expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 27 februari 2015

Erroll Garner - Solo, New York, 1944-'45

Ibland kan man bli överraskad av även de billigaste skivorna som man köper. För inte allt för länge sen skrev jag om dubbel-EPn med Erroll Garner och jag hade tänkt att rida på den vågen när jag är i andra andningen. För några år sen gjorde jag en sedvanlig beställning på Ginza och såg denna lilla CD med Erroll Garner. Jag tänkte väl inte så mycket om den utan beställde den mest för att den var billig, 10 kronor, och innehöll gamla inspelningar. Dock var den utgiven på ett riktigt lågbudgetbolag, Acrobat Music & Media.

Men vad som inte framkom av annonsen i Ginza var att den egentligen var, åtminsone till hälften, en utgåva av en radioshow som Erroll Garner, där han gästade Twelve Eighty Club Show på Station WOV i New York 1944. För mig som gillar gamla radioprogram och dessutom livejazz var detta ett riktigt guldkorn, inte
minst när programledaren, vars namn jag inte fått reda på, och Erroll Garner pratar och presenterar mellan låtarna. Roligast är när programledaren försöker sätta Erroll på pottan genom att ge honom ett test, improvisera fram en låt om radioprogrammet betitlad "Twelve Eighty Club Blues", och man hör på programledaren att han tror att detta kommer bli svårt för pianisten, som dock spelar en riktigt fin liten melankolisk blues rakt ur huvudet. Är karln ett geni eller vad?
Radioprogrammet är riktigt härligt, tillbakalutande och fantastiskt bra och samarbetet mellan programledare, pianist och musik är enormt bra!

Andra halvan av plattan innehåller studioinspelningar gjorda i New York 1945. Pianisten släpps ut i full frihetm ed ett gäng standardlåtar och han spelar dom verkligen på sitt sätt, eller vad sägs om den lite dramatiska men svala versionen av "All the things you are" eller den riktigt udda versionen av "I get a kick out of you". Jag kan verkligen också rekommendera hans sköna version av "Mood indigo" eller den riktigt häftiga versionen av "I can't give you anything but love".
Ibland kan alltså riktiga chansningar och mindre kända bolag ändå visa sig vara guldkorn! Denna skiva är verkligen rekommenderbar. Radioprogrammet är brilliant och avkopplande och låtarna är egna och riktigt snygga!

Tro det eller ej, men jag har hittat ett utdrag ur radioprogrammet, där Erroll Garner spelar Duke Ellington-klassikern "Take the 'a' train"! Från den andra delen, med studioinspelningar har jag hittat hans fina version av den klassiska Earl Hines-låten "Rosetta".



söndag 22 februari 2015

René & Yvette featuring Gorden Kaye & Vicky Michelle - Je t'aime/Rene D.M.C (Devastating Macho Charisma)

Denna borde jag kanske placera i avdelningen "Kultstämplat", men jag gillar den för mycket för det! För många år sen skrev jag här om Leena Skoogs och Anders Näslunds skrattretande försök till erotik på hög nivå i deras svenska version av stönlåten "Je táime (moi non plus)". Men dom är förstås inte dom enda som har försökt att härma Jane Barkin och Serge Geinsbourg. Lite oväntat och komiskt är att Pet Shop Boys också har gjort sin version av låten. Leta upp den om ni vill, för den är rätt udda!

Men till avdelningen riktigt rolig humor hör den version som spelades in 1986 av dom engelska skådespelarna Gorden Kaye och Vicky Michelle. Vi som är barn av 80-talet minns dom förstås som den storväxte och hunsade, men ständigt bitske och trånande caféägaren René Artois och den vampiga och flämtande servitrisen Yvette i komediserien "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det gick inte ett avsnitt utan att dom båda stod och flämtade i någon skrubb och kallade varandra för dom mest fåniga kärleksorden innan Renés hustru Edith (Carmen Silvera) kom in och frågade vad dom gjorde och René skällde ut henne med en riktigt usel superlögn som hustrun ändå svalde med hull och hår.

