expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 25 september 2015

Pontus & Amerikanerna - Kasino

Det finns ett svenskt band som jag alltid haft ett väldigt gott öga till, Pontus & Amerikanerna. OK, kanske inte ALLTID. Jag gillade faktiskt inte "Min bror och jag" när den kom 1990, men jag lärde mig gilla den med tiden. Men låtar som "En blå dag", "Kapten sol", "Godmorgon Columbus" och "Elvis & Astronauter" är svensk pop när den är som bäst och mest lysande. Deras texter är underbart galna, melodierna är lättsamma och enormt charmiga och ljudbilden är häftig! Dessutom har dom Pontus Holmgrens lite säregna och lite pojkaktiga röst som jag alltid gillat. Bandet var udda på alla sätt och viss och på något sätt rätt jordnära. Pontus var popnörden, Lars-Yngve "Wasa" Johansson var film- och TV-spelsnörden med slängkappa och Peter Nilsson han som inte syntes lika mycket.
     När jag så ska skriva om en platta med detta band så kanske valet framstår som väldigt udda. Men jag lär skriva om deras mer säljande alster från 1990-1991 också i framtiden, lita på det. Men jag vill också lyfta fram skivor som förtjänar ett bättre öde. Jag står för det faktum att Pontus Holmgren och Peter Nilssons duo platta, efter att Wasa valt att gå till ett annat 90-talsband med en viss glimt, Big Money, "Pontus & Peter" är en GRYMT underskattad pärla! Är inte "Tonårshjärta" en av dom mest lysande och bortglömda låtarna under 90-talet?

Jag har då nu valt att lyfta fram bandets comeback från 1998. När detta år pågick så hade bandet nästan helt glömts bort och borde normalt ha lika stor chans att bli stor igen som en isbjörn att klara sig i Sahara. Därför fick jag en smärre chock när jag hörde comebacklåten "Innan sommaren tar slut", som var en av det årets allra bästa låtar. Jag minns att jag satt på ett tåg till Ljungsbro och hörde på Sommartoppen på radio då låten
testades. Det var ett otroligt driv i låten och en text som bara andades sommar. Och den allra största sensationen, den lyckades så bra att den till och med tog sig in på 6:e plats på listan!
     Därefter bar det till affären Skivbutiken och jag köpte hela plattan "Kasino".  Den plattan slog faktiskt knock på mig direkt när jag hörde på den. I en tid då pojk- och tjejbanden och danskpopen tagit över, och svensk musik på listorna var lika med journalisternas gunstlingar Kent och Eagle-Eye Cherry, så var detta härlig och lysande genuin svensk pop, varken mer eller mindre. Som synes så hade jag inte sånt stort förtroende för musikbranschen av årgång 1998, men det var något roligare än vad det är idag i alla fall, vilket dock inte säger så mycket...
     Det intressanta är att den normalt svårflörtade gossen ruda på Aftonbladet då, recensenten Per Bjurman, inte kunde motstå det och gav plattan tre plus av fem i betyg. Jag vet inte hur många gånger jag vevade "Kasino" det året och våren 1999 innan skivan (precis som Garbage som jag skrev om förut), tillsammans med min skivväska med portabel CD-spelare, blev stulen på tåget mot Borgholm under sommaren 1999. Alltså fick jag köpa tillbaka den, vilket gjordes på en second hand jag inte minns nu.

"Kasino" är alltså svensk pop i dess ädlaste form. Bandets har tagit en lite tuffare stil till sina låtar och blandat upp det med sina lättsmälta popkarameller och finurliga texter. Titelspåret är en riktig laid back, snygg och cool låt i moll om vad som händer när speldjävulen tar över en. Man kan inte annat än älska det lilla pianoklinket mitt i refrängen och stämningen i låten.
     Den låten föregås av den röjiga och sköna "Huset vi byggt". Inledande "Blomma vid min sida" är också en riktigt skön pärla, liksom "Buss till himlen". Skivan är otroligt välspelad och snyggt producerad och Pontus Holmgrens röst är intakt!

