expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 27 maj 2015

Harold Melvin & The Blue Notes - Don't leave me this way

När jag nu samlar 70-talssoul i stora format så är det roligaste jag vet att hitta en skiva som det står "Philadelphia International Records" på, eftersom detta bolag tillhör min absoluta favorit. Här är soulmusiken som mest avkopplande, funkigaste och samtidigt snyggast gjord. Dessutom finns flera av dom allra bästa och mest klassiska artisterna här. Men mest klassisk för det bolaget är nog Harold Melvin & The Blue Notes. Det finns hur många klassiska hits här som gjorts i ett otal massa coverversioner. Simply Reds "If you don't know me by now", Sybil & West Ends "The love i lost" och The Communards "Don't leave me this way" för att nämna några. I samtliga dessa fall är originalen långt bättre, även om jag gillar Sybils lätt 90-talsdiscofierade version också.
   
Harold Melvin & The Blue Notes ska jag inte dra för mycket historia kring, dels eftersom den skulle bli allt för lång och dels eftersom jag hoppas i framtiden skriva om en hel platta med bandet. Men dom har verkligen en historia, eftersom dom funnits ända sen 50-talet, om än under namnet The Charlemagnes. Först under 70-talet fick man ett genombrott under sitt mer bekanta namn.
     Låten jag har valt här är en låt som jag nämnde redan för ett par månader sen, när jag skrev om Thelma Houstons "Any way you like it", "Don't leave me this way". Jag blev jublande lycklig när jag lyckades hitta denna singel på en loppis på Tonhallen här i Sundsvall, där många säljare en gång i månaden samlas och säljer saker.
     Harold Melvin & The Blue Notes gjorde alltså originalet 1975, men först bara på albumet "Wake up everybody". Thelma Houston kan få en kredit och det är som den som gjorde den första singelversionen av låten 1976 när konkurrenterna Motown fick tag på Gamble & Huff-klassikern. Först när Thelmas version blivit en mastodonthit så insåg Philadelphia att man kanske borde ha gjort något och släppte låten som singel i dess originalversion. Det fanns tillräckligt med kraft i låten för att göra den till hit en gång till, med Harold Melvin & The Blue Notes, men naturligtvis inte samma jättehit som Thelma Houstons blev. Ibland kan det vara bra att se vart det blåser och välja rätt väg. Dock är det imponerande att den låten kunde bli så stor att det höll med två artisters olika versioner som båda ändå inte skiljer så mycket från varandra. Jag sa redan i Thelma Houston-artikeln att jag egentligen inte ville välja, för dom är båda så bra, på olika sätt. Thelma Houstons är mer glitter och discokula, medan Harold Melvins version är mer melankolisk och romantisk soul. Teddy Pendergrass är det som sjunger på Blue Notes version och han gör det med en känsla och kraft som få, vilket förklarar varför just han var den som fick den stora karriären av bandmedlemmarna så småningom. 

B-sidan på singeln är helt enkelt en fortsättning på låten. När A-sidans riktiga låt tonar ut så tonar den in igen på andra sidan för ytterligare 2 minuters jammande av Pendergrass och bandet.
"Don't leave me this way" är ändå en soulklassiker som har allt, dramatik, romantik, funk, sväng och en myskänsla som få, vilket kan förklara att den överlevt som en av soul- och discogenrens största hits!
Apropå ingenting, det finns förstås en version till av låten, en svensk version. I Sverige förvandlades låten 1977 till "Kom ge mig en kram" av dansbandet Sven-Erics.

fredag 22 maj 2015

Whale - All disco dance must end in broken bones

På Youtube kan man njuta av Henrik Schyfferts standup-show "The 90s show - ett försvarstal". Showen är, för att vara Schyffert, en riktigt underhållande show, även om jag inte alls håller med om hans analys av decenniet. Nu är detta inte en recension av hans show, så jag ska inte gå in på att analysera det mer än att säga att få saker han har gjort har fått mig att skratta, men detta gjorde faktiskt det.

Mitt förhållande till Henrik Schyffert har som jag sagt förut alltid varit väldigt dåligt. Jag har aldrig förstått hans storhet och hans humor, oavsett om det var Nilecity, Glenn Killing, Parlamentet eller diverse andra humorsaker. Ungefär samma är det med en annan mediapersonlighet, Cia Berg. Under 80-talet fick "Bagen" mig att upptäcka utländsk popmusik och rockvideor och för det borde jag tacka henne, men som programledare är hennes utflippade stil för mycket för mig. Till en början tålde jag inte heller deras gemensamma band tillsammans med producenten Gordon Cyrus, Whales första hits. Enligt "The 90s show" säger Schyffert att han bara var ett ansikte och att Cyrus gjorde ungefär allt.

