expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 25 april 2015

Billiga jazz- och 70-talsfynd på vårens skivmässa!

Så var det skivmässedags igen i Sundsvall, åter på Pipeline, och jösses vilken mässa det var, för min del alltså. Vad gäller arrangemanget i sig så var det mindre utställare än i höstas, samt att det dessutom var två som inte sålde skivor utan grammofoner respektive artisttröjor. Kan vi hoppas på en uppgång på andelen säljare till i oktober, så vi kan visa Sverige att Sundsvall också hakat på den vinyltrend som blåser genom världen just nu? I övrigt vill jag som vanligt tacka Thomas Lundmark på Pipeline för det jobb han lägger ner på mässan! Den är jätteviktig nu när Sundsvall inte har någon egen skivaffär och vi får förlita oss på loppisar.

Men som sagt, för min del var det en höjdarmässa med massor av kanonfina skivor till väldigt låga priser. Fynden gick överlag i genrerna jazz och soul, vilket var behövligt efter ett par år med väldigt mycket 80-tal. Lite variation är aldrig fel.
Favoriten för min del var en kille som sålde skivor för 20 kronor styck och där man fick 6 stycken för 100 kronor. Här lyckades jag hitta en kanonhäftig 3LP-box med Count Basie och Lester Young med inspelningar från 1944-1952, detta för endast 20 kronor!
Dessutom Prince & The New Power Generation och deras klassiska "Diamonds & Pearls" från 1991, en platta jag har på en värdelös kassettplagiat jag fick tag på för drygt 17-18 år sen och nu äntligen
hittat en riktigt dubbel-LP-version av i kanonskick! Detta är min absoluta favoritplatta med "The Artist In The Future Known As The Symbol". Den är avkopplande och funkig och melodierna är både nya och fräscha! Rekommenderas varmt!
Mer soul blev det i form av en väldigt intressant platta med The Jacksons, Michael, Jermaine, Tito och dom andra. Den här skivan, släppt 1977, heter "Goin' places" är utgiven på Phiadelphia International Records och Epic Records under deras samarbete ihop och bland producenterna finns Phillylegender som Gamble & Huff och McFadden & Whitehead. Det borgar för en riktig soulfest senare alltså!
Men det blev mer jazz, en häftig samling kallad "Kansas City Jazz", med låtar från dom artister på 30- och 40-talet som var en stor del av succén för jazz från Kansas City, där Count Basie var den stora kungen. Men förutom Basie så finns här Mary Lou Williams And Her Kansas City Seven, Pete Johnson's Band, Andy Kirk & His Couds Of Joy och Hot Lips Page (som var två av plattans stora höjdpunkter). Klassisk swing från skarven mellan 30- och 40-tal i en riktigt bra jazzplatta!
Jag blev även glad åt en skiva med äldre inspelningar med Coleman Hawkins. Plattan heter "Cattin'" och är en del av Fontanas "Jazz Club Series" (Volym 30)". Här finns kanonfin swing från 1944 där Hawkins spelar med namn som Teddy Wilson, Don Byas, Jack Teagarden, Trummy Young och Earl Hines.
Sist ut bland de sex jag hittade från denna säljare var en uppföljare till en spännande skiva jag hittade för några år sen. Jag har börjat inse hur intressant det är att lyssna på äldre jazz från andra länder än bara dom traditionella, USA, England och Sverige. I Stockholm i höstas köpte jag en platta med tysk jazz och nyligen hittade jag en skiva med ett polskt storband och sen tidigare har jag volym 1 av danska skivbolaget Storyvilles utgåvor ur serien "Danish jazz", där med orkesterledaren Kai Ewans. Här köpte jag nu volym 2 som heter "Danish jazz - Leo Mathisen 1944-48". Leo Mathisen var en pianist som alltid hade cigarr i munnen och var en komiker vid sidan av musiker.

