I vår serie märkliga koncept som blev grymt irriterande har vi kommit till en singel som jag inte har originalskivomslaget till än. Men det hindrar inte mig från att introducera denna vietnamesiska sångerska till kategorin "Kultstämplat".
En Davy, född Enry David, gav i början av 70-talet ut ett antal plattor på engelska med då lagom trendig discosoul. Den här singeln är producerad av tyske Frank Dostal, känd bland annat för att ha skrivit låtar till Baccara. Och produktionsmässigt är detta inte uselt. Det är snygg soul, faktiskt snyggare än flera av Baccaras låtar, vilket kanske inte säger så mycket.
A-sidan på singeln heter "You set my heart on fire" och håller kanske inte riktigt vad titeln lovar. Låten sätter inte mitt hjärta i brand direkt för melodin är rätt ointressant, inte usel, inte bra, den passerar bara rätt obemärkt förbi. Dessutom är En Davy en rätt taskig sångerska också vars röst inte håller. Men det är trots det inte den som är anledningen till denna plats här. Utan B-sidan är det som fick mig att skrattandes skaka på huvudet.
B-sidan heter "The photograph" och låter som en riktigt smäktande, sentimental och skön soulballad som kanske kunde ha gjorts av The Stylistics eller ett dylikt band. Jag vet inte riktigt, eftersom jag aldrig lyckas höra låten riktigt, för av någon korkad anledning har man valt att låta En Davy prata sönder hela låten igenom på, antar jag, vietnamesiska. Hade låten varit instrumental, visst, då hade låten funkat, men hennes pratande röst helt osynkat dränker musiken och sången mer eller mindre och jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv funderandes:
"Men knip igen så jag får höra låten?!"
Det känns ju inte som det optimala sättet att lansera sig för den internationella marknaden genom att snacka på ett främmande språk i något för hög volym med en normal engelska hitlåt i bakgrunden? Riktigt hur detta var tänkt lär jag aldrig få reda på och det kanske är lika bra det.
Något försenat, men dock, här kommer september månads fynd. September var en rätt sval månad med inte så mycket skivor som inhandlats. Det mesta har varit en väntan på Umeåresan och det faktum att Sundsvall TILL SIST har fått en skivaffär, Vinylstallet, en affär som har sin verksamhet främst i Alfta, men som nu har utökat och öppnat affär i centrala Sundsvall. Vinylstallet har ett antal saker som talar för dom:
1) Det finns en längtan sen länge i stan efter en skivaffär, inte minst nu när vinylskivan gjort storstilad comeback.
2) Stället ligger riktigt bra centralt.
3) Ägaren och personalen är kunniga och väldigt tillmötesgående och trevliga!
Sen är det dock frågan om Sundsvall är redo för en skivaffär med Stockholmspriser, men det återstår att se! Jag är positiv till affären ändå! Så här kommer månadens tre bästa fynd, alla med den gemensamma nämnaren svala plattor att relaxa till: Lisa Nilsson "Sånger om oss" (2013)
Lisa Nilsson, en av mina favoritsångerskor genom åren! Gissa om jag blev glad när jag hittade hennes senaste platta på loppisen "Magasinet" i stan, en skiva jag plöjde igenom under en sen kvällspromenad i Umeå nu i helgen. Hur mysigt det nu var trots allt så var tiden egentligen så fel som det gick, för detta är rent musikaliskt musik som egentligen passar för sommaren. En varm sommardag i hängmattan eller slappandes i solen, lyssnandes på inledande "Var är du min vän" eller "Sången om oss", skriven tillsammans med Peter LeMarc. Rent produktionsmässigt så slappar jag gärna en solig dag till den moderrna vispopstämning som "Sånger om oss" ger.
Men samtidigt så är texterna långt ifrån några vackra sommarbeskrivningar. Detta är dyster och sorgsen lyrik om brusten kärlek och saknad i 99 % av fallen, men Lisa har skrivit dessa oerhört bra, intimt och träffsäkert! Här finns ingen "Himlen runt hörnet"-hit, men vackra, avslappnande och sköna låtar att mysa och relaxa till och som befäster Lisa som en av de absolut bästa svenska sångerskorna som finns idag! Och självklart ska vi avnjuta Lisa och Peter LeMarcs samarbete "Sången om oss".
