expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 25 oktober 2016

Dead Or Alive - My heart goes bang (get me to the doctor)

Dödsfall av artister har blivit en vana i år tyvärr och det är dags att ta fram hyllningsfanan för ännu en musikalisk favorit från barndomen. Om man ser på denne person under de senaste tio åren så är det väl knappast en rolig figur, men under mina allra första år som musiknörd, när jag upptäckte popmusiken 1985, så var jag ett fan av Pete Burns och Dead Or Alive. Som nyförälskad i allt var synthmusik hette så var det svårt att inte digga Dead Or Alives smattrande och rytmiska discoljud, signerad Stock-Aitken-Waterman.

Pete Burns var annars mannen och bandets ansikte utåt med det långa håret som alltid var klädd i viss transsexuell stil, men samtidigt hade en av discovärldens kraftigaste stämmor. Den stämman har nu tystnat när han dog av hjärtproblem 57 år gammal. De senaste åren har han mest fått uppmärksamhet genom, dels Celebrity Big Brother i England där han var en väldigt omdiskuterad deltagare, men framför allt genom att ha ett sånt missbruk av att plastikoperera ansiktet att han till slut såg mer grotesk än normal ut. Därför tänkte jag fokusera på Pete Burns när han var som bäst, på 80-talet och den platta som jag ser som Dead Or Alives överlägset bästa, "Youthquake".

Men själva plattan har jag redan skrivit om en gång, så därför var det uteslutet. Därför får det bli en av mina favoritsinglar med bandet som kom 1985. Nej, inte "You spin me around", även om den är en klassiker i sig, för ni som följt bloggen vet att jag har en viss förkärlek för dom där lite bortglömda hitsen som en gång var rätt populära, men som idag är sorgligt bortglömda. Så är det med singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", som var den sista singeln från "Youthquake". Jag hörde den för första gången förstås i Tracks under hösten och som de flesta hits på trackslistan runt denna tid så fastnade den direkt! Refrängen satt som ett knytnävsslag och låtens discoproduktion var otroligt skön. Kanske bland det bästa Stock-Aitken-Waterman gjorde under sina tidigaste år. Sen är Pete Burns tarzanvrål i låten rätt speciellt och ett bevis på hans enorma stämma. Men för mig är "My heart goes bang (get me to the doctor)" minnen från lördagseftermiddagarna vid Tracks när hösten lade sig över Sundsvall och ett väldigt ungt musikfreak, nykär i sitt intresse, älskade synth och disco på radion!
   
B-sidan på låten är en liveversion av en av "Youthquake"-plattans bästa spår, "Big daddy of the rhythm" och själva albumversionen av låten har jag redan givit er, i samband med att jag skrev om plattan så om ni klickar på länken i texten så kan ni hitta låten. Men för att hylla Pete Burns musikaliska gärning så tänkte jag ändå bjuda på två låtar, dels själva singeln förstås, men dessutom en låt som inte har något med singeln eller "Youthquake" att göra. Dead Or Alives genombrott i Sverige var en cover på en 70-talsdiscohit som är riktigt snyggt gjord, men som idag aldrig hörs så därför bjuder jag på deras version av KC & The Sunshine Bands "That's the way (i like it)".



onsdag 19 oktober 2016

Kultstämplat: Vikingarna, Annika Hagström & Jakob Dahlin - Tredje gången gillt

Dansband får inte många chanser på den här bloggen, så därför ska jag ta en kort paus från alla rapporter av nyinköpta skivor (det kommer en rapport från Sundsvalls skivmässa inom kort också) med ett litet dyk ner i en kultstämplad dansbandssingel. Den är förvisso köpt under Stockholmsresan nu senast, på Myrorna i Ropsten, men den har inget med tidigare rapporteringar att göra.
     Missförstå mig inte, detta är inte ett sätt att klanka ner på dansbandsgenren. Jag kanske inte direkt älskar genren i sig, men jag respekterar den och folk som gillar musiken. Men sen finns det trots allt en rätt stor källa av kultstämplade låtar att ösa ur därifrån och Vikingarna är ett band som står för en stor del. Det är inte alls omöjligt att de kommer tillbaka så småningom i kultstämplat-facket.

