expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 30 juni 2016

Dan Fogelberg - Nether lands

De senaste åren så har jag förvånats själv över viss musik jag börjat lyssna och gilla. Hela mitt nyvaknade intresse för 70-talet är ett exempel, men vissa artister i genren känns som ett bevis på att vuxenpoängen bara haglar in och jag till sist blivit äldre. Avsplappnande singersong-writers som Dan Fogelberg hade för 10 år sen varit en omöjlighet för mig att sitta och lyssna på. Men tack vare mitt engagemang i Youtubes Vinyl Community så har jag lockats till helt annan musik än jag är van vid och jag har gillat det jättemycket.

Amerikanske Dan Fogelberg (japp, han har svenskt påbrå, genom sin svenske pappa) tillhörde inte toppskicket av hitlisteartister, men hade en trogen skara fans som gillade och köpte hans plattor. Jag fick tips filmledes från en av mina kontakter på Communityn om Dan Fogelberg, letade upp låtar på Youtube och gillade det. Sen gick jag till en av mina nya favoritloppisar i stan, Återbruket, där Harvest Records forne ägare säljer lite skivor. Här fanns hela tre plattor med Dan Fogelberg och jag köpte dom alla. Och jag gillade dessa tre direkt (förutom denna också debuten "Home free" och dubbelalbumet och sångcykeln "The innocent age"), men "Netherlands" från 1977 får räknas som den starkaste i mina ögon. Låter plattan lite Eagles lite här och var är det inte utan, eftersom Don Henley är med i kören och Joe Walsh spelar gitarr.

"Netherlands" är en mästerlig singer-songplatta med en laid back pop och soft rockproduktion med sköna gitarrer och en mjuk stämning! Melodierna är inte direkt anpassade för hitlistans högsta placeringar, men dom är sköna och väldigt välgjorda och lyfts upp ännu mer av Fogelberg och Henleys gemensamma sång.
Inte minst andra spårets "Once upon a time" är fantastisk och med en lysande melodi! Lyssna också in den mer melankoliska, dramatiska och mörka "Loose ends"  eller den pigga poppärlan, inledande stråkballaden "Nether lands" och singeln "Love gone by". Men även vackra pianoballader och sånger till bara gitarr ryms här också. "Netherlands" är en avkopplande pop- och rockpärla med enormt vacker produktion och snygga melodier.

1993 gjorde Fogelberg sitt sista studioalbum och 2007 dog han tragiskt av prostatacancer endast 56 år. Gudskelov finns hans musik utgiven istället och för mig blir det nu att aktivt leta och köpa Dan Fogelberg-plattor!

Två spår har jag valt, "Once upon a time" och den avslutande och spännande "False faces"!



torsdag 23 juni 2016

Visskivor till midsommar

Jag brukar ju göra något speciellt till midsommar, om det så är att skriva en sommarkrönika, tipsa om sommarmusik eller något annat. Förra året skrev jag om en visskiva och det fick jag blodad tand av. Visst är det mycket fest och festmusik till midsommar, men någonstans inom många oss så finns det nog en längtan till den gamla svenska midsommaren, med blommor i håret, sju blommor under huvudkudden, middag på någon brygga och vackra visor som ackompanjemang. Nu har midsommar fått en stämpel av regnkaraktär. På jobbet så har jag inte hört något annat denna vecka än:
"Det brukar ju regna på midsommar..."
Så även om det regnar på midsommarafton så låt mig pigga upp stämningen med tre visskivor, alla av helt olika karaktärer, som kan skapa en riktig mysstämning var ni än är! Trevlig midsommar på er!

