Stafrins skivguide

Alla Pugatjova - Superman

2012-01-22T10:52:00.004+01:00

Det är intressant hur en artist kan vara en sak i ett land och känd för nåt helt annat i ett annat. Hemma i Ryssland är Alla Pugatjova en världsstjärna, att jämföras med vad Carola är för oss. Men här i Sverige är hon bara känd som den ryska divan som Jacob Dahlin var bästa vän med. Ja, någon kanske minns henne från Schlager-EM 1997 också, men det kan inte vara i några positiva ordalag för den låten var inte verkligen bra.
I överhuvudtaget som kommer jag nog aldrig att förstå Jacob Dahlins vurm för denna ryska artist. Ändå så blev jag lite lycklig när jag såg denna singel på en loppis. Den är egentligen inte så usel så den platsar här, men omslaget är ändå kult på nåt vis. Och jag förstår ju varför den gjorts också. 1985 hade Alla Pugatjova varit i Sverige och uppträtt hos Jacob Dahlin i "Jacobs Stege" och därefter tyckte sångerskan att hon hade sånt stort stöd i Sverige att hon släppte en singel enbart här, "Superman", med text av schlagerdrottningen Ingela "Pling" Forsman. En B-sida gjordes förstås också, "Every night and every day", som Jacob själv skrev text till. Inga dåliga låtar, alltså. "Superman" är ett schlagertuggummi som gnager sig fast som cement tills du sitter och nynnar irriterat. B-sidan är en sådär ballad, varken mer eller mindre.
Men omslaget, omslaget... Pugatjova sitter på en sorts gokart i nån öken, med stålmannen Jacob Dahlin bakom, med det där karaktäristiska fåniga leendet som han alltid hade. Det ska väl vara någon sorts ironi bakom detta omslag, men det blir mer töntigt än ironiskt. Stålmannen har aldrig känts mer svensk buskis och Alla Pugatjova har aldrig känts längre från glitter och glamour. Men för Jacob Dahlin lär det knappast ha spelat nån roll. Han spelade gärna töntig för publiken, så länge han fick göra sina geniala radioprogram.

