expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 31 december 2016

Dom bästa skivfynden 2016

Att summera 2016 är inte lätt, för ur skivsynvinkel har detta varit ett helt otroligt år och det är svårt att göra ett topp 10 och lämna ute så många bra skivor och fynd! Självklart så har 2016 varit ett år då musikvärlden förlorat väldigt många stora legender. Men låt mig för ett ögonblick lämna det tråkiga och koncentrera mig på det som varit bra med detta år. Alla format i samlingen, LP, CD, vinylsinglar, ja, till och med CD-singlar, har fått uppsving i år, inte minst från sommaren och framåt. Sommaren och hösten har varit som en galen karusell där möjlighet efter möjlighet har dykt upp till att hitta fynd, både här i Sundsvall, i Timrå, i Stockholm samt även i Hudiksvall. Inflödet av vinyl har varit förhållandevis OK, många har insett vinylens nya värde och antingen håller hårt i dom själv eller försöker sälja dessa, men när det har kommit in bra saker så har det kommit in med råge på second hand-affärerna.

Bland genrer så har i stort sätt allt också flödat. Mycket jazz, mycket 70-tal och 70-talssoul, mycket 90-tal och mycket 80-tal, även om det fortfarande är svårt att försöka hitta bra och spännande 80-tal som jag inte har redan.

Åter så har jag alltså summerat året med att göra en topp 10 av de bästa fynden under året. Låt mig först bara dra en liten idag småkul anekdot kring årets sämsta fynd. Årets besvikelse går till en singel med Smithereens. Nu kanske ni tror, va, Smithereens? En besvikelse, inte möjligt? Jag hittade en singel med Smithereens som hette "(You is) A guarente for love", indierockbandet Smithereens som jag trodde. Den såg lite märklig ut, dels verkade en medlem se väldigt feminin ut plötsligt och engelskan i titeln halkade väldigt mycket för ett amerikanskt band. Men jag köpte den och möttes av 80-talsdisco, riktig tafflig, trist producerad samt ointressant sådan! Vad är detta? Och en tjej vid mikrofonen? Jag fick Googla på den och fick reda på att det fanns ett holländskt euroband som släppte på sin höjd en eller två singlar runt 1985 vid namn Smithereens, medan indiebandet heter THE Smithereens. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det kändes en aning snopet.

Nå, en del av skivorna här har jag skrivit om redan, om inte annat i månadstexterna, och dessa får bli en påminnelse om en bra skiva, i övrigt så hoppas jag att du får upptäcka en hel del ny och spännande musik att köpa under 2017!

10) Gary Moore - The platinum collection (CD): I februari blev jag riktigt glatt överraskad när jag för ett väldigt lågt pris hittade denna fina 3CD-box med Gary Moore i riktigt bra kvalitet. Detta är kanske det mest ultimata man kan ha av Moore. Skiva ett är hitsen från hans hårdrocksperiod på 80-talet, skiva två är från hans bluesera på 90-talet och skiva tre är en livekonsert! Kan det bli bättre?




9) Erasure - Audiovisual (CD): Bootlegs är jag inte så bortskämd med och framför allt inte att hitta såna på vanliga second hand-affärer i Sundsvall, men på Erikshjälpen i januari hade en stor hög med CD-skivor med band som The Smiths och Erasure kommit in och den som glänste mest var denna Erasure-bootleg med en livekonsert från 1992. Ljudet och konserten är riktigt bra och här finns alla hitsen fram till ABBA-Esque.


8) Naked Eyes - Fuel for the fire (LP): Bland det roligaste jag vet är förstås att äntligen hitta skivor med artister som jag har letat en hel evighet på att få en hel platta med, men misslyckats i alla år. Så var fallet på Sundsvalls skivmässa i april i år då jag efter ett helt livs sökande till sist hittade en platta med den bortglömda engelska synthgruppen Naked Eyes. "(What) In the name of love" har fastnat i mitt huvud från barndomen då den visades i TVs "Bagen" med Cia Berg och jag satte en bandspelare till högtalaren på TVn och spelade in låten. I många år var det min enda kontakt med bandet och låten. Singeln har jag redan skrivit om här, men till sist hittade jag hela plattan, "Fuel for the fire", en lektion i galant och härligt new wave-synthpop från 80-talets mest intressanta period!

7) Chvrches - Every open eye (CD): Från synthpop av gammal model till synthpop model ny. Jag har även letat, inte ett helt liv förvisso eftersom bandet inte funnits så länge, men i flera år i alla fall efter en platta med det överlägset bästa som popvärlden kommit med under 2010-talet! Engelska Chvrches med sångerskan Lauren Mayberry som gör synth som har melodier som passa bra in i vår moderna tid, men ändå låter väldigt mycket traditionell synthpop samt Mayberrys ljusa, energiska och söta röst i förgrunden. Den här plattan, en deluxeutgåva med bonusspår köpt på Ginza i oktober, hade jag tänkt att göra en egen artikel om under nästa år, men jag kan säga så pass att detta är lysande modern synthpop som lockar och engagerar.