Carl Anton - Visor på Överby
Carl-Anton Axelssons röst har jag alltid gillat. För mig har den alltid på något sätt varit en av dom naturligaste rösterna för visor. Dessutom är hans texter både vardagliga och trovärdiga, men samtidigt otroligt intressanta och fylld med vackra beskrivande bilder av den svenska sommaren vid havet. Därför har jag nu också börjat att samla på skivor med denne vislegend. "Visor från Överby" kom 1973 och är en samling nyskrivet material som han spelade in tillsammans med några av landets bästa musiker i genren, som Thorstein Bergman, Giovanni Jaconelli och Hans Wahlgren. Tillsammans samlades de en sommardag i Carl-Antons stuga på Överby i Stockholms skärgård, satte upp en liten studio med inspelningsapparater, öppnade dörrarna och till ackompanjemang av fågelkvitter och sommarsol spelade in denna platta, allt enligt Carl-Antons egna ord på skivomslaget. Kan det bli mer sommar än så? Man kan inte heller annat än le åt slutorden i texten:
"P.S. Hör du nåt som inte borde höras, kan det bero på att vi slog en mygga då och då. D.S."
Låtarna, gjord i traditionell visstil med dragspel, flöjt, fiol och gitarr, doftar också sommar i nästan varenda låt, utom möjligen i två låtar som bär de mindre lockande titlarna "Hösten kommer, regn och blåst" och "Höstvisa från Överby", där man ändå lyckas få även såna låtar att passa in i sommartid.
Men här finns annars "Jag seglar mot vinden", den vackra och somriga "Polska till Isabel" och berättelsen om "Fiskar-Blom". Skivan är både avkopplande och vacker, med väldigt målande texter!
     Tyvärr kan jag inte bjuda på något smakprov från den, eftersom det inte finns nåt på Youtube, men för att ge något till sommarfesten så väljer jag att för första gången i bloggens historia länka till en låt som inte hör till den omskrivna skivan! Det får bli klassikern "Om maskros och tjärdoft", som jag just köpt på singel, så den kanske passar lite ändå...



Lena Dahlman - Fröding i ord och ton med Lena Dahlman
Gustaf Fröding, en av våra mest besjungna skalder, levde ett rätt trasigt liv, plågad av klena nerver och sinnessjukdom. Trots det har han ändå skrivit några av de mest klassiska dikterna i svensk historia.
     Få skivor om denne skald har dock känts så äkta och speciell som denna med nyligen avlidna skådespelerskan och sångerskan Lena Dahlman. När jag var ung såg jag henne i diverse småroller samt i olika frågesportprogram i TV. Men här har hon gjort en väldigt snygg visskiva med sånger av Fröding tillsammans med flera av jazzens största namn, Arne Domnérus, Rune Gustafsson, Bengt Hallberg och Georg Riedel. När svensk visa och svensk jazz möts musikaliskt så brukar det dofta folkmusik väldigt mycket och så även här. Arrangemangen är väldigt snygga och upplägget på skivan är riktigt bra där Lena sjunger både Frödings med glada och pigga sticken, som "Men", och de mer tragiska och melankoliska, som "Mordet i Vindfallsängen" eller "Elin i hagen", kanske en av de vackraste visorna i modern tid. Också förstås "Dans bort i vägen", mil ifrån Sven-Ingvars hurtighet...

Men skivan rymmer också flera spår där Lena läser dikter rakt upp och ner med sin bästa och piggaste värmländska (Lena Dahlman var trots allt född i Hagfors). Dessutom finns här också några riktigt vackra och sköna instrumentala låtar i folkmusiktempo, signerad Domnérus, Hallberg och kompani. Detta är en skiva som rymmer både skratt, gråt, glädje och spänning. Kanske en av de mest speciella visskivor jag hört...

Här kan vi lyssna på den spännande och tragiska berättelsen om den snälla och glada bondflickan som genom kärlek förvandlas till en galen och farlig person, "Elin i hagen".