Thelonius Monk and Sonny Rollins "Thelonius Monk and Sonny Rollins" (1954)
Ibland ser man en platta som man bara känner:
"Den verkar väldigt intressant! Den vill jag bara ha oavsett!"
Det kan vara omslaget, det kan givetvis vara namnen på skivan eller även bara skivbolagsetiketten. Så var fallet med den här plattan med herrar Monk och Rollins. Under mitt andra besök på Sundsvalls nya skivaffär "Vinylstallet", som ni förresten kan bevittna i denna video för Vinyl Community, så satt den här uppe på en hylla ovanför jazzavdelningen. Priset var 90 kronor, vilket kvalificerar den som en av de dyraste skivorna jag köpt, men det kändes så rätt ändå!
Inspelningarna är gjorda 1953 och 1954 och är de sista som Thelonius Monk gjorde för Prestige-etiketten innan han skrev på för Riverside Records.
Plattan innehåller fem spår varav Sonny Rollins medverkar på tre av dom. Två av dom är två kanonhäftiga trioinspelningar med Monk, Percy "Modern Jazz Quartett" Heath och Art "Jazzmessenger" Blakey. Framför allt låten "Nutty" kvalar lätt in som en av de bästa trioinspelningar jag hört med Monk.
Men framför allt är det en riktigt välgjord, välspelad och skön jazzplatta. Den innehåller både inspelningar i kvartettform, som sagt i trioform och en låt i kvintettform med hornisten Julius Walkins. Just den sistnämnda, den tiominuter långa "Friday the thirteenth", är riktigt bra och inte tråkig en minut, trots sin längd!
Det finns alltså platts för många sinnesstämningar och spelstilar på denna platta och allt flyter samman perfekt till en jazzplatta som har det mesta, inte minst två av jazzvärldens giganter som tillsammans skapar stor musik!
Carole King "Throughbred" (1976)
Detta är ytterligare en platta som jag köpte i vår nya skivaffär "Vinylstallet". Min Carole King-samling växer stadigt och har så gjort under hela året. Jag tror det är tredje Carole King-plattan i år för mig, medan det däremot var den sista plattan som Carole gjorde tillsammans med Lou Adler, som varit med sen miljonsäljaren "Tapestry".
"Throughbred" följer receptet perfekt, med Carole Kings bländande pianospel, svala röst och en produktion som är lugn och tillbakalutande. För att inte tala om lysande melodier och texter. Lyssna till exempel på låten "So many ways", som bara innehåller Carole och ett piano.
Men singlarna "High out of time" och "Only love is real" är också fantastiska och totalt sett är detta en i mängden sköna Carole King-plattor som det är svårt att slita sig ifrån! Här tycker jag ändå vi tar "High out of time", med både David Crosby och Graham Nash på sång.
I denna del 2 av min reseskildring från min Umeåtripp så kommer jag att koncentrera mig på själva skivmässan i Umeå, som hölls på Universum vid Umeå Universitet. Stället ligger en liten bit utanför centrum och det var något märkligt att kliva på bussen och säga till chauffören:
"En biljett till Universum!"
För att inte tala om att sitta och höra rösten i högtalaren plötsligt säga:
"Nästa hållplats - Universum!"
En riktig utböling i stan som inte fattar måste ju tro att man rökt på eller tagit nåt olämpligt...?
Nå, Umeå Skivmässa är alltså ett nummer större än Sundsvalls mässa. Många av skivsäljarna från södra Sverige stannar till i Sundsvall främst för att tjäna en extra hacka på vägen mot den större i Umeå. Följaktligen fanns till exempel Record Hunter från Stockholm här också.
Det kändes därför helt rätt att offra Sundsvalls skivmässa ett år för att åka upp och titta på denna mässa, något som bubblat i mig länge.
Universum i sig ser väldigt likt ut Sundsvalls egen Tonhallen om man ser till när man kommer in genom dörren och ser garderoben och trappan upp. Väl uppe var det enormt mycket folk, mer än på Sundsvalls mässa. Om man jämför med ett annat event med rekordmycket besökare, Solna
Skivmässa som jag besökte förra året, så är utställarna där mer utspridda på en större yta. Här var det som små öar av säljare hopbuntade i små ringar på olika ställen i lokalen, vilket gjorde att det var väldigt svårt att tränga sig fram till en back utan man fick antingen slå sig fram eller väntar snällt på sin tur. Men första köpet gjordes hos en säljare med två backar med blandade godsaker och där hittade jag ett fint dubbelalbum med Lester Young med olika liveupptagningar från jazzklubbar som Royal Roost och Birdland. Musikersättningen här är delvis samma som på plattan "Master takes" som jag skrev om för länge sen, alltså dom unga och mindre kända musikerna som han spelade med i decennietskiftet mellan 40- och 50-tal, som trumpetaren Jesse Drakes och trombonisten Jerry Elliot. Dom inspelningarna, med låtar som "Crazy for J-Z", tillhör bland Lester Youngs bästa enligt mig och det ska bli mycket intressant att lyssna på denna platta!