6) Scott Hamilton Scandinavian Five - Live at Nifirtiti (CD/DVD): Ibland tjänar man på att bryta sina normala mönster och prova sig fram. Scott Hamilton är ingen musiker jag lyssnat mycket på och jazzinspelningar så nya som 2007 brukar jag inte bry mig alls i. Men när jag på Röda Korset här i Sundsvall hittade detta dubbelalbum, innehållandes både CD och DVD, så blev jag riktigt intresserad. Hamilton spelar i Göteborg med både danska och svenska musiker, bland annat Ulf Wakenius, och lyckas svänga enormt. Men balladerna, bland annat "Dear old Stockholm", tillhör också bland plattans bästa nummer och denna livekonsert är ett modernt mästerverk i jazzgenren!

5) 40 stycken jazz-CD (CD): Titeln kanske låter något kryptisk. Under hösten så gick en affär här i Sundsvall i graven, "Videodrome", där man kunde köpa udda VHS- och DVD-utgåvor, men också en del skivor av både vinyl och CD-karaktär. Under ett par års tid har man kunna köpa en gigantisk mängd med jazzskivor på CD av finaste kvalitet som någon lämnat in och i år när affären gick i graven, i fysisk form i alla fall, så passade jag på att ladda upp. Totalt blev det 40 stycken CD-skivor med jazz av olika slag. Från de mest kända storbanden till småbandsswing av finaste märke till 20-talsjazz och från elitnamnen som alla jazzfreak känner till till namn jag aldrig hört talas om, Goodman, Herman, Krupa och Dorsey, men som verkade och var riktigt intressanta! Eller vad sägs om namn som Ivy Benson And Her All Girls Band, ett av 40-talets väldigt få helkvinnliga storband, Ina Ray Hutton, en av 40-talets väldigt få kvinnliga storbandsledare, Bert Lown & His Biltmore Hotel Orchestra, Jan Sawitt, Sonny Dunham, Lou Preager eller de brittiska 20-talslegenderna Jack Hylton, Ray Noble och Ambrose. Sommaren och hösten blev en jazzfest utav sällan skådat slag!

4) Wilmer X - Arkiv X (CD): Ibland kan man som sagt hitta det mest överraskande på loppisar till de mest chockerande priserna. "Arkiv X" är en gigantisk och mäktig 4CD-box med Wilmer X, där tre av skivorna är alla deras hits genom karriären och den fjärde är en skiva med tidigare outgivet matrial. Dessutom ett tjockt häfte med intervju av bandet! Denna box kostade mig 50 kronor på en loppis mitt i stan. Man kan väl lugnt säga att mer komplett kan inte en Wilmer X-samling bli?




3) Sex stycken David Bowie-skivor från 70-talet (LP): En av årets tragiska bortgångar var förstås David Bowies i början av året och långt innan dess hade jag börjat bli allt mer intresserad av Bowies 70-talsmatrial, efter att endast brytt mig om klassikerna från 80-talet. Jag skulle börja samla Bowie från 70-talet, bestämde jag mig för, men anade att det inte skulle bli lätt, eftersom priserna på Bowie-skivor sköt i höjden rejält efter hans död. Men jag hade stortur och kom över hela sex skivor från 70-talet till varierade bra priser! Skivorna var "The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from Mars", "Hunky dory", "Space oddity", "Low", "Diamond dogs" och "Young americans" och jag har spenderat hösten till att plöja igenom alla sex och är mer än nöjd! Skivorna har verkligen olika karaktärer, men är lysande och avkopplande. Favoriten är dock "Ziggy" följt av "Hunky dory", så ibland lönar det sig att ge sig på nya banor och bryta ny mark för sitt samlande.

2) Lennie Tristano - The new tristano (LP): När jag satt på tunnelbanan i Stockholm, på väg mot Solna Skivmässa i september, så funderade jag för mig själv om jag skulle ha sån tur att jag skulle hitta en Lennie Tristano-skiva på detta gigantiska event. Skivor med denna idag rätt bortglömde pianist är väldigt sällsynta och dyra här i Sverige, men omöjligt vore det väl inte?
     Jag hann komma innanför dörren, uppför trappan och gå igenom den förste säljarens sortiment så hade jag på fem minuter hittat denna Tristano-skiva från 1962 för, i detta fall, rekordbilliga priset av 50 kronor. Jag var själaglad, vilket ni som sett mina filmer från Stockholm på min Youtube-sida kanske minns.
     Det är en ensam Lennie Tristano vi möter här, som både experimenterar och låter sina nya harmonier löpa fritt, men samtidigt håller en försiktig fot i den traditionella jazzrytmen. Detta är lysande, vackert och spännande, och framför allt ett av mina absolut bästa skivköpsminnen!