Därför så var det en väldigt chock när jag hörde att låten "Four big speakers" 1998 var så pass bra som den var. Sommaren 1998 var ingen höjdarsommar vad gällde bra sommarmusik, men Whales låt var en av dom
få undantagen!
Jag köpte hela singeln och kunde konstatera att alla låtar på CD-singeln var höjdare. Därför blev jag riktigt nyfiken på hela plattan "All disco dance must end in broken bones". Jag jobbade vid närradion då och hade en hållpunkt som hette "Veckans platta", där vi presenterade och recenserade en helt ny skiva vi lånade från Skivbutiken och en vecka var skivan just Whales platta. Åter förvånades jag. Det var inget mästerverk, men ändå riktigt bra med flera lysande spår och recensionen blev bra! Långt senare hittade jag skivan igen på en second hand och köpte ett eget exemplar av den och upptäckte att plattan vuxit ännu mer! Visst, Schyffert är ingen musiker och Cia Berg har kanske en av dom mest falskaste röster jag hört efter Håkan Hellström, men detta är faktiskt riktigt bra och röjigt. Det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, som det mesta som kom 1998 var, utan det både öser på och är riktigt snyggt och avslappnande emellanåt. Det är väldigt snyggt producerat och låtar som "Crying at airports" och "Roadkill" är kanonlåtar. "Losing CTRL" är en av dom mer falsksjungande spåren, men samtidigt är musiken tillräckligt rolig och skön. "All disco dance must end in broken bones" är en speciell platta som kanske är 90-tal ut i fingerspetsarna, men som ändå vågar ta ut svängarna och vara skitig och ändå låta snygg och välgjord.

Med tiden så har jag förstås också lärt mig att lyssna på bandets första låtar från debuten "We care", som "Hobo Humpin' Slobo Babe". Henrik Schyffert må se med sneda ögon på sitt gamla band och sitt 90-tal, men jag anser att det kan vara det bästa han och Cia Berg tillfört underhållningsbranschen.

"Four big speakers" la jag ut när jag skrev om låten under en sommarspecial så jag väljer andra singeln "Crying at airports" och "Losing CTRL".



fredag 15 maj 2015

Sigue Sigue Sputnik - Love missile F1-11

Det finns vissa låtar som man bara inte kan få ur huvudet och som man tycker är så cool, fastän den egentligen inte har så mycket att visa upp. Ett exempel på det är denna låt, som jag älskade som liten. Är man 11 år och nyfrälst musiknörd så fastnar man ju ganska omgående för en låt som fullkomligt drunknar i balla ljudeffekter. Paul Hardcastles "19" är ju ett typexempel på det, även om den ändå var betydligt mer välsorterad och snyggare ihopsatt. Men ändå kan jag inte låta bli att gilla engelska Sigue Sigue Sputniks "Love missile F1-11", trots att den egentligen har samma loop som går låten igenom med en tämligen obefintlig vettig melodi och en total överanvändning av explosioner och ljudeffekter. Detta är kanske det mest udda som kommit ur Giorgio Moroders skivstudio, för det är han som ligger bakom produktionen.
Men jag tycker ändå den är en väldigt kul, oförutsägbar, bisarr och osorterad danslåt som helt flippar ut från första tonen, även om jag är medveten om att utan ljudeffekterna skulle låten stå sig rätt slätt.

Sigue Sigue Sputnik är resterna av vad som hände med punkbandet Generation X efter att Billy Idol blev stjärna på egen hand. Tony James hade en fantasi om ett band och samlade ett antal medlemmar och lite kul kuriosa är att han övervägde att fråga Sister Of Mercys Andy Eldridge och Eurythmics Annie Lennox. Och om man tänker på den klädsel som bandet oftast hade, med gigantiska tuppkammar och nätstrumpor för ansiktet så kan man inte låta bli att få intressanta bilder för sitt inre om Annie Lennox hade tackat ja.
Sigue Sigue Sputnik släppte en platta efter denna singel och uppföljaren, den tämligen bleka "21st century boy". Plattan hette "Flaunt it" och jag kan ju säga att jag sällan blivit så besviken efter har jag hört en platta, för den är riktigt dålig, så nöj er med denna klassiker.
Bandet försökte sen att låta Englands discokungar Stock-Aitken & Waterman få lägga sin karaktäristiska produktion om en av deras låtar, "Success", vilket jag inte heller kan tycka kändes så kul, utan snarare som en väldigt obegriplig kombination.
B-sidan på denna singel heter "Hack attack" och är inget annat än en märklig mix av låten, i ett långsammare tempo. Alltså inte att lägga energi på.