One More Time - Den vilda

2012-01-19T20:43:00.006+01:00

Tidigare för ett par år sen skrev jag ju om Sound Of Musics debutplatta och mitt stora intresse för musik av paret Grönwall, Peter och Nanne. Då skrev jag också att jag gillade dom oavsett vilket format som dom var i, Sound Of Music, Nanne solo eller One More Time. Passande nog så tänkte jag presentera en skiva av just One More Time. Detta band existerade under ett par år i början av 90-talet och var först fyra medlemmar, men Therese Löf hoppade av och man fick det mer bekanta utseendet paret Grönwall och Maria Rådsten. När detta band dök upp så hade medlemmarna i bandet gravt floppat i att lansera sig som Peters Peters Popsquad. Jag förstår om ingen minns det namnet, men letar man på loppisar så kanske man kan hitta singeln "Have you heard?" som var riktigt bra, men som missade alla hitlistor.
Sen fick man ett till försök som just One More Time och släppte singeln "Highland" 1992, vilket gick mycket bättre! Än idag är "Highland" en bortglömd svensk 90-talsklassiker med en mästerligt produktion! Än mer oförtjänt bortglömd var uppföljarsingeln till den, som varmt rekommenderas, den svalkande och grymt snygga "Calming rain", som åter lockar fram det från Sound Of Music som jag verkligen älskade, det lite mörka och mystika.
Innan jag går på den platta jag ska skriva om, låt mig också rekommendera ett par spår på bandets andra platta från 1994. Dels balladen "Anguish kept in secrecy", en låt om människans utseendefixering, och dels "The dolphins", en vacker ballad om kärlek mellan djur. Båda med en liten droppe folkmusik i den mäktiga produktionen.
Nå, 1996 ställde One More Time upp i Melodifestivalen med "Den vilda" och vann och blev så småningom trea i Dublin. Jag gick på folkhögskola i Härnösand och minns ett härligt schlager-SM i TV-rummet på elevhemmet där jag bodde där vi var ett gäng som hade minst sagt skilda åsikter: Dom andra ansåg att låten inte hade i tävlingen att göra och jublade varje gång som den missade fullpoäng i tävlingen och jag, som ensamt lojalt OMT-fan, jublade när det gick bra för bandet. Som sagt så vann jag striden och jublade inför ett gäng rumskamrater med långa näsor när "Den vilda" framfördes i sin segerversion. Än idag så anser jag att "Den vilda" är den bästa melodifestivallåten nånsin! Sorry Peter Grönwall, bättre än din pappas bidrag i tävlingen.
Till sommaren kom plattan "Den vilda" och jag jobbade på en närradiostation som hade hållpunkten med "Veckans platta", alltså att en platta lånades från "Skivbutiken" och recenserades och spelades ifrån. Därmed kunde jag höra denna platta och blev riktigt glad över den folkmusikindränkta schlagerpop som strömmade ut. Så glad att jag bara några veckor senare förstås köpte mig ett eget exemplar av skivan i samma affär.
Plattan "Den vilda" innehåller alltså en hel del låtar med schlagerpopkänsla som inte ligger så långt från Nanne Grönwalls musik idag, men också en del låtar som är riktiga flirtar med folkmusiken, allt kombinerat texter som är både riktigt fyndiga och roliga, men också djupt spännande och mystiska.
Till plattans absoluta höjdpunkt hör låten "Kvarnen", som enligt mig är en av de skönaste låtarna någonsin! En mäktig folkmusikkaskad med fioler, flöjter och ett skönt gångtempo som till det har en riktig rolig textpärla om alltför blind kärlek. Mer avkopplande tror jag inte musik blir än så här!
Lyssna även på den mer spännande och schlagerdoftande "Labyrinten" eller på den tuffare "Hela täcket för mig själv".
Skivan "Den vilda" blev aldrig någon jättesäljare, främst kanske eftersom den släpptes rätt sent efter melodifestivalen. Men samtidigt så minns jag att jag blev irriterade då över hur man från radions sida bara negligerade "Kvarnen", som var satt som andra singeln från plattan, och knappt spelade låten i nåt program.
Men storsäljare eller inte så är plattan en undanglömd svensk schlagerklassiker som borde lyftas upp mer för dess roliga, charmiga och sköna musik med otroligt bra texter som plockar inspiration från oväntade håll och med en fantasisk ljudbild! Än idag räknar jag denna som en av de bästa plattorna i min samling. One More Time är helt klart en av Sveriges mest underskattade band från 90-talet!