Tyvärr blev detta bandets sista platta och medlemmarna försvann in i glömskan, med undantag från Lars-Yngve "Wasa" Johansson som synts som regissör av teater och film en del. Men överraskande nog så har Pontus & Amerikanerna gjort en mindre comeback 2014, i och med att man spelade in en ny version av Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne" till dennes hyllnings platta "För kärlekens skull - svenska artister hyllar Ted Gärdestad". Kan man hoppas därmed att detta är början till något större...? Svensk musik av idag skulle behöva lite lättsmält och charmig pop som sätter ett leende från öra till öra och som sitter som ett slag i magen.

Två spår från denna platta har jag hittat, båda i form av liveframträdanden från TV-programmet "Go'kväll", dels "Innan sommaren tar slut" och dels "Blomma vid min sida".



fredag 18 september 2015

Scooter - Call me mañana

Ibland kan en rätt använd lånad låt rädda en hel låt. En låt som Coolios "Gangstas paradice" hade inte varit i närheten så bra om man inte hade norpat hela melodin från Stevie Wonders "Past time paradice". Men tack var det är den idag ett klassiskt 90-talsörhänge i en genre jag normalt inte engagerar mig i alls. Det samma får sägas om tyska Scooter, som är ett band som har gjort en del riktigt bra låtar, men det brukar gå några år mellan varje bra låt. Jag som då normalt är ett stort fan av eurodiscomusiken har lite svårt för rapparen H.P Baxxters totala okontrollerande skrikande rakt ut åtföljt av löjligt pitchade sångröster som sjunger en uselt snodd refräng.
Men visst, "Fire" var en lysande sommarlåt, "Fasterharderscooter" röjer på bra och dom har gjort ett par låtar nu i modern tid som är riktigt bra, med titlar som "The sound above my hair" och "Imaginary battle".

Dessutom kan jag inte låta bli att som eurodiscofan i 2010-talet att ha en viss respekt för Scooter, även om deras låtkatalog är fylld av mindre bra alster. Euroband har sen 90-talet kommit och gått och dom har ändrat musikstilar, vilket har blivit deras kommersiella fall oftast. Men Scooter har alltid stått där stolt med sin eurotechno och gjort så i över 20 år, genom trender och stilförändringar i branschen, och dom lyckas ändå sälja och vara en av de största i sin genre. För mig förtjänar det någon sorts respekt, även om jag inte lyssnar på 80 % av deras låtar!

Min absoluta favorit är då "Call me mañana", en låt som är en höjdare mycket tack vare lånandet av en riktigt bra låt som melodi, technoikonernas technoikon, L.A Styles "James Brown is dead". 1991 kom denna klassiska danslåt och var både uppkäftig och stark med sin marcherande technodriv.
När "Call me mañana" kom 1999 så blev jag glatt överraskad från början, eftersom H.P Baxxter för en gångs skull inte skrek utan kontroll utan rappade i takt. Produktionen är häftig och lysande och låten bara matar på i fullt tempo. Det är en låt som inte är till för finsmakare eller grammisjuryar utan det är bara att luta sig tillbaka, lämna hjärnan utanför och vrida på. Jag minns ännu bussresorna till och från hemmet i 90-talets sista skälvande månader, då man satt tillbakalutad i sätet och bara vred på högsta volym på den bärbara CD-spelaren:
"...SO CALL ME MANAÑAAAAAAAAAA!!!!!"
Do-Do-Do-Do-Do-Do-Do-Do! Dunk! Dunk Dunk!
Scooter har alltså lyckats göra en handfull bra låtar efter det, men frågan är om någon av deras låtar kommer att vara fullt så lysande och skön som "Call me mañana".

tisdag 15 september 2015

Peaches & Herb - 2 hot

Jag kände för en resa in i den amerikanska 70-talssoulen igen! Den här skivan har jag nämnt som hastigast, under min text om min resa till Gävle förra sommaren. Skivan är nämligen köpt där, på second hand-butiken Redo och var då ett blint köp där jag inte hade en susning om vilka Peaches & Herb var. Det visade sig att instinkten sa mig rätt! Denna platta från 1978 är en riktig skön och svalkande soulupplevelse.

