expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 28 januari 2016

Månadens bästa fynd - Januari 2016 (Erasure/Sweetbox/Atlanta Rhythm Section)

NYTT I BLOGGEN! "MÅNADENS BÄSTA FYND"!
Inhandlande av nya skivor är en viktig del av en skivsamlares vardag, så även för mig. Sen lyssnar jag på så många jag hinner och visar skivorna sen på min Youtube-kanal. Tyvärr hinner jag dock inte skriva om alla nya skivor jag köper här, utan det blir mest att någon enstaka är så bra att den skrivs om, och sen fastnar några på listan över årets bästa fynd. Därför hade jag nu tänkt att börja med en ny och speciell sak under 2016, från och med idag. I slutet av varje månad ska jag skriva om tre av dom bästa fynden jag gjort under månaden, givetvis med en Youtube-länk till en låt från var och en av fynden. Förhoppningsvis hittar även du något som är värt att försöka hitta på second hand butikerna. Dock tar jag mig friheten att eventuellt vänta med någon av favoriterna som jag har tyckt varit så bra att den förtjänar en egen artikel längre fram. Som denna månad, då jag hittade en alldeles fantastisk skiva från 1973 med Gladys Knight & The Pips och hela tre kanonskivor med Dan Fogelberg, som jag vill lyfta fram separat längre fram under året.

Erasure - Audiovisual
Det är inte ofta man springer på bootlegs på vanliga second hands idag, därför blev jag väldigt förvånad när jag, förutom en rätt sällsynt mixplatta från 1987 med Erasure, "The two-ring circus", också hittade denna för mig helt okända liveplatta inspelad sommaren 1992 i London. Konserten innehåller alla deras bästa hits från "Ship of fools", "Siren song" och "Love to hate you" till "Oh Lamour", "Am i right" och alla ABBA-låtarna på "ABBA-esque". Inspelningskvaliteten är dock OK, inget mer och Andy Bells mellansnack hörs knappt. Det är lite alarmerande när Vince Clarkes ibland synthar överöstar Andy Bells sång och jag kan ibland önska att personen som gjort inspelningen bättre till. Körtjejerna Annick och Veronique Clarisse känns rätt malplacerade och är inga mästersångare direkt. Men i vanlig ordning så är kombinationen mellan Andy och Vince lysande och låtarna är riktigt snyggt och häftigt framförda, samt att det är ett riktigt bra fart på konserten med väldigt få lugna perioder och just det faktum att det är en live-bootleg med riktiga synthklassiker som jag hittade för relativt billig pris gör att detta ändå är ett höjdarfynd!

Något klipp från just den här skivan finns inte på Youtube, men jag kompenserar det genom att bjuda på ett annat liveklipp från 1992 där duon framför ABBAs "Voulez vous".



Sweetbox - Everything's gonna be alright

Kommer ni ihåg den här amerikansk-tyska hiphop-hiten från 1998? Den märkliga hybriden mellan rap och Bachs orkesterverk "Air" som lyckades bli top 5 i de flesta europeiska länder. När låten kom 1998 så tyckte jag inte alls om det. Jag tyckte det var ett hån mot Bachs fina verk och väldigt mycket spelade det in att jag var heligt less på den invasion av rapmusik som kom i 90-talets slut.
Men helt nyligen så städade jag ur lite i skivhyllan och lyssnade på Tracks årslista för 1998 från den eminenta sidan radiogodis.se och när jag för första gången på en hel evighet hörde Sweetbox så insåg jag plötsligt hur bra den egentligen var. Ibland kan musiken ta märkliga vägar, som att man efter drygt 18 år börjar gilla en låt man då hatade. Men jag får idag erkänna att denna mix av den antika musiken och den då moderna rapmusiken är väldigt snyggt gjord och avkopplande! Till min stora glädje hittade jag tämligen omgående också CD-maxisingeln på Röda Korsets second hand två dagar senare.