Toto - The Seventh One

2012-01-05T20:46:00.004+01:00

När det gäller Toto så är vi musikälskare uppdelad i två läger, antingen hatar man dom för att de är så otroligt tillrättalagda eller så älskar man dom för att det är så väldigt snyggt gjort, och jag tillhör grupp två. Det var genom radioprogrammet Kulan I Luften som jag hörde bandet första gången, utan att då riktigt bry mig om dom. Det kom diverse singlar som jag var tveksam till som "Stop loving you" och "Pamela", jag var synth- och disconisse då och tyckte väl att det hände för lite och var för lite synthar i låtarna. Men intresset för Toto växte rätt fort därefter och snart tyckte jag att bandet gjorde otroligt snygga låtar. "I´ll be over you" måste vara bland det vackraste och mest bortglömda ballader som gjorts under 80-talet! Samtidigt borde det också lyftas fram mer att Toto är långt mycket mer än de, förvisso bra, men ibland lätt sönderspelade "Africa" och "Rosanna".
Bland oss Toto-fans finns det en annan batalj som rasar, vem som är bandets bästa sångare genom åren? Bobby Kimball eller kanske Fergie Fredriksen? Men dessa sångare i all ära, dom är inte dåliga, jag har alltid föredragit och gillat Steve Lukathers röst bäst för den passar så lysande till bandets mer laid back-produktion så otroligt bra!
Det är också han som sjunger på den Toto-skiva som jag lyssnat på mest, "The seventh one". Inget originelt val direkt, men denna har jag idel minnen från. Jag köpte skivan på CD under mitt år på Härnösands Folkhögskola, vintern 1996, på varuhuset där, Prisma, som då hade en skivavdelning inklämd i hörnet på bokavdelningen. På folkhögskolan läste jag media och i vår datasal, där vi producerade vår skoltidning på, så kunde jag sitta på lördagsförmiddagarna, medan mina klasskamrater troligen vilade ut efter fredagens festande, och i lugn och ro göra mina allra första spännande surfanden på internet eller jobba på diverse egna projekt på datan medan denna skiva vevades om och om igen i dataorns CD-spelare.
Jo, jag gillar idag dom låtar som jag rätt bryskt ignorerade 1988, "Stop loving you" och "Pamela", även om "Pamela" kanske inte är den allra starkaste hitlåten bandet gjort. Den rockigare och snärtigare låten "Straight for the heart" släpptes också på singel, men glömdes helt oförtjänt bort och borde ha blivit en större hit i mina ögon. Likadant med låten "Anna", som är min favorit på plattan och vars tillbakalutade balladstil inte ligger så långt i från "I´ll be over you".
En annan kanonlåt är den lätt afrikanskdoftande "Muchanga". Eller varför inte den skönt rockiga "Only the children"?
Efter denna platta kom den lika härliga musikaliska njutningen "Kingdom of desire" från 1992, också det med Lukather på sång. Har ni möjlighet så titta också på den sköna livevideon "Toto Live" som kom 1990 och som var bandets allra första i sitt slag och där samspelet och röjet mellan band och fans är enormt!
Toto är musikalisk genialitet på högnivå! Få band kan hålla sån jämn kvalitet på det man gör och nästan alltid göra det så bra som det bandet! Det är skönt, tillbakalutat, även när det är av rockigare art, och det är perfekt gjort! För att återknyta till fejden mellan Totohatare och Totofans så har bandet själv den skönaste inställningen till recensenter jag läst. Aftonbladets Per Bjurman, Totohatare, recenserade förstås ovan nämnda "Kingdom of desire" och sågade den längs fortknölarna med ett kryss i betyg. Få recensenter ger Toto bra betyg i Sverige! Man översatte recensionen och visade den för Steve Lukather, som var i Sverige för PR med bandet dan efter att skivan recenserats och han sa sen:
"Hahaha. vi skrattade hela tiden vi läste den. Han måste verkligen hata oss! Vilket jävla skitband vi är egentligen!"
Visst är det skönt med band med lite självdistans?!

Musikaliska julklappar genom åren!

2011-12-23T22:39:00.006+01:00

Hmmm... juletid igen. Hur ska jag göra det synligt i denna blogg detta år? Jo, jag tänkte berätta om lite julklappar jag fått under årens lopp. För det finns nåt som alltid förekommer på den önskelista på saker jag vill ha i paketen: En liten lista på skivor! Därför har jag samlat några av dom skivor jag fått genom åren. Alla har inte fått plats och säkert har jag glömt nån så jag hoppas att min familj, om de läser detta, förlåter mig. Men några av årens skivor blev det dock och förhoppningsvis lite trevliga julminnen kring dom. En del av dom kommer jag också förhoppningsvis att skriva om någon gång. Den tekniska utvecklingen har av naturliga skäl följt mig genom jularna, från att få LP-skivor och kassettband under 80-talet till CD-skivor efter 1992. Den allra första musikaliska julklappen som jag minns var 1986 och jag fick en samlingskassett med Count Basie av mamma och pappa. Då var jag ett nyfrälst jazzfreak som hörde bandet om och om igen. Egentligen är ju samlingen riktigt dåligt gjord. Den är verkligen inte tvättad från stenkakerasp, någon info om musiker finns inte och den börjar med att "Moten swing" drar igång, som sen ökar i hastighet och sen spårar ut, varpå nästa låt sen börjar. Men för en ung man som just börjar älska jazz så var detta förstås guld.
Ett år senare så var mitt storbandsintresse på is och jag fokuserade utselutande på småbandsswing och bop. Men jag önskade mig fortfarande jazz i julklapp och fick en dubbel-LP-skiva betitlad Jazz Giants. Dock tog den bortskämda delen i mig över. Plattan innehöll olika set med diverse jazzstilar. Både ett gäng Charlie Parker-låtar och ett gäng med sena Duke Ellington-inspelningar och jag började vid första anblicken på skivan att klaga för min far att jag hade fått en skiva med storbandsjazz när jag inte lyssnade på sånt. Far förklarade att han inte alls tänkt på Ellington-låtarna utan såg bara Charlie Parker-setet, varpå jag lite skamset fick utsäkta mig. Jazz Giants är ett lågbudgetmärke som blandar friskt roliga saker med en del mindre roliga inspelningar. Här samsas alltså nyare inspelningar av Ellingtons mer uttjatade verk med en del riktigt roliga Parker-låtar som bland annat innehåller en riktigt kul version av "White christmas".
Ett år senare, 1988, så fick jag en julklapp av en familjevän, som först höll på att slarvas bort. Familjen hittade inte julklappen utan vi fick gå skallgång runt om i lägenheten efter denna julklapp, innan jag hittade en samlingskassett med Charlie Parker och min far känner igen den och säger:
"Där, god jul!"
Ännu en lågbudgetutgåva med raspiga låtar och helt utan info om musiker och inspelningsår, men som vevades flitigt i min barndom.
Två år senare så hade jag förälskat mig i en låt jag hört på Metropol i radion. I programinslaget "Flipp eller flopp" skulle man testa framtiden på hitlistorna för KLFs "What time is love" och föll som en fura för technosoundet! Gud, vilken häftig låt! Här grundades mitt intresse för modern dansmusik för framtiden. Jag önskade en hel hög skivor detta år, bland annat skivor av både The Hooters och Snap samt denna låt och fick singeln med "What time is love", vilket jag, trots uteblivna fullängdsskivor, var överlycklig åt!

