expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 25 januari 2017

Lulle Ellboj 1944-1946 - Time for jump

Svensk jazz har vuxit till en riktigt stor grej för mig, just för att den både är svängig och snyggt amerikaniserad, men har ändå en fot i den svenska musikaliska myllan. Dom mest kända namnen är ju då Lars Gullin, Thore Ehrling, Harry Arnold, Arne Domnérus och Rolf Ericson, men det finns många musiker och orkesterledare som passerad revy under de glada åren på 40- och 50-talet. En av dom är Rune "Lulle" Ellboj, född 1911, som var en stor del i Stockholms jazzliv under krigsåren. Han hade ett populärt storband mellan 1943 till 1947 som var engagerad på Vinterpalatset på Norra Bantorget i Stockholm. Så jag var riktigt glad när jag på Sundsvalls skivmässa för ett par år sen hittade denna fina CD med Lulle för endast 5 kronor. Skivan är dessutom utgiven av Lars Westins lysande bolag Dragon Records.

I bandet finns kända namn som Gösta Theselius (som också arrangerat låtarna), Arne Domnerus, Rolf Ericson och Zilas Görling. Alltså gräddan av svenskt jazzliv. Musiken på denna skiva är influerad rätt mycket av den nya jazzen som kom från USA, som spelades av band som Stan Kenton eller Boyd Raeburn. Och i alla fall det sistnämnda fallet är det inte den sämsta influensen. Den är klassisk och svängig för att sen bli oförutsägbar och spännande i flera låtar, med udda solo går sina egna vägar och spännande melodier.
Dessutom är den till största delen inspelad live från olika spelningar på Vinterpalatset mellan 1944 och 1946.
Bäst tycker jag att tredje låtens "Hot gravy" är med ett riktigt bra tenorsolo av Gösta Theselius. Den är klassisk storbandsjazz som flyter och svänger enormt. Samma med låten "Liza" där Rolf Ericson och Nisse Skoog gör riktigt bra trumpetsolon.
Plattan har några sänkare, som dom rätt sega "Number 19" och "Song of the Volga boatmen". Samspelet mellan pianisten Rolf Larsson och gitarristen Nils-Erik Sandell i "It´s only a papermoon" ligger långt ifrån den Nat King Cole Trio som man försöker efterlikna.
     Men totalt sett, trots några få skavanker, är detta ändå en riktigt bra svensk storbandsplatta som både överraskar och känns traditionell på en och samma gång. Den innehåller några av svensk jazz största namn och dom gör några av sina bästa insatser här.

Detta band upplöstes 1947 och Ellboj ledde mindre orkestrar i folkparkerna. Men snart föll namnet Lulle Ellboj i total glömska och han dog 1960, endast 49 år gammal. Tragiskt för en storbandsledare som gjorde mycket för svensk jazz och som gjorde lysande inspelningar med dom bästa musikerna.

Jag har inte lyckats hitta någonting på Youtube, eller någon annanstans med för den delen, från denna platta. Men så att ni ska få en liten hum om hur Lulle Ellbojs orkester kunde låta så ska jag ändå bjuda er på de två låtar som fanns med denne orkesterledare, "It's love love love", som sjungs av brittiska sångerskan Diana Miller, samt "Consuela (The echo of a serenade)", som sjungs av Carl Holmberg.




onsdag 18 januari 2017

Susanna Hoffs - When you're a boy


Idag fick jag frågan på jobbet vilken min favoritskiva var och mitt svar var lika självklart som alltid. För det har sen jag hörde den första gången varit så självklart. Och ni som läst min text i menyraden om världens bästa skivor vet redan vilken jag talar om, men jag har inte skrivit någon riktig text om den. Så jag kände att det är dags nu, att blotta Susanna Hoffs fantastiska "When you're a boy" från 1991. Och jag ska försöka att koncentrera mig på det viktiga i det här fallet, musiken, för jag står för att hon är en av de vackraste och sötaste kvinnor jag någonsin har sett!