1) Carpenters - Transmissions (CD): Carpenters, ett band som är enormt svåra att hitta studioalbum med, i alla fall i Sundsvall där jag bor. Därför log jag från öra till öra när jag såg den här skivan på en hylla bland miljoner andra CD-skivor. Den här Carpenters-skivan, en Collectors Limited Edition, med en livekonsert från Japan 1972, med tillhörande videoklipp samt bok, är klart årets fynd! Jag köpte den på "Boa Video" i Hudiksvall, affären som blandar video, spel och skivor i ett och som jag skrev om i min text från Hudiksvall för ett tag sen. Denna skiva kostade bara 50 kronor och det kändes som om jag vunnit högsta vinsten på lotto och satt på tåget hem sen på kvällen och bara njöt av livekänslan, medan tåget for fram i den mörka novemberkvällen!
     Detta är en väldigt fin och samtidigt häftig konsert där Karen och Richard Carpenter sjunger och spelar på sin absoluta topp och den japanska publiken är lysande och med på alla låtarna! På plattan "Now & Then", som jag köpte på Solna Skivmässa i år, så finns ett långt medley på gamla 60-talslåtar, som i mina ögon drar ner betyget på den skivan. Carpenters ska egentligen inte syssla med att spela sönderspelade 60-talscovers som nåt coverband, med några undantag som "Ticket to ride". Men på den här liveupptagningen lyckas man faktiskt långt bättre med detta medley och bandet känns mycket mer motiverat att göra det inför publik!

     En klart rekommenderbar och fantastisk skiva om man hittar den! Boken har jag inte hunnit läsa igenom riktigt än, men jag har inget annat än höga förväntningar av den!

Så slutar ett riktigt höjdarår ur samlarsynpunkt och jag har inte alls några förväntningar på att 2017 ska bli i närheten av lika starkt, men man kan ju försöka i alla fall. Bloggen kommer förstås att vandra på oförtrutet med att leverera information om de bästa skivorna, nu närmast med en hyllning till en av 2016 års tragiska bortfall, George Michael! Jag kan dock säga att artiklarna kommer att bli med lite längre mellanrum än tidigare, ungefär en vecka eller en och en halv mellan varje text, eftersom mitt arbete med min Youtube-kanal också tar lite tid.

Tre låtar bjuder jag på, listans etta och tvåa, The Carpenters med en låt, inte från den här konserten, men låten finns dock med här, "Close to you" samt Lennie Tristano med låten "G minor complex". Dessutom också också sjuan, Chvrches med ett lysande spår från "Every open eye", "Bury it".
Med detta ber jag att få önska alla läsare av bloggen på återhörande 2017 och
                      ETT GOTT NYTT ÅR!





torsdag 22 december 2016

Al Jarreau - Christmas

Juletid igen, även om julkänslan känns tämligen långt borta, liksom hoppet om julesnö på julafton. Men jag har faktiskt köpt en julplatta i år och den hade jag tänkt skulle bli årets jultips. Jag blev minst sagt förvånad när jag gick på Erikshjälpen för någon månad sen och hittade en väldigt modern platta med Al Jarreau (2008 är ändå nyare än allt annat jag har med honom). Plötsligt fick jag ett infall att köpa den för att höra vad en musiker som han kan göra med ett gäng ordinära jullåtar. Normalt när en stor artist släpper en julplatta så brukar det passera mig tämligen obemärkt förbi. Jag är, som ni förstått, en stor traditionalist när det gäller julen och jullåtar. Bjällerklang, stora körer, stråkar, tenorer och sånger om juleljus, jag faller direkt för det. Vadå, min favoritjulplatta är sjungen av Stefan Borsch, vad hade ni förväntat er? Men när allsköns alla artister ska släppa julplattor och det är samma låtar i samma bjällerklangsarrangemang och allt är glatt och trevligt så blir även jag fort mätt och undviker det.

Men Al Jarreaus "Christmas" är inget för den normala traditionalisten, förutom mig. Här snackar vi inte direkt de normala amerikanska christmascarol arrangemangen, bjällerklang är det rätt lite av och hurtiga och pigga önskningar om en god jul och ett gott nytt år lika så. Ändå ger plattan mig med julkänsla än mycket annat just
nu. Här är det likväl ett snyggt julanpassat arrangemang och rytmiska melodier alternativt snygga relaxande ballader. Arrangemangen sticker verkligen ut eller vad sägs om en sval latin version av "Winter wonderland", eller "Have yourself a merry little christmas" i brasilianskdoftande bossa nova-stil. Hur låter "Gloria in excelsis" i ett häftigt funkarr? "White christmas" låter i alla fall riktigt snygg och skön i sin lugna carolliknande ljudbild, signerad Jorge Calandrelli. Jarreau har vänt och vridit på låtarna och klätt dom i helt oväntade ljudbeklädnader och lyckats ändå att framkalla en skön och avkopplande julstämning utan de allra mest traditionella recepten!