Den här maxisingeln är väldigt smart och snyggt gjord. Här finns förstås en radioversion och en videoversion (som egentligen är nästan samma låt) och ett par riktigt snygga mixar som inte är allt för komplicerade eller oigenkänliga. Men dessutom så har Sweetbox lagt med en originalversion av Bachs "Air", med symfoniorkester, förmodligen för att lära ungdomarna som köpt singeln om klassisk musik också, vilket jag måste erkänna är riktigt smart.
     Dessutom finns här en riktigt häftig instrumental version av hiten, vilket i praktiken är det samma som en instrumental hiphopvariant av Bachs "Air". Vem hade trott det när orgelkungen från Tyskland skrev sitt mästerverk?



Atlanta Rhythm Section  - Champagne Jam

Januari var en kanonstart för nya 70-talsplattor i samlingen och en av dom som jag blev mest nyfiken på var en platta med ett band som jag hört en låt med på ett gammalt "Poporama" från 1978 för ett tag sen. Ett par veckor spenderade låten "Imaginary lover" med Atlanta Rhythm Section som jag gillade skarpt. En relaxande och soft poplåt med en smart text.
Atlanta Rhythm Section har funnits sen 1971 och har här som sångare Ronnie Hammond, som tyvärr inte är i livet längre. Han dog av ett hjärtfel 2011 och enda medlemmen idag som varit med hela tiden är keyboardisten Dean Daughtry.

"Champagne jam" från 1978 är en blandning av olika stämningar och stilar. Plattan inleds rockigt med "Large time", men den är på intet sätt karaktäristisk för skivan i övrigt som blandar skön rock med riktigt snygga ballader, som "Normal love", och softa poplåtar, som den lite lätt samhällskritiska "I'm not gonna let it bother me tonight". Detta är en riktigt bra och härlig platta som både river och smeker på samma gång. En skiva att bara sätta på, luta sig tillbaka och softa till! Här bjuder jag på kanonhiten, "Imaginary lover"!

onsdag 20 januari 2016

Kjell Alinge & Eldorado - en radionörds hyllning...

Jag börjar få vana nu att skriva hyllningar till olika personer, eftersom dom trillar av pinn en efter en. Knappt har nyheten om David Bowie svalnat så dör en av mina favoriter av programledarna i svensk radio. Så detta är lika mycket radioentusiaten i mig som skivsamlaren som nu vill hylla Kjell Alinge som tyvärr avlidit, 72 år gammal, och för att göra det väljer jag att först gå tillbaka i tiden till mina första möten med Kjell Alinges radioröst.

Det är söndagsmorgon under slutet av 80-talet. Jag är ett total musikfreak som tar alla möjligheter att spela in musik från radion och jag har just avlyssnat Svensktoppen, med Kent Finell. Där brukar trots allt flera av mina favoriter från trackslistan hamna och ligga några veckor och jag är nyfiken på hur dessa ligger på denna lista också. När programmet så är slut så säger hallåan:
"Vi har hört Svensktoppen, resultatet av omröstningen som presenterades av Kent Finell. Efter nyheterna blir det Eldorado - Äventyret fortsätter" i regi av Kjell Alinge."
Sen blir det några minuters programpresentation och sen nyheter innan Rubert Hines välbekanta signatur drar igång.
"ELDORAAADOOOO!!!!", ljuder det ur radion. En man med en väldigt viskande och mörk röst säger något för mig då helt obegripligt med någon sorts new age-liknande bakgrundsmusik. Mannen är Kjell Alinge. Men snart kommer det musik! Jag har aldrig hört låten och det är inte någon musik som skulle hamna på Tracks. Jag stänger av radion och går och sysslar med annat.