Det är inte Vikingarna i första hand jag är ute efter här, även om de har gjort en egen version av låten, som dock är som vilken dansbandslåt som helst. Här är det då denna singel som gäller och denna något udda konstellation inkluderande två av det årets mest sedda TV-personligheter. Ett rejält kliv in i den svenska folksjälen någonstans, där musikalisk kunnighet och lätt amatörskap gärna går hand i hand.

Annika Hagström var nyhetsreportern och programledaren för samhällsprogrammet "Magasinet" som hastigt och lustigt började med nöje. Jakob Dahlin behöver väl ingen närmare presentation, mannen som gjorde vad som föll honom in. Dessa båda hade 1988 engagerats att leda det nya underhållningsprogrammet "Caramba", som egentligen var en fortsättning på Dahlins succé "Jacobs stege". Egentligen var de båda ett osannolikt radarpar, som dock funkade bra.

Vid sidan om detta så var Jacob också en stor älskare av schlager och att han skulle skriva en schlagertext kändes kanske inte som en total sensation. Tillsammans med Lennart Sjöholm och Vikingarnas Lasse Westman så gjorde han "Tredje gången gillt" som Christer Sjögren och Vikingarna spelade in 1988. Allt gott så långt. Låten framfördes sen i "Caramba" där någon tyckte det var en bra ide att programledarna skulle sjunga duett med Sjögren. Sen spelades denna låt in på singel och hamnade på "Svensktoppen", där den blev en stor hit. Inslaget där Kent Finell i programmet intervjuar paret Dahlin och Hagström om att komma in på Svensktoppen är klassisk radiohistoria från 80-talet. Inte minst när Jakob, som befann sig i Moskva då, ylade av äkta glädje så telefonledningarna dallrade:
"Aaaaaaaaaaah, jag har inget mer att leva för längre!!!!!"
Det fanns bara en Jacob Dahlin!

Om man nu ändå ska dissekera låten, så här 28 år efteråt, så kan man driva gäck med texten. Vad är detta för poesi?
"Ja säg en två tre tredje gången gillt.
Jag ser dej och jag reagera vilt.
Sol och måne natt och dag
Är det bara du och jag."
Reagera vilt??? Det känns som att jag skulle vilja se var dom gör då, eller kanske inte.
     Normalt brukar jag inte engagera mig i schlagertexters trovärdighet, dom har sin charm, men "sol och måne, natt och dag" måste ju vara bland de intressantare och fånigare jag har hört. Och då ska vi ändå inte tala om det grammatiska problemet i orden "dej och jag".

Jag ska inte säga att Annika Hagström sjunger värdelöst, det finns värre sångerskor, till och med på denna blogg, men inte är det bra, så pass kan säga och Jacob Dahlin är snudd på ännu värre, vilket han dock snarare tog som en komplimang. Jag säger inte att detta är en ultrapinsam kalkon som The Pinks eller Ballongdansen, Jacob Dahlins förlåter ju det mesta, men visst har den en högt kultstatus. Där normala dansbandslåtar och Vikingarnahits är intetsägande eller trista så är denna, just på grund av att Annika Hagström och Jacob Dahlin känns så fel som dansbandssångare och texten så usel, en riktigt rolig kultfavorit.

torsdag 13 oktober 2016

Månadens bästa fynd - September 2016 (The Three Degrees/Deep Purple/Jan Savitt/Claude Hopkins)