Plattan har dock en sak som drar ner kvaliteten något. En gång var Al Jarreau en av soulvärldens mest gudabenådade röster som visslade alternativt nynnade i takt med sin gitarr. När den här plattan kom ut var han 68 år och spela gitarr kan han fortfarande. Men rösten har inte åldrats riktigt bra utan det hörs att det är en nu äldre grånad sångare som försöker hitta sin forna röst, men misslyckas en hel del när han ska ta i. Däremot så är arrangemangen och produktionen så lysande, nyskapande och spännande och just det att den ändå ger en klar julkänsla att plattan är en riktigt kul och angenäm överraskning! Så om ni vill ha ett nytänk i julmusiken med ändå en skön julstämning så är Al Jarreaus "Christmas" från 2008 att rekommendera, även om rösten är en skugga av sitt forna jag.

Tre spår bjuder jag på här, "Gloria in excelsis", "Winter wonderland" och "White christmas" och med dessa julklassiker i ny dress så önskar jag alla läsare på bloggen, och andra svenskar med för den delen
                           EN RIKTIGT GOD JUL!





fredag 16 december 2016

Bland soulklassiker och loppisrat i Hudiksvall

Hudiksvall. Inte direkt den största staden och att kalla den för skivsamlarmecka vore en grav överdrift, men jag älskar att besöka städer jag i regel aldrig är i och upptäcka dom, koppla av, titta på vackra byggnader, fika eller äta gott och leta ställen att gräva efter skivor på. När X-tågen i november erbjöd en väldigt billig resa till Hudiksvall, som bara är en timmes resa från Sundsvall, så nappade jag direkt. En kul dagsutflykt för att lämna den grå vardagen en stund.

En gång tidigare har jag varit i "Glada Hudik", för lite drygt 1 1/2 år sen så jag var inte helt obevandrad i stan. För sin relativt lilla storlek till trots så är Hudiksvall en otroligt vacker stad, framför allt sommartid, men även i november som nu. Den mest spridda bilden av stan är förstås fiskebodarna vid Strömmingssundet, en otroligt vacker sommaridyll! Men även Storgatan, med sina galanta gamla hus och gator, som stundtals påminner om Gamla Stan i Stockholm, är också värd att strosa runt bland och njuta av!

Men det var ju skivor det nu skulle handla om i första hand förstås. En del av er kanske har sett filmen jag gjorde där på min Youtube-kanal för Vinyl Communitys räkning.
      Storgatan är det enda i Hudiksvall som ger en Stockholmskänsla, för vad det gäller utbudet av ställen att handla skivor i så blir det här att försöka leta bland James Last, Ingemar Nordströms och Svensktoppar vol 4 på loppisar och stora second hand-affärer. Många second hand-affärer ligger en bra bit utanför stan eller i andra mindre samhällen som Delsbo eller Enånger och har man inte körkort och är på besök i stan med tåg/buss så har man små möjligheter att ta sig till dessa affärer.
     Men Hudiksvall har något som inte min stad, Sundsvall, har: Något som liknar en skivaffär. Att kalla "Boa Video" på Västra Tullgatan för en ren skivaffär vore förstås att ljuga, för affären säljer också gamla TV-spel, serietidningar och mängder videofilmer av alla genrer. Men likväl så består affären till drygt 60 % av LP-skivor, CD-skivor, vinylsinglar och musikfilmer. CD-utbudet är enormt och sträcker sig mellan två väggar med ett par stora fulla CD-ställ. Här gjorde jag denna resas stora fynd och jag hade tänkt att inte orda så mycket den nu utan skriva en separat artikel om den, men det handlar om en fantastisk begränsad live-CD med The Carpenters, som dessutom innehåller både vanlig CD med musik och filmklipp samt bok, detta för 50 kr.
    LP-avdelningen är också enormt stor, även om det kanske inte är så många sällsynta rariteter Det innehåller en blandning av loppisrat och sånt som är intressant, om än inte särskilt värdefullt. Priserna är ganska udda. Normalt kostar skivor av denna karaktär 10 kr och om annat så prismärker man skivan på något fall. Här är det omvänt, omärkt skiva kostar 20 kr och prismärkta 10 kr.
     Däremot så har jag haft en enorm tur med 70-talssoul här. Förra gången jag var här så hittade jag den fantastiska liveplattan med Three Degrees, som jag skrev om i våras. Denna gång så kunde jag inköpa en riktigt bra skiva med 70-talsupplagan av The Supremes, i form av plattan "Mary, Scherrie & Susaye" från 1976, som också är bandets sista platta. Diana Ross var alltså inte med här och Mary Wilson är ensam kvar som originalmedlem. Supremes stjärna dalade, lite oförtjänt tycker jag, för den här skivan, utgiven förstås av Motown, är riktigt bra, även om den musikalisk inte innehåller lika ikoniska soulklassiker som de gamla 60-talshitsen!
     Jag är då inte någon stor älskare av Diana Ross musik, snarare har jag jämfört hennes röst ofta på de klassiska 80-talsplattorna med lilla seargant Hooks i "Polisskolan"-serien, om ni minns den lilla poliskvinnan som alltid lät rädd och hade problem att ta i och prata ordentligt. Men Dianas frånvaro på Supremes-plattan skulle kompenseras av att jag ändå köpte hennes tredje soloplatta, "Surrender" från 1971 och jag måste säga att den första soloperioden var hennes bästa tid i karriären, enligt mig. Plattan är producerad och skriven av Nickolas Ashford och Valerie Simpson (utom en faktiskt riktigt bra version av Four Tops "Reach out (i'll be there)) och det är förvisso plattans styrka för det är snyggt gjort, men Diana funkar riktigt bra med detta arrangemang!
     Jag var också glad över att hitta Depeche Modes "Some great reward" från 1984. Jag har förvisso den
redan, fast på köpkassett. Med denna vinylversion så har jag nu alla deras studioalbum på LP eller CD, vilket är riktigt skönt! "Some great reward" är ett starkare album, enligt mig, än föregångaren "Construction time again" och låtar som "Something to do" och "Lie to me" är klassiker som skulle ha klarat sig som singelhits minst lika bra som de stora hitsen här, "People are people", "Master and servant" och "Blasphamous rumours".
     Bland andra LP-fynd fanns namn som Thelma Houston, kanadensiska Glasstiger, Simple Minds legendariska och lysande "Live in the city of lights" och Sheila E.En hel del singlar blev det också, som Dan Reed Networks "Get to you", Luther Vandross & Janet Jacksons filmlåt "Best things in life are free", en 80-talssingel med 10CC "Don't turn me away", Martin Brileys "Salt in my tears" och Björn Skifs lite kultaktiga "Vill du inte ha mina kyssar" (skriven av Orup, vilket faktiskt hörs på texten).