Soulinvasionen var inte slut med det. Jag köpte också en fin LP med Lou Rawls, en av 70-talets soulgiganter på Philadelphia International Records. Den här plattan, "When you hear Lou, you've heard it all" från 1977, har även den ett flertal låtar skrivna och producerad av Gamble & Huff och är Philly Soul i dess ädlaste märke!
Och på tal om ädel 70-talssoul. Säljaren jag köpte den av lyckades sälja på mig en skiva med Curtis Mayfield också, "Give, get, take and have" från 1976. Skivfodralet är absolut inte i det bästa skicket utan är rätt vattenskadat, men för 10 kronor och trots allt en skiva i sig som var i kanonskick kunde jag inte neka den, tills jag hittar en bättre version av den i alla fall! Denna skiva är en riktig fröjd för örat om man gillar smäktande laid back 70-talssoul sjungen med den ljusa kastratröst som bara Curtis Mayfield kan.
B-sidans första låt, "Get a little bit (give, get, take and have)" är en fantastisk skapelse där Curtis och kören sjunger väldigt snyggt och udda ihop!

Jag kunde också jublande lägga ännu en titel till min samling av Carole King-plattor, i detta fall "Simple things" från 1977. I Stockholm i höstas köpte jag en platta från 1983 som var en riktig flopp. Därför känns det skönt att hitta en Carole King då hon var i sitt essä och gjorde riktig laid back och skön pop!
     Shalamar har blivit en riktig vana att köpa på Sundsvalls skivmässa. Alla mina skivor med dessa soullegender har jag hittat här och nu blev det 1983 års "The look". Plattan var den sista där Jody Watley och Jeffrey Daniel medverkade och skulle bli en långt större framgång i England än hemma i USA.
   
Mer höjdarplattor, denna gång köpt av Kjell som ägde Harvest Records i stan till för ett par år sen! Vad sägs om en väldigt billig Chicago från 1974? Bandets platta "Chicago VII" har ett väldigt speciellt omslag som känns lite som om den vore gjord av läder. Den här skivan, som är ett dubbelalbum, var i kanonskick och jag fick den för endast 20 kronor!
Och till sist, Gerry Mulligan tillsammans med Zoot Sims, Bob Brookmeyer, Conte Contoli och dom andra i The Concert Jazz Band i en Verve-skiva med samma namn, alltså "The Concert Jazz Band", från 1960! Jag har en liveplatta från Village Vanguard med bandet sen tidigare, så det var kul att hitta detta studioalbum också!

Så lysande slutade en fantastisk skivmäsa för min del med kanonfina skivor till kanonpris, med skivor jag kunde jubla åt att hitta! Dessutom bara fullängdsvinyl och inte en enda CD eller singel, vilket är väldigt ovanligt! Men och andra sidan märktes det att man satsade mer på vinyl än singlar och CD på mässan denna gång. Som sagt, mer utställare önskas till hösten. Bra med besökare var det dock nu och lite tjuvlyssningar gav vid handen att säljarna var nöjda med utdelningen ändå! Så visst lever vinylskivan igen.

Tre låtar blir det från denna mässa. Dels en av höjdpunkterna från Kansas City Jazz-plattan, med Hot Lips Page & His Band som i en inspelning från 1940 spelar "Lafayette", tyvärr är det bara ljud, men vilket ljud sen.
Dessutom Jackson-bröderna som från sin "Goin' places"-platta framför titelspåret och här kan man verkligen tala om en vital och pigg Michael Jackson som dansar bättre än någonsin!
Till sist Chicago och en liveupptagning av sin hit från plattan "VII", "I've been searching so long".





fredag 17 april 2015

Earth, Wind & Fire - All 'n all

En stor del av skivsamlandet har alltid varit skivomslaget och den konstart det trots allt det är att hitta ett lagom säljande och fyndigt omslag som man ska minnas till en skiva med 10-12 låtar med kanonmusik.
Så även jag. Skivomslag är en vetenskap för sig och allra bäst är förstås när omslaget är till en platta som är en helt perfekt musikalisk skapelse också. Då är plattan en fulländad platta på alla sätt och vis, både för ögon och öra. Under 70-talet var detta kanske inte allt för lätt och många av dom mest kultstämplade och sämsta skivomslagen kommer från detta decennium, titta bara på bloggen "Katastrofala omslag", vars länk ni hittar i länklistan nedanför. Men så finns det klara undantag också och ett av dom som verkligen är riktigt smaskigt ögon- och örongodis är Earth, Wind & Fires platta "All 'n all" från 1977.