Det är mycke' nu! Nästan två veckor för sent är det dags för en summering av september månads skivfynd, en månad som kan beskrivas som väldigt bra, inte minst på CD-fronten! Hela sommaren och hösten har så här långt varit helt galen där det mer eller mindre regnat skivor över mig och då är diverse skivmässor inräknade. Men i denna sammanfattning av september månads bästa fynd är Solna skivmässa förstås inte inräknad, eftersom jag ju redan skrivit om den.
     Jag har talat förut om Videobutiken "Videodrome" som jag har köpt mycket jazzskivor från och denna månad lades affären ner, i alla fall i fysisk form (den ska fortsätta på nätet). Därför var det utförsäljning och jag lade beslag på en gigantisk hög med jazz-CDs där många av dessa var med storbandsledare som jag aldrig förut hört talas om och som jag först var tvungen att kolla upp innan jag köpte respektive skiva. Fyra skivor har jag tänkt att ta med denna gång, varav två är mindre kända storbandsledare med inspelningar från mellan 20-tal och 40-tal. Riktigt.spännande är det att få upptäcka nya bekantskaper inom den klassiska jazzen!

The Three Degrees - This is my house (1986)
Detta är en singel jag blev väldigt glatt överraskad av. The Three Degrees har jag skrivit om förut på bloggen, två gånger till och med, ett band som växt till en av mina favoriter i 70-talets soulvärld. Lite har jag dock bävat för att lyssna på deras låtar från 80-talet, i rädslan att det ska vara något sorts B-alternativ till Pointer Sisters. Dock var jag inte beredd på att de skulle ha gjort låtar tillsammans med Stock-Aitken-Waterman, Englands discokungar under 80-talet. Nu är det ett väldigt försvagat Three Degrees där Shiela Ferguson är bandets mest bekanta medlem och de andra två, Miguel Brown (ersättare för en gravid Helen Scott) och Vera Brown, bara var med mer eller mindre detta år. Men SAW har valt att här göra det som jag nästan tycker de var bäst på, den lite tidiga varianten där det låter väldigt mycket laid back 80-talssoul med en liten discotouch, i typ stilen de använde till O'Chi Brown och Princess. "This is my house" är ingen jättehit, vad gäller melodi eller hitpotential, Men det är en enormt skön 80-talsproduktion, där tjejerna likväl sjunger otroligt bra! Det är möjligt att detta är ett bevis på att bandet här levde på grav övertid, men det är ändå riktigt bra!



Deep Purple - Made in Japan (1972)
Deep Purple-skivor är för dyra! Därför har det inte blivit så många för mig, men till sist kom jag över den här legendariska liveplattan för ett väldigt bra pris, Som ni säkert förstått är jag inte alls intresserat av hårdrock, men Deep Purple har alltid varit ett stort undantag. Jag har dessutom sett bandet live, när dom spelade på festivalen Timråyran i grannkommunen Timrå 1996, och det var ett band efter sin storhetsperiod som lät otroligt segt och trött!
Bandet själva var egentligen inte alls intresserad av "Made in Japan" eller att släppa något livealbum i överhuvudtaget, men övertalades av sitt japanska skivbolag. När så skivan skulle mixas dök bara Roger Glover och Ian Pierce upp. De andra medlemmarna hörde aldrig det färdiga resultatet.
Ändå är "Made in Japan" en legendarisk liveplatta som röjer från början till slut! "Smoke on the water" och "Highway star" är brilliant utförda och Jon Lords orgel är helt otroligt häftig! Ett enda problem har jag och det är att sista låten "Space truckin'" till slut blir mig övermäktig och jag får inse att den är på tok för lång med sina 19 minuter. Men i övrigt är detta kanske en av de skönaste och bästa liveplattor jag äger!



Jan Savitt & His Orchestra - Shuffle in style (1999)
Jan Savitt var född Jacob Savetnick i det nuvarande Ukraina och flyttade till Philadelphia för att börja i legendariske dirigenten Leopold Stokowskis symfoniorkester. Men snart sadlade han om och började leda jazzorkestrar. Jan Savitt har ingen unik egen stil, som Benny Goodman eller Count Basie, förutom möjligen hans fiol, som dock inte dominerar ljudbilden direkt. Men orkestern är ändå riktigt bra och välspelande och får till det riktigt bra på denna CD utgiven av märket Jasmine, som givit ut en del intressanta titlar genom åren.
Låtarna här, inspelade mellan 1939-1941, är klassiska standard, som "That's a plenty", "Sugarfoot stomp", "Tuxedo junction", "And the angels sing" och till och med "Moonlight serenade". Till en av de mer spännande låtarna och stora höjdpunkterna hör en uppjazzad version av George Bizets ouveryr till operan "Carmen", som är väldigt häftigt gjord.
     De vokala insatserna sköts av George "Bon Bon" Tunell och Carlotta Dale, helt OK sångare utan att nå upp i de högsta nivåerna. Men totalt sätt är Jan Savitts band en riktigt bra och spännande orkester som spelar bra storbandsswing! Inget unikt, men snyggt och välgjort ändå! Självklart väljer jag här "Prelude to "Carmen"".



