Oasis - (What's the story) Morning glory

Jag är inne i ett brittiskt 90-talsstim just nu och det här är en viktig skiva egentligen för mig. Det var en av de plattor som bryskt kastade in mig i 90-talet efter att jag spenderade halva decenniet till att lyssna mesta dels på jazz och 80-tal. Det är klart att jag gillade 90-talshits och hade favoriter, men det var en av de plattor som fick mig att på allvar öppna ögonen för vad som gällde inom musiken under detta decennium.

Jag har berättat förut att jag inte alls gillade britpopen till en början och Oasis, som höjdes som hjältar i skyarna av Per Bjurman och de andra låtsasexperterna, såg jag som grav överskattade. Skitig engelsk flumrock för Hultsfredsfestivalen?! Nä, varför skulle jag bry mig? Men en tjejkompis på Härnösands folkhögskola, där jag gick 1995, spelade upp en del låtar från Oasis aktuella "(What's the story) Morning glory" och hela min värld ändrades. Detta var ju lysande, röjig och skön engelsk rock!
     Sen dess har mitt intresse för Oasis stått sig genom åren, och även om deras sista plattor melodimässigt inte riktigt når upp till mästerverken på 90-talet så skulle jag ändå vilja säga att de höll hög musikalisk kvalitet hela tiden!
     Nu kan man förledas att tro att jag sprang som en skållad hund ner till skivaffären... förlåt Åhléns, för Härnösand saknade helt skivaffär då, och köpte plattan, men jag nöjde mig då att kopiera skivan på kassett och lyssnade på den flitigt. Jag köpte detta exemplar för inte allt för länge sen på second hand.

Inspelningen av den här plattan gick inte direkt spikrakt, vilket inte var helt oväntat när det gällde bröderna Gallagher. Liam och Noel Gallagher kom ihop sig både om vem som skulle leadsjunga

på "Wonderwall" och "Don't look back in anger" samt Liams sånginsatser i "Champagne supernova". När Noel skulle sjunga sin del av låten gick Liam på puben istället och återkom med en stor hord människor i släptåg samt producenten för ett konkurrerande band, Cable. Detta gjorde Noel förbannad och bröderna hamnade i slagsmål. Det var alltså inte bara Fleetwood Mac ("Rumours") som hade stora privata problem med inspelningen av sina plattor, men att läsa om Oasis äventyr i skivstudion är ett kapitel för sig.

Fortfarande, mer än 20 år efter plattans utkomst så känns den otroligt fräsch och häftig, som att åter besöka en gammal vän. Om man jämför med succéföregångaren, "Definately maybe", så är den här lite mer strukturerad och pampigare med stråkar här och var och personligen, även om jag gillar "Definately maybe" väldigt mycket också, så gör det att plattan får en mer skönare stämning och mjukare ljudbild. "Wonderwall" har väl de flesta hört, men den är en klassiker som på sin tid lyfte fram en helt ny bild av Oasis!
     Annars är singlarna mästerverk och jag tycker ännu att både "Don't look back in anger" och "Some might say" är två av 90-talets stora klassiker! En annan låt jag är svag för är "Hey now" som är otroligt snygg och underbart spelad! Hatten av också för en otroligt kul och bra text i "She´s electric" som tar upp om kärlekens vånda på ett speciellt sätt!

"(What's the story) Morning glory" andas engelsk musik ut i fingerspetsarna, det är röjigt, lite skitigt och samtidigt väldigt snyggt och vackert. Liam Galleghers energi när han sjunger gillar jag skarpt och kombinerat med Noels låtar så är detta ett av 90-talets mest kompletta album.

Jag har valt två videor från plattan, klassikern "Don't look back in anger" och "She´s electric", som inte har en egen musikvideo då det är ett albumspår.