Gösta Linderholm - Jordsmak
Den visskiva med den mest moderna tonerna är då denna med Gösta Linderholm. Linderholm är ingen sångare jag brytt mig i, förrän på senare år. Jag ska med glädje lämna hans mer tramsiga dagar med Sveriges Jazzband och "Brittas restaurang" därhän, för när jag hörde en låt som hette "När morgonen gryr" så vände min åsikt en hel del om Gösta Linderholm. Detta var ju mästerligt gjort! Till min glädje så lyckades jag också hitta hela plattan med nyss nämnda låt på en second hand här i stan för en väldigt billig peng. Genomgående för alla tre visskivorna är att några av de största svenska musikerna i olika genrer spelar med och så även här. I kören finns både Marie Bergman och Maritza Horn, Stefan Nilsson spelar piano, Lasse Englund gitarr och framför allt Björn J:son Lundh, som är nästan plattans andra huvudperson eftersom han har arrangerat mesta delen av plattan. Och det är hans arrangemang som är en av plattans största styrkor, för här finns enormt vackra och drömska låtar med en otroligt ljuv ljudbild. Som "När morgonen gryr", med en målande text och melodi som verkligen doftar en gryende sommarmorgon med daggen och disen som ligger över ett vackert landskap!

Men som kontrast så kan Gösta då och då också plötsligt passera gränsen mellan visa och pop och drar igång med en röjig rockcountrylåt i "Speed-way" eller en bluesig Bob Dylan-cover "Så långt bort - för länge sen" ("Long ago, far away"), för att nästa sekund smeka och slappna av i den vackra "I Stockholms City". Tyvärr får vi också dras med den svagaste låten på plattan, den väldigt uttjatade zydecopastischen "Rulla in en boll och låt den rulla". Men plattan rymmer dock väldigt många sinnen och i "Tiden flyr" blir musiken plötsligt skönt gungande och bluesfunkig. "Jordsmak" är en spännande och vacker platta som aldrig blir tråkig och som lyckas både slappna av och plötsligt riva i och gör detta till ett helt otroligt skönt arrangemang. Här väljer jag självklart "När morgonen gryr"!

torsdag 16 juni 2016

Kultstämplat: Stefan Remmler - I don't go to USA

En gång på 80-talet så fanns det en tysk grupp som gjorde en av dessa irriterande låtar som man minns med fasa och som man gärna hoppar över när den dyker upp på någon blandskiva. Dessa låtar är också oftast one-hit-wonders och så är fallet även här. De flesta av er minns förstås Trios låt "Da da da", en av 80-talets kanske mest meningslösa låtar. För mig är den inte ens kult, den är bara ett irritationsmoment.
     Trios sångare hette Stefan Remmler och hade som kännetecken att på tyska pratsjunga med en väldigt monoton mörk röst. Han lät ungefär som om han hade tagit ett par sömntabletter för mycket och nu var på väg in i sömnens rike.

Trios låt hörde jag första gången först i rätt modern tid, men en låt som jag hörde 1987 en hel del var istället Stefan Remmlers sololåt "I don't go to USA". I original hette den först "Keine sterne in Athen" och blev en jättehit hemma. Den blev så stor att man satsade på att lansera den utanför de tysktalande länderna och den översattes till "I don't go to USA". Märk väl också hur man uttalar USA, med ett vanligt U ("USEj") och inte ett engelskt uttal.
.    Låten hamnade aldrig på Tracks, men önskades många gånger på P3s önskeprogram, som "Måndagsbiten" eller "Upp till 13" och därmed hamnade den på diverse blandband hos mig ändå och blev ett kul minne vars singel jag till slut lyckades hitta på en loppis. För visst är denna låt en skön kultis, något töntig, men oemotståndligt charmig, trots (eller kanske tack vare här) Stefan Remmlers robotsliknande insats. Remmler är alltså tysk, men låten ska få oss att längta till de österrikiska alperna där Remmler envist och säkert säger sig föredra att sitta än att följa med flickvännen på semester till USA. Texten, som ju då är troligen medvetet gjort lite komisk, är ju riktigt kultigt skön där han säger att han hellre sitter och ser solnedgången vid bergen med sin "schnapps" i handen och sen ser på TV istället för att åka till det, enligt honom, överfulla och skräniga USA. Jag gissar att låtens kultstatus ligger lite i att få förmodligen skulle ha hållit med honom, samt givetvis den envist malande och lätt synthindränkta ompa-pompa produktionen. Den är egentligen så långt ifrån en hitlåt som det går och enormt stel, men samtidigt kan man inte låta bli att le och nynna med när man hör den! 1987, när jag fortfarande var rätt ny som popnörd, så var detta bland det mest udda i popväg jag hade hört på listorna och för just det och för att den känns så fel, men ändå så är rätt, så har jag valt att kultstämpla den här. Stefan Remmler utanför Tyskland blev en klar one-hit-wonder och hördes aldrig från igen och 1996 lämnade den idag 69-årige tysken musikbranschen.