Susanna Hoffs är förstås sångerskan i The Bangles, som splittrades 1990 och därefter så gjorde Susanna en soloplatta året efter, med samma producent som The Bangles senaste plattor, David Kahne. Idag är det ungefär ingen som minns den plattan, för den blev verkligen ingen succé och det gör "When you're a boy" inte bara till världens bästa platta utan också världens mest underskattade platta någonsin. Visst, man kan ju säga att den inte skiljer sig något nämnvärt ljudmässigt det som The Bangles gjorde. Tittar man dessutom på 1991, hur det året såg ut, med mycket powerrockballader, den allt tyngre hårdrocken som knackade på, en ny dansmusik som spelades allt mer och en evigt trånande Bryan Adams högst upp hela hösten så kanske det kan vara en förklaring. Men jösses, lyssna på detta och försök att inte charmas av detta stycke mästerliga poppärla. För det är just vad man kan beskriva detta som. "When you're a boy" innehåller Susanna Hoffs väna och sköna röst till en lätt 60-talsdoftande ljudbild och underbara små poppärlor med fyndiga texter. Men där The Bangles 60-talsproduktion just var en ren tripp i 80-talsklädsel till tjejpopen 20 år tillbaka, och det var ju lysande på sitt sätt inte ett tu tal om det, så är den här skivan ändå mer personlig i sin stil. Den är gjord mer för en solotjej och texterna känns mer personliga än med The Bangles.

När jag 1991 hörde första singeln "My side of the bed" första gången så föll jag som en fura direkt och sprang som en skållad råtta till Skivbutiken, Sundsvall stora skivaffär då för nya skivor, och köpte singeln.

För hur lysande och kärleksfull är inte inledande textraden:
"I want to show you the picture I drew
When I was on the phone talking to you
I made a heart and I colored it red
'Cause I want you here on my side of the bed"


När plattan kom så bar det ner igen och av någon anledning köpte jag kassettversionen, som jag dock har kvar än, fast jag sen ett bra tag tillbaka uppdaterat mig med vinylversionen. Och jag lyssnade på kassetten om och om och om igen och lät mig charmas varje gång. För detta är ren och vacker pop. Man känner ensamheten i den lite stundtals vemodiga "It's lonely out here" eller förförs av den mjuka balladen "Unconditional love". För att inte tala om den riktigt lysande versionen av David Bowies "Boys keep swinging". Lyssna också på den häftiga popbängan "Only love", en av plattans riktiga höjdpunkter! Jag har ännu inte hittat någon annan platta som varit mysigare och bättre än så här under mina 30 år som samlare, men jag förstår också att vi är en rätt exklusiv skara som har den som favoritplatta.
     Det tog hela fem år innan Susanna Hoffs släppte en ny platta, den självbetitlade plattan från 1996 med den lysande Lightning Seeds-covern "All i want", också en mycket bra och rekommenderbar platta, även om den förstås inte kommer upp i samma nivå som den här.
     Det tog också ytterligare sju år innan The Bangles återförenades med plattan "Doll revolution", en platta jag ännu inte har än, men singlarna skvallrade om något riktigt lovande!

Så, då har jag förklarat min kärlek till världens bästa platta en gång för alla. Susanna har en av världens mysigaste och bästa sångröster och kan charma vilken ljudbild som helst med den. Den här plattan "When you're a boy" är ett stort bevis på det, for som sagt, jag tror inte det blir bättre än så här...





torsdag 12 januari 2017

George Michael - ännu en förlorad röst


2016 slutade lika tragiskt som det började. Vi förlorade en av musikvärldens stora genier, vilket egentligen har varit problemet hela året. Många har talat om någon sorts förbannelse över året, men om man tänker efter så är ju många av de som har dött i år artister med ett tämligen hårt leverne bakom sig och när de nu kommer i övre ålder så börjar detta att ge avtryck i kroppen.

George Michael var en artist med en rätt stor drogbakgrund, men framför allt var han en artist med en fantastisk musikalisk känsla! Hans röst var en av kanske popvärldens bästa, skör och känslig, men ändå stor. Hans förmåga att skapa galanta pophits var enorm, liksom hans förmåga att ställa upp för viktiga saker. Liksom många andra artister som har gått bort detta år, som Prince och David Bowie, så vågade han också gå sin egen väg, vilket nästan hela 90-talet är ett bevis på. När detta decennium startade, 1990, så valde han, efter sina tämligen sexfixerade år på 80-talet att gå in i mörkret och meddelade att han nu inte skulle visa sig mer i någon video eller på omslag eller dylikt utan bara låta musiken tala. Det var förstås något som väldigt få vågade göra i rockvideons och ytlighetens tidevarv. Att till "Praying for time" i stort sätt bara ha en svart bakgrund med texten som vevades var en väldigt udda sak på sin tid!