Hopp till våren 1993 och lördagar klockan 10.05. P3 har nästan helt stuvats om och favoritönskeprogram som "Lördagsbiten" har bryskt kastats ut från etern. Istället har man anlitat Kjell Alinge att presentera ett program som heter "På samma våglängd", som under 80-talet var lika med Eldorados hörna för önskemusik och som nu hade kavlats ut till ett eget program. Som den musiknörd jag är som ännu spelar in musik på kassettband så känner jag ett visst tvång att lyssna på det programmet, eftersom det ändå är ett önskeprogram som spelar bra musik. Men jag irriterar mig grymt först på Alinges totala utsvävningar där han både skriker och tramsar med lyssnarbreven. Fast snart så inser jag långsamt; det här är ju riktigt bra! Det är ju ett roligt och nyskapande sätt att presentera önskemusik:
"Det här brevet skulle egentligen ha blivit behandlat så hä... *ritch*... å fan, nu rev jag sönder det ändå..."
Det var brutalt och samtidigt väldigt underhållande!

Tre år senare så sänder jag själv radio i Härnösands närradio, där jag går Estetmedia på Härnösands folkhögskola. Det är en lätt nervös Stafrin som hittills hela tiden sänt kontrollerat och gärna med pratmanus där jag läser innantill exakt vad jag ska säga i mitt 15 minuter långa program "Stafrins Blandning". Programmet var en del av ett större ungdomsprogram som hette "Radio Exit", som sändes på fredagskvällarna. Den här fredagen så hade jag volonterat att sända hela "Radio Exit" helt själv, eftersom de ordinarie programledarna inte kunde. Jag inser att jag inte kan sitta och vara städad och kontrollerad. Det är trots allt ett ungdomsprogram en fredagskväll, "Radio Exit" brukar normalt vara rätt kaotiskt i etern och jag borde göra mer udda saker jag med. Plötsligt slår det mig att Kjell Alinge brukar ibland ha för vana i "På samma våglängd" att lämna mikrofonen en bit och skrika från andra sidan studion. Det ska jag också göra och säger plötsligt i sändning:
"Jag ska bara flytta mig en bit från mikrofonen här medan jag letar bland CD-skivorna..."
Jag förflyttar mig på min skrivbordsstol bort mittemot mixerbordet där hyllan med CD-skivorna finns och låter som Kjell Alinge i hans program i en minut innan jag återvänder till micken och fortsätter mitt faktaspäckade program.
     På den vägen var det sen genom hela min drygt 10 år långa närradiokarriär. Mina största förebilder som radiopratare var Gunnar "Kulan i luften" Kugelberg och Kaj "Tracks" Kindvall, men den som fick mig att inse att program inte alls måste vara under ordnade former och att radion är ett medium där man trots allt är väldigt fri att göra lite vad man vill, det var Kjell Alinge. Därefter gjorde jag närradioprogram som mer än gärna fick sticka ut och vara lite smågalna och då fanns inte plats för några upplästa pratmanus!

Sen är jag alltid efter min tid och när jag nu har blivit äldre så har jag sen flera år tillbaka insett hur genialiskt Eldorado ändå var på sin tid! Framför allt var Eldorado kanske det mest avkopplande programmet som har funnits. Programmets motto var "Vi sänder i siden" och det är precis vad som jag gillar. Musiken var relaxande, smekande och ändå fräsch och ny och Kjell Alinges små flummiga tankeutflykter var förvisso inte alltid begripliga, men ändå väldigt underhållande och rofyllda! Jösses, vad jag har upptäckt många artister
som jag börjat samla skivor av tack vare Kjell Alinge och Eldorado, som Sniff n' The Tears, Johan Lindell, New Musik och Lio, tidiga 80-talsartister jag aldrig snuddat vid tanken att lyssna på förut, men som jag idag älskar, tack vare Kjell Alinges goda musiksmak och lysande förmåga att lugnt och stilla promota det som han anser är bra musik. Finns det något skönare att ligga på en klippa på sommaren, titta på vattnet och lyssna på ett "Eldorado"? Jag tror inte det.
     Dessutom ett hedersomnämnande till två av hans program innan dess, "Café Midnatt", som verkligen var ett nattprogram med mjukt prat och riktigt mysig nattmusik samt det  kortlivade "Fantasino" som var i liknande stil.
     Kjells lekande med Janne Forsell i "Hemma hos..." har jag inte lyssnat lika mycket på, men på Sundsvalls skivmässa för X antal år sen hade jag turen att hitta deras utgivna skiva med sketcher ur detta program. En del sketcher är väldigt gapiga och lite över huvudet på mig, men så finns det riktiga guldkorn, som deras satir med lekprogrammen i TV och radio, "Melodicharaden", där Janne Forsell ska leda ett frågeprogram och Kjell Alinge ringer in och gråter ut om alla sina och världens problem och det slutar med att båda sitter och skriker på varandra i "direktsändning". Det är lysande, detta är unik och på sin tid nyskapande svensk humor!