Bland andra jazzfynd fanns en fin platta med trumpetaren Hot Lips Page, min första platta med honom, med inspelningar både från hans mindre band samt hans storband!
Ett annat bortglömt storband var det Ella Fitzgerald ledde efter att hennes mentor Chick Webb avlidit 1939. Ella tog över orkestern och döpte snart om den till Ella Fitzgerald & Her Orchestra. Men det bandet blev väldigt kortlivat och snart var Ella tillbaka som frilansande mellan olika orkesterledare. Men innan dess han hon då spela in en livekonsert från The Roseland Ballroom i New York 1940 och den konserten gavs ut på skiva av Musidisc, som brukar ge ut intressanta konserter även om inspelningskvaliteten ibland kan svikta. Men här är kvaliteten lysande och konserten är i sin helhet med låtannonseringar och allt!
Mässan är uppdelad i två ställen, dels det stora utrymmet direkt när man kommer upp för trapporna och dels en ännu större lokal bredvid där ett fik också finns. Och tycker man att det är svårt att bläddra i backarna vid entrédelen, så blir det inte lättare här. Nu har jag exakt noll koll på vilka säljare som var från var så därför ska jag bespara er diverse försökt till beskrivningar av vart jag köpte respektive platta utan ta de viktigaste fynden lagom fort. Det blev väldigt mycket dock och mycket som jag letat länge efter så resan var klart värt besväret! Dessutom var det kul att få handla från lokala säljare från Umeåtrakten och göra nya bekantskaper där uppifrån!
Nå, mässan präglades för min del av mycket David Bowie, mycket soul och en del jazz och jag får väl betrakta ett exemplar av David Bowies liveplatta "Stage" från 1978 för 60 kronor som det största fyndet. Numera efter Bowies död brukar det albumet minst gå för det dubbla i pris!
Men efter mycket sökande hittade jag också äntligen hans platta "Scary monsters" från 1980, plattan som i huvudsak är känd för "Ashes to ashes" och "Fashion". Men det är en Bowie som är i stark tidig new wave och synthpop-stämning och det är otroligt spännande producerat!
Som grädden på moset blev det också hans platta innan dess "Lodger" från 1979. Omslaget var kanske inte i allra bästa skick, men funkade ändå!
Min samling av Chicagos numrerade album fortsätter att öka och nu var det dags för nummer sex från 1973! Och som jag har letat efter Squeeze första platta från 1978 och nu till sist kunde jag köpa den.
De plattor jag har hört hittills av Squeeze har varit grava besvikelser och jag har nästan gett upp hoppet om det bandet. Men debuten innehåller en lysande synthpopaktig låt som heter "Take me i'm yours" som jag letat länge efter och äntligen hittat!
Det är inte ofta jag köpet Elvis Presley, men från samma säljare som jag köpte Squeeze från så hittade jag också soundtracket från Elvis bejublade comebackshow från 1968, alltså den med Elvis och ett litet band på en scen och med publiken sittandes runt omkring. Precis som med "From Elvis in Memphis", som jag skrev om för inte allt för länge sen så är låtarna från denna konsert också förknippade med barndomen och radioprogrammet om Elvis jag lyssnade på då. Jag gillar det lilla och intima som detta band och Elvis får till här. Fjärran från hans glada rockklischéer och mer laid back och lätt bluesigt och nya arrangemang av hans gamla klassiker och även covers. Detta är faktiskt riktigt lysande!
En annan favoritsäljare var en man som sålde soulplattor för halva priset och då nappar man direkt. Här blev det ett par riktigt spännande liveplattor, dels The O'Jays "Live in London" från 1974, utgiven på Philadelphia, och dels The Spinners dubbelalbum "Spinners live!", också från 1974! Och på tal om soul från 70-talet, en väldigt tidig Stevie Wonder, "Where i'm coming" from från 1971!
