expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 30 maj 2016

Månadens bästa fynd - Maj 2016 (Charlie Shavers/Carole King/Isaac Hayes)

Maj månad var en lite svalare månad, men det är helt OK så man hinner beta av tidigare månaders fynd på skivtallriken. Men en del häftiga saker hittade jag ändå under två dagar precis när lönen kommit. Dels en hög med fina och bra jazzplattor på CD och dels en del riktigt bra 70-talsplattor och lite annat. Tre fynd som dock stod ut mer än andra var dessa:

Charlie Shavers - The Chronological Classics 1944-1945:
Som sagt så köpte jag hela sex CD-skivor med jazz av högsta kvalitet, tre med samma musiker, som jag en gång i tiden skrivit om, Bunny Berigan och två var med en idag väldigt bortglömd orkesterledare som kallade sig enbart för Ambrose. Men den jag tänkt skriva om är den sista, som var den mest speciella av dom.

Serien "The Chronological Classics" på Classics Records brukar släppa en hel del intressanta saker varav en del är sånt som inte finns så mycket av på marknaden redan. Här har de haft den goda smaken att släppa en CD med den tämligen bortglömde trumpetaren Charlie Shavers, som spelade i mänger av småband under swingerans sista period på 40-talet. Den här skivan är en riktigt fin jazzplatta med relaxande småbandsswing av finaste märke. Jag berättade för inte så länge sen om skivbolaget Keynote och Shavers släppte en hel del på det bolaget och fyra av dom inspelningarna har nått denna skiva så bara därför är detta en höjdare. På Keynote spelade Shavers in flera låtar med trumpetaren Jonah Jones, saxofonisten Budd Johnson, pianisten Johnny Guaneri, basisten Milt Hinton och trummisen J.C Heard under namnet The Keynoters. "You're driving me crazy" är den låt jag hört mest med denna konstellation och det är verkligen en lysande swinglåt i det lätta formatet.

I övrigt är det också flera låtar med sångerskan Linda Keene, som inte blev något stort namn i jazzkretsar, låtar under namnet Sir Walter Thomas And His All Stars (med bland annat Ben Webster på saxofon) samt Shavers egen kvintett tillsammans med bland annat Buddy De Franco.Det lite roliga är att dessa låtar med Shavers kvintett är överförda från något så ovanligt för 40-talet som bildskivor på 78-varvsskivor.

Dessa stenkakor med Shavers gavs ut av Vogues eget skivbolag och är enormt eftertraktade. I USA finns det föreningar för samlare av bildskivor från Vogue och när jag jobbade på en second hand för mer än tio år sen så hade jag förmånen att faktiskt få in en sån bildstenkaka med Shavers. Jag satte ut den för rätt dyra pengar, men här i Sundsvall var det ingen som fattade värdet på denna skiva och det tog enormt lång tid innan den såldes till ett lägre pris. Jag ångrar än idag att jag inte köpte denna skiva själv, men sent ska syndaren vakna. Det är dock kul att längst bak på skivhäftet åter få se en bild på en sån stenkaka igen, samt förstås att få höra denna underbara laid back-swing från 40-talets mitt! På Youtube har jag hittat Shavers tillsammans med sin kvintett i "Musicomania" från 1945.



Carole King - Music

Carole Kings tredje album kom ut samma år som hennes mastodontsuccé "Tapestry", alltså 1971, och var en platta i samma mjuka stil. På nyårsafton nådde den den amerikanska albumlistans förstaplats.

Detta är ett otroligt välgjort och skönt album där King visar prov på vilken fantastisk musiker och kompositör hon är. Balladen "Sweet seasons" är en lysande låt och elpianospelet av Ralph Schuckett på avslutande "Back to California" är otroligt häftigt! Det är inte mycket mer att säga, det här är bara vackert och skönt!
     Min samling av Carole King-plattor växer stadigt, men märkligt nog är hennes mest kända, "Tapestry", inte i min ägo ännu. Men till dess så är detta en helt klart fullgod ersättare. Det är laid back, avkopplande och Kings röst är ljuvligt skön som vanligt! Hör själva i "Sweet seasons".



Isaac Hayes - Groove-A-Thon
Det har funnits få artister som varit så produktiva vad gäller att få ut plattor som Isaac Hayes. 1976 kom det hela två plattor ut, dels den här och dels "Juicy fruit (disco freak)" (en höjdarplatta det också).