Jag brukar ju skriva om skivor också och jag har två som jag vill förmedla, som en hyllning till detta radiogeni. Nu medverkar Kjell inte på dom, mer än som skivans producent, men det är ändå hans tydliga ande över "Eldorados" båda skivor, som släpptes 1982 respektive 1987.
     Den första heter "Eldorado: Stjärnornas musik" och är fullständigt olik andra samlingsplattor som olika radioprogram släppt genom åren, som Tracks alla skivor och Metropols dubbelalbum. Här är det olika udda låtar som spelats i programmet och som skapats speciellt för radioprogrammet och därför inte finns på någon annan skiva än denna. Eller vad sägs om Totte Wallin & Björn J:son Lindhs väldigt udda och lågmälda version av Evert Taubes "Stockholms melodi", eller Eva Dahlgrens väldigt personliga och nakna version av Monica Zetterlunds "Sakta vi går genom stan" och klassikern, där Sam J Lundwall med Michael B Tretows lätta röstförvrängning berättar om "Elle dolores"? Självklart finns Adolphson & Falk här och ger oss hela fyra stycken av deras mest klassiska låtar, "Blinkar blå", "Mer jul", Bärande våg" och "Astronaut". Detta är en vacker och mästerlig platta som smeker vackert och som man kan drömma bort till.

Den andra skivan kom alltså fem år senare och heter "Eldorado: äventyret fortsätter...". Det är en inte lika mörk och nattlig platta utan den låter mycket ljusare, men fortfarande smekande och mjuk i musiken. Cornelis Vreeswijk ger oss ett par av sina sista låtar i livet, "I mina kvarter" och "Sommarkort" och Monica Törnell är riktigt bra i sin svenska version av Don Henleys "Boys of summer", "Jag kan se dig". Här finns dock ett par sänkare, Anne-Li Rydé skulle göra lysande dansanta versioner av gamla schlagers fem år senare, men den lätt discofierade versionen av "Min älskling du är som en ros" faller rätt platt och Adolphson & Falks försök till att rappa i "Vårrap" är mer komisk än bra. Men så finns här förstås huvudnumret, kultklassikern: när Ernst-Hugo Järegård med ett överdrivet dramatenagerande försöker tolka Styles "Dover-Calais"! Detta är stor och lysande komik mitt i 80-talet som både driver med decenniet och samtidigt hyllar det.
     Men båda skivorna är ett måste för radiofreaks så som jag själv, främst för att dom lyckas framkalla den speciella rogivande stämning som gav "Eldorado" dess framgång och som är så typisk för Kjell Alinges program, och för att flera av dessa låtar är udda och väldigt svåra att få tag på annars.

Så jag skulle vilja tacka Kjell Alinge för alla nya musikaliska bekantskaper som hans program givit mig, för underhållningen och för allt han gav svensk radio under alla år! Leta gärna upp sidan radiogodis.se där man kan lyssna på hur många "Eldorado"-program som helst!

Tre klipp bjuder jag på, dels den lysande sketchen "Melodicharaden" ur "Hemma hos"-skivan, Totte Wallins underbara version av "Stockholmsmelodi" och självklart Ernst Hugo Järegårds "Dover-Calais".





lördag 16 januari 2016

John Miles - Rebel

Jag har fått många bra tips som en del av Youtubes Vinyl Community, inte minst inom 70-tals- och soulsidan. En av tipsen jag fick var John Miles debutplatta "Rebel" från 1976. Jag kollade upp låtar från plattan på Youtube och insåg att detta ju verkade vara en riktig höjdarplatta. Det bästa var att den inte var svår att få tag på heller, eftersom jag sett den på diverse loppisar genom åren.

