expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 25 september 2017

Fleetwood Mac - Mystery to me




Ibland kan ett skivköp bara slå knock på en. En sån där skiva som man direkt hör och som man bara stannar upp, njuter och inte kan fatta exakt hur lysande detta musikaliska alster egentligen är. Ett sånt fall är Fleetwood Macs "Mystery to me" från 1973. Egentligen är den här plattan känd för bara en enda sak, det var Bob Westons sista platta med bandet. Plattan i övrigt sålde väldigt dåligt och några hits producerade den inte. Men så är jag ju alltid den som faller för sorgligt bortglömda saker och den här borde ha blivit en större succé. För i min värld har Fleetwood Mac bara gjort två plattor som är bättre än den här, "Rumours" och "Tango in the night".

Detta är min första platta också med Fleetwood Mac där Bob Welch sjunger. Jag vet inte varför, men hans sångröst får mig att tänka på Sniff 'n the Tears sångare Paul Roberts lite speciella småhesa och lätt släpiga
röst, vilket är en komplimang i det här fallet, eftersom Paul Roberts i mångt och mycket är en stor del till att jag gillar Sniff 'n the Tears. I övrigt så sjunger även ChristieMcVie här och melodierna är till största delen snickrade av McVie och Welch.

Det här är en skön platta som samtidigt rymmer många stämningar och har både ett gung och lite rock
runt kanterna. Det är otroligt tjusigt och melodierna är otroligt bra! "Hypnotized" var den låt som funkade bäst som singel, men det är väl knappast bandets idag med kända låt, vilket är väldigt synd för det
är en riktigt vacker poplåt! För att inte tala om hur kanonbra Christine McVie är i den lätt funkiga "Keep on going" och "Just crazy love". Lyssna gärna också på den ösiga versionen av The Yardbirds "For your love"!

Den här plattan är ett album att bara vrida upp, lägga sig ner och slappa skönt till för den inrymmer så mycket olika sinnen och stilar ihop flätad till en enhet som verkligen passa och är skön och avkopplande! För mig stärkte detta album bara min åsikt om att Fleetwood Mac var kanske 70- och 80-talets allra främsta band!

onsdag 20 september 2017

Secret Service - Oh Susie

Det finns låtar som är sönderspelade till leda och som man inte vill höra igen så länge man lever. Men så finns det ett fåtal som faktiskt fungerar än, trots att man ändå hört dessa oräkneliga antal gånger. Så kallade "evergreens" som känns evigt unga. Personligen räknar jag nog denna singel till den kategorin. Jag har hört Secret Service "Oh Susie" med jämna mellanrum sen barnsben och tycker att den känns fräsch att lyssna på fortfarande, trots att det nog är den Secret Service-låt som spelas mest.
Secret Service, originalsättningen med Ola Håkansson på sång alltså, är ett band som jag ofta haft ett väldigt gott öga till. De har en väldigt skönt vemod på nåt sätt i sina discohits och i sin ljudbild som jag gillar och som också går igenom Ola Håkansson och Tim Norells produktioner under senare delen av 80-talet (Lili & Sussie, Anki Bagger osv).
     Detta vemod är också en stor del till att jag gillar den här låten. Låten om två förälskade 17-åriga ungdomar som försöker reda ut vad som gick fel gick in i mig redan som barn och på den tiden hade jag väldigt svårt för vemodiga låtar. Men den här låten var mysrysig på nåt sätt och låten har suttit i sen dess. Detta är också ett av få riktigt lyckade försök att lansera 70-talsdisco i Sverige, något som annars inte lyckades så jättebra, förutom ABBA då förstås. I detta fall nådde "Oh Susie" upp till en hygglig placering på USA-listan 1979-80.

Sen vet jag, Secret Service finns fortfarande, fast med Mikael Erlandsson som sångare, men jag känner lite att utan Ola Håkansson, som lite var Secret Service ansikte, för att inte tala om röst, så känns det inte rätt. Därför så koncentrerar jag mig åter på när bandet var som bäst och gjorde sån här lysande 70-talsdisco som lite touchade i det begynnande 80-talets synthvåg.