"Groove-a-thon" domineras av två långa spår på A-sidan. Dels det nio minuter långa titelspåret och dels "Rock me easy baby" på åtta minuter. Personligen tycker jag att låten "Groove-a-thon" är en funkig och bra låt, men låtens uppbyggnad gör att den egentligen är på tok för lång. Då är "Rock me easy baby" mycket mer passande och känns mer spännande. Låten "We've got a whole lot of love" är dock i min mening en av de verkliga höjdarna. En funkig soulsak med en riktigt skön och snygg produktion och melodi!

"Groove-a-thon" är dock, trots titelspåret, en skiva som både river och smeker och rekommenderas varmt. Det är både den funk och discosoul som man förknippar med Hayes samt även underbara ballader och bäst av dom lyser "Wish you were here (you ought to be here)" som är en mollstämd historia där Isaac Hayes verkligen sjunger den nedstämnda texten med en otrolig trovärdighet och närvaro!

Dessutom blir man alltid glad när det medföljer små bonussaker i fodralen, som här en gigantisk affisch föreställandes skivomslaget. Och självklart väljer jag "We've got a lot of love".

måndag 23 maj 2016

The Three Degrees - The Three Degrees Live

Vi ska gå på konsert, klassisk soulkonsert från mitten av 70-talet med tre skönsjungande damer och en stor blåsorkester. 70-talets soulvärld är ju en mindre jungel av olika skivbolag och artister av alla de möjliga slag. Men två bolag som stod i en klass för sig var legendariska Motown och uppkomlingen Philadelphia Records. Vi som gillar och köper 70-talssoul brukar ofta få frågan; Motown eller Philly? Jag har all respekt för Motown, det är ett bolag med enormt mycket bra och legendarisk musik och artister jag absolut vill ha mer av. Men jag tror ändå att jag i grund och botten är en Philadelphia-människa, för de orkesterarrangemang och den mer laid back-liknande stilen som musik från det skivbolaget har är helt fantastiskt och bolaget har jämnare kvalitet på sina skivsläpp, trots allt. När jag ser Philadelphia Records logga på ett skivomslag så blir jag jättelycklig och bara känner att jag absolut vill ha den skivan! Här är ett underbart bevis på det; en tjejgrupp jag skrivit om en gång tidigare, men då bara en singel, som dessutom var gjord efter att gruppen lämnat Leon Huff och Kenneth Gambles klassiska bolag. Jag talar då om The Three Degrees, som i den här sättningen består av Fayette Pinkney, Sheila Ferguson och Janet Harmon.

Deras låtar är riktigt avkopplande klassiker och stämsången är bland det bästa jag har hört. Därför blev jag lycklig när jag förra sommaren, 2015, besökte Hudiksvall för en ströresa. Tro det eller ej, men lilla Hudiksvall har en faktiskt skivaffär. Den heter Skivakuten och är en kombinerad skiv- och videobutik som ligger på Västra Tullgatan i stan. Gissa om jag blev paff när jag helt av en slump sprang på den affären och gick in. I en låda med billigare skivor fanns en väldigt spännande liveplatta från 1975 med The Three Degrees, som jag köpte direkt förstås!

Plattan heter kort och gott "The Three Degrees live" och är inspelad på Bailey's i London med en stor orkester dirigerad av Richard Barrett. Orkestern är lysande och tjejerna samspelar och är roliga ihop och
stämningen i publiken verkar vara på topp! Det är stunder då det är synd att detta inte är på video!
Inledande halvinstrumentala "TSOP (The Sound Of Philadelhia)" inleder skivan suveränt. Sen radas hitsen på, "When will i see you again", Elton Johns "Don't let the sun go down on me" eller min personliga favorit, "Year of Decision". Det finns mycket låtar av andra artister här, förutom Elton John också Stevie Wonder, Bill Withers och Dan Hartman. Tjejernas version av den sistnämndas "Free ride" är en av plattans ösigaste låtar. Eller lyssna på stämningen när de gör Stevies "Living in the city" ihop med låten "For the love of money" i ett sorts för den tiden samhällskritiskt ställningstagande. Men det är också en hel originallåtar som skrivits av Huff och Gamble (som ovan "For the love of money") och där är "Dirty ol' man" en annan favorit, med ett lysande blås i bakgrunden. För mig är detta en av de bästa liveplattorna jag har. Den innehåller det som jag älskar, när det både klöser och smeker på samma gång. Som liveplatta är den, trots kanske lite halvdan ljudkvalitet, riktigt riktigt bra.