John Miles är en idag tämligen bortglömd artist som främst är känd för låten "Music", vilket jag tycker är plattans svagare låt, utan att för den sakens skull är dålig.
     Jag ägde dock en John Miles-platta i flera år som låg i källaren och skräpade, uppföljaren till denna, "Stranger in the city" från 1977 och den tyckte jag som ung var väldigt tråkig. Det är fullt möjligt att jag hade tyckt annorlunda idag om jag inte fått för mig att hiva bort den.

Den här plattan är brinnande pinfärsk i samlingen! När detta skrivs är det inte mer än fem timmar sen jag köpte skivan och pickupen har just lämnat skivan. Men jag kände att den här plattan är så briljant att det vore kul att ta upp den här direkt medan den ännu är färsk i minnet.
     Sina första skivor spelade Miles in på det legendariska skivbolaget Decca, som för mig främst är förknippad med jazz och klassisk musik. Men i samband med att han kontrakterades på Decca 1975 så introducerades han till Alan Parsons (mer känd från sitt eget Alan Parsons Project, som John Miles gengäldade genom att sjunga på flera av deras låtar). Och det är Alan Parsons ljudbild som går igenom plattan och det är enormt vackert! Produktionen är mästerlig, stor, lätt experimentell med Beatles-harmonier här och var och lite symfonisk. Men mitt i detta stora och mäktiga så bryter Miles egen gitarr igenom och skapar en rockig matta i botten.
     Lyssna på den 7 minuter långa och lite mollaktiga "You have it all", som både rockar och smeker på samma gång och överraskar hela tiden! En annan låt som jag gillar starkt är den lugnare och melodiska "When you lose someone so young", en riktigt skön poppärla och det samma får jag säga om låten "Lady of my life", som någonstans doftar Stevie Wonder i både produktion och låtuppbyggnad. Dessutom elegant saxsolo av Phil Kenzie.
     Men avslutningen, med låten "Pull the damn thing down" som övergår i en reprisversion av "Music" är ändå storartat, med både stråkar och maffiga gitarrsolon i "Pull the damn thing down" som går allt fortare och fortare. Detta är enormt snyggt och skickligt spelat!

Alan Parsons Project ska jag skriva om någon gång lite närmare, men här så är Alan Parsons produktion helt fantastiskt häftig och kombinerat med John Miles musikalitet så blir detta ett kanonalbum som skänker många olika stämningar, det är både både rockigt och smäktande vackert!

John Miles framträder än och 2013 kunde man se honom i den anrika engelska Night Of The Proms. Sen har hans son, John Miles Jr, fört musiken vidare, fast åt en helt annan riktning  i och med att han spelat med eurotranceakter som Milk Inc och Sylver.
     Men jag väljer två spår från plattan, där ingen av dom är singelspår och därför inte har någon egen video, "You have it all" och "Lady of my life".



måndag 11 januari 2016

David Bowie - tre singlar från en fallen legend

Ibland får man bara en ingivelse om att man måste skriva om något som hänt, även om man inte är så personligt engagerad. Det finns en artist som jag hade tänkt att börja samla skivor med, nu när jag börjat samla 70-tal (eller det finns rätt många jag hade tänkt börja samla, men bara en som passar här) och det är David Bowie. Den tanken har jag haft i något halvårstid sen jag började inse att en stor del av hans 70-talsmaterial var riktigt bra! Mer hinner jag inte tänka förrän jag får höra om Mr David Jones avlidit i cancer 69 år gammal. Så även om jag inte hunnit bli hans allra största fan direkt så känns det helt rätt att skriva om några av mina favoritlåtar med honom, för han har gjort enormt mycket bra musik ändå.