Electronic - Forbidden city

För två dar sen skrev jag om Electronics möte med Pet Shop Boys i "Disappointed" från 1992, ett möte som på intet sätt har något gemensamt med namnet på låten. Jag lovade då att jag skulle tämligen omgående skriva om en till Electronic-singel i en helt annan stil. Året här är 1996 och jag sänder radio i Sundsvalls närradio och en gång i veckan får vi låna en skiva från Skivbutiken och recensera den i direktsändning, vilket jag då gör varje vecka. Denna vecka får jag Electronics nya platta "Raise the pressure" i handen och sätter mig och lyssnar spänt på den. Borta är syntharna från "Disappointed" och plattan är, med några undantag, mer i stilen gitarrbaserad indiepop, men trots att jag älskade bandets tidigare verk så blir jag glatt överraskad av hur lysande plattan är. Jag har alltid gillat Bernard Sumners röst och de eleganta popmattorna är riktigt bra!

Framför allt så är en av singlarna min absoluta favorit, låten "Forbidden city", som även den har celebert besök i form av Kraftwerks Karl Bartos som har varit med och skrivit låten. Jag kommer inte ihåg var jag köpte den här singeln, men eftersom plattan och låtarna av någon konstig anledning aldrig slog i Sverige så var den inte lätt att hitta. Men låten är en otroligt snyggt producerad och tillbakalutande popdänga som, trots att den inte har den mest lättnynnade melodin, ändå sitter där, mycket tack vare ett väldigt skönt gung i låten. Dessutom är gitarrerna i låten väldigt snygga och sköna! För mig är det lite obegripligt att låten inte kom in på Tracks eller blev en hit, men som sagt så kanske den inte är så lättlallad som låtarna gärna ska vara på den svenska marknaden. Men det som då är refräng på låten är riktigt snyggt gjord, med häftigt tonartsbyte!

Men om man då jämför med "Disappointed"-singeln så är de andra spåren på den här singeln av en helt annan kvalitet. Låten "Imitation of life" låter kanske mer New Order än vad någon annan av Electronics låtar någonsin gjort, men här hörs dock synthmästarna i kombination, Benard Sumner och Kraftwerks Karl Bartos. Detta är en riktigt häftig synthkaskad som gott skulle ha passat som en egen singel egentligen!
Det tredje spåret är låten "A new religion" och om "Imitation of life" låter mer New Order så skulle den här låten mer kanske påminna om Johnny Marrs tidigare band istället, The Smiths. Någonstans skulle man kunna föreställa sig Morrissey sjunga den här låten också, även om det kanske är den svagaste låten på den här singeln.

För de som undrar så gjorde Electronic en platta till, "Twisted tenderness", ett helt OK album det med, innan Bernard Sumner återförenade New Order igen 2001 (som även precis släppt en ny platta, "Music complete"). Men jag känner mig manad att bjuda på två klipp, förutom "Forbidden city" även det sorgligt undanskuffade andra spåret "Imitation of life"!

Electronic - Disappointed

Äntligen en text som inte är kopplad till något dödsfall av någon av mina favoriter, för alla medlemmarna här är i högsta grad vid liv. Att sitta och drömma sig bort och önska om "den och den artisten" skulle göra något ihop eller skapa sin egen önskesupergrupp tror jag vi alla har gjort. Så runt 1986-87 så satt nog en del och undrade vad som skulle hända om New Order, The Smiths och Pet Shop Boys skulle göra musik ihop och se, fem år senare skulle man bli bönhörd. När New Order lagt ner så skapade sångaren Bernard Sumner ett nytt band med The Smiths gitarrist Johnny Marr, ja, de flesta av er känner förstås till Electronic. Electronics största hit "Disappointed" är baserad på ett pianorif av Marr's bror Ian som Electronic-duon sen gjorde bakgrund till och sen bad Neil Tennant göra klar. Tennant skrev texten och åkte sen till Manchester och man spelade in låten. Därför så låter det väldigt mycket Pet Shop Boys om låten, kanske mer Pet Shop än både New Order eller The Smiths, även om man kanske någonstans i kompet och pianot kan urskilja väldigt små element från New Orders stil.