Claude Hopkins & His Cotton Club Orchestra (1993)
Claude Hopkins, nu undrar flera av er förmodligen "Vem är det"? Egentligen hör Hopkins, som den stride pianist han är, till dixielandfacket, men under 30-talets mitt, när Duke Ellington flyttat ur den legendariska Cotton Club (som enligt mig var Ellingtons bästa period) så tog han över engagemangen där med ett större band och hans karriär lyftes enormt under några år.
     Inspelningarna är från 1935 och därmed borde ren storband ha tagit över och den här typen av lite 20-talsinspirerad dansgolvsjazz vara rätt ute, men Hopkins lyckas riktigt bra att hålla Ellingtons Cotton Club-stil vid liv i låttitlar som "Nagasaki", "Backbeats" och "Aw, shucks". Detta är ett riktigt kompetent och bra storband, förvisso med klarinettisten Edmond Hall som enda kända namn, men de öser på bra och förvaltar en tradition bra och lyckas samtidigt få till något nytt av det. Tyvärr bröt bandet redan 1940 och Hopkins återvände snart till gladjazzen. Här väljer jag "Everybody shuffle" och sjunger gör Ovie Alston.

tisdag 11 oktober 2016

Skivresa till Stockholm 2016 - Del 2 Övriga skivfynd

Årets Stockholmsresa hade alltså huvudmålet Solna Skivmässa, som ni kunde läsa om i del 1 i den förra texten. Men resan i övrigt då? När nu mässan var huvudmålet så försökte jag att inte lägga på för många andra skivmål så det inte skulle bli för dyrt och för jobbigt att släpa hem alla skivorna till Sundsvall igen. Men självklart så fanns det flera gyllene ställen som jag måste besöka, mässa eller inte. Men resan var inte problemfri och problemet här hette boendet, som skedde på Hostel Bed & Breakfast, vilket på papperet låter flott för att vara vandrarhem, men det var ett ställe jag inte på något sätt rekommenderar. Dels fick jag vänta i 2 1/2 timme på att vandrarhemmet skulle öppna sin reception. Sällan har jag varit med om ett ställe som tar ut flextid så lätt som denna, så när jag kom dit på fredagen så fick jag vandra runt i Stockholm med resväskan i sällskap, samtidigt som jag dessutom skulle filma med iphonen för min Youtube-kanals räkning (första dagen kan ni se film om här).
     Men det värsta var att det visade sig att det fanns råttor på vandrarhemmet (inte på rummen dock) och dessa visste man om på vandrarhemmet, men sa sig inte kunna göra något utan det var hyresvärdens ansvar att se till att något gjordes. Höjden av ironi var väl att när nu det var så pass ohygieniskt att råttor sprang omkring där så uppmanade man gästerna i en skylt vid trappan ner att ta av sig skorna för att hålla vandrarhemmet rent. Ska man skratta eller gråta? Nu har jag sagt det förr att när jag är i Stockholm så har jag rummet främst till att sova och förvara bagaget och för detta ändamål fungerade stället så jag kunde koncentrera mig på att slappa och köpa skivor.
   