Alla skribenter och musikvetare tänker skriva om hans inflytande på popmusiken och vilken nyskapare han var, så jag tänker lite avstå från "Ziggy Stardust" och "Life on mars". Det behövs nog inte fler såna texter. David Bowie från 90-talet och till idag har jag ungefär noll koll på. För mig slutade han bli intressant musikaliskt runt när han bildade rockbandet Tin Machine.
     Den del av David Bowie som det ändå kommer att skrivas minst om, antar jag, är den del som jag genom alla år gillat bäst med honom, 80-talets David Bowie. Han har ända sen 80-talet slutade hånats för en hel del av det som var David Bowie för mig när jag växte upp, "Let's dance"-plattan (en av få fullängdare med honom i min samling), hans dansande på gatan med Mick Jagger (som jag också tycker är en råhäftig låt och det står jag för), hans yuppiestil med trenchcoat och slips eller hans filminsats i "Absolute beginners" (som jag ska återkomma till). Men jag har här ändå passat på att plocka tre David Bowie-singlar från 80-talet som till hör mina favoriter och som för mig är Bowie som bäst, i alla fall till dess att jag införskaffat "Ziggy stardust", "Diamonds dogs" och andra 70-talsklassiker. Dom är kanske inte de mest originella låtarna, men förtjänas att påminnas om en dag som denna.

Ashes to ashes (1980)
Bowie själv har sagt att låten är en hyllning till barndomen och en sorts barnramsa. Det är dessutom David Bowies stora steg in i 80-talets new wave-våg och en låt som är lysande producerad av Bowie och Tony
Visconti. Jag älskar verkligen synthslingan som går genom låten och melodin har en verkligt spännande och mystisk stämning i sig. Låten är rätt speciell eftersom den återknyter bekantskapen med Bowies fiktiva astronaut Major Tom från hans mer än 11 år gamla "Space oddity" och tar honom in i en ny era.
     B-sidan heter "Move on" och är också ett album spår på 1979 års platta "Lodger". En spännande produktion med sköna trummattor och bra gitarrspel!

Let's dance (1983)
Den här låten var förstås min första bekantskap med David Bowie, liksom för många andra, antar jag. En rätt discofierad Bowie, producerad av Chic's Nile Rodgers. Jag har aldrig varit något stort fan av Nile Rodgers som producent och måste därmed säga att jag tycker detta kanske är hans bästa låt i karriären också. När låten kom var jag 8 år gammal och jag tyckte låten var lite kittlande och mystisk och med åren har den växt till en klassiker som jag på intet sätt tycker är söndertjatad utan jag kan lyssna på den ofta fortfarande. Det är en funkig och enormt skön ljudbild och med ett spännande gitarrsolo av Stevie Ray Vaughan.
     B-sidan på låten är också väldigt klassisk Bowie för där finns en annan låt med dignitet och som blev en gigantisk hit själv, "Cat people (putting out fire)".

Absolute beginners (1986)
Många har sagt att 80-talet var David Bowies downperiod, men med tanke på den monumentala succén för "Let´s dance"-plattan och "Ashes to ashes" så har jag lite svårt att förstå det. Men om man bara räknar 80-talets slut så kan jag möjligen instämma. För efter 1985 så blev det en hel del inte fullt så lyckade projekt och till en av dessa räknades filmen "Absolut beginners", regisserad av Julian Temple, som var god vän med Bowie. Jag har inte sett filmen själv, men det lilla jag har sett genom trailar så längtar jag kanske inte heller. Men däremot så minns jag ännu när jag i Tracks hörde huvudtemat till filmen med Bowie och inspelningsknappen på bandspelaren åkte snabbt ner. Och ännu tycker jag att detta är en av David Bowies allra mest oförtjänt bortglömda klassiker. Melodin är väldigt snygg och har en enormt skön vers! När vi ändå talar produktioner så älskar jag den luftiga och avkopplande produktionen här med G.E Smiths sköna gitarr i bakgrunden och Rick Wakemans piano i refrängen. Med tanke på inspelningsförfarandet så är det väldigt snyggt spelat för musikerna som skulle spela in i Abbey Road studion i London fick bara ett meddelande att de skulle jobba med en "Mr X", som sen visade sig vara Bowie.
     B-sidan här kan vi lämna där hän eftersom den innehåller en dub-mix av låten.