Sen blev det också både Quincy Jones, Smokey Robinson, Syreeta, Rufus & Chaka Khan samt Billy Pauls spännande platta ""War of the gods". Den sist nämnda är något av en konceptplatta med fokus på en önskan om fred. Billy Paul och Marvin Gaye var väldigt tighta ihop, fast ena var på Philadelphia och andra på Motown, men medan Marvin Gaye hade "What's going on" så skapade Billy Paul denna platta som stundtals är lite psykedelisk, men otroligt välgjord och vacker!
Efter det blev det att fira sina fantastiska inköp med lite fika från kafeterian bredvid innan jag åkte hem till Sundsvall. En riktigt häftig mässa och det roliga var att det var inte heller jättedyrt utan många av säljarna sålde sina skivor för mellan 40-100 kronor och ibland billigare. Jag är mycket nöjd att ha fått besöka denna mässa och besökarantalet kan man inte klaga på! Som sagt, det var smockfullt. Däremot så hörde jag flera av säljarna snacka om att det var färre säljare än vanligt, men då intresset för vinyl är på topp och besökarantalet därvid enormt stort så borde det ändå borga för att det kan ändra sig kanske redan till vårens mässa. Men trots att jag gillade denna mässa så kommer jag troligast att då vara tillbaka på Sundsvalls skivmässa igen! Dock var detta en upplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge!
Tre låtar tar jag här. Eftersom jag köpte hela tre David Bowie-plattor så är det självklart att han ska vara med och jag väljer "Fashion" från "Scary monsters". Dessutom det nästan tio minuter långa titelspåret från Billy Pauls "War of the gods", vilket också var en av Pauls egna favoriter av sina låtar. Dessutom Elvis Presley från comebackspecialen från 1968 och "Lawdy Miss Cloudy"!
I en tvådelad artikel ska jag försöka beskriva skivupplevelsen av min resa till Umeå. Denna del handlar om Umeås skivställen överlag och andra delen om Umeå skivmässa, som jag besökte denna dag (söndag). Jag beslöt mig för att åka upp till Umeå och utforska stan lite närmare denna helg, främst för att det var skivmässandär, traditionsenligt dagen efter Sundsvalls skivmässa, som jag därmed offrade denna gång. Jag är där ändå varje gång och tyckte jag kunde få se den mässa som gör att säljarna söderöver trots allt stannar till hos oss.
Men först var det stan i sig. Umeå är en väldigt vacker stad som har enormt mycket stiliga hus som ser lite gamla ut. Jag tror det framgår vid det här laget att jag är mycket mer förtjust i gamla trähus än gamla stenhus och Umeå hade sin beskärda del. Däremot har Sundsvall till sist hittat sin överman vad gäller hur mycket man gräver och bygger, för här var det uppgrävda gator, ställningar, stängsel och arbetsskyltar titt som tätt i centrum och sånt är jag så enormt less på att se. Kanske främst eftersom jag ser det hemma till leda ändå...
Jag bodde på Hotell Gamla Fängelset, som alltså är ett fängelse från 1800-talets slut som på 2000-talet sadlades om till hotell. Detta var resans bästa del. Stället rekommenderas varmt, eftersom det är spännande, innovativt och det finns en sorts historiens vingslag över stället. Man har bevarat fängelsestilen på inredningen, inrett med ett litet museum som är öppet dygnet runt och det är förstås gamla galler för fönstena. Sängarna är dock magnifikt sköna och personalen är utomordentligt trevlig och tillmötesgående!
Det är också rekommenderbart att gå på Restaurang Balder och äta en middagsbuffé för endast 150 kronor och då innehåller buffén både thaimat och tacos samt en mysig miljö att sitta i! Du blir garanterat mätt!
Nå, Umeå har två rena skivaffärer, vad jag hittade nu (det är möjligt att jag kanske missade någon). Dels den legendariska affären Burmans, som är en av Sveriges äldsta skivaffärer och dels Mingus Bok & Skivbutik på Skolgatan som har väldigt mycket jazz. Nu kommer jag att göra alla Umeåbor som läser detta besvikna, men jag tycker att först och främst Burmans är gravt överskattat. Samma loppisrat som jag hittar på alla second hand-affärer hemma i Sundsvall och som vi alla skivköpare som botaniserar i dessa affärer med avsmak och trött blick bläddrar förbi om och om igen ville Burmans ha 40 kronor för. Det var lägsta priset i affären och när jag till sist hittade skivor med Jim Croce och The Carpenters för 60 kronor styck som jag tyckte såg intressanta ut så var dessa repiga till max. Endast en intressant skiva hittade jag här som höll måttet, George Bensons dubbel-live album "Weekend in L.A" från 1978.