Erikshjälpen finns också i Hudiksvall, även om den kan vara lite svårare att hitta då den ligger lite utanför stan, mitt i industridistriktet. Men affären är väldigt stor och skivavdelningen är också av klart godkänd storlek med mycket spännande och intressant bland alla normala loppisskivor! Här var jag glad åt att hitta en singel med New Musik, som normalt sätt är rätt svåra att hitta i 7"-format! Den här singeln hette "This world of water" och är från bandets debut "From A to B" från 1980.
     Min samling av skivor med The Hues Corperation växer stadigt och på ett år har jag hittat tre stycken. Här hade jag turen att hitta bandets tack- och farväl-platta "Your place of mine" från 1978. När bandets popularitet nu hade dalat så splittrades bandet efter denna.
     En rekommenderbar soulplatta från 80-talet är Teddy Pendergrass "Love language" från 1984.
Pendergrass var sångare i Harold Melvin & The Blue Notes och får räknas som en av 80-talets mest skönsjungande soulröster. "Love language" innehåller övervägande låtar i balladtempo och normalt brukar det bli lite för mycket av den varan, men här är balladerna så pass snyggt gjorda och välsjungna att det funkar ändå utan att det låter för långsamt och segt. Producentgiganten Michael Masser har producerat riktigt snyggt och inte minst rekommenderas låten "Hold me", som är en duett med en ung ännu oupptäckt talang vid namn Whitney Houston.
     Jag ska erkänna att mitt intresse för 90-talets pojkband är egentligen lika med noll. Jag stänger av när jag hör Westlife, Backstreet Boys eller N'Sync. Men det finns ETT undantag, ett pojkband som faktiskt har gjort en del riktigt bra låtar som har en stor del souldisco med 70-talskänsla i sig, vilket alltid tilltalar mig, och det är Take That. Här lyckades jag faktiskt hitta hela fyra riktigt fina singlar med dom på en gång, vilket var riktigt överraskande. Här fanns balladen "Babe" (med ett speciellt omslag som man också kunde använda som ställbar tavla), 70-talscovern "Could it be magic", "Pray" och nästa 70-talscover "Relight my fire".

En second hand-butik som jag inte hann med denna vända, men som jag besökte förra gången och som är värd att nämnas, är Håstaholmens Biståndscenter, som drivs av föreningen Help To Life. Den ligger en liten bit utanför centrum och jag minns att jag fick gå en rätt jobbig bit längs motorvägen för att komma dit. Deras skivavdelning är dock riktigt stor, även om man även här, som överallt annars, för zick-zacka mellan loppisskivor och riktigt intressanta skivor. Dessutom hade dom då systemet att om man köpte en LP eller DVD så fick man en CD eller en VHS gratis, vilket är ett något desperat, men intressant, sätt att kränga saker som inte blivit såld. För min del så köpte jag både Gerry Rafferty och en lysande jazzplatta med gitarristen Barney Kessel och fick en Gloria Estefan-CD på köpet. Men just för att skivavdelningen, och butiken i övrigt för den delen, är så pass stor som den är så är Håstaholmens Biståndscenter väl värt ett besök!