Bandet la av 1990, men gjorde ett flertal återkomster de följande 10 åren. Men den här låten skulle ändå göra avtryck av sig. 1987 kom en coverversion av bandet Pop Will Eat Itself, som faktiskt är rätt kul, och 2003 gjorde självaste David Bowie en version av låten och släppte den som andra spår på singeln "New killer star". Ja, också kan man ju också höra den i 80-talshyllningsspelet framför alla, "Grand Theft Auto: Vice City". Så även om jag då, som sagt, har sågat mestadelen av Sigue Sigue Sputniks karriär så kan jag ändå inte låta bli att hylla deras största skapelse, en låt som kanske känns rätt daterad i sin stil, men som jag tycker ändå är en otroligt galen och kul nostalgikick och röjarlåt som var på nåt sätt både typisk och annorlunda sin tid.

söndag 10 maj 2015

Gerry Mulligan - The concert jazz band

Jag är inne i ett jazzstim just nu så jag kände för att skriva om en platta till i cool jazz-genren. Detta är ytterligare en skiva som jag köpte på skivmässan för ett par veckor sen och det var också en av de mest spännande fynden för ett lågt och bra pris.

Barytonsaxofonisten Gerry Mulligan är ju en av dom stora legenderna, som också har spelat massor med gånger i Sverige. Jag hörde honom första gången i radioprogrammet "Be bop spoken here" på 80-talet och även om barytonsaxofon är ett rätt ovanligt instrument som soloinstrument så har han förvaltat det på ett lysande sätt. Hans solospel smeker och avslappnar, samtidigt som hans barytonsaxofon har ett rivande och lite barskt ljud. Men svänget och känslan för lysande cool jazz finns alltid där!

1960 så bildade Gerry Mulligan ett band som skulle ta tillvara på storbandens mäktiga arrangemang, fast med en mindre sättning (hur litet ett 13-mannaband nu kan anses vara). Resultatet blev hans "The Concert Jazz Band", som släppte fem plattor på Verve under 60-talet och som under Norman Grantz ledning åkte på turné under hösten samma år. Med i bandet på denna platta, förutom Mulligan själv, finns namn som tenorsaxofonisten Zoot Sims, trumpetarna Conte Candoli och Don Farrera, trumbonisten
Bob Brookemeyer och trumslagaren Mel Lewis. Den sättningen ändras en del sen till avslutande låten "I'm gonna go fishin'".
Sen tidigare har jag en liveupptagning med bandet från den legendariska klubben Village Vanguard och denna studioplatta, med inspelningar från juli 1960 är riktigt bra! Storband under bopepoken var något som främst var förknippad med Dizzy Gillespie, och att här göra ett stort cool jazz-band för anses som rätt speciellt, men det är ändå en lysande satsning! Det både river i och smäktar på samma gång och Gerry Mulligan är lysande här. Mest sticker inledande spåret "Sweet and slow" ut, en låt som lunkar på som en morgonpromenad till jobbet. Men snart river bandet i i den lysande "Bweebida bobbida", där samspelet mellan Mulligan, Bob Brookmeyer och bassisten Buddy Clark är riktigt bra.
     Min personliga favorit är dock balladen "Manoir des mes reves (Django's castle)" där bandet ackompanjerar Mulligans avkopplande solospel lysande. Ett stycke perfekt stämningsfylld nattmusik!
     Men lyssna gärna också till den lysande versionen av "You took advantage of me", den lika stämningsfyllda balladen "My funny valentine" eller den sköna "Broadway", för att avsluta med det lite udda spåret "I'm gonna go fishin'".

Detta är en riktigt skön och härlig platta som både är mjuk och skön och samtidigt svänger och river i. Bandet spelar lysande ihop och avväxlar varandra träffsäkert och snyggt! Ett band som både vågar sticka ut, men samtidigt levererar klassisk jazz i lätt ny förpackning och där Gerry Mulligan visar åter igen att han är en av dom viktigaste musikerna inom cool jazz!