B-sidan på den här singeln heter "Give me your love" och finns också på Secret Service debutplatta "Oh Susie", inte en dålig låt, snygg producerad även den, men inget man kommer ihåg och den drunknar ganska bra i sin långt större A-sida. En tumme upp också för att Secret Service hakat på detta med rockvideor redan här, som då ännu var rätt främmande i Sverige, en video som formligen osar svenskt 70-tal med utsvängda brallor, långa hår och rullskridskor med fyra hjul överallt.



Som en bonus kan jag bjuda på en svensk version av låten, "Oh Susie (bara vi två vet)" gjord innan den engelska upplagan, men då var Secret Service inte riktigt utvecklat ännu och hette Ola+3. Texten här är betydligt mer optimistisk än den mer kända engelska versionen. Jösses, vad jag skulle vilja ha tag på den här singeln!

tisdag 12 september 2017

Hans Alfredsson - en idol är borta

Det är inte lätt att börja en sån här text. Att försöka säga något om en person där alla redan har sagt det mesta. Men likväl kan detta vara en av de tyngre minnestexterna jag har skrivit. För en av mina stora idoler inom humor och komik har gått bort, Hasse Alfredson i en ålder av 86 år. Jag har skrivit en gång tidigare, i en av mina allra första texter på bloggen, om mitt intresse för Hasse Å Tage. En del saker kan jag ha tagit upp redan då, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag är uppväxt med Hasses humor, från början kanske inte så mycket Hasse Å Tage, för Tage Danielsson kom in i bilden för mig långt senare i mer vuxen ålder. Hasse har alltid funnits på något vis. Men om Tage var den eftertänksamma, lugna och finurliga så var Hasse Alfredson den mer spralliga, som ändå hade fötterna på jorden. Den typen av komiker jag gillade som barn och som sen har följt mig genom livet. Jag brukar säga att som barn hade jag tre komiker som jag älskade mest av allt, Lasse Åberg, Magnus Härenstam och Hasse Alfredson. Av dessa är det nu bara Lasse Åberg kvar i livet.
     Jag erkänner, jag är ett stort fan av Hasse Alfredson, åtminstone hans komiska och humoristiska sida. Eftersom jag är usel på att läsa skönlitterära böcker så har jag aldrig kommit mig för att läsa hans böcker och Hasse Å Tages filmer, samt Hasses egna, har jag aldrig lärt mig förstå, men jag ska försöka se igenom dom, jag lovar.

Hasse Alfredson hade en förmåga att ta upp de väsentliga sakerna och linda in det i en glad och rolig komik och en satir som inte allt för ofta skulle kunna funka på mycket i dagens samhälle likväl. Dessutom hade han en fantasi som var utan dess like och en förmåga att använda ord på ett sätt som är enormt! Hans humor och sätt att linda in ord har inspirerat och influerat även mig.
     Det hela började en sommardag 1983 då jag, 8 år gammal, var sommarbarn i Docksta, några mil från Örnsköldsvik. Jag bodde hos en trevlig familj som hette Wiberg och nyfiket kollade jag en gång på deras skivsamling. Någon av föräldrarna i familjen visade mig en skiva som hette "Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar" och förklarade för mig vad Lindeman var, vem Hans Alfredson var och satte på skivan. Jag kommer att ta upp mer om skivan längre ner, men jag blev så glad av den att jag fick den inspelad på ett kassettband (som jag har kvar än, förutom LP-versionen). Jag lyssnade på bandet om och om och om igen och kunde till slut flera av Lindemännen på plattan utantill.
     Jag kom tillbaka till Sundsvall och lekte Lindeman med mina kompisar på fritids.
"Den där svanen då som kommer hem... från SLAKTARN!"
Både jag och min kompis Håkan kiknade av skratt när jag försökte härma Hasse Alfredsons agerande. Därefter hördes Hasse då och då på barnprogrammen i TV och 1986 hörde jag honom för första gången i "På minuten" i radio med Lennart Swahn. Stig Järrel i all ära, men då tyckte jag att Hasse var bäst, eftersom "På minutens" improvisatoriska stil förde tankarna till Lindeman.
     På den vägen har det varit sen och så småningom så lärde jag mig älska hans och Tage Danielssons revyer minst lika mycket, men dessa kan ni läsa mer om på länken ovan i min text om dom. Här hade jag i första hand tänkt att skriva om tre Hasse Alfredson-skivor som jag håller som några av mina personliga favoriter.