Den här tiden så var den serien något av de mest populära av europeiska komediserier som fanns och skådespelarna blev superstjärnor som fick repetera sina välkända fraser överallt. Till det så passade Gorden Kaye och Vicky Michelle på att spela in en singel där dom då gör 60-talets mest förbjudna kärlekslåt på sitt eget sätt. Detta borde vara så uselt att det är skamligt, men jag är ett stort fan av "'Allo 'allo" och tycker att den här singeln är riktigt stor komik. Jag älskar när Yvette flämtar:
"Je'taime!"
Var på René säger:
"I beg your pardon?"
Hon upprepar:
"Je'taime!!!"
Han förstår inget och säger:
"Say it in french!"
Och Yvette säger med sin karaktäristiska franska brytning:
"I love you!"
Visst det är en barnslig humor, i alla fall i dagens mått mätt, men jag tycker det är lysande! Jag skrattade så jag grät när jag hade hört den här singeln för första gången för många år sen.
Sen får René och Yvette flytta runt bland caféets bakre regioner eftersom han tycks höra sin fru överallt och när Yvette sjunger ömt med sin falskaste röst tycker René att det låter förskräckligt.
Det är humor på samma nivå som TV-serien, så är man som jag ett fan av denna härliga parodiserie på nazismen och andra världskriget så är detta ett måste! Detta är inte bara kult, detta är för en gångs skull rolig kult!

Den andra sidan på singeln, för den är lanserad som en dubbel-A-sidig singel, är kanske inte fullt lika rolig för dess konstnärliga skapelse, men fullt lyssningsbar ändå, just för att den är så udda. Låten heter "René D.M.C (Devestating Macho Charisma)" där både Gorden Kaye och Vicky Michelle rappar, förvisso inte så bra och någon refräng finns inte, men det är ändå en snygg 80-talsproduktion och udda med tanke på årtalet som serien ska utspela sig i. Så just därför bjuder jag på båda låtarna, "Je t'aime", här i ett liveframträdande i BBCs program "Wogan" (med schlagerfestivalexperten Terry Wogan), och "René D.M.C (Devastating Macho Charisma)".



tisdag 17 februari 2015

The Commodores - Natural high

Jag hade tänkt ta mig an en Motown-klassiker idag, en platta med ett band som jag upptäckt väldigt sent, först nu när jag börjat lyssna på 70-talsmusik som en tok. The Commodores är bandet som fostrade Lionel Richie och som var en stor del av Motowns fortsatta framgångar på 70-talet. Lionel Richie har jag tidigare sett som en bra låtskrivare, skickligt kompositör, kanonbra producent och bra sångare, varken mer eller mindre, men jag måste erkänna att sen jag började lyssna på The Commodores så har han stigit ännu mer hos mig som musiker och sångare! Det är rätt kul och udda också och se den rätt flamboyanta stil som han var klädd i då, i jämförelse med den väldigt mogna och lite tråkiga image han hade som solostjärna.
   
På sistone har jag kunnat hitta Commodores-skivor väldigt lätt och när jag var i Stockholm i höstas (2014) så var det inget undantag. På Atlas CD-börs på St Eriksgatan så hittade jag en hel del kul inklusive denna soulklassiker från 1978, The Commodores platta "Natural high". Plattan är bandets sjätte och den tredje som nådde amerikanska albumlistans första plats. Tyvärr är den här utgåvan en cutout, men sånt har aldrig hindrat mig när det gäller bra musik!

Låten som drog mest på plattan var en ballad som skulle bli en av Commodores mest kända låtar, "Three times a lady", som jag måste säga är bland det snyggaste och vackraste som någonsin kommit ur Lionel Richies penna och med bländande och avkopplande produktion signerad James Carmichael. Låten ska ha kommit till då Lionel hörde sin pappa säga till sin mamma:
"I love you. I want you. I need you. Forever".
Dessa tre kärleksord skulle alltså betyda "Three times a lady" och med åren har den blivit en av dom mest känslosamma kärleksballaderna någonsin, väl förtjänt!
Men den är förstås inte bara en platta med romantiska kärleksballader. Man kan inte annat än att älska en svängig souldiscokaskad som låten innan, "Flying high". Funkiga gitarrer har också sin plats här, som i den sköna "Such a woman", som Jason Kay i Jamiroquai förmodligen lyssnat en del på eftersom produktionen inte helt är olik den musik han gjorde senare. Lyssna också på den riktigt sköna funkkaskaden i "I like what you do"!
När jag hörde på den här så var det väldigt svårt att sitta still, för detta är en riktigt skön platta som både har ren dansant soul, funk med vissa rocktendenser och sköna ballader! Av dom Commodores-skivor jag har så får jag nog se denna som min personliga favorit!