När jag hörde den här låten första gången, då den testades till Sommartoppen under min studentsommar 1992, så höll jag på att trilla av stolen. Himmel, vilken vacker och skön engelsk poppärla! Jag älskar kören i inledningen och refrängen är verkligen lysande och tidlös på något vis. Men framför allt är produktionen mästerlig och bland det bästa produktioner som gjordes det året!
Denna maxisingel innehåller fyra spår, förutom singelversionen också ett par mixar som vi kan lämna där hän. Dessutom ett nytt spår som heter "Idiot country Two", som är en ommixning av en låt som finns på bandets självbetitlade debut. Den här låten har en för tiden trendriktig brittisk tidig 90-talsdiscofunk som känns inte så spännande idag, men som med Benard Sumners röst och melodi ändå fugerar.
"Disappointed" är dock engelsk pop i sitt esse och skapad av tre mästare på området som med sina respektive ordinarie band skapade några av 80-talets bästa hits!

Electronic gjorde två plattor till, båda guldkorn, och jag kommer inom kort att skriva om en Electronic-singel till, som är i en helt annan stil än den här. Men till dess så kan ni njuta av bandets kanske finaste ögonblick, "Disappointed". Håll med om att det dessutom är rätt häftigt att se både Bernard Sumner och Neil Tennant i samma video...

Earth, Wind & Fire - I am (Hyllning till Maurice White)

Åter igen, det är tydligen ingen hejd just nu, en skiva till som är kopplad till en fantastisk artists död! Jag fick faktiskt en mindre chock när jag såg att Maurice White, ledaren, producenten, sångaren och grundaren av en av de bästa soul- och funkbanden i historien, Earth, Wind & Fire, hade dött, 74 år, efter en lång tids sjukdom. Jag skrev ju om mästerverket "All 'n all" i april förra året och jag tycker det passar att hylla en soulkung med ett annat mästerverk från hans grupp. Maurice White har beskrivits som en rätt tuff person att jobba med som skulle ha saker gjorda som han ville det. Philip Bailey har sagt  i en intervju jag hörde att han egentligen ville sjunga mer snabba låtar, men White ville att han skulle hålla sig till balladerna med sin falsettröst. Men det krävs en tuff person för att vara ett geni i musikbranschen och White kunde funkmusiken på sina fem fingrar! Som producent var han fenomenal med det fantastiska blåset och tillbakalutande ljudbilden som ändå svängde enormt. Som sångare var han riktigt bra till de snabbare discofierade funklåtarna och melodierna var lysande. Sen fanns det förstås stunder då bandet sviktade, inte minst efter 90-talet då låtarna inte riktigt var lika starka. Men en sån kung på att få ett band att låta så gungande och ösigt med sitt blås finns det få av idag och jag rekommenderar starkt en av bandets senaste låtar, "My promise", som är en tillbakagång till den funk som bandet var känd för! En sak är säker: Maurice White kommer att vara MYCKET saknad idag!

Jag hade alltså tänkt och skriva om uppföljaren till monstersäljaren "All 'n all", "I am", en platta som öser på i samma stil som föregångaren och som har producerat minst lika mycket klassiker, eller vad sägs om den sugande balladen "After the love has gone", där Philip Bailey är lysande i refrängen. En lika stor klassiker är "Boogie Wonderland", en låt jag tyckte var lite löjlig och inte alls var förtjust i först, men som med mitt gryende intresse för 70-talets musik vuxit kraftigt till en av discogenrens bästa hits! Men så finns här förstås en av deras allra skönaste klassiker, "In the stone", alltså TV-serien "Lorrys" signatur för er som letar i minnet just nu.
     Missa inte heller funkkaskaderna "Can't let go" och "Let your feelings show" eller den mjukt gungande "Star". Min favorit av de låtar som inte är singlar är den enormt häftiga instrumentala "Rock that!"! Här sitter man och gungar nästan hela skivan igenom, för detta är en av genrens funkigaste plattor! Det enda som gör