Om vi börjar med omslaget så är det utvikningsbart så att man får full bildkoll. Den tecknade bilden är så otroligt maffigt och snyggt att man tuppar, med utspacade rymdversionen av det antika Egypten. För att inte tala om innersidan av dubbelomslaget, med den mörka stämningen där pelare med tecken omringar en bok i det hotande mörkret. Jag kan lätt säga att detta är en av dom snyggaste skivomslag jag har sett!

När det gäller musiken så har jag haft ett lite smygande intresse genom åren för Earth, Wind & Fire och till slut fick jag erkänna att bandet var det kanske härligast funkigaste 70-talsbandet som fanns och idag är bandet en självklar del av mitt 70-talsintresse! Denna skiva är köpt på numera saligt nedlagda Harvest
Records för en flera år sen och redan vid första spelningen av skivan så föll jag handlöst för den enormt snygga produktion som finns här där den totala funkkänslan som ljuder från första till sista tonen även när det är en lugnare låt. Lyssna bara på en sån ösig jazzfunkkaskad som "Runnin'" där bandet nynnar i bakgrunden och saxofonisten Don Myrick sen drar igång med ett riktigt häftigt solo till ett komp som bara öser! Låten är ett riktigt mästerverk på nästan 6 minuter! Vill man sen ha mer funk som bara öser på så är singeln "Jupiter" ett självklart val, med ett otroligt blås i inledningen!
     Sen har jag alltid varit svag för singelhiten "Fantasy" som är en av dom snyggaste och mest stämningsfulla funkballader som finns! Detta möjligen åtföljt av låten "Would you mind" som är otroligt avkopplande och skön!
     "All 'n all" är kanske en av dom snyggaste och häftigaste soul- och funkskapelserna på platta som skapats där allt sitter perfekt och man kan aldrig få nog! Produktionen är mästerligt gjord av sångaren Maurice White och det är svårt att sitta still! Då är det tur att man kan direkt lägga på uppföljaren, "I am" från 1979, som är minst lika snygg och skön, samt vacker i sitt omslag!

Earth, Wind & Fire finns än, till ingens förvåning, och Maurice White och Philip "Easy lover" Bailey är fortfarande i täten för den stora andelen medlemmar! Deras senaste platta hette "Holiday" och kom förra året, 2014. Earth, Wind & Fire i sin moderna stil är inte dålig, det svänger fortfarande och är snyggt, men efter att bandet kom tillbaka 1987 så var man inte riktigt samma funkgiganter som på 70-talet. Men man kan ändå inte ta ifrån det faktum att Earth, Wind & Fire är några av dom häftigaste och skönaste funksoulband som funnits och som svänger på ett sätt som väldigt få gör och deras blås är helt enormt! "All 'n all" är ett stycke tidlöst mästerverk som aldrig är still utan är en njutning för smaklökarna, så väl som för ögonen!

Låtvalen känns rätt självklara. Dels "Fantasy" och dels den långa och aldrig tråkiga "Runnin'"!