Två låtar har jag hittat, mitt favoritspår på plattan, Django Reinhardt-kompositionen "Manoir des mes reves (Django's castle)" samt "You took advantage of me".



onsdag 6 maj 2015

Coole Stan Getz i Sverige

I denna speciella artikel så hade jag tänkt att koppla en stor amerikansk världsstjärnas äventyr i Sverige med två singlar och en stenkaka. Vad menar jag nu, kanske en del tänker? Jo, för många jazzälskare är det ju känt att tenorsaxofonisten Stan Getz var en väldigt stor Sverige-vän som spelade här ofta och gärna. Det var dessutom på Lunds lasarett, då han på 50-talet botades för lunginflammation, som han träffade en sjuksyster vid namn Monica Silverskjöld och som senare i mer än 30 år skulle bli hans hustru. Här får vi skilja på Stan Getz privatpersonen och musikern. Förhållandet mellan paret var tydligen inte en dans på röda rosor utan Stan misshandlade både hustrun och barnen Peter och Pamela. Dessutom hade han grava missbruksproblem av allt som gick att få i sig. Enligt Monica Zetterlunds lysande biografi "Hågkomster från ett dåligt minne" så bodde Stan Getz hos henne ett tag och var inte nykter många stunder.

Men som musiker så är Stan Getz en legend och en av dom största jazzmusikerna någonsin. Få kan spela så soft och smäktande på sitt instrument som han och här hade jag tänkt att visa upp några av dom alster som han gav ut med svenska musiker. Min samling med jazz-EPs med Stan Getz är tämligen stor och ett par av dom är riktiga godingar inspelade i Sverige.
Den äldsta av singlarna, "Stan Getz: Swedish All Stars with Bengt Hallberg", är utgiven på Metronome i mars 1951 och innehåller, förutom Stan och Bengt Hallberg (endast 18 år här), musiker som basisten Gunnar Johansson och trumslagaren Kenneth Fagerlund. Denna kvartett-EP är riktigt avkopplande och skön där fyra låtar spelas, "S'cool boy", "Night and day", en helt fantastisk version av "I only have eyes for you" och "Ack, Värmeland du sköna". Här har låten dess rätta titel. När Getz spelar den i USA har den gamla folksången bytt landskap och kallas "Dear old Stockholm". Det här är en helt fantastisk liten EP som lyfter fram Getz i fronten, men där alla fyra spelar som en gjuten enhet och funkar fantastiskt ihop.
Om man byter ut Kenneth Fagerlund mot Anders Burman på trummor, varav den sistnämnde inte kom in i bandet förrän i sista ögonblicket, så får man sättningen på den andra EPn, "Cool Stan in cool Sweden", där
cool är nyckelordet som ska pusha den nya jazzen som blev Stans kännemärke, cool jazz. Denna skiva är en Karusellutgåva av ett par Jazz At The Philharmonic-inspelningar som gavs ut i flera volymer. Tyvärr har jag bara volym ett ännu. Inspelningarna är från 1955, gjorda i Europafilms studio en snöig decemberdag, strax efter att han kommit ut från sjukhuset, nykär och yster för man förmoda. Ändå är det en väldigt lugn och lite trevande Stan här som spelar "Without a song", som är en riktig tillbakalutande låt, samt "Indiana", som sitter väldigt bra och har skönt sväng med lysande pianosolo av Hallberg! Låtarna från denna singel finns också på en hel LP, "Stan Getz in Stockholm", som jag hoppas kunna hitta en dag!

78-varvsskivan är utgiven på Metronom och inspelad åter 1951, i Radiotjänsts studio, och där är Kenneth Fagerlund tillbaka på trummor på ena låten, "Prelude to a kiss" för att på den andra sidans "Night and day" bli ersatt av Jack Norén. Lyssna gärna på den magnifika inledningen i "Prelude to a kiss" där Bengt Hallberg spelar ett långt solo för att sen snyggt växla över till Getz som får fritt spelrum i melodin.
"Night and day" svänger skönt där Getz lyckas förvandla en rätt enformig Cole Porter-melodi till något helt nytt och spännande.

Detta är en trio skivor som visar på amerikanska jazzmusikers fascination av svenska musiker och som ger ett mycket spännande och avkopplande musikaliskt möte mellan två jazzvärldar. Framför allt så visar den upp en saxofonist som brottades med egna problem av olika slag, men som fick utlopp för sitt kunnande i studion med perfekta inspelningar som eftervärlden kan njuta av!