Hostel Bed & Breakfast ligger väldigt nära den mycket trånga Stockholms Serie & Skivhandel på Sveavägen och jag passade förstås på att vandra in där först och den här gången slog jag nytt rekord vad gällde antal köpta skivor i den affären. Jag sitter och försöker plöja igenom flera 70-talsavsnitt av det legendariska soulprogrammet "Soulcorner" med Don Cornelius från Youtube och i ett avsnitt så framträdde bandet B.T Express, ett band jag knappt hade hört. Men det var en ny bekantskap som jag gillade skarpt och när jag nu hittade deras "Non-stop" från 1975 så blev glädjen fullständig! Den plattan är en fullständigt funkorgie som är otroligt snyggt gjord och skönt gungande! En av årets bästa 70-talsfynd!
     Samma glädjeyttring blev det med Bob Seger & The Silver Bullet Bands "Stranger in town" från 1978. Det finns en ballad från den plattan som följt mig sen gymnasietiden då jag hörde den första gången på ett gammalt band och föll för dess mjuka och avkopplande stämning direkt, nämligen den avslutande "The famous final scene". Sen dess har jag försökt hitta den låten och lyckades äntligen!
     Carpenters-album har jag sagt är svåra att hitta, förutom samlingen, och denna Stockholmsresa är utan tvekan Carpenters-resan. Jag berättade om de två skivorna jag hittade på mässan och ytterligare en hittade jag här, "Passage" från 1977.
     Också Boomtown Rats och deras "The fin art of surfacing" från 1979 och den legendariska hiten "I don't like monday" som är på den plattan, samt Quincy Jones funkiga "The Dude" från 1981. En lysande början på resan, utan tvekan!

Därefter så gick jag till skivaffären på Urvädersgränd, som jag trodde var nedlagd vid det här laget, eftersom man hade stor utförsäljning på grund av stängning när jag var där för två år sen. Men nu hade man 50 % rea och allt såg ut som vanligt, loppispriser till överpris och en Monica Törnell som jag ser på loppisarna här för en tia, nu 75 kronor med trasigt omslag. Men för ett tag sen fick jag en fin jazzbox av en kompis, men han själv hade missat att det fattades en skiva och var väldigt ledsen över det. Boxen är utgiven av de italienska bolaget "I grandi di Jazz" och hade fem skivor med olika musiker på varje, Fletcher Henderson, Ornette Coleman, Earl Hines samt Dizzy Gillespie. Också den viktigaste och mest svårhittade av dessa, den med min favoritpianist Lennie Tristano, givetvis den som fattades. Men här lyckades jag ändå få tag på den och kunde lycklig därmed få en komplett box! Tristano-skivan är dock inte någon unik skiva, mer än att Tristanoskivor är överlag så svåra att hitta att den är värd att ha bara därför. Den innehåller flera spår från skivan jag hittade på Solna-mässan, "The new Tristano" uppblandat med diverse trioinspelningar från 50-talet.

Ett självklart ställe att besöka var min favoritaffär, Record Mania på Östgötagatan, affären som sen 2001 specialiserat sig på soul, jazz, funk och hiphop. Och som vanligt så börjar man med att gräva i backarna som står på trottoaren utanför affären för där har jag gjort flera kanonfina fynd för en väldigt billig penning! Denna gång så hittade jag en skiva med diverse bebopinspelningar från skivbolaget Debut som grundades av Charlie Mingus och Max Roach och som bara fanns i fem år. Detta är en platta som visar upp äkta och skön bebopjazz från 50-talets första år och som akta sig för de mest vanliga inspelningarna och där man bland annat får ett par tidigare outgivna inspelningar från Charlie Parker och Dizzy Gillespies legendariska Torontokonsert 1952.
Dessutom fanns där en riktigt fin dubbel-LP utgiven på Milestone med Bix Biederbecke, kornettisten som var en av de mest lovande, men som levde ett tragiskt liv och dog gravt alkoholiserad alldeles för ung. Den här plattan, "Bix Beiderbecke and the Chicago cornets", innehåller väldigt tidiga inspelningar, från 20-talets mitt, vilket jag tror är de äldsta inspelningarna jag äger på skiva.
En soulplatta blev det, Fame-stjärnan Nia Peeples, och jag erkänner, jag tyckte hon var ursnygg när jag var yngre och tittade på TV-serien "Fame" på 80-talet. Den här plattan är producerad av hennes man, Shalamar-medlemmen Howard Hewitt, så bara därför kan detta bli väldigt spännande.
Inne i affären så var skivorna tämligen dyra och jag höll tillbaka eftersom jag hade mässan att tänka på dagen efter. Men en riktigt fin skiva till chockpris fanns där bland alla dyrgripar, ett Blue Note-album med alternativtagningar från Bud Powell, där räckan av stjärnmusiker finns med, Dexter Gordon, Fats Navarro, Sonny Rollins, Kenny Clarke med mera. "Alternate Takes" är en riktig höjdarplatta, som här bara kostade 15 kronor!