Jag skulle ha kunnat skriva om fler låtar om plats och tid funnits, "China girl", "This is not america", "Golden years", "Young americans" eller "Blue Jean", alla kanonlåtar! Det finns ett uttryck som heter " It's sad when the mighty falls" och det får passa bra här. David Bowie är en artist som funnits där på många olika sätt hela tiden, som vågade vara annorlunda och göra saker på sitt sätt, såna som det finns alldeles för få av i dagens strömlinjeformade värld.





fredag 8 januari 2016

Level 42 - Staring at the sun

Det har gått 6 1/2 år sen jag skrev en lång och noggrann hyllning till ett av mina absoluta favoritband, Level 42, och den som minns den artikeln är att gratulera. Jag tyckte därför att det var dags att åter påminna om Europas kanske skönaste och funkigaste band, med ett unikt sound tack vare Mark Kings fantastiska bas. Det finns en platta som är gravt underskattad och som förtjänar en uppsträckelse, "Staring at the sun" från 1988. Själva skivköpet är åter ett magiskt ögonblick i tonåren, när jag 1989 gick till den sen länge saligt nedlagda skivaffären Thylins, som låg mitt på torget här i Sundsvall på 80-talet, och köpte skivan ny. Framför allt så var det så få gånger man hade råd att köpa nya skivor när man var 14-15 år att det blev en gyllene stund när man bestämde sig för att öppna plånboken. Men alla dessa ögonblick, när man kunde vandra in och köpa en sprillans ny LP-skiva i skivaffären, komma hem, plocka ur skivan och känna den glänsande ytan på en helt fräsch vinylskiva är magiska ögonblick. Detta kan vara något att lära sig i dagens Spotify-tider då man i praktiken bara kan gå ut och plocka vilken låt som helst från det eviga internetträdet...

Däremot minns jag när jag la på skivan på skivtallriken för första gången och blev rätt konfunderad av den. Jag tyckte den inte var dålig då, men inte alls lika stark som "Running in the family". Jag var kanske lite för ung för den då, för visst är "Staring at the sun" en mycket mer vuxen platta på flera sätt och vis. Det är nog därför som det tog flera år innan jag insåg att den här plattan är så mycket bättre än jag först insåg. Plattan har också fått lite dåligt rykte med åren, i jämförelse med deras tidigare alster, men som sagt så förtjänar den nu att få lite beröm.

Som sagt så skiljer sig den här en del från de tidigare rätt synthbaserade plattorna, och då kanske främst "Running in the family", som jag, som ni kanske vet, rankar som en av dom bästa plattorna någonsin. Därför ska jag inte ens försöka att jämföra dom båda för då hamnar "Staring at the sun" i skuggan (men det gör och andra sidan alla Level 42-plattor). Den här skivan är mycket mer naken och avskalad från 80-talets första halvas synthar och föregångarens mer kommersiella låtuppbyggnad. Men likväl så är den funkig och bandet känns ändå igen. Mark Kings bas är där och gunget, Mike Lindaups falsettröst och keyboard med. Dessutom är detta den första plattan utan bröderna Boon och Phil Gould (även om den tidigare har varit med som textförfattare till sex av låtarna) och med dom nya medlemmarna Alan Murphy och Gary Husband.