1992 klev CD-skivorna in i julklappspaketen och jag fick min första CD-skiva av min kompis Otto, som lärde mig att gilla jazz. Han har försett mig med idel jazzband och även klassiska CD-skivor i både julklappar och födelsedagspresenter och här fick jag en julklapp av honom med en lapp på insidan av fodralet där det stod: "Här får du din första CD!" . CD-spelare skaffade jag inte förrän ett halvår senare så för säkerhets skull var skivan inspelad på band också till dess.
Jazzskivan, utgiven på Verve, ingick i en serie kallad "Jazz-Club Main Stream" och var här en samling med olika trumpetare med allt från Louis Armstrong, Roy Elridge och Rex Stewart till Clark Terry, Taft Jordan och Buck Clayton. En faktiskt riktigt bra samling där ny och gammal jazz blandas på ett smart och bra sätt.
Ett år senare såg jag på reklam i TV 4 att radioprogrammet Metropol hade gett ut en dubbel-CD med 80-talsmusik från programmet! Den ville jag ha och fick också! En kanonsamling med klassisk 80-talspop som spelades i programmet, inklusive en mycket bra och kul bok om Metropol!
Dessutom flaggade reklamen för att om man köpte CDn via TV-shop inom X antal veckor så fick man en tredje skiva på köpet, en skiva som jag köpte på en skivaffär i Visby fyra år senare.
Julen 1995, då jag gick på folkhögskolan, så hade jag önskat mig Madonnas balladsamling "Something to remember" och fick den - dubbelt upp! Av både min farmor och familjen fick jag samma skiva, var på farmor sen fick byta tillbaka skivan och jag fick McZar & The Real MacCoy istället.
1996 fick jag så Suedes "Coming up", som jag skrev om förut.

Under 2000-talet har det sen regnat in skivor i strid ström från min syster som brukar vara bra på att hitta aktuella skivor i julklapp! Som synes så har jag fått bland annat Kents "Vapen & Ammunition" 2003, Lena Philipssons "Det gör ont en stund på natten men inget på dan" 2004, Depeche Modes "Playing the angel" 2005 och en signerad Nanne Grönwall "Alltid på väg" 2006. Julen brukar vara en bra tid till att hålla sig lite aktuell med vad som händer i musikbranchen.
Men, som sagt, det bästa man kan ge mig i julklapp är givetvis en skiva av spännande sort, ny eller gammal, och många roliga julminnen har det blivit när man har utökat sin samling genom åren. Och jag tror många är lika där. Musik i julklappen gör en människa extra glad för musik har en sån positiv verkan på folk och jag tvivlar att samma känsla kan nås i den digitala julvärlden. Så från mej till er, en riktigt god jul och gott nytt skivår!