B-sidan på låten på den här singeln är helt enkelt den tyskspråkiga originalversionen, "Keine sterne in Athen". Dessutom har låten kanske en av de mer gräsliga videor jag sett på bra länge, men det spär väl bara på kultstatusen på låten.


lördag 11 juni 2016

Dire Straits - Sultans of swing - The very best of Dire Straits (2 CD specialutgåva)

Samlingsalbum brukar jag inte skriva så mycket om här. Missförstå mig inte, jag tycker bra om fenomenet med att bunta ihop alla hitsen på en platta och försöka kränga dessa igen. Trots allt så är det en vacker samling av en artists bästa och starkaste låtar samt en skiva med nostalgi (oftast). Men det känns som att jag vill lägga mer energi på studioalbum och enskilda singelsläpp än plattor med ett gäng låtar de flesta har hört. Men undantag finns förstås och detta är ett av dom och det är för att detta är en begränsad utgåva inkluderandes en bonus-CD.

Dire Straits fantastiska album "Brothers in arms" hade jag tänkt att skriva om en dag, men som en sorts försmak så kan jag presentera en av de bästa samlingar jag äger, deras "Sultans of swing - the very best of Dire Straits".
Genom åren har mitt intresse för Dire Straits varit OK, varken mer eller mindre. Jag gillade de flesta hitsen och möjligen "Brothers in arms"-plattan och det var allt. Men mitt nyvaknade intresse för 70-talet har då skapat ett intresse att utforska Dire Straits musik betydligt mer och vill man börja lyssna på Straits så är den normala utgåvan av denna samling en utmärkt väg att starta. Här finns både de gamla hitsen, som "Sultans of swing" och "Lady writer", de mest klassiska hitsen, "Money for nothing" och "Brothers in arms", och de mer bortglömda under den sista perioden, som "Calling Elvis". Tyvärr måste vi därmed dras med två låtar med bandet som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan lära mig gilla, låtsas-60-talspekoralen "Twisting by the pool" och "Walk of life". Men ett visst svin får man räkna med som det heter...

Nu är ju då detta en speciell utgåva, som jag hittade när jag var på en udda second hand förra hösten. Det anordnades en bordsloppis på min gamla skola i Sidsjön, en liten bit utanför Sundsvall. Där var det en säljare som sålde en storhög med riktigt fräscha CD-skivor där bland annat denna ingick. Här finns då en begränsad andra CD som innehåller en livekonsert med Mark Knopfler inspelad 1996 på Royal Albert Hall.
På denna bonus-CD så spelar Knopfler ensam sju låtar från sin långa karriär: "Calling Elvis", "Walk of life", "Last exit to Brooklyn" (temat till filmen med samma namn som han gjorde musiken till), "Romeo and Juliet", "Sultans of swing", "Brothers in arms" och "Money for nothing".

