expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 28 augusti 2015

Tillägg till "Vad gillar jag" i menyraden!

För information så kan jag meddela att jag har ändrat lite i texten om vad jag samlar på, den som i menyraden kallas "Vad gillar jag". Sen jag skrev originaltexten för flera år sen så har musikgenrer tillkommit i mitt samlande. Jag har alltså nu lagt till 70-talet längst ner i texten som en komplettering, så den som vill läsa nogrannare om mitt samlande av 70-talsskivor kan klicka där och läsa.

tisdag 25 augusti 2015

Garbage - Version 2.0

Det kändes som om det var dags för 90-talet igen och ett band som jag upptäckte relativt sent, vilket inte är ovanligt när det gäller mig. När jag hörde Garbage och sångerskan Shirley Manson för första gången 1996 så tyckte jag inte det var dåligt, men låtar som "Only happy when it rains", "Stupid girl" och "Queer" var lite ointressanta i mina ögon då och mina indieöron var fastnaglade på Suede och Oasis som jag då precis upptäckt. Men sakta växte bandet och när "Push it" kom 1998 så föll jag direkt. Detta var ju en lysande låt med en mästerlik produktion och en melodi som satt som ett knytnävsslag! Sakta lyssnade jag in mig på ovan nämnda låtar också och insåg att detta var ett skönt band som gick sina egna  vägar, men samtidigt gjorde det mesta så rätt. Shirley Mansons röst är riktigt bra, lite deprimerande och ledsen, men ändå förförisk, skön och avkopplande.
     Andra singeln, "I think i'm paranoid", var i mina ögon ännu starkare och med en refräng som jag tycker är minst sagt lysande och skön! Jag köpte plattan "Version 2.0" alltså därefter, jag tror det var på Skivbutiken 1999. P3 sände dessutom en konsert med Garbage i "P3 Live" som jag bandade och vevade ofta!
     Senare på sommaren åkte jag på ett läger på Borgholm på Öland och hade skivan med i en liten CD-väska tillsammans med min bärbara CD-spelare och lyssnade på plattan på tåget på väg ner. Men vid ett tillfälle när jag hängt ifrån mig CD-väskan så norpade någon den, med spelare, skivor och allt. Väskan innehöll allt från Oasis då nya "Be here now", Pontus & Amerikanernas senaste platta "Kasino" och Legacy Of Sounds debut-platta, samt då Garbage "Version 2.0". Att påstå att jag var sur var milt uttryckt och jag fick spendera flera år med att köpa igen alla skivor. Detta är alltså en senare second hand-köpt version, köpt på Fyndlagret för ett flertal år sen.

Här är jag medveten om att åsikterna går isär om denna platta. Många föredrar den självbetitlade debuten och anser att "Version 2.0" är för kommersiell och jag erkänner, "Garbage" är bra, riktigt bra. Men jag är
ändå enormt svag för den lite tillbakalutade, men ändå grymt sköna och häftiga 90-talsrocklarmet! Shirley Mansons texter är mörkare vilket kompletterar ljudbilden och melodierna bra och passar Mansons röst ännu bättre. Det är aldrig tråkigt utan plattan är lite som en karusell hela tiden, med undantag från den härliga och bombastiska balladen "Medication"! De första singlarna har jag nämnt som två av mina favoriter, inledande"Temptations waits" är annan stor favorit med en kanonrefräng! Sen är det rena eurodiscotrummorna som drar igång på några småställen, men jag är väldigt svag för kombinationen av att blanda dansmusik och rockiga gitarrer om det görs på ett snyggt sätt. Plattan röjer ändå mer än flera andra rockiga 90-talsplattor och även om man tagit i när det gäller produktionen så är detta ljuv musik i mina öron som både smeker och röjer på samma gång.

Hela sex singlar släpptes från plattan, förutom ovan nämnda två också, "Special", "When i grow up", "The trick is to keep breathing" och avslutande "You look so fine", vilket inte var så vanligt under 90-talet, om man inte spelade i pojkband möjligen.
     Sen går jag mot strömmen ännu mer och säger att Garbage James Bond-låt som kom 1999, "The world is not enough", är en av dom mest tragiskt bortglömda Bondlåtarna i modern tid!

Bandets popularitet dog ut sen och bandets platta "Beautiful Garbage" med låtar som "Androgyny" och "Cherry lips" passerade i alla fall mig lite obemärkt. Däremot lyckades jag köpa bandets senaste platta, "Not your kind of people" och kunde konstatera att plattan är helt OK och bandet är tillbaka! Garbage var ett säreget band under 90-talet som gjorde skön indierockmusik som lyckades både kännas avkopplande och röjig på samma gång. Med en rätt passande sångerska och lysande produktion och ljudbild så var dom en frisk fläkt för mig i det annars rätt sorgliga 90-talets slut!