Ett ställe till där det finns skivor är på Röda Korset, som ligger på Trädgårdsgatan. Affären är riktigt stor och uppdelad i två våningar och på övervåningen ligger bok- och skivavdelningen. Men skivavdelningen är, om man jämför med de ovan nämnda ställena, ett mecka om man gillar Cool Candys, Jim Reeves, Streaplers
och Godbitar från Svensktoppen och jag hittade noll intressant förra gången och var beredd att ge upp även här. Men visst är det fantastiskt när man hittar 98 % dynga och mitt ibland dessa hittar det enda som är något och det visar sig då vara chockerande bra! Så var det här när jag plötsligt hittade ett mindre känt soundtrack, till en film betitlat "Short eyes", där Curtis Mayfield hade gjort och sjöng all musik till! Dessutom Chicagos första samling, som är inräknad i deras samling som "Chicago IX", samt ett dubbelalbum med klassisk musik där Arthur Rubinstein spelar Frédéric Chopin i inspelningar från 30-talet! Tre av resans bästa skivor hittade på det kanske sämsta skivstället under redan.
     Curtis Mayfields "Short eyes", utgiven 1977, rekommenderas varmt och är klassisk Mayfield, utgiven på hans eget bolag Curtom, där produktionen är mästerlig och låtar som "Need someone to love", "A heavy dude" och titelspåret "Short eyes" är otroligt häftiga spår!

Eftersom det var lördag så stängde i stort sätt alla second hand-affärer efter det och jag passade på att filma stans vackra byggnader samt titta på Hudiksvalls enormt vackra hamn. Sommartid så ligger båtarna som klasar och solen glittrar i vattnet! En middagspizza senare så var det hemfärd med tåg och Carpenters livekonsert i lurarna i kvällsmörkret!

Hudiksvall är ingen stor skivstad, verkligen inte! Åka ner ENBART för skivor är inte rekommenderbart och jag skulle nog inte klara av att bo här. Sundsvall har långt många fler centrala loppisar och man får verkligen sitt lystmäte om man letar klassiska loppisskivor. Men båda gångerna jag har varit här så har jag ändå lyckats hitta mycket spännande och kanonbra i musikväg och "Boa Video" är en riktigt intressant affär som jag önskar fanns i Sundsvall! Och framför allt är Hudiksvall riktigt vacker som stad! Därför så är det värt, om man är i Norrlandstrakten, att göra ett besök i Hudiksvall för att titta på byggnaderna eller den vackra vita kyrkan, fika vid fiskebodarna och sen vandra bland loppisarna och skivbackarna. Man kan säga att stan ändå är liten, mysig och naggande god även om den saknar det lilla extra i skivväg!

Tre låtar bjuder jag på här, New Musik och "This world of water" , i ett TV-framträdande från holländsk TV, Diana Ross version av Four Tops-klassikern "Reach out (i'll be there)" och Curtis Mayfields "A heavy dude".





måndag 12 december 2016

Kultstämplat: Dschingis Khan/Vikingarna - Djingis Khan

Om någon skulle fråga mig vilken min absoluta favorit bland horribla kultlåtar är så skulle det bli en svår nöt att knäcka. Leena Skoogs svenska version av "Je t'aime" ligger bra till utan tvekan, men den skulle få en hård match med en klassiker från 70-talet, som kanske ändå får räknas som en av de mest kända hitsen av kultlåtar. 1979 så ställde Västtyskland till med en stor show i Eurovision Song Contest och fick en fjärde plats för det. På den tiden så var det rena flower power-eran i festivalen och såna här utsvävningar var helt OK, vilket man kan se som märkligt idag då tävlingen efter det blev väldigt politiskt korrekt!
     Låten hade en melodi som satte sig som seg kola och gick inte att få ur sin skalle och förmodligen var det därför som låten blev en jättehit över hela Europa, "Dschingis Khan" med gruppen Dschingis Khan.
Detta var då den tiden då dansbanden såg kronor i att göra en egen cover av en känd pophit alldeles direkt efter att originalet knappt ens kommit ur tryckpressen och Vikingarna var snabbt på och gjorde sin version av den.