1981 lämnade Lionel Richie Commodores och bandet har själva erkänt att det blev lite uppförsbacke därefter vilket är förståeligt. Bandet blev aldrig riktigt sig själva utan förvandlades till ett soulgäng i mängden under 80-talet, fast helt utan någon färg och nåt riktigt sväng, även om hiten "Night shift" från 1985 är riktigt snygg. Men bandet finns än, även om man nu bara är tre medlemmar med ett kompband. Den här skivan är dock ett bevis på ett band som förnyade Motowns musik en hel del och var kanske bland det bästa det bolaget hade då, i den konkurrens med andra soulbolag som Philadelphia Records som fanns. Detta är funk och soul när den är som snyggast!

Två spår har jag valt, givetvis "Three times a lady", som här är i en över 6 minuter lång liveversion från TV-programmet "Burt Sugarman's The Midnight Special". Man kan inte annat än fascineras av publikens totala engagemang och koncentration under låten. Dessutom den svängiga "Flying high".



lördag 14 februari 2015

Visage - Visage


Det är aldrig kul att skriva om en bra artists död, men i vissa fall känns det befogat. En av pionjärerna inom den engelska synthpopen på 80-talet, Steven Strange, född som Steven John Harrington, mest känd som ledare för gruppen Visage samt som ägare av flera nattklubbar i England, avled av en hjärtattack 55 år.
Det var 1991 som jag stötte bekantskap med Visage för första gången, i radioprogrammet Metropol där dom spelade bandets mest kända låt "Fade to grey". Jag spelade in den direkt! Vilken otroligt spännande och skön synthlåt!!! Musiken låg inte långt ifrån Ultravox musik vilket inte är så konstigt eftersom både Midge Ure och Billy Currie från det bandet var med vid den här tiden. Rusty Egan är också ett viktigt namn för bandet, som den andra av Visage grundare.

1994 så hittade jag bandets självbetitlade debutplatta i CD-version på en affär (minns dock inte namnet) som fanns i en galleria i Birsta som heter Cupolen. Här snackar vi riktigt bortglömda ställen i Sundsvall där man kunde köpa skivor förr. Jag satte på skivan och blev hänförd av musiken och sen dess har Visage blivit ett av dom mest spännande banden i den engelska new wave-eran i 80-talets början. Den här skivan är gjord 1980, då synthpop inte ens blivit ett begrepp och då synthen som instrument var något väldigt udda och lite skrämmande.
Därför är den här plattan något av en ikon i synthhistorien, som endast kan bräckas av Kraftwerk och Jean Michel Jarre. Den är både energisk, dansant och primitiv på samma gång, samtidigt som den rymmer en otroligt spännande, atmosfärisk och mystisk ljudbild och produktion. Musiken är väldigt mysig och avkopplande och någonstans kan man ana att det är på en tämligen ny och rätt orörd mark musiken rör sig utforskande på. Andra spåret, "Blocks on blocks" är en riktigt bra låt, liksom låten "Tar", som 1979 var bandets första singel, och inledande låten "Visage". Lyssna också på den väldigt spännande och skrämmande instrumentala låten "The steps", som är skräckfilmsmusik på mest kusliga nivå! Också naturligtvis "Fade to grey", en av synthpophistoriens största mästerverk och ikoner!

Inte långt därefter så hittade jag bandets uppföljare "The anvil" på ett band på en loppis. Jag letar ännu efter vinylversionen, men den plattan kan rekommenderas varmt ändå! Däremot blev det platt fall med bandets sista platta under 80-talet, "Beat boy", en riktigt dålig platta som helt saknade den spänning och sköna ljudbild som präglat dom två första albumen. Men bandet kom tillbaka 2013-2014 med två nya plattor, dock med bara Strange som originalmedlem.
Visage var ett band som snabbt valde att bli en del av den nya elektroniska musiken som allt mer var på antågande när 70-tal övergick i 80-tal. Steven Strange var en man som var en del av det nya och spännande och som i mångt och mycket var med och formade det som många musiker av både forntid och nutid har hämtat sin inspiration från.

Tre låtar har jag valt, men två av dom är från plattan. Dels, givetvis, "Fade to grey", vars video inte vevas fullt lika ofta som låten. Dessutom låten "Blocks on blocks". Men som en hyllning till Steven Strange så har jag också valt en av mina favoritlåtar med Visage, som inte är från den här plattan utan från "The anvil", "The damned don't cry"!





måndag 9 februari 2015

Corona - Baby baby


Som synes så har jag bytt banner och logga på bloggen. Jag tyckte det var dags för en fräschare och jag hoppas denna ska följa med mig ett bra tag nu och att ni gillar den!