Två låtar från plattan blir det, "I think i'm paranoid" och "Temptation waits"!



onsdag 19 augusti 2015

Blue Pearl - (Can you) Feel the passion

Jag hade tänkt att runda av sommarserien om one-hit-wonder-artister som var värda ett bättre öde på listorna, även om jag på intet sätt kommer sluta skriva om dessa artister. Det kommer förstås att dyka upp fler med tiden, var så säker. Men när nu sommaren närmar sig sitt slut, vilket känns fånigt att säga med tanke på det underbara väder som plötsligt lagt sig över landet, så är det dags att ändå göra en paus i själva serien. Det hade jag tänkt att göra med ett band som var en mindre del av den engelska housemusiken på 90-talets början. Lyssnar man på den här låten så ligger dom inte långt ifrån trance och rave, men deras mest kända låt var ändå mer klubbhouse än techno. Gruppen i fråga är Blue Pearl och när man säger deras namn så säger alla unisont "Naked in the rain" från 1990. Den låten, hämtad från ett eminent album, som jag kanske skriver om en dag, betitlad "Naked", är en spännande, hypnotisk och suggestiv dansklassiker som spelas alldeles för sällan.

Blue Pearl var amerikanska sångerskan Durga McBroom och engelske musikern Youth (Martin Glover). Båda var inga duvungar i branschen. McBroom hade varit körsångerska åt Pink Floyd (vilket David Gilmour och Richard Wright gengäldade med att hjälpa till på en del spår på "Naked") och Youth har förekommit en gång tidigare i Skivguiden, som en del av 80-talsbandet Brilliant tillsammans med KLFs Jimmy Couty och June Montana.
Durga McBroom har en väldigt spännande, kraftig, djup och sensuell sångröst som förför på dansgolvet till den mäktiga produktionen. Men tyvärr blev "Naked in the rain" bandets enda riktiga hit och "Naked" nådde blygsamma plats 58 på englandslistan. Väldigt tråkigt för det är en väldigt spännande och skön platta. Uppföljarsingeln "Little brother", till exempel, är att rekommendera.

Därefter kom ett antal singlar, men inga fler album. En singel som jag tycker är en av deras skönaste är en låt från 1991 som får räknas som den som närmast räknas som en hit efter mastodontsuccén "Naked in the rain", "(Can you) Feel the passion", men den nådde ändå bara plats 14 i England och ingenstans i övriga Europa. Amerikanarna hade bättre koll dock och dansade så mycket till den att den trots allt blev etta på deras danslista. "(Can you) Feel the passion" är en hypnotisk danskaskad med en matande, häftig och skön ljudbild och Durga McBroom som ömsom viskar och ömsom använder sin kraftiga röst i en häftig refräng. Låten kan alltså räknas som en tidig och lättsammare form av rave och techno, men ändå med en liten stänk av soul-house i kanterna. En sak är säker, det är svårt att sitta still när man hör låtens grymma produktion och McBrooms röst! Om man också tänker på Youths tidigare samarbete med Jimmy Couty så kan man inte låta bli att tänka lite på KLF när man hör låten.
B-sidan på singeln är också kul, även om man inte minns den så mycket efter att pickupen lämnat skivan. Det är en svävande instrumental danslåt med titeln "I'm on to you" som är trogen sin tid!

Jag kommer nog att skriva om "Naked" i en senare artikel så jag ska väl inte orda så mycket nu om bandets framtida öden och äventyr ännu, men jag kan ju också rekommendera en annan dansant sen singel med bandet som inte alls lyckades, "Mother dawn"! Blue Pearl var ett band som hade det som krävdes för att bli kvar i toppen under 90-talets brittiska houseera, och kanske längre, sköna melodier, grym produktion och en kanonhäftig sångerska, men som ändå drunknade i den stora enda hiten dom hade. Därför är det mig en glädje att kunna återuppliva den häftiga "(Can you) Feel the passion.

måndag 10 augusti 2015

Jimmy Smith - Fourmost

Om någon skulle fråga mig vilken artist jag har flest skivor med så tror jag att mitt svar ändå blir Jimmy Smith. Eftersom jag har gjort en förhoppning om att hitta minst en Jimmy Smith-skiva per år och hållit det löftet i snart 10 år så har min samling numera kommit upp i totalt, CD och LP, 16-17 stycken plus två vinylsinglar. Årets kvot är redan fylld i och med att jag fick en helt gratis i pris vid en tävling på Vinyl Communityn på Youtube (klicka på "Stafrins Skivguide på Youtube" längst upp). Därför är det förstås helt befogat att skriva om ännu en favorit ur min samling av plattor med denne gud av organister. Jag skrev ju om "Jimmy Smith in Hamburg live" för sex år sen och sen dess har jag velat skriva om denna helt underbara liveplatta.