Hans Alfredson sjunger Blommig Falukorv och andra visor för barn
Jag säger det direkt, detta är inte originalutgåvan. Den kom 1965 och heter "Hasse Alfredson nästan sjunger för barn", utan detta är en lågprisutgåva som Svenska Ljud gav ut senare. Däremot så var jag alltid lite reserverad till Hasses barnsånger, kanske för att flera av dom var rätt sönderspelad och jag som barn tyckte att det var lite tramsigt. Men som den samlare av Hasse Å Tage som jag ändå är så valde jag att köpa den här plattan rätt nyligen och insåg sen att detta faktiskt var en riktigt smart och rolig barnskiva. Visst, "Blommig falukorv" och "Styrman Karlssons äventyr" är uttjatade, men likväl så gick jag och nynnade på "Ska vi byta?" flera veckor efteråt. För detta är ändå en barnskiva som inte är som alla andra. Den är inte på något sätt fjantig eller tillrättalagd på barnens lägsta nivå, utan den är rakt på och väldigt lätt och rolig. Hasse har lyckats göra en barnskiva som tar barnen till en högre nivå, inte som i första hand sänker sig ner till barnen. Sen kanske de tre sista låtarna, som Hasse själv beskrev som "porr för barn", som lägger sig på en kiss- och- bajs-nivå kan te sig rätt tramsiga, men ändå kan jag inte låta bli att le lite roat åt dom, fast jag alltid varit allergisk mot den sortens humor. Sen ska man förstås också ge en stor eloge till Bengt-Arne Wallins arrangemang som verkligen tar genren barnvisor till nya höjder!


Hasse Alfredsson: "Tusenkonstnären"
Detta är en samling sketcher från Hasses tid med Povel Ramel, utgivna på Sonets underbolag Spotlight. Jag har aldrig varit en stor Povel-fan så därför blev jag glad när jag stod vid en skivback och hittade en skiva med Hasse Alfredsson och diverse sketcher jag aldrig hört talas om. Jo, en har jag hört, tillsammans med många andra, "Guben i låddan" med Martin Ljung. Ni vet, "Herr Larsson har inget kööörkooort!!!" Lite söndertjatad, men en klassiker jag spelade in på band redan på fritids.
Annars så älskar jag sketchen "Artisttjänst Knaprig" med Hasse Alfredson som talangscout och Martin Ljung som envis sökare som läser den ena märkliga dikttiteln efter den andra ("Närke, Närke, mitt födelseNärke") .
Men min stora favorit är så titelspåret, "Tusenkonstnären", där Povel ska försöka få Hasse att göra något utöver det vanliga som artist och båda är otroligt lysande och roliga! Kanske en av mina favoritstunder med Povel också.


Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar
Det vore fel att inte ta med skivan som startade allt och som jag hört miljoner gånger. Jag har förstås mer eller mindre alla dom klassiska Lindeman-skivorna, men av naturliga själ håller jag denna som min favorit. Hasse Å Tage ensamma med publiken på "Gula hund" och deras förmåga att improvisera den ena galna situationen efter den andra. Här finns Örnbetvingare Lindeman ("Jag hade ju inte påsen i örat, jag hade påsar under ögona ju"), Enslingen Lindeman ("Då var det lite för tidigt att stiga opp och lite för sent att somna om"), Färghandlare Lindeman ("Då stryker man ut salvan på golvet, också ramlar man, också får man armbrott"), Statisen Lindeman ("Va, vill ni nu igen?") och Hästspecialisten Lindeman (och hästen Joan som bara ville till grannens hingstar). Jag kan höra på dessa hur många gånger som helst och blir lika road varje gång! Hasse kanske göra några av sina bästa och roligaste karaktärsstilar på sina Lindemän här, inte minst Statisen, där han busar rejält!
Tyvärr finns ingen Lindeman från den här plattan upplagd på Youtube, men jag har till dess jag hittar en istället valt en annan klassiker, Kaninjägaren på Gotland, Nimerod Lindeman!

