expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 30 mars 2017

Depeche Mode - Violator

Jag känner att jag är i andra andningen när det gäller Depeche Mode-plattor och känner för att ta en äldre platta och försöka jämföra den med nyss omskrivna och utgivna "Spirit". 1990 års "Violator" är för mig, som ni kunnat läsa under fliken ovanför om mina favoritskivor, en av världens bästa plattor. Den är en klassisk uppvisning i hur synthpop ska låta. Oförutsägbart, vackert och samtidigt spännande.

När första singeln "Personal Jesus" kom på hösten 1989 så minns jag att jag kände en viss oro. Syntheran från 80-talets mitt och bakåt var numera väldigt ute och det kändes som att Depeche skulle falla med den. Placeringarna på trackslistan blev allt lägre. "Personal Jesus" var en rätt udda Depeche-låt på sitt sätt, ett steg bort från deras traditionella synthljud, men samtidigt var det ju Depeche Mode och den klättrade ju relativt högt på Tracks.
     Men när "Enjoy the silence" kom på vintern 1990 så förstod jag att ryktet om synthens död var, som Mark Twain en gång sa, "betydligt mer överdrivet". Detta var klassisk Depeche Mode med synthmattorna där de skulle vara. Och, jösses, vad jag älskade "World in my eyes"...

Min första kontakt med plattan "Violator" kom när jag lånade ett exemplar av bandets videosamling "Strange too", en kompilation som innehåller videor från singlarna och ett par av albumspåren från "Violator". Via en tjejkompis på Härnösands folkhögskola fick jag plattan kopierad till kassettband 1996 och så småningom på vinyl.

"Violator", om man jämför med föregångaren "Music for the masses", är mjukare i tonen och inte lika dansant och tuff. Men kanske just därför känns den så otroligt spännande och lite mystisk. Varenda spår på den här plattan bidrar med den lite kittlande stämningen i musiken och självklart har jag flera personliga minnen till flera av singlarna. Som när jag köpte singeln "Policy of truth" i en skivaffär i Malmö under min högstadieklass resa till Köpenhamn, eller hur jag faktiskt kunde gilla att städa mitt då relativt stora rum i familjehemmet på Östra Långgatan i Sundsvall till tonerna av "World in my eyes".
     Men låten "Halo" har ändå alltid varit min absoluta favoritlåt genom alla år med Depeche Mode. Den har en helt fantastiskt skön ljudbild och spännande melodislinga och är på något sätt det ultimata Depeche Mode för mig.
     Sen kan man inte heller annat att älska den suggestiva och spännande atmosfären i avslutande låten "Clean"!

Om nya plattan "Spirit" är en politisk platta med mer poppiga ambitioner så är "Violator" mer klassisk Depeche Mode i mörkare synthpopdress och med texter full av svek, passion och en nypa sex och lusta. Som ni tidigare kunde läsa i min recension av "Spirit" älskar jag den plattan, men "Violator" står ändå för mig i en klass för sig. Man försökte närma sig den med 2007 års platta "Playing the angel", men få saker kan mäta sig med detta mästerverk av Depeche Mode som för mig är det absolut bästa de någonsin har gjort!

Jag hade lite vånda att välja videoexepmpel, som här blir tre till antalet, men eftersom jag valde "Halo" i samband med texten om de bästa plattorna någonsin så blev det "Policy of truth", "Clean" och "World in my eyes" här.





torsdag 23 mars 2017

Depeche Mode - Spirit

Det är alltid väldigt spännande när en ny Depeche Mode-platta kommer ut för det är alltid intressant hur det kommer att låta. Inte minst efter den väldigt storslagna och ljudbildmässigt depressiva "Delta machine" som var kanske Depeche Modes mörkaste platta dittills.
   