Nå, jag tyckte det var dags för lite 90-tal. Jag har skrivit om löjligt lite 90-talssinglar i Singeltipset så jag tänkte göra bot och bättring på det genom att skriva om en riktig euroklassiker. Det här är en låt som kom precis i den tiden då jag börjat omvända min åsikt om den här musiken till det mycket mer positiva, så detta var som vältajmad snask för mig och idag är den stor nostalgi från en tid då jag precis skulle börja Härnösands folkhögskola.
Corona var runt denna tid frontad av den brasilianska sångerskan Olga De Souza, men producerad och ägd av italienaren Francesco Bontempi. Bontempi var nära vän med Gianfranco Bortolotti, mannen bakom ett annat italienskt megaprojekt, Capella.
1994-95 var denna konstellations huvudår och genombrottet kom 1994 med låten "The rhythm of the night", som var en låt som jag inte gillade först. Sångerska här var en annan tjej, Giovanna Bersola, som jag tyckte hade en väldigt tillgjort hög röst. Men låten växte med tiden och snart så insåg jag att Corona var ett band som grovt bröt mot det jag hade svårt för då inom euromusiken; man hade ingen flåshurtig rappare som rappade om att gå upp på dansgolvet och partaja, utan man hade en vanlig sångerska med en vanlig catchig låt till en härlig dansproduktion! "Baby baby", nu med De Souza som sångerska, kom på våren/försommaren 1995 och när jag hörde den så föll jag direkt! Vilken helskön låt och underbar europroduktion. Dessutom hade jag insett att Olga De Souza var en lysande sångerska med en stark, mogen och egen sångröst! Det var bara att vrida upp volymen och njuta i sommarsolen! Men så var det ju inte första gången som Bontempi hade spelat in den. En av Bontempis olika artistnamn var Lee Marrow och under det namnet hade han 1991 producerat gruppen Joy & Joyce hit "Babe babe", som alltså är låtens original. Inget ont om originalet, den är OK, men här känns den väldigt tam och fattig i jämförelse med Coronas mycket mer rytmiska och effektfulla version.

Denna singel är en kul utgåva eftersom man får två legendariska euroklassiker på samma skiva. Förutom "Baby baby" finns också "The rhythm of the night" så det är bara att njuta av 90-talsklassiker i följd!
För den som undrar så ger Olga De Souza ut plattor ännu under namnet Corona, även om Francesco Bontempi inte längre är med.

torsdag 5 februari 2015

Erroll Garner - en sällsynt och skön fransk dubbel-EP

Varför inte lite skön laid back pianojazz? Den här plattan var nära att komma in på listan över 2014 års skivfynd, men hamnade strax utanför. I januari 2014 gick jag på en loppis vi har här i stan som heter "Magasinet" och där lyckades jag hitta denna rätt sällsynta gamla franska utgåva av en dubbel-EP med pianisten Erroll Garner. Bara formatet, dubbel-EP, är inte vanlig i skivbackarna numera och framför allt om den är utgiven på 50-talet, som den här. Självklart blev jag jublande glad.

Erroll Garner är annars en pianist som jag har lite blandat förhållande till. Han är en kanonbra pianist, inget snack om saken, men det finns även dussinsamlingar på dussinsamlingar på dussinsamlingar på second hand-butikerna, alla med nyare inspelningar, och jag vill helst ha äldre inspelningar, vilket är betydligt svårare att hitta.
Denna dubbel-EP innehåller inspelningar från 1950 och 1951 och är egentligen utdrag ur en LP som kom 1954 på Columbia som heter "Gems". Inspelningarna är både med Garner solo och med trio, med John Simmons, bas, och Shadow Wilson, trummor.

Låtarna på denna dubbel-EP är:
(Skiva 1)
- I'm in the mood for love
- Play, piano, play
- Body and soul
- I cover the waterfront
(Skiva 2)
- Indiana
- The way you look tonight
- Spring is here
- When you're smiling
Dessa är spelade i en egen speciell stil signerad Garner, eller vad sägs om den galanta bluesversionen av balladen "Body and soul", som har en egen inledning. "Play, piano, play" är riktigt snygg och skön och "Spring is here" spelas på ett både elegant och dramatiskt sätt! Det är både nyskapande, speciellt och traditionellt på samma gång, precis som det ska vara! Men framför allt är det skönt och vackert och musik att luta sig tillbaka till. Detta är kanske dom bästa Erroll Garner-inspelningarna jag äger!

Jag väljer två spår från denna fina dubbel-EP. Båda är med trio, men lägg märke till hor John Simmons och Shadow Wilson i den första filmen, "I'm in the mood for love", ligger väldigt långt i bakgrunden och släpper fram Erroll Garner och hans piano i full frihet längst fram. Det andra spåret är "Body and soul".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...