Självklart väljer jag en låt från varje skiva här. Från "Stan Getz: Swedish All Stars with Bengt Hallberg" blir det självklart klassikern, "Ack Värmeland du sköna". Från "Cool Stan in cool Sweden" "Without a song" och från 78-varvsskivan "Prelude to a kiss"!





fredag 1 maj 2015

Carole King - Simple things

Påpassligt nog tyckte jag att det var en bra tidpunkt att skriva om en av skivorna som jag köpte på skivmässan för en vecka sen. Jag är inne i ett 70-talsstim igen så jag tänkte skriva om en av mina nya favoritsångerskor som blommade upp för mig förra året, 2014, Carole King. Innan dess var King en artist jag mest hört talas om och kanske hört en och annan låt, men engagerat mig noll i. Men i maj 2014 fick jag ett infall att köpa en samling med henne och därefter var jag såld, på hennes speciella röst, på hennes melodier och på den lugna och avslappnande musiken!

När man säger Carole King så säger dom flesta plattan "Tapestry" från 1971, en skiva jag inte hittat än. Men jag tycker man inte ska vara rädd att gå utanför dom mest kända tassemarkerna så jag tänkte skriva om en
skiva som jag blev såld på direkt när jag lyssnade på den samtidigt som jag sorterade i singelsamlingen. Det här är en mer bortglömd platta från 1977 som heter "Simple things". Den här skivan har det inte lätt förspänt för sig. Den blev början på Carole Kings dalande i karriären och blev dessutom utnämnd av tidningen Rolling Stone till 1977 års sämsta platta, varför vet jag inte alls, men recensenter har alltid haft en knepig musiksmak.
     "Simple Things" var hennes första platta under sitt nya kontrakt med Capitol och hon samarbetade här med Rick Evers, som är medkompositör till dom flesta låtarna samt även på uppföljarplattan "Welcome home", där han också förekommer på skivomslaget. Snart skulle dom båda gifta sig, men efter bara ett år skiljde dom sig efter att Evers misshandlat henne och Evers dog sen av en överdos kokain.

"Simple things" har inte dom mest lättillgängliga melodierna så därför kan plattan ibland ta lite tid att fastna förvissa, men jag fastnade direkt för King och Norm Kinneys mjuka, lätta och avslappnande vispop-produktion, samt för dom riktigt fina melodierna som Carole King framför som bara hon kan. Singlarna "Hard rock café" och titelspåret "Simple things" är riktigt bra låtar, där "Hard rock cafés" glada och lite blueslatinoaktiga melodi sticker ut från resten av plattan. Men min favorit är den lite vemodiga "Time alone", om hennes önskan om lite tid ensam med sin man. Låten efter, den lite gospelinfluerade "God only knows", en låt på över sex minuter, är också väl värd ett öra och är riktigt snygg, där man med små medel lyckas skapa en minimal gospelkänsla, men ändå tillräckligt för att man ska känna av den.
"Simple things" är en platta att relaxa och softa till och hennes texter är välgjorda och väldigt snygga! Tyvärr så tyckte inte en stor av skivköparna det samma då. Plattan blev den första av hennes plattor att inte nå amerikanska albumlistans top 10 och singlarna floppade grovt. Men som alla vet så är jag en sån som gärna upptäcker gravt underskattade saker i den musikaliska världen! Den här skivan är en bortglömd 70-talshöjdare, som visade på en artist som var lysande i sin genre och som skrev unika melodier som smälte!
Än idag är den 73-åriga Carole King aktuell, i form av musikalen om henne, "Beautiful: The carole King musical", som ännu går. Hennes senaste låt släpptes 2013 och heter "I believe in loving you" och är en klassisk King-låt, även om hennes nu rätt gamla röst inte riktigt håller hela tiden. Men hennes känsla för melodier håller, vilket hennes långa och njutbara karriär är ett bevis på.

Två låtar blir det, dom båda singlarna, "Hard rock café", och det är faktiskt den officiella videon för låten, men just den är riktigt dålig. Men låten är desto bättre som tur är!
Dessutom titelspåret "Simple things", där jag inte hittat vare sig en video eller liveupptagning, men det går ju att njuta av låten och den fantastiska orkestreringen i den! Lyssna och njut!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...