Wayne Scott - Rambo

2011-12-10T20:05:00.015+01:00

När detgäller kultstämplad musik så finns det så många olika former som är ljuvliga representanter av denna genre, men en som är riktigt speciell är dessa låtar där artisten ska hylla en TV-serie- eller filmkaraktär. En sorts märklig crossover mellan verklighet och fantasi. 30-talets Eddie Meduza, Johnny Bode, hyllade på sin tid King Kong, med en svårhittad och kultförklarad hyllningslåt tillägnat filmvärldens mest kända monster. Och Lill-Babs trånade efter Manolito från "High Chapparal" i en känd 60-talsschlager.

Men undra om inte denna sak klår både Bode och Lill-Babs en hel del. På en loppis och till det speciella priset av 1 krona så hittade jag en singel från 1985 med Wayne Scott betitlad "Rambo". Och jag citerar från skivomslagets baksida:
"The photography of the cover of this record represents the american artist Wayne Scott (Joe Gentissi) well known in the USA för his roles as Sylvester Stallone's look alike"
Detta är alltså en italiensk Stallone-kopia med whiskyröst som skapat sin karriär genom att se ut som en existerande stjärna. Han gör alltså inte ens ett försök att låta som originalet.
Den här singeln är utgiven precis efter andra Rambofilmen och för att ingen ska tro nåt annat så fortsätter texten:
"The song "Rambo" is not the original soundtrack of the movie of the same name, but an original creation inspired by the main character of the movie, and rends him homage."
Och jag vet inte på vilket sätt detta ska vara en hyllning till Stallones mest kända rollfigur, efter möjligen "Rocky". Skivan är utgivet på Sonet och går i italodiscotempo och tittar man på omslaget så är Wayne Scott mer en blek kopia av Stallone än en riktig "look alike". Nu är jag definitivt inget fan av nån av Rambofilmerna, jag har sett halva första, sen somnade jag så så bra tycker jag att dom var. Men jag är övertygad om att Rambo inte går hem och sätter på en discolåt från 80-talet för att känna sig lite tuff inför räddandet av diverse amerikanska soldater. Ännu mer komisk blir det när låten är skriven av herrar Jacques Morali och Henri Belolo som är mest kända för att ha skrivit Village Peoples gayparadnummer "Y.M.C.A" och "Go West". Men här är detta pushlåten nummer 1 för krigshjälten där han i refrängen fullkomligt vräker ur sig klyschor i strid ström. "This time we´re gonna win", "This time we´re gonna fight", "This time we´re make it right", "This time i feel so strong" och värst "I sing the winner song", allt ackompanjerad av en kör av några tuffa soldater som skallar "Rambo, rambo" emellan åt. Öööööh, Rambo ska alltså rädda krigsfångar, inte spela hockey-VM...

Men en väldigt rolig stund var det under alla omständigheter för låten är härligt hemsk. Och vill ni skratta ännu mer så titta på detta klipp där Wayne Scott mimar låten i nåt TV-program i förd Rambomundering med muskler och k-pisten i högsta hugg och med balettdansande ninjor i soldatuniform flaxandes runt honom.

Basic Element - Basic Injection

2011-11-26T20:40:00.010+01:00

Den svenska dansmusiken hade en kul tid i mitten av 90-talet där house, eurodisco och klubbmusik samsades på danslistorna. Själv tog det lång tid innan jag insåg hur intressant den var, främst beroende på att mitt intresse för euromusiken, som jag sagt tidigare, var något sval till en början. Enda undantaget, förutom tyska U96, var Basic Element, vars explosionsartade produktion var enormt häftigt. Nu var jag inget jättefan av bandets första och största hit i Sverige, "The promised man" då, 1994. En danslåt med rap med danstext i mängden som var OK, varken mer eller mindre. Men med andra singeln, "Touch" så sa det pang! Vilken häftig låt, tänkte jag, och älskade den ösiga produktionen och med tredje singeln "Leave it behind", som jag tyckte var en av 1994 års bästa danslåtar, så var mitt konverterande till Basic Element-fan klart. Runt senhösttid 1994 så köpte jag så bandets debutplatta, "Basic injection", för ett billigt pris på OBS här i stan.
Basic Element bestod denna första vända av Peter Thelenius, Ceasar Zamini och sångerskan Zetma Prenbo. Zetma Prenbo blev gravid och lämnade bandet efter en platta och Zamini hamnade i storbråk med Thelenius och försvann efter andra plattan, "The ultimate ride".
Basic Element har jag dessutom haft förmånen att se live när jag turnerade som festival-DJ på MHFs turné mot rattfylleri 1997 där dom var specialinbjudna gästartister på turnéscenen på två ställen.