Det blev sen inga fler skivor den kvällen utan jag åt en stor kebabpizza på Pizzeria Denniso på Götgatan innan jag gick runt och filmade lite av Stockholm och framför allt Gamla Stan i mörker och återvände trött till vandrarhemmet. Några bra konserter eller stand-up shower fanns tyvärr inte denna helg, vilket var en liten skuffelse med resan.

Lördag var Solna Skivmässa och eftersom den redan har en egen artikel så går jag direkt på söndagen, vilket var min hemresedag, men eftersom det inte var förrän 17.15 så låste jag in väskorna i ett skåp på centralen och åkte till utkanterna. Jag tittar med jämna mellanrum på avsnitt av kriminalmagasinet "Veckans brott" och i ett avsnitt åkte Leif GW Persson ut till en second hand-butik i Årsta som drevs som ett projekt för att hjälpa gamla kriminella och missbrukare att komma ur sina dåliga liv. GW blev så glad över initiativet att han tog en hög av sina böcker, signerade dessa och gav dom till affären för försäljning. Men när han gick runt i affären, som hade det vitsiga namnet "Tjuvgods" och vi tittare fick en rundtur där så passerade man skivavdelningen och i rutan ser jag hur skivorna kostar 1 krona styck. Skivnörden Stafrin tänker förstås direkt:
"DIT måste jag nästa gång jag är i Stockholm!"
Ibland kan man få tips från de mest oväntade ställena! Följaktligen så åkte jag, inte till Årsta eftersom affären hade flyttat sen reportaget gick, utan till Johanneshov och hittade affären. 1 krona kostade inte skivorna längre utan 5 kronor, men det var tillräckligt för att jag skulle hitta en till skiva med Björn Holm, "Nya vänner" från 1989, en skiva med Staffan Hellstrands band innan hans framgångsrika solokarriär, SH och plattan "Söndag", samt Peter Gabriels självbetitlade solodebut från 1977!
     Dessutom en riktigt fin dubbel-singel med Benny Goodman och hans mindre band, "The Goodman Touch"!

På min Youtube-kanal fick jag också tips från en skivsamlare och Vinyl Community-medlem om en butik från Myrorna som fanns i Ropsten där det fanns väldigt mycket skivor och självklart ville jag försöka hinna dit också innan hemfärden. Men det blev en hel del gående och letande innan jag hittade den, för den var något gömd. Mycket skivor fanns det och en skiva med Benny Goodman Sextet utgiven på det fina märket CBS Jazz Masterpieces blev det, men det var väldigt mycket loppisrat där också. En hel del singlar blev det samt en skön samling på CD med Billy Paul innan jag åkte till Gamla Stan för lite mat och sen tåget hem. Resan blev, boendet till trots, en väldigt minnesrik och härlig resa, givetvis med Solna Skivmässa som största händelse, men också för att det kändes väldigt skönt att komma bort ett tag och bara fokusera på att bläddra skivor och koppla av! Eftersom jag tog tre klipp under del ett så tar jag tre klipp denna del också.
Bob Seger och "The famous final scene" är självskriven, liksom B T Express, där jag väljer inledande "Peace pipe", samt Peter Gabriel och "Solsbury hill".