I mitt fall så ser jag båda dom här låtarna som bland det mest kultstämplade pinsamma som funnits och därför så skriver jag gladeligen om båda här.
     Om vi börjar med originalet så är detta ett stycke riktigt pinsam discoschlager med en refräng varenda käft kan sjunga med i och förmodligen har också, oavsett om man är nykter eller packad.
"Hoo! Haa! Dsching-Dsching-Dschingis Khaaaan!!!"
Sen är det stopp för de flesta och lallandet tar vid. Men likväl är låten så enormt vedervärdigt äckligt klämkäck och trallvänlig, som givetvis förstärks av det tyska språket och gruppens minnesrika framträdande med sin minst sagt spektakulära utstyrsel. Att ta en av sin tids farligaste män och göra discostjärna av honom känns ju milt uttryckt skrattretande bara det och så mycket 70-tal som det bara går.

Men frågan är om ändå inte Vikingarnas version var strået värre. Kanske för att min tyska är lite ringrostig och jag inte kunde såga texten på samma sätt, som jag onekligen kan i den svenska versionen. Det är möjligt att dom inte skiljer så mycket åt, men likväl så snackar vi pinsam lyrik deluxe här.
"Och varje tjej han kände för fick följa med till hans tält.
Att ingen av dom kände för att säga nej var väl snällt!"
Min kunskap kring denne krigsherre är väl inte helt perfekt, men snällhet är kanske inte det man förknippar med Djingis Khan så jag tror inte att det funkar att plötsligt bygga upp honom som en Romeo-figur. Men och andra sidan så var det väl svårt att rimma på tält så ett grovt nödrim var väl behövligt.
     Skrattfesten fortsätter:
"Så fick han också ungar i överflöd
och därför fick han också strida var dag till sin död för barnaskaran krävde mera rum!"

Stackars Djingis! Det är svårt att vara krigare och playboy på samma gång. Sen förstås refrängen, den totalt über-allsångsvänliga refrängen som slår dig hårt i ansiktet.
"Hoo! Haa! Djing-Djing-Djings Khan!!!
Dom hojtar! Han hojtar! Dom hojtar! Alla hojtar

Djing-Djing-Djings Khan!!!"

"Djingis Khan", oavsett om det är i svenska eller tyska versionen, är en av de mest klassiska låtarna i "Kultstämplat"-genren, en låt som blivit så kultstämplad att alla kan sjunga med i den, även om man inte riktigt vill. Ett disco-pekoral utan dess like som gnager sig in i hjärnbarken som en bacill, även fast den egentligen är en riktigt pinsamt usel skapelse.

När det gäller klipp så blir det förstås båda versionerna. Dels "Dschingis Khan" med Dschingis Khan från melodifestivalen 1979 och dels en nyare upptagning av den svenska versionen. Här är det från Bingolottos 20 års-jubileum där Christer Sjögren ombads sjunga sin gamla hit igen och man från TV 4s sida ställde till med fullkomlig och pinsam dansmasshysteri i studion och på filmade ställen i Sverige. Detta är så otroligt dåligt att i alla fall jag tittar med ett öga för att jag bara måste...
  


måndag 5 december 2016

Månadens bästa fynd - November 2016 (Cornelis Vreeswijk/Stan Getz/John Miles)

Veckorna flyger iväg. Det är redan snart jul och året går mot sin ända. Men ett par månadsuppdateringar hinner jag med innan jag ska summera 2016 och om hösten 2016 totalt sett har varit som en galen karusell så har november varit lite mer mänsklig och lugnare och jag har faktiskt inget emot det. Lite kan man få andas och försöka hinna lyssna igenom det som köpts den senaste tiden också. Enda undantaget var en resa till Hudiksvall som inbringade mycket spännande, men dessa hade jag tänkt att göra en speciell artikel om inom kort där jag lite grann beskriver Hudiksvalls skivutbud.
     Men en hel del spännande blev det ändå, bland annat två plattor som jag som ung sågade längs fotknölarna och som jag idag fått ändra åsikt om som vuxen. En av dessa var Phil Collins ikoniska debut "Face value" som jag stämplade som urtråkig när jag hörde den första gången, men som jag idag ser som en lysande platta! Men eftersom jag skrev om "Hello, i must be going" förra månadssummeringen så vill jag variera lite grann. Ett annat kanonfynd var hela fem CD-skivor med jazz, alla för fem kronor IHOP! Kan det bli bättre? Kanske årets billigaste köp. Nå, till månadens fynd!