Den andra affären, Mingus Bok & Skivbutik får man gå lite för att hitta. Den ligger längst bort på Skolgatan och har ett café kopplat till verksamheten också. Skivavdelningen har väldigt många backar i olika genrer, men skivrummet är dock väldigt litet och mycket till luftkonditionering finns inte heller så svetten flödade när jag var där. Även här är priserna för höga.
Man har en väldigt stor jazzavdelning som är bra uppdelad i modern jazz och swing. Men lågbudgetutgåvor och greatest hitsplattor med de vanligaste storbandsledarna går på runt 50-60 kronor! "Past Perfect Silver Line"-plattor på CD, som Ginza säljer för 5 kronor styck, försöker man sälja för 80 kronor här. Däremot är kvaliteten på skivorna långt bättre än hos Burmans och det finns riktigt bra och spännande jazzplattor här om man är beredd på att öppna plånboken! Men prismässigt så känns affärerna i både Stockholm och Göteborg betydligt mer prisvärda än de i Umeå, otroligt men sant!
För min del så blev det på Mingus en liveplatta med Miles Davis och saxofonisten Jimmy Forrest utgiven på Prestige för 60 kronor. Skivan var förvisso en grov cutout, men liveupptagningen är från 1952 och detta kunde jag inte låta passera.
Inte heller kunde jag offra en skiva med den sorgligt bortglömde trumpetaren Howard McGhee, som gjorde enormt fina bopinspelningar under det sena 40-talet och 50-talet, men utan att nå samma framgång om mer kända namn som Parker, Gillespie, Getz, Monk och andra. Inspelningarna på denna "Shades of blue" är från 1962 och här finns mindre kända musiker som George Coleman, Junior Mance och Jimmy Cobb.
Sen är det främst second hand-butikerna som gäller och jag hann med två stycken. Dessa affärer ligger här väldigt utspridda i stadsdelarna och väldigt få ligger centralt. Jag hann ut till Myrorna, som här ligger i Umeås eget köphandelsområde (eller Birsta som vi säger i Sundsvall), Ersboda. Myrbutiken är enormt stor och skivavdelningen är OK stor. Dock var det väldigt mycket loppisrat här i sedvanlig ordning och jag köpte endast en skiva med den amerikanska soulgruppen Midnight Star, som inte alls var kända i Sverige. Darför var detta lite av ett blindbuy för mig, men 80-talssoul är alltid intressant, så varför inte...
Jag hann även in på en Röda Kors-butik på Rådhusesplanaden som hade en av de minsta skivbackar jag sett där det bara fanns ett 15-tal countryskivor. Men jag har fått ett allt större intresse för Mark Knopflers musik de senaste åren och därför kändes det rätt att köpa hans hobbyprojekt The Notting Hillbillies och deras enda platta "Missing... persumed having a good time" från 1990. Snabblyssning på diverse spår ger vid handen att detta är bättre än de normala countryplattorna. Nu är jag inte alls någon stor konsument av country, jag har lite svårt att finna intresse för den genren generellt sett, men detta var långt mer originellt och spännande, också med Mark Knopflers gitarr förstås! Sen finns det då ett antal second hand-affärer utspridda som jag
inte hann till. Pingstkyrkan har en affär kallad "PMU" på Lärlingsgatan, på Björnvägen ligger både en till Röda Kors-butik och en affär som kallas "Rebuy Second Hand" och på Kronoskogsvägen ligger Emmaus så visst finns det loppisar. Men det är fördel att ha bil om man ska åka mellan dessa.
Som turiststad i övrigt får Umeå en tumme upp, om man bortser från alla grävningar och ombyggnationer. Den har enormt vackra hus nästan överallt, det är trivsamt och det är nästan magiskt att på kvällstid gå ner till Umeälven och titta på när ljusskenen från husen glänser i vattnet!