måndag 13 april 2015

Berlin - Dancing in Berlin

Det är inte lät att vara en one-hit-wonder. Att försöka skapa sig en karriär med spännande och ny musik också vill alla i slutändan bara höra en enda låt egentligen. Jag sa för ett tag sen, när jag skrev om Chesney Hawkes singel "The one and only", att man använder ordet "One-hit-wonder" på tok för lätt idag, även om artister som inte förtjänar det epitetet, men Berlin kan nog, liksom Chesney Hawkes, räknas till den titeln ändå. Nästan var enda en av er har väl någon gång hört kärlekstemat till filmen "Top Gun", "Take my breath away", en av 80-talets allra största och mest spelade tryckare. Jag ska verkligen inte förneka den låtens storhet, för även jag tycker den är en otroligt snygg och vacker låt, även om den spelats om och om och om igen. Men den här gången hade jag tänkt att tänka lite utanför ramarna, för Berlin och sångerskan Terry Nunn må ha haft bara en enda hit, men det betyder inte att "Take my breath away" är den enda höjdarlåten dom har gjort. Innan den låten var ett faktum så var man ett riktigt bra amerikanskt new wave-synthband, detta i ett land som inte alls var känd för den genren. Man hade fått en del uppmärksamhet genom den välbekanta metoden "controversy creates cash", alltså man skapar rabalder, detta genom att sjunga en låt 1984 som hette "Sex (i'm a...)", som bannlystes av flera radiostationer för en allt för grov text.

En av dom allra bästa låtarna Berlin släppte kom dock 1984 och följde rätt bra i Ultravox fotspår, och tro det eller ej, den var producerad av samma person som gjorde "Take my breath away", Georgio Moroder. Låten hette "Dancing in Berlin" och är en låt som går i olika riktningar, men är samtidigt riktigt spännande och mystisk. Versen innehåller lite fotbollskörer och är rätt pigg och glad, medan refrängen långsamt blir mörkare och mer spännande. Det här är en riktigt bra låt och jag tror kanske att en av anledningarna till att låten, och dom andra tidiga Berlin-låtarna, aldrig blev någon stor hit var att Berlin kom från USA och gjorde en genre som amerikanarna brydde sig noll i och européerna aldrig riktigt tog ett amerikanskt synthband på allvar.

B-sidan på singeln är också en riktig höjdare, men så är den också med på ett bra album. Jag kan varmt rekommendera Berlins platta "Love life" från 1984 och som sista spår på plattan finns ett fartfyllt och häftigt nummer som heter "Lost in the crowd" och som även det är en låt som inte alls ligger långt från en del av Ultravox låtar vid samma tid.

Berlin fick två år senare som sagt sitt genombrott, men singeln efter "Top gun"-succéen, en enligt mig fantastiskt bra låt som heter "Like flames" floppade helt. Hela plattan få, "Count 3 and pray", är en av dom mest bortglömda poppärlorna från 80-talet och som, precis som "Love life" och "Dancing in Berlin" visar på att detta band, som är ihågkomna för en enda låt, var värd så mycket mer och hade så många andra sidor som folk missade att kolla upp! Så självklart bjuder jag på båda låtarna, A- och B-sida på singeln, "Dancing in Berlin" och "Lost in the crowd".



tisdag 7 april 2015

Bryan Adams - Into the fire

Det finns vissa artister som nuförtiden släpper skivor totalt i det bortglömda, men som ändå är ihågkomna för att ha varit en av sin tids allra största. Det är ändå väldigt kul att gamla stjärnor inte glöms bort helt, även om det också vore kul om deras nuvarande alster spelades ens hälften lika mycket som Lady Gaga, Taylor Swift och Rihanna och allt vad det heter (vad man åldrades 10 år plötsligt av att lägga till "och allt vad det heter").
En typisk artist som nästan aldrig hörs med något nytt numera och som aldrig nämns vad gäller händelser i musikbranschen av idag, men som ändå har sina trogna hitlåtar som spelas med jämna mellanrum är Bryan Adams. Och jag vet, antingen tycker man att han är en riktigt bra artist som skrivit flera klassiska låtar eller så tycker man att han är bara är smör-smör-smör och jag tillhör absolut den första delen, åtminstone framtill hans karriär 1992. Mer sen om vad jag gillar hans senare äventyr. Men man vet ungefär vad man får om man lyssnar på Bryan Adams. Ballader som går hem stort, den klassiska amerikanska rockgitarren och den raspiga rösten. Det är möjligt att Bryan Adams är rätt förutsägbar på vissa punkter, men jag gillar det. Han har ändå en förmåga att skriva låtar som sitter där, som är väldigt snygga, kombinerat med en rockkänsla som känns riktigt speciell och skön. Han kan ösa på i en väldigt skön fart lika väl som han kan gunga som få och på ett snyggt sätt förklara sin kärlek med ett soft piano och en gitarr.
Lite så kanske jag kände ett tag att jag hade mättnat på honom under flera år, men nu dom senaste åren har mitt intresse för Bryan Adams musik ökat stort! "Heaven" är en barndomsklassiker från mina första tracksår som jag aldrig kan höra mig less på, "Run to you" är en klassiker, rockgunget i "Can't stop this thing we started" är underbart och "Thought i'd died and gone to heaven" är en bortglömd favorit. Dessutom har han gjort en av dom bästa jullåtarna i modern tid, "Christmas time"! Jag erkänner dock att "Summer of '69" kanske är i mest sönderspelade laget.