Cornelis Vreeswijk - Cornelis bästa (3LP-box) (1985)
Jag kom över en hel del skivor med Cornelis Vreeswijk till ett bra pris. Cornelis röst har jag alltid gillat och han har gjort några av visgenrens mest ikoniska verk. Dock har han också gjort några av visgenrens mest sönderspelade låtar också och jag känner mig minst sagt lite less när jag hör "Hönan Agda" eller "Turistens klagan" för miljonte gången, något som vad jag förstår jag delar med Cornelis själv under sin levnads tid. Däremot har det aldrig kommit mig för att börja köpa hans skivor förrän de senaste åren och så småningom kommer det nog en text om en hel Cornelis-skiva.
     Samlingar med Cornelis finns det exakt hur många som helst, men få är så mäktiga som denna LP-box med tre LP-skivor som jag fick tag på, utgiven 1985 av dB Records. På denna samling ryms både en del välkända Cornelis-låtar, "Felicia adjö", "Deirdres samba", "Trasiga skor", "Personliga Person" och "Blues för Fatumeh", samt tyvärr "Turistens klagan" och "Brevet från kolonien", men vissa svin får man räkna med. "Hönan Agda" slipper vi i alla fall.
     Men här finns också en hel del mindre kända låtar, "Dubbelquatrin om Tennis" från 1978, "Bruna bönor complet" från 1980 eller hans brinnande satir över radions skval i "Hommage för Sveriges Radio" från 1981. Utgivningarna sträcker sig mellan 1964 till 1981. Detta är en perfekt box om man vill upptäcka Cornelis och få en varierad bild av hans musik, där både hans mest kända och nya låtar att upptäcka ryms!
     Att välja EN låt från en box med tre plattor är absolut inte lätt, men låten "Veronica" har alltid legat mig varmt om hjärtat så jag tar gärna den.


Stan Getz - Stockholm sessions ´58 (1988)

För 1 1/2 år sen så skrev jag om Stan Getz äventyr i Sverige och att han bodde här i flera år på 50-talet med svensk fru och barn. Dock var detta långt ifrån en lycklig tid för Stan och 1958 flyttade han till Köpenhamn för att komma bort från drogerna. Men likväl så spelade han många inspelningar med svenska musiker det året och 1988 så samlade skivbolaget Dragon, under ledning av dess ägare, radiomannen Lars Westin, ett flertal av dessa inspelningar på detta dubbelalbum. När jag såg denna platta på mitt nya skivmecka här i stan, second hand-butiken "Återbruket", så blev jag själaglad för tänk att äntligen få ett helt album, och ett dubbelt sådant, med Getz musik i Sverige på 50-talet!
     Getz kanske mest kända verk under sina Sverigeår, "Dear Old Stockholm", är från 1951 och därför inte med här, men istället hyllas huvudstan med en annan låt som Lars Gullin gjort, "Stockholm street" (en omarbetning av "Speak low"). Och Lars Gullin har förstås en stor del av denna platta och i övrigt finns här flera av den svenska jazzens förgrundsgestalter, samt en annan amerikan på långtidsbesök i landet, trumpetaren Benny Bailey, som egentligen var här med Quincy Jones då denne jobbade med Harry Arnolds orkester.
     Bland svenska musiker finns här trombonisten Åke Persson, pianisten Jan Johansson, pianisten Bengt Hallberg, bassisten Gunnar Johansson samt norske tenorsaxofonisten Bjarne Nerem.
     Här finns förutom originaltagningar också ett flertal alternativa tagningar av låtarna. Detta är en briljant utgåva, som det brukar vara med utgåvor från Lars Westin och Dragon Records! Ett stycke viktig svensk jazzhistoria på vinyl i sitt allra finaste form!


John Miles - Stranger in the city (1977)

Jag viftar med vit flagg och erkänner: Jag hade fel hela tiden! För att börja från början: Julen 1987 hörde jag en låt i radioprogrammet "Kulan in luften" med John Miles som hette "Do it anyway" och blev intresserad av den lite countrydoftande rocklåten som spelades och satsade på att få tag på plattan. Det tog några år innan jag lyckades och jag var glad över att ha den låten på vinyl, om det inte vore för en sak: Jag tyckte att resten av plattan var dötråkig och ointressant! Ska jag behöva behålla en usel skiva för en enda låt, tänkte jag. Men 70-talet hamnade långt bak i min prioritering under flera år och skivan hamnade i källaren i en hög och efter ett tag rensades den bort.
     I början av detta år så skrev jag om en annan John Miles platta, "Rebel" från 1975, vilket var en lysande platta producerad av Alan Parsons! Därmed öppnade jag självklart upp för att återta bekantskapen med "Stranger in the city" och försöka ge den en andra chans. Nu har jag gjort det och det känns märkligt att idag hylla en skiva som jag alltid stämplat som trist, men som vuxen tycker jag idag att detta är en riktigt bra platta med många sinnestämningar. Rupert Holmes står för produktionen och den är riktigt bra, inte minst i den svala och vackra "Remember yesterday", skriven om basisten Bob Marshall. "Stand up (and give me a reason)" är en annan höjdare som mynnar ut i en skönt, funkig och experimentell gitarrorgie!
     En enda svart fläck finns här och det är "Slow down" som drar lite väl mycket åt discohållet, vilket John Miles inte har röst för och det låter rätt falskt om låten. Men i övrigt är detta en riktigt vacker, snygg och skön popplatta av 70-talsmodel som är spännande och klassisk på samma gång!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...