Det sker inte ofta att jag skriver om en helt ny platta, jag vet inte om det någonsin har hänt i denna bloggs historia, men jag skrev ju om "Delta machine" nästan direkt efter att jag hört den och som den stora Depeche
Mode-fan jag är så tänkte göra samma sak här.
     Jag vet inte heller hur länge sen det var jag köpte en helt ny platta, det var säkert eoner sen. Trots allt har den varit ute bara en vecka när detta skrivs. Men jag blev inspirerad av en kamrat på Youtubes Vinyl Community som jag följer och beslutade mig för att gå in på Ginza och beställa ett exemplar av Depeche Modes nya platta "Spirit", i detta fall deluxeutgåvan med bilderbok och bonus-CD innehållandes diverse mixar. Dessa ska jag inte orda så mycket om. Alla vet vid det här laget vad jag tycker om mixar, men Depeche Mode och Pet Shop Boys är två band vars mixar jag gillar och därför kändes det viktigt att få denna utgåva. Däremot har jag inte hunnit lyssna in mig på bonus-CDn än, men vill ändå nämna den!

När jag hörde Depeches nya singel "Where's the revolution" så blev jag riktigt lycklig. "Delta machine" var ett höjdaralbum musikaliskt, men om man ser på singlarna så kanske de inte var bandets starkaste singlar.
Men "Where's the revolution" är i mina ögon kanske den starkaste singeln rent musikaliskt bandet har gjort på länge och kanske den bästa låten som kommit ut på marknaden under åren mellan "Delta machine" och denna platta. En tung och slagkraftig låt med en refräng som sitter där! Dessutom med en text som är väldigt spännande och väldigt annorlunda från det man är van vid Depeche Mode. Och detta tema, om vart kamplustan för en mindre girig och diktatorisk värld är någonstans, vandrar, med några låtars undantag, genom hela plattan. Plattan är som ett politiskt ställningstagande och en dokumentärfilm i musikformat och inget snack om att detta är viktigt och lysande att något band tar på sig rollen att dryfta dessa idéer. Det sker inte så ofta i dagens mer digitala och tekniska värld.
     Däremot är det något otippat att det sker av bandet som tidigare sjungit sexuellt osande texter som "Let me see you stripped down to the bone" och "Strangelove, will you give it to me, will you take the pain i will give to you" och frågan är om det riktigt passar just Depeche Mode, eller om man är för van med ett band som till en mörk och spännande synthbild sjunger om lusta, erotik och djup kärlek.

Men detta är nu inte alls ett dåligt album! Det är ett riktigt riktigt bra album, fylld med experimentlusta och spännande ljudbilder, lysande producerat av James Ford, som också jobbat med Arctic Monkeys. Den är dock inte alls lika mörk och depressiv som "Delta machine" och det är en lättare platta
produktionsmässigt. Snarare har man blandat syntharna mer med gitarrer och ett lite mjukare popsound, men där låtarna ibland sticker ut i instrumentala vackra lite mörkare bitar. Detta är inte en renodlad synthplatta, men det funkar ändå eftersom Martin Gore är en helt fenomenal kompositör och Depeche Mode ändå levererar med den ena starka melodin efter den andra.
     Förutom singeln "Where's the revolution" så är min favorit låten "Cover me" som kanske mest påminner om gamla Depeche Mode med en mörkare synthbild och vackra ljudmattor som svävar ut ibland. Men jag vill också lyfta upp flera av dessa mer politiska låtar, som den tyngre "Scum", den mer balladliknande ""The worst crime" och den suggestiva sista låten "Fail" som också har en väldigt vacker instrumental del och en väldigt tänkvärd text.

Detta är alltså en kanonbra Depeche Mode-platta som både överraskar, förvånar och samtidigt rent musikaliskt ger vad folk förväntar sig. Är den bättre än "Delta machine" och hur står den sig med bandets tidigare alster? Ja, hur mycket jag än gillade "Delta machine" så håller den ett litet strå vassare och hur mycket jag än gillade plattan dessförinnan "Sounds of the universe" så är både "Spirit" och "Delta machine" klart starkare än den. Däremot så håller jag fortfarande 80- och 90-talets Depeche Mode som oöverträffade och plattor som "Violator", "Songs of faith and devotion", "Some great reward" och "Music for the masses" står trots allt i en klass för sig. Men i min värld finns den nog ändå där bland de 10 bästa plattorna av 14 som bandet har gjort. En helt klart rekommenderbar platta för alla Depeche Mode-fans! Dessutom är det första plattan där Dave, Martin och Andy till sist börjar se lite äldre ut och likna de 55 år de trots allt är...