Jag skulle kunna ha valt vilken Adams-skiva som helst, både "Reckless" och "Waking up the neighbours" är klassiker, men jag valde faktiskt, lite otippat, en av hans mest bortglömda plattor, "Into the fire" från 1987, som jag helt odramatiskt köpte på Fyndlagret i stan för en massa år sen. För mig har detta trots allt alltid
varit den bästa Bryan Adams-plattan, kanske just för att den är så friare på något vis än dom andra plattorna, som ändå är så beroende av Adams hits och förmåga att skriva slagkraftiga rockdängor och snyftarballader. "Into the fire" har ingen "Heaven" eller "Summer of '69", utan är i en tuffare och rakare rockstil som inte alltid sitter som ett knytnävsslag i magen. Normalt brukar en platta där artisten stegar tillbaka från det mest kommersiella bli rätt platt, men här har Bryan Adams ändå lyckats med att skapa en platta som känns mer speciell och har starkare melodier just för att den inte är lika kommersiell i sin stil.
När jag först hörde första singeln "Heat of the night" 1987 så undrade jag direkt om detta verkligen var det bästa Adams gjort. Då tyckte jag att den var en OK, men rätt underlig bluesrocklåt som inte alls var lika stark.
En annan låt jag hörde under sommaren, "Only the strong survive", var en kul rocklåt, som inte heller nådde upp i hitkaliber. Men som vuxen har jag lärt mig att se klarare på den här plattan, som jag idag tycker är helt kanon! "Only the strong survive" är en riktig rockklassiker som öser på i varje ton på ett fantastiskt sätt! För mig är den helt i klass med "Summer of '69" vad gäller hitpotential.
Jag gillar den mer eftertänksamma "Remembrance day" som är speciell och avslappnande i sin låtstruktur. Jag gillar också pianot i den lugna "Victim of love" och gitarren i "Hearts on fire", en annan skön rockröjare. Som sagt så känns det som en mognare Bryan Adams, vars gitarrspel ändå är lätt igenkännligt, men där melodierna har fått en friare form och känns mer avslappnande. Var det månne därför som den här plattan glömdes snabbt bort, ända till dess att det kom en Kevin Costner-film och räddade hans karriär igen? "Waking up the neighbours" är en mycket lättare och snärtigare skiva, men trots allt också en röjig och väldigt skön platta!

Däremot så tappade jag helt intresset 1993 då han kom med några ballader som var, och ännu är, till och med för sega och smöriga för mig, i "Please forgive me" och duetten med Rod Stewart och Sting i "All for love" som jag aldrig kunde med, eller rockvalsen "Have you ever really loved a woman" som var ett annat lågvattenmärke. Men nu har mitt intresse för Bryan Adams, när han var som bäst, alltså vaknat på nytt och den här plattan är ett bevis på hur lysande kompositör han ändå är. Den har inga jätteklassiker som alla kan innan och utan, men en skiva där Adams fått leva ut som musiker på ett annat sätt!