Jag hade lika gärna kunnat skriva om "The ultimate ride" som är en nästan ännu bättre platta, men jag väljer debuten av två anledningar. Dels skrev jag lite om uppföljarplattan redan vid min specialtext om mitt samlande av 90-talsmusik och dels har denna nåt speciellt över sig; det var nämligen den allra första eurodiscoskivan som jag köpte och som skapade mitt samlande inom den genren. Sen dess har jag vevat denna platta några gånger under årens lopp!
Stefan Andersson (nej, inte han som sjöng "Catch the moon") hette Basic Elements hovproducent under glansdagarna och han ligger också bakom låtarna med då lika intressanta europrojekten Look Twice och E:motion, samt den som minns So Whats framgångar i slutet av 80-talet. Personligen tycker jag att han var en av svensk dansmusiks allra mest underskattade producenter och talanger under 90-talets början som skapade dansmusik som formligen öste på i tempo! Och det är det som kännetecknar "Basic injection", en formlig orkanvind som drar fram över musiken och med en enormt häftig och skön ljudbild! Var finns denna energi i dagens dansmusik??? Det är bara att åka med i karusellen och lyssna på låtar som singlarna, "Lights n fire", "Another day" och framför allt "I want u". Sen har de flesta dansplattor en nackdel som följer nästan alla i sin genre och det är att de ska avslutas med en näve olika mixar av singelhitsen som ska vara över 6-7 minuter långa. Nu är "The basic injection" relativt förskonad från dessa med bara två mixar av respektive "The promise man" och "Touch", men annars så är jag en mixallergiker. Dessa är ju främst gjorda för de stora klubbdansgolven och har för mig inget normalt lyssningsvärde. Jag vet, det är rätt ovanligt med euro- och tranceälskare som inte uppskattar discjockeyrnas ihärdigt ihopkämpade remixar, men jag vill ha en melodi och en rödtråd i det jag lyssnar på och en "Funky dancing doctor of techno's super-remix" innehåller inget sånt.

Efter 1995 blev det en period då bandet helt tappade i intresse när den minst sagt uselt spretiga popplattan "Startrax" kom, men 1998 var man på benen igen med "The earthquake" och idag är Peter Thelenius lite av en svensk dansikon och Basic Elements låtar säljer hyggligt, trots att svensk radio konstant tycks bojkotta lysande moderna eurodiscoklassiker som "To you", "Touch you right now" eller "Got you screaming". Visst, Basics musik kanske inte är gjord för att hamna på museum eller få vare sig nåt skaparpris eller Polarpris och poetiska texter kanske man kan glömma, men musik ska vara känsla, avkoppling och underhållning också och för mig är något av det mest avkopplande som finns att bara sätta sig ner och följa med i den musikaliska ursinniga berg- och dalbanan som Basic Elements energiska euromusik är. Den har mycket som jag saknar i dagens moderna dansmusik!

Ny artikel kommer snart!

2011-11-23T21:17:00.003+01:00

Jag tänkte bara säga till dom som väntar så kommer en ny skiva snart. Jag håller just på att fotografera och planera vilka skivor jag ska skriva om de närmaste månaderna så håll ut!

En ny skivresa till Stockholm!