tisdag 4 oktober 2016

Skivresa till Stockholm 2016 - Del 1 Solna Skivmässa

Oj, oj oj, vilken Stockholms resa. Vad gäller antalet skivköp så var detta en riktig höjdpunkt, men så var målet också nordens största skivmässa, Solna Skivmässa. Därför så tänkte jag dela upp detta i två artiklar, en om själva mässan och en om Stockholmsresan i övrigt. Dessutom kan du se rörliga bilder från resan samt Solna-mässan i och med att jag filmade där för min Youtube-kanals räkning (min film från mässan finns här). Om ni tycker att det tar lite lång tid mellan artiklarna just nu så beror det på att jag håller på att redigera filmerna från resan till Youtube, men ha tålamod. Det kommer Månadens Bästa Fynd för september samt rapport från kommande lördags skivmässa här i Sundsvall så småningom.
     Denna del kommer då att fokusera på besöket i Solnahallen på Solna Skivmässa. För mig var det debut här. Här snackar vi hela Solnahallen med säljare och kunder och backar exakt överallt. Jag hade sett bilder på den, men att komma dit och se folkmängden med egna ögon var mäktigt! För mycket folk var det och
utställarantalet var gigantiskt. Det blev att sålla och eftersom många utländska säljare som hade priser i euro inte satte ut vad skivorna kostade i kronor så hoppade jag lätt över dessa. Kalla mig traditionell, men stå och omvandla myntenhet när svetten rinner och man har ett 50-tal säljare till man ska besöka innan stängningsdags är inte aktuellt.
     I och med att jag också skulle försöka frakta alla skivor hem till Sundsvall sen så var mitt mål att inte förköpa mig så det blev lika blytungt som Stockholmsresan för två år sen. Sundsvallsmässan är nog så liten att man kan memorera vart favoritutställarna står och komma tillbaka och köpa sen efter att man funderat ut vad som är viktigast. Det kände jag att jag inte skulle kunna här på samma sätt. Därför skulle jag inte förköpa mig. Det gick väl sådär kan man säga, men så här i efterhand så kan jag tycka att det inte var så farligt ändå.

För det blev jackpott direkt. När jag satt på tunnelbanan mot Solna så funderade jag på att jag kanske skulle kunna hitta en Lennie Tristano-platta där. Min favoritpianist Lennie Tristano har jag skrivit om förut, jazzmusikern som gick sin egen väg och inte fick den uppskattning han förtjänade och som det är jättesvårt att hitta skivor med. Och hittar man dom så är de oftast svindyra.
    Jag gick in och betalade entrén och gick upp för trappan till övervåningen och såg en utställare där som sålde LP-skivor av diverse genrer för 60 kronor och letade upp jazzavdelningen och längst bak fanns "The new Tristano" från 1962! Gissa om jag jublade! På fem minuter hade jag hittat en av mina bästa fynd i Stockholm någonsin, vart månne detta sluta?
     Tristano spelar solo på denna platta och gör det med en stil som ligger precis mittemellan en helt ny energisk jazzstil och element av klassisk pianojazz, vilket är det som gjort att jag fastnat för denne bortglömde pianist.