torsdag 16 mars 2017

Chicago - If you leave me now

Nyligen så tog jag på mig uppdraget att rangordna de 10 bästa låtarna från 70-talet på min Youtube-kanal, vilket var en riktigt svår uppgift. 70-talet är ju ännu rätt ny företeelse i min samling så ännu nyförälskad i detta musikaliska decennium som jag är så var det MÅNGA jag ville ha med. Men ettan kändes rätt klar från början, för för mig har Chicagos "If you leave me now" från 1976 alltid haft en stor plats i mitt musikaliska hjärta.
Jag hade en period runt 1987-88 då jag lyssnade väldigt flitigt på 60- och 70-talsmusik (och droppade det sen) och denna klassiker var en av låtarna som jag spelade in och hörde en hel del på då.

Följare av min blogg minns kanske har förstått att Chicago i överhuvudtaget är en av mina favoritgrupper från den eran. Få kan skapa det ös och det gung och blås som Chicago kan och för mig så är alla stilar välkommen. Både deras mer funkrockiga period i början av karriären, samt deras mjukare stil under 70-talets mitt, och deras mer kommersiella rockballadsera under 80-talet, jag sväljer allt! Framför allt om Peter Cetera sjunger, men både Robert Lamm och Bill Champlin passar in minst lika bra.

"If you leave me now", från deras likaledes lysande platta "Chicago X", är en sockersöt ballad som är så sensationellt lysande producerad och arrangerad att jag får gåshud när jag hör den. Lyssna på stråkarna kombinerat med Ceteras ljusa och gälla stämma, för att inte tala om melodin! Det här är ju bara vacker musikalisk poesi! Låten blev också en av bandets allra mest kända och största hits och har sen dess använts om och om igen i TV-serier, filmer samt även "Grand theft auto V".
     Chicagos skivor har jag haft lycka med att hitta här och var, men däremot är det något svårare med deras vinylsinglar, de äldre alltså. Så på Sundsvalls skivmässa hösten 2015, i montern tillhörandes Stockholmsbutiken Record Hunter, så kunde jag till min glädje hitta två stycken, både denna och "Baby, what a big surprise".

B-sidan på "If you leave me now" är en annat spår från "Chicago X", "Together again", som också är en mästerlig komposition. Lyssna framför allt på växlingen mellan den mer gungande och blåsiga inledningen och den riktigt snygga och lugna delen 45 sekunder in i låten! Självklart så bjuder jag på smakprov från både A- och B-sida här och "If you leave me now" i en riktigt snygg liveupptagning.




söndag 12 mars 2017

2 Unlimited - No limits

Jag hade tänkt att invitera er till en stunds sann 90-talsnostalgi. En sån platta där man inte ska se så perfektionistiskt och noggrant på hur det är gjort utan lämna kraven och förståndet hemma och bara följa med på åkturen. Jag är ju då ett fan av 90-talets eurodancemusik och en av förgrundsgestalterna på 90-talet i genren var holländska 2 Unlimited. 2 Unlimited är egentligen discjockeyna Phil Wilde och Jean-Paul De Coster, men de syns aldrig utåt utan i sann anda som det var då så lämnade man det utåtriktade åt random sångare respektive rappare. I detta bands fall så var de mest kända gallionsfigurerna sångerskan Anita Doth och rapparen Ray Slijngaard.

Man hade mindre hit redan med första plattan och en del kanske minns hits som "Get ready for this", "Magic friend" och "The twilight zone". Men genombrottet kom med buller och bång 1993 då låten "No limit" knatade upp i englandslistans topp, vilket var rätt otroligt eftersom England var ett av få europeiska länder där den riktiga eurodancemusiken aldrig fick ett fotfäste på 90-talet. Men så var ju också sångerskan Anita Doth gudomligt snygg, det sticker jag inte under stolen med.
     Personligen så var det ömsom vin, ömsom vatten för mig vad gällde 2 Unlimited. "No limit"-hiten var väl rätt OK, uppföljaren "Tribal dance" gillade jag aldrig, men min knock kom med tredje singeln "Faces" som jag tyckte var kanonbra. Dansproduktionen satt riktigt skönt och Anita sjöng bättre än någonsin.

