Nytt i samlingen - Oktober 2025

The MG's - The MG's
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Stax
Betyg: 3/5

Jag ska erkänna att Booker T & The MG's är ett band jag inte har engagerat mig alls i. Jag känner till hiten "Green onions" och det är typ allt. Men om en skiva kostar 1 krona och är utgiven på Stax så kan man ju kosta på sig att bli lite nyfiken och ta en chansning. Det visade sig vara en chansning som ändå gick helt OK hem. 

Booker T & The MG's fungerade från början lite som var MFSB och The Funk Brothers var för Philadelphia Records och Motown, som skivbolagshusband, i det här fallet Stax, och spelade på skivbolagets artisters plattor. Men 1973 hade det börjat knaka i fogarna mellan band och bolag och Booker T Jones och Steve Cropper lämnade bittra Stax. Dom andra två medlemmarna Donald Dunn och Al Jackson Jr stannade och rekryterade två nya medlemmar och fortsatte som bara "The MG's", vilket resulterade i den här plattan. Och här har jag alltså noll koll på originalbandet så be mig inte att jämföra.
     Den här plattan har en MVP, den nyrekryterade hammondorganisten Carson Whitsett, men så har jag ju tidigare sagt att lägg in en hammondorgel och det mesta funkar och det gäller även den här plattan. I övrigt är det en väldigt laid back platta som förvisso är välgjord, men som avsaknar riktiga melodier och tenderar att stundtals bli lite monoton med fina solon här och var. Men med orgeln så skapar det ändå en skön och avkopplande myskänsla som trots dom svaga melodierna gör att plattan blir en riktigt trevlig lyssningsupplevelse. Och därför så blir plattan kvar i samlingen.

Så hur gick det då för bandet? Jo, efter detta enda album så återförenades dom två kvarvarande originalmedlemmarna med Jones och Cropper och gick till ett nytt skivbolag. Dock mördades Al Jackson Jr inte långt efter man beslutat sig om att återförenas. 



Incognito - Jazz funk
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Ensign
Betyg: 3/5

En gång tidigare har Jean-Paul "Bluey" Maunick och hans Incognito förekommit på bloggen, för 14 år sen med acid jazz-mästerverket "Tribes, vibes and scribes" från 1991. Det är lätt att tro att det är bandets debut, men Incognito släppte sin första platta redan 1981. Då var man dock ett sidoprojekt till bandet Light Of The World och efter detta album så blev medlemmarna fast i sina ordinarie åtaganden. 1991, då Light Of The World hade legat på is i sex år, så åter upptogs hobbybandet och blev snart större än vad huvudbandet hade varit. När så "Tribes, vibes and scribes" hade blivit en succé så passade Maunick på att återutge debutplattan på denna CD. 

Acid Jazz var ju inte uppfunnet 1981 så här är det en spännande blandning mellan soulfunkigt sound och jazziga saxofonimprovisationer som strömmar ut från plattan. 65 % av den är instrumental och jag är lite tveeggad till just dom instrumentala bitarna. Det är ett otroligt skönt sound och beat, men Ray Carless saxofon-gnekande kan i allt för långa stunder bli rätt irriterande. Dom bästa bitarna är dom låtarna där Paul Williams sjunger och som låter mer ren brittisk soul. Men det här är ändå ett klart skönt och svängigt album med ett bra groove och bland dom instrumentala låtarna så är låten "Sunburn" en riktigt svängig godsak. Plattan blir kvar i samlingen, dels av kuriosa skäl, men även för att den är tillräckligt bra för det.



Europe - Open your heart
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: RCA
B-sida: Just the beginning

För första gången i den här bloggen, Europe. Nej, inte "The final countdown". Den är jag tacksam om jag slipper höra igen, samt att den har en av 80-talets töntigaste texter där nödrimmen haglar. Jag erkänner Europe i normala fall är inte alls min påse. Men dom har ändå ett fåtal låtar som faktiskt är helt OK, "Prisoners in paradise" och "Rock the night" till exempel. Också då den här, vilket det tog mig många decennier innan jag insåg. 1988 jag den var en hemsk rockballad i samma stil som många andra svenska hårdrocksballadpekoral det året. 

"Open your heart" är alltså låten som först gavs ut 1984 och som när bandet vuxit några nummer i storlek karriärmässigt valde att ge ut den i ny version  som uppföljare till jättehiten "Superstitious" 1988. Men med åren så började jag långsamt inse att den hade något ändå. Den har en stämning i melodin och prodden som är vacker, sentimental och lite spännande och som gör den här låten till en av bandets bästa låtar i karriären. Långt bättre än jag gav den credit för då!



Bow Wow Wow - Do you wanna hold me?
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Epic
B-sida: What's the time (Hey buddy)

Frågar man Adam Ant så är han nog allt annat än positivt inställd till Malcolm McLaren. Han frågade den legendariske Sex Pistols-managern om han ville vara hans manager varpå McLarren istället norpade Adam Ants medlemmar i hans band The Ant och bildade Bow Wow Wow och stackars Adam fick bilda ett nytt Adam & The Ants. 

Bow Wow Wow blev ett brittiskt new wave-band som främst är ihågkommen för sin uttrycksfulla image och hiten "I want candy" och som varade en rätt kort tid i sin originalsättning. Mitt intresse för Bow Wow Wow har alltid varit väldigt svalt, kanske främst för att jag inte har hört så mycket mer än ovan nämnda godislåt, som i ärlighetens namn inte är jätteintressant. Den här låten är klart roligare. Sångerska är då den vid denna tid 16-åriga Annabella Lwin, som inte långt efteråt skulle få sparken från bandet och som ännu försöker driva sin egen version av bandet vidare under namnet "Annabella's Bow Wow Wow". "Do you wanna hold me?" har en skön trumkaskad och mycket percussion och Annabella har en härlig energi i sin sång. Det är ett riktigt häftig sound och helt OK melodi, och mitt intresse för detta band har sakta stigit.



James Warren And The Korgis - That was my big mistake
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Rialto
B-sida: Can't we be friends now

För fem år sen så skrev jag om The Korgis och den lysande plattan "Dumb waiters", som innehöll bandets enda ihågkomna hit "Everybody's got to learn sometimes". Uppföljaren till den plattan, "Sticky George", har jag inte skrivit om än, men den är också klart rekommenderbar, även om den kanske inte helt når upp till föregångaren. 

Dilemmat vad gäller "Sticky George" är att bandet egentligen hade splittrats när originalmedlemmen Andy Cresswell-Davis lämnat duon. För att visa upp att den andra originalmedlemmen James Warren nu styrde skutan så valde han att ge ut singlarna under namnet "James Warren And The Korgis". Den här låten är en ballad och då är det förstås lätt att föra tankarna till den där stora hiten, som är ett ikonisk 80-talsklassiker, och det är ju väldigt orättvist. Den här låten når inte i närheten av den, men är en klart snygg och snyggt gjord låt med ett snygg och stort sound. Klar tumme upp här, även om såna här tillfälliga namnändringar av band är en mindre mardröm för en sorterande skivsamlare.