Hasse kommer att lämna en stor tomhet efter sig, eftersom det är få idag som kan den här förmågan att ta ett stort allvar och en seriös åsikt och framföra den på ett sånt roande och komiskt sätt att både underhållningen och budskapet går in. För mig har han alltså alltid funnits sen jag var liten och därför vill jag tacka Hasse Alfredsson för den humor och den komik som han gett mig och oss alla i alla år och hoppas att han tillsammans med Tage, och gärna resten av deras gamla gäng som inte är med oss längre, som Gösta Ekman, Lena Nyman och Gunnar Svensson, nu återförenats och har det riktigt roligt, var de än är!

måndag 4 september 2017

Månadens bästa fynd - Augusti 2017 (The Dramatics/Eldkvarn/Mavis Staples)

Augusti var ett andningshål vad gäller skivköp. Lite lugnare och en möjlighet att lyssna igenom sommaren och vårens köp samt att ladda inför höstens aktiviteter med skivmässor och dessutom en ny skivaffär som ÄNTLIGEN ska öppna i stan! Men självklart gick jag inte helt tomhänt ur denna månad, där dessutom den årliga Selånger Marknad för andra året i rad bjöd på en loppis från Hamsta som hade sex sprängfyllda backar med skivor. Plötsligt känns det kul att gå på detta annars rätt tradiga evenemang, även om det, som det gjorde detta år, regnade med öppna kranar.
     Denna månad var det främst 80-talsmusik och den numera traditionsenliga dosen av 70-talspop som gällde och bland dessa har jag valt ut dessa tre:

The Dramatics - 10 1/2 (1979)
The Dramatics är ännu ett av dessa soulgäng som kom på 50- och 60-talet (i deras fall 1964) och som sen funnits i alla evigheter, även om de varit osynliga utanför den inhemska amerikanska marknaden. Här i Sverige är det inte lika stora som liknande akter som Harold Melvin & The Blue Notes, The Temptations, Four Tops och The Miracles. Jag ska inte säga att detta album är ett fulländat soulalbum, den är inte lika jämn och spännande som ovan nämnda bands plattor, men det är ändå en habil och riktigt välgjord och bra platta. Balladen "Love is here" är en riktigt skön mjukislåt och balladerna är bandets starkaste kort. Helt OK, inte det starkaste i sin genre, men fullt lyssningsbar!


Eldkvarn - Karusellkvällar (1989)
Den här plattan har jag hört ända sen 1990, då jag fick den kopierad på kassett av en familjevän, vilket cementerade mitt intresse för detta ikoniska svenska band! Till sist har jag nu också lyckats få ett exemplar på vinyl också, vilket jag är riktigt lycklig över!
Om man jämför med föregångaren, mastodontsuccén "Kungarna från Broadway", så är detta lite av en fortsättning, med mycket teknik och en del synthar, vi snackar ändå 80-talet, fast utan Mauro Scoccos ljudbild. Alan Suurna har producerat med bandet här. Melodierna känns dock lite mognare och mindre hitbaserad på något vis och någon "Kärlekens tunga" finns inte här, men väl "Långsamt tåg", som jag sprang som en skållad råtta till Thylins Skivaffär 1989 och köpte singeln på direkt. Himmel, vad bra detta var!
     Och "Karusellkvällar" är ett riktigt bra album, klassiskt Eldkvarn med Pluras melodier. Titelspåret "Karusellkvällar" är ett annat klassiskt spår, liksom andra singeln "Kärleken knackar på din dörr". 80-talets svenska rockvärld knackar på din stereo här och det är lysande!


Mavis Staples - A piece of the action (Soundtrack) (1977)
Jag ska erkänna, mitt intresse för Mavis Staples har inte varit det allra största. Jag tror det sitter i att vecka efter vecka sommaren 1989 behöva lyssna på den astråkiga "20th century express" på Sommartoppen. Jag vet, inte den allra bästa anledning till att såga en hel artists karriär. Men denna är långt intressantare! Detta är ett soundtrack till en actionkomedi med Sidney Poitier och Bill Cosby som heter "A piece of the action" och till det har man, som på många andra 70-talsfilmer med färgade skådespelare, anlitat Curtis Mayfield att skriva musiken, som gjorde det, satte fram ett annat namn vid mikrofonen och gav ut det på sin Curtom-etikett. Här har jag inte hunnit höra hela plattan än utan främst gjort några stickspår på plattan, men det är ett ljuvligt lätt, luftigt och samtidigt funkigt sound med Mavis Staples rätt tuffa och mogna röst. Det lovar gott inför det att jag ska höra hela plattan och jag välkomnar förstås många fler soundtracks signerade Curtis Mayfield och med soulvärldens giganter sjungandes, och jag tror att min bild av Mavis Staples kommer att ändras något också med detta.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...