Jag har även nämnt den här plattan för sex år sen när jag hittade den i Stockholm och jag skrev om det besöket. I samband med mitt första besök på den fantastiska jazzskivaffären i Stockholm, "Andra Jazz", 2009 så hittade jag en kanonfin LP med Smith betitlad "Fourmost", som är inspelad live på klubben Fat
Tuesday's i New York 1990 och utgiven på det legendariska skivbolaget Milestone. Tillsammans med sina klassiska följslagare, tenorsaxofonisen Stanley Turrentine, gitarristen Kenny Burrell och trumslagaren Grady Tate, så bjuder han på en höjdarkonsert med en publik som är helt med på noterna. Dessutom är det hela konserten oklippt, inte nertonat mellan låtarna som flera liveinspelningar respektlöst kan vara ibland.
     Bandet spelar fantastiskt ihop och både Kenny Burrell och Jimmy Smith är i högform. Lyssna bara på den fantastiska Ellington-kompositionen "Main stem", där samarbetet mellan Smith och Turrentine är underbart och både Burrell och Smith bjuder på fantastiska solon i en av dom svängigaste versioner av Gershwins "Summertime" jag hört. På tal om samspel, alla musikerna lyckas på ett föredömligt sätt följas åt klockrent i Duke Ellingtons "Things ain't what they used to be" och lyssna gärna till Jimmy Smith enormt riviga inledning som helt tar dig med storm!
     En annan höjdpunkt är "My funny Valentine" där Grady Tate sjunger riktigt bra och låten är riktigt stämningsfull! Också naturligtvis den galanta inledningen, den sköna Jimmy Smith-originalet "Midnight special".

Detta är en liveplatta som ger publiken vad den vill ha och mer där till, både den på plats och oss vid grammofonen. Den både svänger och inger en skön stämning och musikerna är på topp, och framför allt är det Jimmy som flyger fram över orgeltangenterna! Så det är bara att vrida upp volymen, blunda och föreställa dig att du sitter längst fram vid scenen och bara njuter! För att förstärka känslan ännu mer så har jag äntligen hittat ett smakprov i form av den bluesiga inledande "Midnight special".

tisdag 4 augusti 2015

Pepsie & Shirlie - Someday

Jag tar ännu en artist i serien "värd mer än sin enda hit" och ännu en från 80-talet. Pepsie & Shirlie, Helen "Pepsie" DeMacque och Shirlie Holliman började som körtjejer hos Wham och som många andra som stod bakom de stora stjärnorna så drömde även dom att få själva stå i strålkastarljuset. Många lyckas inte alls medan andra har tur att hamna med rätt personer i skivstudion och tjejerna tillhör nog kategori två, för redan direkt så blev dom producerade av en av 80-talssoul-discons stora i England, Phil Fearon. Debutsingeln "Heartache" blev plötsligt tvåa i England och på amerikanska danslistan, samt femma på Tracks, helt välförtjänt för "Heartache" är en kanonbra danslåt från 80-talet med elements från både soul och disco. Förövrigt så rekommenderas hela deras album "All right now" väldigt varmt och det är inte alls omöjligt att jag skriver om hela den plattan så småningom! Därför föredrar jag nu att röra mig vidare, bort från bandets succéperiod.
     För det tog tjejerna hela fyra år att producera nya plattan, där Shirlie hann gifta sig med en av Kemp-bröderna i Spandau Ballet. "Heartache" var nu en rätt bortglömd hit och man fick mer eller mindre börja om från noll, även om producenten här var än mer välkänd än Phil Fearon. George Michael tackade för deras sånginsats under Wham-dagarna med att skriva och producera bandets enda riktiga singel från andra plattan "Change", "Someday", en låt och platta som passerade fullständigt obemärkt förbi.

Det är då just den singeln jag vill lyfta fram här, "Someday". Nu har man då en av världens mest kända artister som låtens upphovsmakare, men ändå så är "Someday" en fullkomligt oförtjänt bortglömd pärla med största delen ståendes i soulmusiken men med mycket av den brittiska dansmusiken från det tidiga 90-talet i kanterna! Produktionen är cool och funkig och någonstans hörs det att George Michael har ett finger med i låten, även om den också är mer soul än vad han brukar göra normalt.
     Jag har alltid gillat tjejernas röster och deras förmåga att sjunga tillsammans, inte minst i "Heartache". Dom samarbetar väldigt bra ihop i det mesta de gör!
     B-sidan "Everything" är en låt i mer brittisk skön housetempo som tjejerna gjord själva med producenten Glenn Skinner och som finns på den andra plattan "Change". En riktigt bra B-sida som får mig att riktigt längta till att hitta den plattan en dag!

När nu platta två floppade så la tjejerna av med musiken och har sen dess uppträtt sporadiskt. Tråkigt för en duo som både hade tur med samarbetspartners, men också en hel del talang som inte skivköparna tog till sig tillräckligt! Pepsie & Shirlie var bra sångerskor som gjorde bra popmusik med galanta 80- och 90-talsproduktioner som än idag känns piggt och häftigt! Men mer om dom senare när jag skriver om plattan.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...