlade den lite styvmoderligt under hela 1985, då jag tyckte att andra Tears For Fears-låtar var att föredra och denna var för sönderspelad, men idag så är det en av 80-talets mest lysande unikum, åtminstone vad gäller melodin. Låten är ett stycke mästerverk med sina drivande trummor som matas hela tiden och med en melodi som fastnar direkt och som man för en gångs skull inte vill bli av med. Roland Orzabel sjunger väldigt kraftigt och det gör att refrängen och melodin passar så bra in i den tuffa och snygga trumproduktionen!
Texten har genom åren fått många betydelser. Många tror att den handlar om primalskrik, medan Roland Orzabel har sagt att den egentligen handlar om att folk ska protestera mot 80-talets kalla krig. Hans partner Curt Smith och andra sidan har sagt att låten handlar om att inte tolerera att bli behandlade hur som helst av folk och samhälle. Däremot har Roland sagt att han först tyckte låten passade som ett albumspår, snarare än en singel.

Vilket som så är det en mäktig och skön låt med en melodi som passar lysande in och som sitter. B-sidan på singeln är en udda låt vid namn "The big chair" som har ett instrumentalt drivande och lite monotont tema som hålls uppe av samplingar från den brittiska TV-filmen "Sybil". Men jag tycker ändå den funkar och känns rätt fräsch.

måndag 5 januari 2015

Länk till Youtube-kanalen istället för filmer!

Jag har beslutat att plocka bort filmerna från Youtubes Vinyl Community här från bloggen. Jag har nu, sen jag började i januari, lagt ut nästan 70 filmer till intresserade skivsamlare världen över och det blir svårt att lägga ut alla här utan att det blir kaos så istället så har jag lagt ut en direktlänk i menyraden till min Youtubekanal så ni kan leta själv bland filmerna. Jag har även plockat bort artiklarna med filmklipp jag la ut i början av förra året! Som sagt välkomna till min kanal och mycket nöje!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...