     Som alla följare vet så blev mitt förhållande till eurodiscomusiken allt bättre med åren och 1995 så sprang jag på ett billigt exemplar av deras storsäljande platta "No limits", på OBS i Sundsvall tror jag. Eftersom jag då precis börjat snegla allt mer åt den musiken så minns jag att det var lite vinna eller försvinna i köpet. Det kunde ju vara riktigt bra och priset var duktigt nersatt så jag chansade och köpte den.

Som sagt så ska man inte ha några höga krav på texter eller musik här, vi snackar ren och skär dansmusik som röjer från ton ett och till slutet. Men produktionen är ikonisk och jag älskar ju eurodiscons explosiva dansstil och ljudbild. Detta är som snask för mig och singelhits som "Maximum overdrive", "Let the beat control your body" och "Tribal dance", som jag lärde mig gilla med tiden, är riktiga guldkorn från 90-talets dansperiod! Lägg där till "The power age" och "Break the chain" och lyckan är fullkomlig.
     Normalt brukar man skohorna in två saker. Dels en långrad med olika dansmixar av singlarna, men glädjen är ännu större när jag upptäcker att det inte finns en enda mix på plattan! Dels ska många euroakter skohorna in en ballad som utfyllnad som ingen minns och som inte alls funkar. Jag vet det låter tråkigt, det är danslåtarna man vill ha och alla försök att bryta det förkastas, men många ballader från eurodiscoartister brukar vara riktiga sömnpiller. Men här funkar faktiskt balladen "Where are you now" riktigt bra där produktionen är stor, tillbakalutande och lite mystisk!
   
"No limits" är en dansklassiker för 90-talsfesten eller för det sanna eurofanet. Jag gillar faktiskt den här plattan väldigt mycket! Den är okomplicerad och enkel, men så otroligt häftigt och snyggt producerad! För visst kan man ibland inte få för mycket snask utan att få hål i tänderna... eller öronen i detta fall?
Ray och Anita lämnade 2 Unlimited 1996 och byttes ut av två stycken tjejer som ungefär ingen brydde sig i, Marion van Iwaarden och Romy van Oojjen. Jag ska inte säga att plattan "II" från 1998 är dålig, den har sin charm och sina poänger, men nog känns ett 2 Unlimited utan Ray och Anita rätt platt. Därför så återvände de båda till bandet 2012 igen och turnerar än. Smakprov här blir "Faces" och "The power age".



torsdag 2 mars 2017

Månadens bästa fynd - Februari 2017 (Björn Skifs/Chet Baker/MFSB)

Februari brukar normalt vara en av de lugnaste månaderna för skivköp. Det är den tid på året då det kommer in överlägset minst skivor på second hand-affärerna och för min del så har det varit löjligt lugnt under 75 % av månaden. Däremot så har jag gjort en hel del riktigt spännande fynd under de två senaste helgerna, vilket har varit februari månads räddning. Nu är det inget jag sörjer eftersom jag är mitt uppe i en rensning av mindre intressanta skivor ur samlingen. Men månaden har ändå dominerats av jazz och 70-tal, med lite småsaker vid sidan av, så här kommer en redovisning av det viktigaste ur februari månads inköp.

Björn Skifs - Zick zack (1988) 
Jag vill inte se mig som ett stort Björn Skifs-fan. Han har gjort en del riktigt bra låtar, samtidigt som han också gjort diverse låtar jag inte tål längre ("Michelangelo", "Hooked on a feeling", "Håll mitt hjärta", den där sega prinsessbröllopsduetten med Agnes). Därför så kan jag erkänna att jag innan denna skiva inte ägde en enda platta med honom. Men 1988 är enligt mig hans bästa period musikaliskt, eftersom jag tycker att "Akta dej!" ur "Strul"-filmen är bland det bästa han har gjort. Därför så blev jag faktiskt nyfiken på hans platta "Zick zack" från 1988, som då innehåller ett flertal kanonlåtar som jag hört förut. Produktionen, av Leif Larsson, är inget unikum direkt. Det är 80-talets svenska svensktoppspop med en nypa schlager runt om kring som dominerar, och normalt brukar det passera mig rätt obemärkt förbi. Men Björn Skifs lyckas göra något riktigt bra och röjigt av det, som gör att det känns helt OK faktiskt! Inledande "Ge efter" är bland det bättre jag har hört med honom och "In the name of love" är en höjdarlåt som skulle ha funkat som singel. Balladen "To touch you" hade jag svårt för när den kom, men med åren har den faktiskt växt till en av Björns bättre ballader. Plattan är inte originell på nåt sätt, men en skön svensk popplatta som är riktigt bra! Klart Skifs bästa platta!