Jag har valt två låtar från plattan, dels den fullständigt bortglömda singeln "Victim of love" och den ösiga "Only the strong survive", som jag faktiskt inte hittat någon riktig video på, men låten kan man ju ändå njuta av.



torsdag 2 april 2015

Kärlekens Vampyrer - Lilla hjärtat (jag vill ha sex med dig)

Åter igen väljer jag en låt som tenderar till att ligga mellan två kategorier. Egentligen är den ju "Kultstämplat", men samtidigt tycker inte jag att den är så dålig att den egentligen platsar där. Men den här gången tror jag ändå att jag väljer att lägga den i "Kultstämplat", för den är så pass speciell. Alla som minns Kärlekens Vampyrer räcker upp en hand. Jo, men visst finns det en del som minns den här låten. En del yngre kanske minns om inte annat den hemska technoversionen med Sommarpojkarna.
Kärlekens Vampyrer bestod av Edvin Von Verder och Stefan Falk, som gjorde en lätt svensk popmusik med knasiga och lätt sexuellt anspelade texter. Största och enda framgången fick dom 1989 med den här låten, "Lilla hjärtat (jag vill ha sex med dig)", som var en låt som gnagde sig in i huvudet som seg kola. En visslande inledning och en refräng snart varenda kotte nynnade på:
"Lilla härtat,
jag tänder så på dig,
jag vill så gärna ha sex med dig!"
Allt sjunget i en tid då prydda Sverige försökte hämta sig efter Malenas sexchocker i "Fräcka fredag" och då det inte direkt ansågs som rumsrent att sjunga liknande textrader. Låtens produktion skiljde sig också ganska mycket från all annan svensk pop som kom då, med sin lalliga melodi och lättsamma stil.

Nu hade detta kunnat vara en vanlig knasig låt med en lagom knasig text, om det inte varit för en sak som låten blev ännu mer ihågkommen för; det skulle ingå en pratsekvens i låten där tjejen skulle förklara sin åtrå för sångaren och för den delen anlitade man ingen mindre än då hela Sveriges vamp, Mona Seilitz, som enormt tillgjort förförisk röst försöker fnittrandes förklara varför hon hamnade i säng på direkten med orden:
"Det kändes så himla rätt!
Rårätt!"
Hur många gånger före och efter har man använt ordet "Rårätt" i svensk poesi eller vardagligt språk, jag bara frågar! Här, om inte förr, sköljer en viss pinsamhet över låten för Mona Seilitz insatser känns verkligen som grav buskis av hemskaste slag. Dock så var hennes medverkan kanske inte så oväntad, för om jag inte är helt fel ute och cyklar så var Von Verder och Seilitz ett par ett kort tag vid tillfället. Ungefär lika kort varade också Kärlekens Vampyrers karriär, för nästa singel "Höjdarpudding" floppade grovt.

Men till skillnad mot många av dom andra låtarna jag skrivit om i "Kultstämplat" så bryter denna alltså mönstret för jag kan inte låta bli att gilla den här låten i övrigt, då den är enormt charmig och skönt lallig på nåt vis. Edvin Von Verder ska verkligen inte anklagas för att vara någon skönsångare, men lyckas ändå ha en röst som gör att låten får den lagom oseriösa stämningen i sig. För mig har låten också ett visst nostalgivärde då jag och en kvinnlig klasskamrat i högstadiet brukade prata och skratta åt låten på rasterna. Om du ser detta, hej Sofia!
Nå, låten är en kultklassiker i positiv bemärkelse som även jag finner oemotståndligt härligt tramsig och kul och som, trots att den faktiskt aldrig kom in på trackslistan, vuxit till en låt som vi 70-talister fnissandes ännu kan nynna på. B-sidan heter "Bättre brudar" och är väl vad man kan vänta sig av en B-sida till en sån här låt; den är OK, men absolut inget man minns.

Och om närvaron av Mona Seilitz inte skänkte låten nog kultstatus så kolla in videon där grabbarna, i rollen som riktiga vampyrer, försökte ragga upp ingen mindre än en lättklädd purung framtida Bondbrud, Izabella Scourpco.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...