Själva bandet, Peaches & Herb, bildades redan 1968 och höll på att helt försvinna två år senare, då Herb, den manlige sångaren i duon, Herb Fame, valde att satsa på att bli polis i Washington istället. Peaches då hette Francine Hurd Barker, och "Peaches" var ett smeknamn hon haft sen barn.
1976 så valde Herb Fame att satsa på sitt band igen och valde Linda Greene som den nya Peaches, vilket
blev den mest kända konstellationen med det namnet. Peaches & Herb gör smäktande och dansant soul som har mycket stänk av romantik då paret sjunger oerhört bra ihop på ett kärleksfullt sätt. Denna deras fjärde album, "2 hot", har en sockersöt lyster, men med en funkig discokula under och det är oerhört snyggt gjort! Framför allt gillar jag balladen och hiten "Reunited" starkt där paret sjunger väldigt bra ihop! Dessutom kan man inte annat än älska "Four's a traffic jam", både för den eleganta titeln, men också för den underbara och känslosamma pratsekvensen i inledningen!
Men allt är alltså inte bara sockersött här utan låtar som "All your love (give it here)" är häftig funkkaskad och i inledande "We've got love", med sin starka refräng, så åker discokulan fram.

Detta är en riktig fröjd för öra och sinne. Den både svänger, river och smeker och duon sjunger fantastiskt tight och bra tillsammans med Herb Fames lite falsettliknande röst och den mer förföriska rösten hos Linda Greene. Dock splittrades den här duon 1983 då Herb beslutade sig för att återvänta till polisen och sen dess har han använt sig av idel "Peaches" därefter. Linda Greene gjorde tre gospelplattor innan hon lämnade branschen.

Men ibland så är det tillfälligheternas spel. På samma sätt som förra året, då jag hittade Peaches & Herb på en second hand en sommardag i en mellansvensk stad, Gävle, så lyckades jag hitta en till med samma grupp under en ny tripp till en mellansvensk stad denna sommar, i detta fall Hudiksvall. I detta fall var det uppföljaren till den här, "Twice the fire" från 1979, men till min besvikelse så är den inte ens i närheten vad gäller melodier och produktion utan är en väldigt trist och intetsägande platta. Därför rekommenderas den här varmt i första hand, för den lyckas kombinera det mesta som man behöver för en skön och avkopplande musikstund i den slickade och mjuka 70-talssoulen! Men vem vet, åker jag till en ny mellansvensk stad till nästa sommar kanske en till platta med duon dyker upp i en skivback...

Jag kan inte låta bli att bjuda på tre låtar från den här plattan, dels hiten "Reunited" och dels den funkiga "All your live (give it here)", men jag vill gärna få med den relaxande balladen "Four's a traffic jam" också.





onsdag 9 september 2015

Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) - Tesla Girls

Vissa frågor som låtar skapar kan göra en människa galen om man inte får reda på det. Idag kan man då googla dessa frågor och kanske få svar på dom och jag kan meddela att jag äntligen är på väg att lösa mysteriet med ett ord som jag aldrig fattat sen jag hörde det första gången 1995, "Tesla girls". Självklart är det O.M.Ds låt (Orchestral Manouvers In The Dark) som har skapat frågan: Vad är en teslaflicka egentligen? Hur ser en sån ut?

Låten "Tesla girls" finns på O.M.Ds platta "Junk culture" från 1984, en helt OK synthplatta från tiden då engelsk synthpop var det bästa som fanns! Jag hörde låten första gången när jag, som aldrig hörde låten under 80-talet eftersom jag inte blivit popnörd än 1984 och låten aldrig spelades därefter i radio, lånade en O.M.D-samling 1995 av en tjejkompis när jag gick på Härnösands folkhögskola. När jag på mitt internatrum hörde denna låt så föll jag direkt. Det var en pigg, glad och smittande synthpop-pärla som var enormt snyggt gjord och som gnagde sig in i huvudet som en godartad bacill. Varför den här låten inte blev en större hit än den blev är för mig en annan av livets stora frågor, som jag dock aldrig lär kunna googla på.