Three Degrees skivor är förstås ett måste numera för de är tjejerna som både kan riva loss med en discorökare från detta decennium och sen smeka med en vacker och i stämmor skönsjungande ballad och till denna orkester och publikens entusiasm så står plattan i en helt annan division av liveplattor i sin genre.
Och för att komma in i livekänslan så har jag valt att inleda med att den stora orkestern och senare med tjejerna på sång framför bolagets signatursång "TSOP (The sound of Philadelphia)", där gruppen också introduceras. Sen blir det ett 8 minuter långt dubbelnummer där man framför både Stevie Wonders "Living for the city" (och tjejernas beundran för honom som kompositör i mellansnacket är verkligen intressant eftersom Stevie ju tillhörde konkurrenten, Motown) samt Huff och Gambles "For the love of money". Vilket blås och vilken skönsång!!!



måndag 16 maj 2016

Sade - Smooth operator

Helen Folasade Adu, eller som vi normalt säger Sade, hade aldrig varit en ultimat favorit för mig. Jag har försökt flera gånger för hon och hennes laid back sammets soul har verkligen förutsättningarna att bli en artist som jag borde älska. Men det är något med hennes röst och produktion som gör att hon i många doser blir för tråkig. En hel platta med Sade var alldeles för segt och sövande till och med för mig, men jag ska verkligen inte förta de låtar som hon har gjort som verkligen är lysande, som "Smooth operator", låten om playboyen som förför och förstör för kvinnorna. Kanske lite sönderspelad, men ändå en väldigt snygg och tillbakalutande låt som smeker. Man kan ju inte annat än älska saxofonen och låtens lite hypnotiska gung. En 80-talshit som känns tidlös på nåt sätt och som jag köpte bara för några veckor sen och ville lyfta fram i en separat text.

B-sidor brukar verkligen vara ömsom vin, ömsom vatten. Oftast är det bara något man slänger in som utfyllnad, men så finns det B-sidor som känns valda med omsorg och som är minst sagt lysande. B-sidan på "Smooth operator" heter "Spirit" och är en uptempo låt som kanske är det funkigaste jag någonsin hört Sade göra. Refrängen är minst sagt lysande och personligen tycker jag att det enda som hindrar låten från att kunna stå på egna ben som en egen singel är att den är rätt lång för singelformat, nästan fem och en halv minut. Men "Spirit" är ett bevis att Sade är så mycket mer än dessa svalkande och ibland lite tråkiga soullåtarna som man blivit känd för utan kan svänga funkigt ibland!

Som sagt, i lagom dos kan Sade normalt funka riktigt bra, men för mycket så blir det långrandigt, om det inte låter som i "Spirit" för då är det något speciellt! Det här är kanske en av de bästa B-sidorna jag har hört på bra länge, tillsammans med en ändå klassisk och skön A-sida, och därför är det mig en ära att förstås kunna bjuda på bägge.



torsdag 12 maj 2016

Scott Hamilton Scandinavian Five - Live at Nefertiti

Jag erkänner att jag alltid varit lite konservativ när det gäller jazz. Jag föredrar de mer kända namnen, framför allt förstås med en äldre inspelning. Att upptäcka nya jazznamn har varit lågt prioriterat tyvärr, även om det har blivit mycket bättre de senaste åren. Samtidigt så gäller det att veta, när man som jag föredrar swing, bop och storband före modern jazz, vad som är i dessa genrer främst. Tenorsaxofonisten Scott Hamilton, till exempel, är en musiker jag visste väldigt lite om innan jag skaffade den intressanta plattan "Close up" för några år sen.

Men i mars i år gick jag och tittade i Röda Korset här i stan. Där kommer det inte in mycket nytt ofta, men ibland har jag ändå gjort guldkorn även här. Som nu när det hade kommit in ett gäng CD-skivor med jazz, och den som mina ögon föll främst på var en riktigt fin skiva med Scott Hamilton med en blandning av svenska och danska musiker, inspelad på jazzklubben Nefertiti i Göteborg 2007 (och utgiven 2009). Musiker här, förutom Hamilton, är gitarristen Ulf Wakenius, pianisten Jan Lundgren, danske bassisten Jesper Bodilsen och lika danske trummisen Kristian Leth. Priset för denna underbara skiva, 10 kronor!