Chet Baker - The italian sessions (1990) 
1962, i en skivstudio i Rom i Italien, samlades trumpetaren Chet Baker med ett gäng europeiska musiker, Bobby Jasper, Benoit Quersin, Rene Thomas, Daniel Humair och den ende italienaren, pianisten Amadeo Thomassi. En orättvist bortglömd session som bjuder på bebop-jazz av väldigt fint märke. Chet Baker är stjärnan här, men bjuder flott med sig av utrymmet på skivan och i Thommassis egen komposition "Ballata in forma di blues" så får denne skina stort. Men annars är detta en riktigt positiv överraskning som svänger riktigt bra. Bäst lyser den ösiga "Pent up house" där alla spelar fenomenalt ihop. Lyssna till exempel på belgaren Rene Thomas gitarrsolo. Detta är en varmt rekommenderad jazzplatta, som i detta fall också är utgiven på RCAs underbolag Blue Bird, som brukar ge ut toppinspelningar! Jag väljer här följaktligen "Pent up house"!


MFSB - Love is the message (1973)/Summertime (1976)
Om man som jag är en relativt nybliven samlare på en viss genre, i mitt fall 70-tal och 70-talssoul, så finns det vissa käpphästar som man bara känner att man måste ha. Eftersom jag älskar Philadelphia Records och "Philly"-soundet så är jag jublande lycklig att ha hittat min första O'Jays-platta från 70-talet (jag har en från 80-talet sen tidigare). Jag tänkte inte skriva om den här och nu dock.
     Men lika lycklig blev jag när jag hittade två skivor med Philadelphia Records "husband", om man kan kalla dom så. MFSB var en musikerpool bestående av cirka 30 studiomusiker som ackompanjerade bolagets allra största musiker och som mer eller mindre skapade det klassiska "Philly"-soundet, allt under noggrann övervakning av bolagets primus motorer Kenneth Gamble och Leon Huff. MFSB står för övrigt för "Mother Father Sister Brother", för er som inte vet om det.
     Eftersom båda dessa skivor är i mina ögon klassiska soulplattor så väljer jag att visa upp dom bägge här. Den äldsta, och kanske mest legendarisk, är "Love is the message", som innehåller bandets största och mest kända hit, "TSOP (The sound of Philadelphia)", även känd som signaturen till legendariska TV-showen "Soul train". Skivan i övrigt är till 97 % instrumental och både otroligt vacker och funky. Lyssna på det fantastiska arrangemanget i balladen "My one and ony love" eller "Touch me in the morning". Plattan domineras mycket av saxofonen från antingen Zach Zachary eller Tony Williams (här är jag lite osäker).
     På den andra plattan, "Summertime" är den inte lika dominerande utan den är en riktigt snygg och avkopplande mesta dels instrumental soulfunkplatta med stråkar, samt att kören där producenterna John Whitehead och Gene McFadden ingår (ja, det är McFadden & Whitehead från "Ain't no stoppin' us now"), får mer utrymme än vad The Three Degrees fick på plattan innan. Knepigt kan tyckas, men när den här skivan kom hade de tre souldrottningarna precis lämnat Philadelphia för CBS Sony.
     Men annars är detta också en underbar soulupplevelse som är mästerligt producerad och arrangerad! Lyssna på "Plenty good lovin'" eller inledande "Picnic in the park". Som smakprov här, eftersom "Summertime" är oändligt mindre känd än "Love is the message", så väljer jag "Plenty good lovin'"
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...