Däremot så får Umeå bara tummen i mitten i betyg av mig som skivstad. Ställen finns, men det är bra om du har bil och samtidigt är beredd att punga ut med priser som i flera fall till och med överglänser flera av de bästa ställena i Stockholm.
Vi tar dock ett par ljudspår från två av skivorna. Titelspåret från George Bensons "Weekend in LA" och "Will you miss me" från Notting Hillbillies enda platta, "Missing... persumed having a good time". Lyssna på Mark Knopflers sköna gitarrspel!
Antalet artister som avlidit i år har hittills inte varit av samma mängd som förra året, men när det sker så är det förstås en chock. Idag kom nyheten att Tom Petty avlidit i en ålder av blott 66 år. Jag ska inte säga att jag är ett gigantiskt fan av Petty, men jag har ändå en stor respekt för hans musik och hans musicerande. Han har gjort så många riktigt bra låtar och jag har alltid gillat hans speciella sångröst och känsla för bra melodier! Därför så hade jag tänkt att hylla denne gigant inom rockmusiken med att skriva om tre av dessa låtar som jag har i singelformat. Tre lysande låtar från olika eror av hans karriär. Tack för all musik, Tom, och vila i frid! Och hälsa dina Travelling Wilbury-bröder Nelson och Lefty (ni som kan er rockhistoria förstår namnen).
Don't come around here no more (1985)
Tom Pettys kanske bästa försök att anpassa sig till den tidens mer synthaktiga och new wave-liknande era. Låten är skriven tillsammans med Dave Stewart från Eurythmics och ska enligt Stewart själv härröra sig från ett tillfälligt och drogfyllt förhållande Stewart hade med Stevie Nicks. Därefter ska Nicks ha sagt till sitt ex, Eagles Joe Walch:
"Don't come around here no more!"
Tydligen ska stämningen ha känts lite som "Alice i Underlandet", vilket gjorde att den något bisarra videon därmed också fick utseende från den sagan.
Länge har detta varit en av mina absoluta favoritlåtar med Petty, vilket jag vet att jag inte delar med så många av hans fans. Visst, den är kommersiell så det räcker, men den har en enormt härlig och suggestiv produktion som känns spännande och skön! Dessutom var det den allra första låten jag hörde med Tom Petty när den fanns på Cia Bergs listprogram "Bagen" 1985. Nostalgi på många sätt!
Och visst kan man inte annat än gilla Tom Pettys lite sadistiska skådespel som "The Madhatter" i videon!
Running down a dream (1989)
Jag ska erkänna direkt, jag är inte alls något fan av Jeff Lynne som producent efter ELO-tiden. Många av de artister han producerade under 80-talets slut och framför allt 90-talet var till stor del artister som var efter sin storhetsperiod och som fick Lynnes feta och skittråkiga rockproduktion i försök att lyfta karriären. Men det fanns undantag och hans jobb med Pettys första album utan hans band "The Heartbreakers", "Full moon fever" är ett klart sådant! På den här plattan finns klassiker som "Free fallin'" och "I won't back down". Men en låt som jag föll för direkt när jag hörde den på radio under sommaren 1989 var "Running down a dream", en rockstänkare med många riktigt häftiga gitarriff. Låtens text är egentligen självbiografiska tankar tillbaka under Pettys egen karriär med referenser till bland annat Del Shannons 60-talsklassiker "Runaway". Därför var det förstås passande att låten fick låna sin titel till Pettys egen dokumentär från 2007.
Men jag gillar låten jättemycket. Den är rusar fram hänsynslöst lite som en furie och har ett riktigt bra riv som sätter sig! Även detta är en av Tom Pettys bästa insatser!
The last DJ (2002)
Jag ska erkänna att jag inte har sån stor koll på Tom Pettys karriär under 00-talet och till idag. Men när jag på Erikshjälpen hittade denna promotionutgåva av en CD-singel från 2002 så var det givet att införskaffa den. Låten, som liksom många andra låtar på plattan "The last DJ", var en kritik mot musikbranschens allt mer monopoliserande och har många sanna och lysande textrader, till exempel: "As we celebrate mediocrityAll the boys upstairs want to seeHow much you'll pay forWhat you used to get for free" Det skulle lika gärna kunna fungera idag och mycket i dagens samhälle. Låten har ett riktigt bra driv med en bra och stark refräng som håller! Tyvärr är detta istället en av Pettys mer oförtjänt bortglömda låtar, som jag med glädje lyfter fram!