Det roliga med den här skivan, förutom dess fantastiskt fina kvalitet, är att den också är ett dubbelalbum med både CD och DVD. Livejazz är något jag verkligen gillar att hitta, för det är då som musikerna ger sitt absolut bästa, och här är verkligen en av de stora bevisen på detta. DVDn innehåller då konserten, förmodligen dock från en annan spelning några dagar senare, det framgår inte, i filmad form.

Scott Hamilton rör sig perfekt inom både swing och bop och det senare har övertaget på den här skivan. Detta är underbar livejazz där den inledande rytmkaskaden "Move", en Charlie Parker-klassiker, slår an
tonen perfekt. Lyssna bara på Jan Lundgrens fenomenala pianospel i inledningen!
Balladerna är också helt otroliga, där man bara kan lägga sig ner, sluta ögonen och njuta av avkopplande och enormt vackert tenorspel av Hamilton. "Tenderly" är en perfekt låt att vagga hem i storstadsnatten till!
     Min personliga favorit är dock kvintettens version av "Dear Old Stockholm" (mer känd som "Ack Värmeland du sköna" här i Sverige). Jag ska verkligen inte försöka jämföra Hamilton med Stan Getz, för hans version spelar förstås i en alldeles egen division, men arrangemanget är fantastiskt och lyssna också på Ulf Wakenius lysande gitarrspel, både här och hela konserten igenom! Näst efter Getz kanske den bästa jazzversionen jag har hört av den här låten!

Tyvärr är just "Dear old Stockholm" den enda av låtarna på CD som inte finns med på DVD, men livekonserten på DVD är också väldigt vacker och skön! Ett lysande extra tillskott till skivan, där det känns verkligen häftigt att kunna både höra konserten och sen efteråt separat se den.
     Som bonus på DVD-versionen får man dessutom en version av Charlie Chaplins "Smile"; med Wakenius briljerande solo på gitarr, samt intressanta intervjuer med bandmedlemmarna!

Denna utgåva marscherar tidigt upp till en av fynden som har chansen att komma med på 2016 års bästa köp när nyåret kommer, för detta är en liveupplevelse som verkligen sitter och som är enormt välspelad och snygg. Utgåvan med CD och DVD är genial och jag hade lätt kunna betala mycket mer än 10 kronor för den! Men ibland får man bara tacka och ta emot med ett stort leende!
     Därför är i jazzkretsar ändå rätt unge Scott Hamilton (60 år) en av de musiker som är värda att kollas upp mycket mer, för han har en underbar känsla för den klassiska jazzen och med rätt medmusikanter omkring sig så blir det en underbar musikupplevelse!

Två spår har jag hittat, den underbara "Dear old Stockholm" och den lite speciella versionen av Duke Ellingtons "In a sentimental mood".



lördag 7 maj 2016

Akasa - One night in my life

I dagens tider med Spotify och Youtube så är oddsen att inte hitta sin favoritlåt rätt liten. Det är en diskussion för sig som jag inte tänker uppta plats och tid med här. Men förr i tiden (och jag vet, nu lät jag som om jag var 200 år gammal igen) så lät man skivaffären beställa skivan från utlandet. Visst, skivan blev lite dyrare, men man var ju desperat efter sin favoritlåt och letandet var ju över. Det är dock väldigt sällan under mitt liv som jag fått specialbeställa skivor, där ett av undantaget var skivorna med tyska X-Perience, som jag skrev om för många år sen. Men i denna sista text, för den här gången i alla fall, i serien om mina första skivköp under mina 30 år som samlare, så hade jag tänkt ta er tillbaka till hösten 1989 och den allra första gången som jag specialbeställde en skiva, eller singel i detta fall, i en skivaffär.

1989 dök det plötsligt upp en låt i Tracks som jag häpnade över. Framgångarna för Ofra Hazas möte mellan västerländsk disco och österlandet hade förstås skapat ringar på vattnet för fler liknande projekt och ett var Akasa, skapad av musikerna Jhalib Millar och Clem Alford. Som sångerska valde man Sophiya Haque, vars pappa var från Bangladesh så hon skulle passa perfekt in i bandet. Man blandade indisk musik med engelsk danspop i en väldigt snygg förening och det blev en hygglig hit i England för låten "One night in my life". I Sverige var det däremot ett mycket svalare intresse, vilket gjorde att när jag till slut fallit som en sten för låtens otroligt snygga melodi och ljudbild, så fanns inte låten att finnas på singel någonstans. Jag blev förstås besviken eftersom jag var rätt desperat att få tag på låten. Därför gick jag in på Thylins skivaffär och ägaren Leif Thylin sa:
"Jag kan beställa den, om du vill..."
Som sagt, jag ville ha låten, kosta vad det kosta ville, och accepterade efter lite tvekan erbjudandet. Drygt två veckor senare kom singeln och jag sprang lycklig ner till Thylins igen och betalade den, och den blev faktiskt inte så mycket dyrare än jag hade trott. Jag stod utanför affären sen i eftermiddagsmörkret och tittade på singelomslaget och kände på den splitternya skivan. Nu kändes det väldigt speciellt på något sätt då att äga en skiva som var så udda att den fick specialbeställas för mig från utlandet! Idag då internet gjort världen så mycket mindre kanske inte det känns fullt lika spännande, men 1989 var detta något stort!