2011-10-31T21:35:00.007+01:00

Så var det ÄNTLIGEN dags, en ny resa till Stockholms skivvärld, efter ett par års väntan! Med en mindre förkylning och halsont beslutade jag mig ändå för att ta tåget ner till huvudstaden. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva dan då det var billigare att åka tåg ner till Stockholm än att åka buss.
Första stoppet blev i det ökända skivsamlarmeckat i Stockholm, St Eriksgatan, och Atlas CD-börs. Märkligt namn på en affär som ändå innehåller lika mycket DVD-filmer och LP-skivor som CD-skivor. Där blev det lite köp av härliga 80-talssinglar, en mindre känd Tears För Fears singel betitlad ”Mother’s talk”, Ratatas låt ”Någonting”, Blancmanges största hit ”Don’t tell me” och Martikas ”Love thy will be done”. Dessutom en soulplatta med Jeffrey Osborne och filmmusiken till Bondfilmen ”Licence to kill”.

Så småningom hamnade jag på min nya favoritaffär, Andra Jazz på Rödabergsgatan! När man hamnar i en affär som består bara av jazzplattor och i den mängd som finns där så infinner sig ett visst vacuum i hjärnan. Man blir stannandes mitt på golvet och funderar förtvivlat; ”Vart i h-e ska jag börja?!”. Jag hittade dock en skiva som ligger i samma dignitet som Lennie Tristano-skivan jag köpte för två år sen. Alltså en skiva jag letat efter sen barndomen och som jag nu dansande kunde köpa. I det här fallet så går historien tillbaka till 1988 då radioprogrammet Smokerings hade en liten specialdel om orkesterledaren Boyd Rayburn. Jag berättade om detta program när jag skrev om Raeburns liveskiva ”On the air” för två år sen i denna guide. Jag minns än hur jag låg i sängen och hörde på låten ”Speaklow” och spelade luftsaxofon till blåssektionen. Japp, vissa spelar luftgitarr till Yngwie Malmsteen, jag spelar luftsax till storband!
Sen dess har jag letat efter skivor med Raeburn. Det gick ju i uppfyllelse i ”On the air”-skivan, men ännu mer ville jag ha tag på dom låtarna som var i det programmet på vinyl och här hittade jag exakt den skiva som använts i det Raeburnspecialet i Smokerings! En helt fantastisk skiva med storband som både förnyar i sin stil, men samtidigt står med fasta fötter i traditionell big band! OK, 90 kronor kostade skivan, men värd varenda öre! Lyssna bara på den fantastiska versionen av ”I only have eyes for you” , med Mr Vibrato på sång, David Allen.
Till det hittade jag också en Jimmy Smith. Så historien upprepar sig. Precis som 2009 så hittade jag en barndomsfavorit jag letat efter samt en Jimmy Smith. Frågan är bara hur ska jag kunna toppa detta nästa gång jag besöker Andra Jazz?
Sen bar det ner för att skriva in sig på vandrarhemmet innan jag begav mig mot Slussen. Emmaus på Söder är en underskattad pärla där jag brukar hitta mycket spännande saker! Skivavdelningen var nu flyttad till entrén och var riktigt stor och innehåll både intressanta saker och traditionellt loppisrat. Jag hittade en riktigt tidig platta med Paul Youngs debutgrupp, Q-Tips, från 1980. Dessutom The Pretenders andra platta och en 1983:a Chris Rea.
Och tro det eller ej, det har faktiskt öppnats en ny skivaffär, på Urvädersgränd vid namn Alley Stuff. Initiativet är förstås lysande i dessa tider. Sen kanske affären i dess nuvarande form inte kändes så jätteintressant, med rätt få speciella skivor. Nu är affären som sagt nyöppnad så man kanske hittar sin nisch och får ut mer skivor med tiden. Sen kan man fundera på affärer som tar 40 kronor för gamla Rasa-skivor och de allra vanligaste ABBA-plattorna.
Ett snabbesök på skivaffären vid Blå Bodarna gav lite singlar med Gloria Estefan, Starship, Lou Gramm och Tina Moe, samt en CD-singel med Deep Blue Something och en skiva med engelska dansprojektet Genoside II. Bandet kan beskrivas som ett tidigt big beatband, innan den genren fick sitt genombrott på allvar. Jag jobbade på en närradiostation sommaren 1996 då jag hörde deras minst sagt udda och underbart bisarra version av Red Hot Chilli Peppers ”Under the bridge” och hittade den nu för endast 1 kr!
På kvällen bultade huvudet ordentligt och det blev sängen sen efter lite middag.
Dan efter, med en huvudvärkstablett och en påse Vicks Blå så mådde man som en ny människa igen. Jag letade upp Stockholms Serie- och Skivhandel på Sveavägen, som jag trodde var en helt ny bekantskap, men som jag hade besökt en gång tidigare, 1997 vid mitt allra första besök i Stockholm. Affären är rätt rörig och ser lite sliten ut, men har ganska mycket skivor, dock rätt få som var riktigt intressanta.
Jag köpte här en Earth, Wind & Fire från 1981 och en singel med dårarna i Bad Manners!
På en okänd antikaffär så lyckades jag komma över en Al Jarreauskiva från 1983 i grekisk pressning, vilket var lite udda och kul. Skivan är producerad av Jay Graydon, vilket brukar innebära sammetslen skönsoul av bästa märke!
Klockan började närma sig stängningsdags för de flesta skivaffärer så sist av allt lyckades jag klämma in ett besök på Runt Runt på Odengatan som normalt specialiserat sig på jazz och soul. Affären var rätt dyr så jag var på väg att ge upp när jag hittade en Eldkvarn från 1979 för 25 kronor! Nio stycken LP-skivor, tio vinylsinglar, en CD och en CD-singel blev årets resultat, men skivorna var också då mer udda och speciella köp, vilket gjorde att det blev lite mer kvalitet före kvantitet i köpen!
Kvällen spenderades i Hedvig Eleonorakyrkan som hade kulturnatt. Har ni chansen, se gruppen Vox Archangeli, som sjunger gregoriansk musik till tonerna av avslappnande Enya-liknande synthmattor! Att höra den sången och den musiken till den ackustik som var i den kyrkan var helt ENORMT och bland det härligaste jag hört i konsertväg nånsin!
Dan efter, då alla skivaffärerna var stängda så blev det mer museum och promenad i Gamla Stan än skivköp, men det kändes härligt och avkopplande det med! Speciellt denna vackra soliga höstdag som det var!
Åter har Stockholm mycket att erbjuda i skivväg! Tyvärr så hann jag inte mer lika mycket som jag borde, främst på grund av min förkylning, vilket gjorde att jag höll mig mer vid de centrala delarna av Stockholm istället för att leta mig till utkanterna. Men resan i sig var likväl en härlig avkoppling och mycket nöje med mycket musik och skivor!