Jag gillar George Michaels musik, även om det förstås finns låtar som jag heller lyssnar på än andra, om man säger så. Jag var som ung ingen jättefan av Wham, de gjorde en del bra låtar, men många av dessa upptäckte jag år efter deras splittrande. Men jag har skrivit en gång förut om
Wham, "Freedom" från 1984, som var den allra första singeln jag hade i min ägo. "Wake me up before you go-go" bara orkar jag inte nämna, för då som nu så tyckte jag att den var oerhört sönderspelad. Men låtar som "Everything she wants", "I'm your man", "Where did your heart go" och framför allt sommarstänkaren "The edge of heaven" är lysande 80-talspärlor!
     Jag gillade aldrig "I want your sex", "One more try" och "Faith", kanske för att dessa var rätt ointressanta som hits i mina ögon att betrakta. Jag har med åren lärt mig att acceptera dom mer, men det finns enligt mig långt bättre George Michael-hits.

Däremot när den svala, mystiska och spännande "Father figure" kom, eller jazzpärlan "Kissing a fool" eller den enormt skönt dansanta "Monkey", så föll jag direkt. Dessa är idag grymt bortglömda hitlåtar är för mig några av 80-talets skönaste hits! "Praying for time" och "Freedom ´90" var märkliga låtar som sagt, men
otroligt snyggt gjorda. Produktionen i "Praying for time", den sugande och svala ljudbilden i låten, är helt enorm!
     Min absoluta favorit är dock danskaskaden "Too funky" där pianoriffet i början verkligen är ett enormt snyggt sätt att formligen kasta lyssnaren in i en dansorgie och en riktigt snygg produktion!
     1996 års platta "Older", när George Michael lite mer började visa sig utåt igen, är en riktigt vacker och snygg platta och kanske min favorit av George Michaels plattor. För vem kan motstå den mystiska singeln "Jesus to a child", som nästan kan ses som en sorts fortsättning, musikmässigt, till klassikern "Careless whisper"? Eller den funkiga uppföljaren "Fast love"?

Sen tappade jag lite koll på George Michaels musik under 90-talets slut och låtar som "Flawless" och "Outside" engagerade mig inte alls på samma sätt. Det kändes som att George Michael fastnat i sin klubbliknande musik och snart valde han själv, i protest mot musikbranschen och sitt skivbolag, att sluta att ge ut skivor. Men inte förrän han åter hade gett ut ett par lysande låtar helt rätt i sin tid. För vem kunde undgå George Bush-protesten i "Shoot the dog" eller danskaskaden "Freeek", som jag vevat många gånger hemma?

Men framför allt var det hans röst, som kunde sjunga allt från klubbdisco till smäktande ballader till gospelliknande låtar till ren jazz! George Michael, hans röst och förmåga att göra snygga pophits kommer att vara mycket saknad i popvärlden!
     Precis som med Prince så har jag valt att på min Youtube-kanal att göra en topp 10 av hans allra bästa låtar, en uppgift som var väldigt svår eftersom jag där var tvungen att ta hänsyn till två karriärer, dels Wham-tiden och dels hans soloperiod, och eftersom det finns så otroligt mycket bra att hämta från! Andelen låtar som ligger precis utanför listan är gigantisk och dessa är på intet sätt dåliga på något vis, men någonstans måste man ju dra en gräns. Ni som vill se listan kan gå in på Youtube-kanalen (menyraden) och titta på filmen!

Jag har valt att hylla George Michael med några av mina favoritlåtar, alla från var sitt decennium och era av hans karriär, "Too funky", "Father figure" och "Freeek"! Tack för din röst och din musik, George Michael!





fredag 6 januari 2017

Månadens bästa fynd - December 2016 (Paul Simon/Annabel Lamb/John Berry)

Jag ska inte lägga 2016 till handlingarna riktigt än. Jag har kvar att rekommendera december månads bästa fynd, en månad som inte riktigt var lika stark som tidigare månader under hösten, men det behövdes ändå en stunds andhämtning då man fick reflektera på och lyssna igenom det man har köpt. Men en del spännande saker blev det ändå och här kommer tre exempel:

Paul Simon - Paul Simon (1972)
Paul Simon känns som en naturlig del att köpa när det gäller att utöka sin andel av 70-talsmusik! En man med många sidor och på den här klassiska plattan är tonen väldigt lågmäld med väldigt få instrument på flera av låtarna, som "Everything put together falls apart" där Paul Simons gitarr bara ackompanjeras av Larry Knechtels elpiano.
     De mer kända låtarna på plattan är då "Mother and child reunion" och "Me and Julio down by the schoolyard", varav den sistnämnda borde stämplas som sönderspelad, men ändå känns väldigt spännande och fräsch fortfarande.
     Musiken är avkopplande, vacker och texterna är riktigt bra! Här finns både plats för sydamerikanska influenser och vacker gitarrpop av ädlaste märke eller vad sägs om den riktigt stiliga låten "Duncan"?
     Detta ger mig klart mersmak att hitta mer med Paul Simons äventyr i 70-talet, även om många av dom numera har ett dyrare värde på marknaden.


Annabel Lamb - The flame (1984)

Månadens viftande med vit flagg erkännandes hur fel jag har haft är denna platta med engelska Annabel Lamb. I Sverige hade hon inga rejäla hitar under 80-talet och hon blev mer ett stjärnhopp som många hyllade, men som efter ett par album endast blev en brittisk angelägenhet.
     I de radioprogram från förr som jag samlar har jag hört om henne, Kjell Alinge i "Eldorado" har spelat henne och höjt henne och "Metropol" har spelat och höjt henne och jag har försökt att ta det till mig, men misslyckats att fastna på allvar för "Raiders of the storm" och andra låtar från hennes hyllade första album "Once bitten". När jag då sprang på denna andra platta, "The flame" från 1984, så föll bitarna på plats till slut och jag får erkänna att detta inte alls är dåligt utan riktigt bra musik som överraskar, smeker och samtidigt rymmer många sidor, som ändå passar riktigt bra ihop. Grunden i musiken är väl ändå 80-talets engelska new wave-våg, vilket hörs i bland annat i inledande "Sacraments of love". Men plattan vandrar också iväg åt mer ackustiskt håll, blås och mer vanligt popmusik ibland. Annabel Lamb har ingen jättevacker sångröst, det kan jag inte anklaga henne för, men den funkar ändå i detta sammanhang och jag är väldigt positivt överraskad av denna platta! Nu ska jag bara hitta "Once bitten" också och till sist sluta fred med hennes mer kända låtar! "Sacraments of love" har jag inte hittat på Youtube, men plattan innehåller flera riktigt bra spår. Som denna, där element av new wave-synth blandas med ett lättare och sin tid passande rocksound, "Weapon of love".


The John Berry Seven & Orchestra - From Russia with love (1963)

Om man hittar James Bond-musik på vinylsingel så är det allt som oftast dessa Bond-låtar som blivit massiva listhits i modernare dagar, Duran Durans "A view to a kill", A-has "The living daylights", Gladys Knights "License to kill", Carly Simons "Nobody does it better" eller dylikt. De tidigaste låtarna gjorda av John Berry och hans orkester, som de instrumentala delarna av filmmusiken, finns oftast på fullängdarna, som inte är allt för lätt att hitta. Jag samlar James Bond-soundtracks och den äldsta jag äger för tillfället är "Goldfinger", som jag efter det aldrig sett igen i en skivback nära mig.
     Därför blev jag riktigt glad när jag på Erikshjälpen här i Sundsvall hittade ett exemplar av denna singel från den andra filmen, "From Russia with love", eller som man så vitsvilligt döpte den till här i Sverige, "Agent 007 ser rött". Matt Monroe sjunger låten egentligen, men på denna singel så har man valt att ge ut låten med Bond-musikens mästare John Berry själv och i instrumental version. Berry gav ut ett flertal inspelningar av denna låt på sitt eget bolag, Ember, i samband med filmen. Det sägs att han var lite missnöjd med att kompositören av låten, Lionel Bart, endast använde filmens titel, men att låtens text inte hade mycket gemensamt med filmens story. Till "Goldfinger"-filmen så hade Berry all kontroll över musiken.
     Baksidan är en av dessa spännande legendariska instrumentala låtar som hörs i filmen, "007", en riktig höjdare att ha i fysisk singel-format för ett Bondfan! Bara därför så vill jag bjuda på både A- och B-sida för en gångs skull!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...