Det var alltså enormt mycket folk på mässan, men det gick ändå att ta sig fram riktigt bra, om man bortser från att luftkonditioneringen var mindre bra och svetten formligen flödade! Som sagt så köpte jag långt mer än jag brukar göra i Sundsvall så jag ska ta i stora drag vad jag köpte och inte rabbla, för då blir denna text allt för lång, men det blev musik i alla de genrer. Här fanns ren klassisk småbandsjazz med Don Byas från 1945 och småbandsinspelningar med Bunny Berigan från 30-talet. Annars har jag bara hittat storbandsinspelningar med Berigan, men äntligen en fin småbandsplatta!
     Här fanns 70-talets popvärld representerade av duon England Dan & John Ford Coley, en mjukpopduo i samma stil ungefär som Eagles, som jag upptäckte på en webradiokanal och som jag letat länge efter en fullängdare med! I samma musikaliska fåra finns The Carpenters, som jag tidigare sagt är svåra att hitta studioalbum med. Jag köpte deras debut för inte allt för länge sen (och skrev om den här också). Men under mina dagar i Stockholm lyckades jag hitta hela tre plattor med dom, varav två på mässan, "A kind of hush" från 1976 och "Now & Then" från 1973.  Den senare innehåller jättehiten "Yesterday once more" och det är också den av plattorna jag har hört ännu. Men jag ska erkänna att förutom hiten så blev jag lite besviken på plattan. Första sidan är helt OK och givetvis ovannämnda hit, men sen spenderas hela sida två av att man gör en sorts fejkad radiosändning som presenterar den ena 60-talscovern efter den andra, spelade av "Carpentarna". Jag föredrar då syskonens egna verk och tycker att dessa covers inte tillför något utan snarare renderar bandet lite till ett mindre bra covergäng. Men eftersom jag gillar "Yesterday once more" och mer än gärna vill ha den på vinyl så behåller jag plattan i skivsamlingen.
     En skiva som jag blev mäkta glad över var Fleetwood Macs platta "Live" från 1980 i en jättefin utgåva för endast 50 kronor! Skivan är inspelad från olika tidpunkter av bandets turné, men ändå bra ihopmixad så det låter som om det är en hel konsert. Och här finns dom, "Dreams"; "Go your own way", "Sara", "Monday morning" med mera!
     70-talssoul fanns med förstås också, i form av Odyssey och plattan "Hollywood party tonight" från 1978, The Hues Corperation och "I caught your act" från 1977 och en riktigt kul fynd i The Commodores och deras livealbum, som är en hel konsert oklippt med mellansnack och allt! Blood, Sweat & Tears andra självbetitlade platta från 1968 fanns på min wishlist och här hittade jag den i en riktigt fin upplaga för 60 kronor!

Men till det kan jag dessutom lägga till hela 23 vinylsinglar, där alla utom en (Carole Kings "Hard rock café") var från 80- eller 90-talet! Här kan jag nämna:
- Neneh Cherry "Kisses on the wind" - Erasure "Star" - Level 42 "Take a look" och "Love games" - Ratata "Någonting" och "Ge inte upp" - Irma "Precis som du" - JoBoxers "Boxerbeat" - Fine Young Cannibals "Blue" - Ojj 600! "Kryper i dig" - Johan Lindell & Hjärnstorm "Nu eller aldrig" (en riktigt tidig Lindell) - Donald Fagen "I.G.Y" - Paula Abdul "(It's just) The way that you love me" - Living Colour "Open letter" - The Fixx "Red skies" - Swing Out Sister "Where in the world" - Hela fyra singlar med Spandau Ballet från deras två första plattor, med mera med mera!
     Dessutom en sångare i ett rätt välbekant 80-talsband i tre olika konstellationer på var sin singel. Sångaren är Richard Darbyshire, som var mest känd i Living In A Box. Som sångare har jag alltid gillat hans röst. Den är kraftfull, bra och mogen och är en kul kontrast till bandets ändå lite ibland lekfulla image. En dock bortglömd singel med det bandet var "Different air" från det lysande albumet "Gatekrashing".
     Året innan det albumet kom så gjorde han en singel med producenten Jellybean, "Coming back for more".
     Det band Darbyshire var med i innan Living In A Box hette Zuzu Sharks och var ett sorgligt bortglömt band som aldrig hittade en publik. Jag har en singel med det bandet sen tidigare, den mycket rekommenderbara "Eyes of the world" och den här singeln "Love tumbles down" är minst lika bra den. Om det finns en hel platta med Zuzu Sharks så vore jag lycklig av att hitta den!

Om jag kommer tillbaka till Solna Skivmässa bestämmer tid och ekonomi, men om tillfälle ges så är jag verkligen öppen för det. Det är en av de roligaste skivköpstillfällen jag har varit med om och det var underbart och se denna entusiasm och engagemang för fysisk musik!

Tre smakprov från skivor från mässan väljer jag, Lennie Tristanos "G minor complex" från 1962, Blood, Sweat & Tears "You've made me so very happy" och Fleetwood Mac med "Monday morning" från deras livealbum. Tyvärr är inga av filmerna i rörlig form utan bara musik, men vilken musik sen!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...