Ännu tycker jag att Akasas "One night in my life" är en riktig discopärla som på ett genialt sätt blandar två musikkulturer. Låten andas både mystik, spänning och engelsk popkultur och Sophiyas ljusa och väna röst är mjuk och vacker och sticker ut väldigt mycket från många andra engelska sångerskor. Därför är det väldigt synd att Akasa stämplas som en one-hit-wonder, för resten av singlarna, inklusive plattan "One night in my life", floppade grovt. Men jag har faktiskt uppföljarsingeln "Kama sutra" i min ägo, vilken inte når upp till hitens kvalitet, men är ändå en helt OK singel.
B-sidan till "One night in my life" finns på plattan och heter "Shadows" och är en snygg ballad helt med indiska instrument, men sjungen på engelska. En fin låt som man dock glömmer bort direkt efter dess slut.

Sophyia Haque lämnade musikbranchen snart och blev hyggligt känd såpaskådis istället och några kanske känner igen henne som Poppy Morales i "Coronation Street". 2013 blev hon dock sjuk och avled tragiskt.

tisdag 3 maj 2016

Kultstämplat: Här vare' gammeltjo

Tillåt mig att presentera en liten udda sak här. Ibland får man sina infall som samlare. Skivan här är inköpt för en väldigt billig peng av en enda anledning, och för en gångs skull har det inte något med musiken att göra. Musiken på plattan är inte alls min påse, gammeldans med Sone Banger, Norrlandspojkarna och Alta Dragspelsklubb. Däremot är det givetvis bra med bevarare av denna gamla musiksort.

Däremot fastnade jag för skivomslaget och endast för det tyckte jag att det var kul att ha den. Någon sorts satir var det absolut från skivbolaget Marilla att på omslaget till en normalt seriöst utgiven skiva med dragspel har en bild på en av de personer som hatat instrumentet mest i landet, Sten Broman, bara för att driva med karln. För er som inte har koll på detta kan jag berätta att bakgrunden är denna:
Sten Broman var en legendarisk, udda och karismatisk TV-person som var programledare under 16 år på 60- och 70-talet för Sveriges största frågesport i TV om klassisk musik, "Kontrapunkt". Men han hade en sak som han störde sig på mer än något annat inom svensk musik: Han hatade dragspel och dragspelsmusik! Och bara för att vrida om kniven ännu mer så har layoutmannen här, en T. Åberg, valt att teckna honom spelandes dragspelsmusik, förvisso nästan löjligt oproportionerligt stor, medan ett ungt par dansar tryckare. Detta omslag är kult, men det är också ett ljuvligt och roligt satiriskt omslag från forna dar där ingen egentligen begriper varför man valt denna satir just här, men där det ändå funkar så bra!

söndag 1 maj 2016

Månadens bästa fynd - April 2016 (Al Jarreau/Wilmer X/Östen Warnerbring)

En månad går fort. Det är redan dags att summera april, som i det hela var en rätt lugn månad med en del kul saker, men väldigt få som kändes som superfynd. Det blev väldigt mycket singlar plötsligt, ett format som jag har haft väldigt svårt att hitta bra saker på på sistone! Men här kommer tre fynd, utgivna på helt olika format, som stod ut under denna månad:

Al Jarreau - Breakin' away:
Skivor med Al Jarreau är inte så svåra att hitta och oftast är dom höjdarfynd och denna är inget undantag. Gitarristen som bildat skola åt många i samma stil och som lyckats kombinera scat-sång och gitarrspel ihop på ett fenomenalt sätt. Det är svårt att tro att han just fyllt 76 år.
"Breakin' away" är från 1981 och är producerad av en mästare på slickad och avkopplande soulpop, Jay Graydon, som jobbat med gräddan av amerikanska musiker, eller vad sägs om David Foster, syskonen DeBarge, Sheena Easton, Art Garfunkel, Lou Rawls, Dionne Warwick, Air Supply, Manhattans Transfer med flera, samt att han var den som upptäckte Steve "Toto" Lukather.