Låten skapade dock en hel del kontroverser eftersom låtens video av medierna stämplades som sexistisk, vilket är intressant med tanke på att Samantha Fox och Sabrina ännu inte släppt plattor och alla tjejerna i videon är påklädda. Dock hade O.M.D press på sig av sitt skivbolag Virgin att nå den amerikanska marknaden och skapa videor som amerikanska artister gjorde. Därför fick sångaren Andy McClusky idén om att amerikanska videor handlade om att visa upp attraktiva sexiga unga fotomodeller som poserade framför kameran. Som sagt så lyckades inte kuppen riktigt och Virgin la sig aldrig mer i skapandet av O.M.Ds videor.

Live-B-sidor är alltid kul och välkomna, så även denna gång. Vänder man på "Tesla girls" så får man en version av deras då ett år gamla hit "Telegraph", live från Hammersmith Odeon i London 1983.

Vad är då en teslaflicka? Jo, Nikola Tesla var en serbisk-amerikansk uppfinnare som bland annat blev känd för sina upptäkter inom elektromagnetism och en "Tesla girl" skulle alltså vara en tjej som är elektromagnetiskt tilldragande. Jag kan ärligen säga att DET hade jag aldrig listat ut själv...no, no, no!

lördag 5 september 2015

Staffan Percy - Elva visor

För ett par år sen skrev jag en artikel om en av absoluta favoriter bland vissångare, en artikel som tyvärr försvann av misstag när jag städade bland etiketterna. Då skrev jag om Staffan Percys singel "Drömmens skepp" och någon dag ska jag skriva om den artikeln, för denne visgigants största och mäktigaste låt förtjänar självklart en plats här. Men för ett bra tag sen upptäckte jag att Staffan Percy, eller Sjögren som han egentligen är född till, har så otroligt många fler fantastiska plattor och låtar att luta sig tillbaka på. Därför så ska jag också skriva om en hel LP med honom.



Staffan Percy är en fantastisk vissångare vars röst är både trovärdig, livfull och mogen. Han skriver otroligt vackra och djupa texter och vågar ta ut svängarna i melodierna och skapa något helt nytt. Det märks bland annat på inledande låten på den här skivan, "Elva visor" från 1976, "Än brinner var våg (det mörknar)" som bryter lite från den normala vistraditionen och vågar blanda en nypa schlager i kanterna på melodin. Men den här plattan innehåller också en hel del egna versioner av kända klassiska visor av våra främsta skalder, allt ackompanjerat och arrangerat av Ricke Löw, en bortglömd orkesterledare som främst är känd som ledaren av orkestern bakom "Carl Anton på Vita Bergen".

Här finns då allt från Nils Ferlins "Får jag lämna några blommor" och "En valsmelodi", Alf Hambes "Visa i Molom", Mats Paulsons "Visa vid vindens ängar", Bellmans båda "Märk hur vår skugga" (i en riktigt udda
version som låter som ett helt begravningståg) och "Nå skruva fiolen" och en lysande version av Olle Adolphson och Beppe Wolgers "Mitt eget land". Jag älskar också den vintriga Stockholmsbeskrivningen i Percys egen låt "Vintersol över Nybroplan".
Detta är en väldigt vacker, lättlyssnad och avkopplande visplatta med visor som är alldeles perfekt för den sommar vi nu lämnar bakom oss! Ricke Löws orkester här är lätt, smekfull och väldigt avkopplande och passar bra till Percys röst! En fläkt av det gamla Sverige fläktar här på ett härligt och fräscht sätt där egna och traditionella visor på ett eget sätt passar perfekt ihop!

Staffan Percy har hunnit bli 69 år och för två år sen dök en reklamfilm upp på Youtube upp där Percy annonserade att han gav ut en ny singel betitlad "Känn dig blåst", en låt jag inte lyckats höra ännu i sin helhet. Så framtill dess så njuter jag gärna av hans klassiska visor, som denna version av "Mitt eget land".

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...