Plattan har en svaghet dock och det är låten och singeln "Tracie", som trots den fina texten till Mark Kings gamla flamma är alldeles för lallig och lite fånig för att platsa i den lite mer experimentella och jazziga stil som omger dom andra låtarna.
     Däremot så är plattans huvudsingel "Heaven in my hands" en helt fantastisk funkskapelse som svänger från första till sista tonen och en av mina absoluta favoritlåtar med bandet! Likadant så är plattans andra singel, balladen "Take a look", gravt oförtjänt bortglömd. Det är en otroligt vacker låt som har plattans kanske snyggaste och skönaste refräng.
    Lyssna gärna också på den grymt funkiga "Over there" och Mike Lindaups svala sololåt "Silence". Den senare har också en av plattans vackraste texter om hur svårt ensamhet kan vara, men hur kärleken alltid ändå hittar till dessa människor. Sen gillar jag också det relaxande och tillbakalutande titelspåret och den mer än sju minuter långa "Man". Det finns alltså gott om godsaker på denna platta, som kanske kräver ett par lyssningar men som växer till en platta som både är gungande och ösig till max och väldigt vacker till ljudbild och melodi!
   
Nu var plattan då för svår för den generella skivköparen och den blev aldrig någon storsäljare utan efter detta så blev det utför för bandet. Men Level 42 finns alltså än och turnerar och släppte 2013 EPn "Sirens", som jag ännu inte har hittat tyvärr. Till dess så sätter jag gärna på denna underskattade pärla en gång till som både smeker och river på samma gång och som är en fantastiskt prov på jazzig funk i dess bästa märke. Som bevis på detta tänkte jag vräka på med hela tre låtar, dels dom fantastiska singlarna "Heaven in my hands" (i en liveversion från 1991) och "Take a look" samt den vackra "Silence".





lördag 2 januari 2016

ZZ Top - Velcro fly

2016 inleds rockigt och skäggigt! Om du frågar ett ZZ Top-fan om deras favoritlåtar så kanske du får till svar låtar av modellen "Tush", "Legs" eller "Sharp dressed man". Många kanske föredrar bandets mest rockiga dagar i början av karriären. Däremot så lär inte så många säga låten "Velcro fly" som får anses som en av bandets mest bortglömda låtar. Antingen så älskar man bandets mer discofierade platta "Afterburner" eller så hatar man den och för mig var den här mer kommersiella tiden åren då jag upptäckte bandet så jag har en stor plats i hjärtat förstås för deras 80-talsalster. "Sleeping bag", "Sharped dressed man" och "Viva Las Vegas" är bland det skönaste i rockväg man kunde höra på 80- och det tidiga 90-talet. Men "Velcro fly" från 1986 står ändå i en klass för sig för mig. Egentligen är det rätt märkligt, eftersom låten inte har så mycket av vare sig refräng och vers utan mest en pumpande trummaskin, gitarrsolo och en enda stor refräng till melodi. Men jag är enormt svag för sköna produktioner och Bill Hams häftigt matande trumkomp och "skäggens" gitarrspelande verkligen får låten att fastna som ett stentufft tuggummi!

Rent stilmässigt är detta egentligen ett sånt stort steg från ZZ Top som det går, där man får se de tre skäggiga Texas-medlemmarna dansa i videon på ett sätt som är så långt ifrån tung boggierock som det är möjligt. Idén från början var, har jag för mig, att "Velcro fly" skulle vara en sorts modedans, liknande senare tidens "Macarena" eller "Ketchup-dansen", men det slog aldrig riktigt igenom. Kanske för att dansstilen var för avancerad, när den nu var gjord av en av drottningarna på koreografområdet, Paula Abdul.

Singeln är lite speciell för mig personligen. Den är köpt på Förlorade Favoriter i stan i mitten av 90-talet och kostade då hela 30 kronor, men redan då älskade jag låten vilket gjorde detta till den allra första begagnade singel med höjt pris som jag köpte. Just då var detta en ännu mer ovanlig singel från ZZ Top så det är möjligt att priset kanske funkade då, men idag hade jag nog inte tagit det priset. Men musiken är ju av högsta klass, så varför inte...

B-sidan på singeln heter "Woke up with the wood" och är ett albumspår från plattan "Afterburner". Den plattan är riktigt bra och följaktigen också låten, som passar perfekt på baksidan av en boogiediscolåt som "Velcro fly". Så det är väl bara då att höja och vifta på armarna och göra "Velcro fly", antar jag...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...