Publiken på denna konsert är riktigt bra och engagerad och Knopfler är på sitt bästa humör och spelar det ena underbara gitarrsolot efter den andra. Just detta år, 1996, så var jag på en festival här i kommunen där man hade riktigt celebert besök, Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men detta är ännu en av de tråkigaste och sämsta konserter jag varit på, trots att det borde ha varit en ynnest att få vara på en konsert med Deep Purple. Men Ritchie Blackmore stod och malde och malde i gitarrsolona i vad som kändes som en evighet. Men här är det aldrig tråkigt utan Mark Knopflers solon är spännande, avkopplande och mjuka men samtidigt med en sorts knivegg i sig och mina favoriter här är "Sultans of swing", som trots 13 minuter inte är tråkig en minut. Också då min favorit även på platta, "Brothers in arms", som även i original har en av de skönaste gitarrsolon jag vet.
     Men detta är en riktigt bra konsert och ett lysande liveframförande av några av rockhistoriens största klassiker! Så om man vill upptäcka Dire Straits och få ännu mer krydda på allt det goda så är denna begränsade fina dubbel-CD-utgåva ett rekommendera varmt!

Här har jag då valt ett spår från varje CD. "Calling Elvis" från 1991 från samlingen och den 13 minuter långa "Sultans of swing" från live-CDn.



söndag 5 juni 2016

Adamski - Killer

För ungefär ett år sen hade jag en serie där jag presenterade ett gäng olika one-hit wonders, artister som främst haft en enda hit och sen har man knappt sett röken av dessa. Adam Tinley tillhör den skaran också, i alla fall här i Sverige. Ja, Adam Tinley är alltså mer känd som Adamski. I England nådde han faktiskt plats sju på englandslistan med sin andra singel, "The space jungle", så jag antar att han i hemlandet inte är helt one-hit wonder. Det är lite knepigt det där när man ska räkna en artist till detta snöpliga öde.
Adamski var en vithårig liten producent som norpat sitt artistnamn efter UFO-fanet George Adamski. Entrepenören Paul Smith tog med Adamski till Englands dansmusikscen och resten är historia.

Men likväl så säger alla "Killer" när namnet Adamski nämns, oftast med efterföljande information att det ju var låten där Seal började sin karriär. 1990, då låten kom, så var dansmusiken verkligen i förändring och housemusiken tog över allt mer. När då "Killer" kom mot slutet av sommaren så var det verkligen något helt annorlunda som tog sig in på listorna, och till sist englandslistans tron. Och när jag första gången hörde låten, vilket var i höstens första Tracks det året då den plötsligt kommit in på sjätteplats, så satt jag undrande vid apparaten och tänkte lite:
"Vad är detta för något?"
För låten saknar ju den lite slagkraftiga melodin som sitter som ett knytnävsslag, titeln nämns knappt alls och istället domineras låten av en drömsk symfoniliknande instrumentaldel, och jag älskar det! För mig blev "Killer" med tiden som snask som jag verkligen ville svälja i mig! Och självklart är en stor del av det Seals förtjänst också, som med sin röst lyfter låten. Om man till exempel lyssnar på George Michaels liveversion från 1993 så är den en rätt kul specialattraktion, vilket den förmodligen var tänk som också, men hur bra George Michaels röst är så hade han inte kunnat lyfta originalet på det sätt Seal gjorde 1990.
För mig är det ett lyckligt möte mellan den drömska brittiska acid house-scenen och en för tiden ny form av synthpop och det är enormt vackert, med en mästerlig produktion!

För Seals del så vandrade det på och han har fortsatt göra lysande musik, inte minst hans solodebut av Trevor Horn med "Crazy", "Future love paradise" eller "The beginning". En lite nördig kuriosa, i "Killer" finns en textrad som lyder:
"Racism in amongst future kings can only lead to no good, and besides, all our sons and daughters already know how that feels"
En del av er kanske känner igen den raden nu från Seals "Future love paradise", som han lånade raden till.

För Adamskis del så var "The space jungle" en rätt kul låt, trots allt, men plattan "Doctor Adamski's Musical Pharmacy" har jag just skippat iväg för den var en stor besvikelse som vandrade iväg åt alla möjliga håll, men där alla låtarna hade det gemensamt att melodierna var trista som titta på nymålad färg torka.

B-sidan är ett instrumentalstycke som heter "Bassline changed my life" som är rätt snygg, men tämligen ointressant och känns verkligen som utfyllnad till en känd A-sida.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...