Detta är en vacker och relaxande platta, midnight jazzsoul med en dos funk i sig och med en bländande produktion! Inledande "Closer to your love" och "We're in this love together" är lysande och Al Jarreaus röst har alltid varit svalkande och briljant.

Plattan har bara en nackdel, att han fick för sig att tolka Dave Brubecks "Blue rondo a la turk" som känns väldigt malplacerad och riktigt dålig. Men om man hoppar över den så är detta riktigt svalt och mysigt när en mästerproducent och en mästermusiker möttes i studion!

Jag tycker vi här lyssnar på "Closer to your love".



Wilmer X - Arkiv X:
Här är månadens kronjuvel och en kandidat till årets bästa fynd hittills i år. På en loppis i stan såg jag en skivbox som jag aldrig sett förut, men som jag fastnade direkt för; Wilmer X samlingsbox "Arkiv X", som innehåller fyra CD-skivor, tre samlingsskivor med bandets bästa låtar och mer där till från deras långa karriär, samt en CD med tidigare outgivet material! Dessutom ett stort och intressant häfte med en intervju med bandet. Prislappen på detta loppisobjekt fick mig också att gapa, 50 kronor för hela boxen i kanonkvalitet. Såld direkt tänkte jag förstås!

Det är inte heller bara singlar som rymmer denna box utan även andra klassiska album spår. Detta sträcker sig alltså från bandets första mer rockigare försök på skiva 1980 till de mer lalliga hitsen under decenniets slut och 90-talets början samt så udda saker som "Revolverungar", deras bidrag till samlingsplattan "Vilda fåglar - sånger om barn".

Extraskivan med ej tidigare utsläppt material innehåller då främst låtar som spelades in, men av någon anledning inte kom med på respektive skiva. Varför står förstås skrivet i häftet. Detta är klart det mest kompletta med Wilmer X jag har funnit och en av de mäktigaste boxar av någon svensk artist jag sett!

Bland alla ej utgivna spår hittade jag faktiskt "M/S Colinda" som inte platsade på 1992 års "Pontiac till himmelen", men dök sen upp på Nisse Hellbergs soloplatta lite senare. Men här är det alltså versionen med Wilmer X.



Östen Warnerbring - En glad calypso om våren: 
En singel med Östen Warnerbring. Alltid välkommet, men normalt inget att hetsa upp sig över direkt, om det inte är som i detta fall bland det första i EP-format som kommit ut med honom (om inte det första). Denna lilla raritet från 1958 är udda i många avseenden, inte bara på grund av dess tidiga utgivning utan också för att skivbolaget Oktav försökte lansera Östen som en utpräglad calypsosångare. På singelns baksida står det:
"Östen Warnerbring är Sveriges ende utpräglade calypsosångare. Vi vågar påstå att Östen är av högsta internationella klass inom denna säregna sångart, som i de flesta fall behandlats ganska valhänt av våra schlagersångare och d:o sångerskor"
Varför känns det något så oerhört malplacerat och smalt att försöka lansera en svensk artist på 50-talet som "calypsosångare"? Kändes det seriöst som att det fanns en framtid inom den genren i Sverige? Förmodligen inte eftersom den epiteten försvann ganska fort för Östen och han blev en av Sveriges bästa schlagersångare istället.

Men denna lilla EP är för den sakens skull inte alls dålig utan riktigt snygg och gungande. Östen är här ackompanjerad av Lord "Tesses" Band och vem som ligger bakom denna pseudonym har jag ingen aning om, förutom att hans artistnamn låter som om han snott det från ett taskigt barnprogram. Jag gillar dock, som sagt, de lätt rytmiska låtarna som titelspåret av Olle Adolphson, och den glada och plojiga "Muntascher", som liksom alla andra låtar på EPn är gjorda av Ulf Peder Olrog. Så även om lanseringen känns lite krystad så är resultatet riktigt intressant och bra och gav mersmak till det som komma skulle.

Den här EPn är dock så ovanlig att jag tyvärr inte har hittat något Youtube-klipp med låtar från den. Skulle någon dock dyka upp så lägger jag förstås upp den genast.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...