att jag trots allt kanske lite håller "All 'n all" lite högre är att den är lite mer improviserande och fantasifull och denna lite mer tillrättalagd där man vet precis vad skivköparna vill ha. Men låtarna är så otroligt snyggt gjorda att jag ändå mer eller mindre sätter "I am" i nästan samma paritet som föregångaren.
Som vanligt när man skriver om Earth, Wind & Fires plattor så kan man inte heller utelämna deras fantastiska skivomslag och "I am" är inget undantag. Kolla till exempel på det enormt snygga mittuppslaget, som vanligt fylld med mystiska tecken och en enormt häftig teckning på bandet. Det bästa sättet att få med det mesta av mittuppslaget är att publicera denna bild från min hyllning till Maurice White på min Youtube-kanal (gå gärna in dit också om ni vill se hela min nuvarande samling av av Earth, Wind & Fire-plattor).
"I am" är ett stort bevis på att Earth, Wind & Fire låg en bra bit före sina konkurrenter i funkfacket, med en egen och dominerande stil och med underbar stämsång som man inte hittar på många andra ställen. Maurice White var en legend inom soul och funk och hans musik och bidrag till musikvärlden kommer att fortsätta att spelas och njutas av en lång tid framöver! Nu får han till sist vila i sitt "Boogie Wonderland"!

Hela tre låtar tycker jag vi kan hylla Maurice White med, dels singeln "In the stone" i en skön liveupptagning, dels "Rock that!" och till sist samma live upptagning, fast nu med "After the love has gone"! Tack för allt gung, Maurice!

Black - Wonderful life

Stjärnorna faller som flugor. Nästa artist som numera inte längre är ibland oss är Colin Vearncombe. Och nu sitter kanske en del och undrar:
"Vem i hela fridens namn är det?!?!"
Men om jag säger Black och låten "Wonderful life" så klickar det säkert till hos många. Black omkom i sviterna av en bilolycka på Irland för en vecka sen, 53 år gammal. För information kan jag också säga att Black var gift med en svenska, sångerskan Camilla Griehsel, som på 80-talet var frontfigur i popbandet One 2 Many.

"Wonderful life" och "Sweetest smile" är alltså dom låtar som Black är mest känd för. Jag har en singel till med honom som är riktigt bra, "More than the sun" från 1984, kolla gärna upp den också!
     Däremot var plattan "Wonderful life" en av dom plattor jag köpte 2015 som jag var mest besviken på. Det var länge sen jag hörde en så seg platta, där singlarna var mil före alla andra låtar. Därför skriver jag då hellre om den låt som för mig är Black, "Wonderful life", inte ett originellt val på något sätt, men ack så vacker. Den här låten hörde jag på väldigt mycket under nästan hela 2015, fast då i den minst lika vackra och sköna versionen med svenska Italove, väl värd att upptäckas också!

"Wonderful life" (med Black då) är en annorlunda sida av 80-talets popvärld, där synthens ljud möter något för sin tid fräscht, svalkande och avslappnande. Jag älskar produktionen, med den synthifierade xylofonen (i brist på andra ord) som går genom hela låten och refrängen går verkligen rakt in i en och blir kvar där utan att gnaga sig fast som ett envist tuggummi! Det här är hängmattemusik en varm sommardag med lite vind som smeker ansiktet. Det är väldigt synd att resten av plattan kunde ha varit mer i den här stilen.

B-sidan på singeln hade säkert behövts på plattan också. Den heter "Life calls" och är en mer rockigare sak, som dock har en bra och snygg melodi. Däremot så känns den väldigt malplacerad som B-sida på den svala och mjuka "Wonderful life".