Billiga kanonfynd på bra skivmässa!

2011-10-02T19:28:00.017+02:00

Ännu en skivmässa har passerat Sundsvall. Precis som i våras så gick även denna på Köpmangatan 14. Jag måste åter säga att lokalen är helt perfekt för mässan, men jag gissar att det bara är en tidsfråga innan den hyrs ut till nån affär. Men det är en fråga för då.
Höstmässorna brukar normalt vara lite sämre än vårmässorna och även denna kändes inte helt perfekt i utbud. Stundtals kändes det som om utställarna tagit med reaskivorna hit och satt halva priset upp en skylt med "halva priset" och lämnat det bästa hemma i sin affär. Tur för mig som samlar sånt som kanske inte alltid är värd det mesta, men det gav kanske ibland mer loppisstämpel på mässan. Men, men, jag har ju efterlyst annat än bara de svindyra 60-tals. och hårdrockssäljarna, så vem är jag att egentligen klaga...
De lokala klassikerna fanns där i vanlig ordning, Harvest Records, Roger Elfström, Daniel Westin osv. Samt förstås Gävleförsäljaren (om nån vet vad han heter och vilken affär han representerar kan ni ju meddela mig). Det roliga var att Stockholmsbutiken Diamond Records var där, Stockholmsaffären på St Eriksgatan som ligger gömd i ett skumt område under en bro.
Mässan var riktigt bra besökt, detta trots att Radio Guld inte längre var arrangör och mässan därför inte hade nån radioreklam! Både unga och gamla var där för att förse sig med skivor av alla slag. Roligast var ändå den 10-åriga flickan som frågade om en Guns N Roses på vinyl och sen frågade om det var den första pressningen! Och i augusti när jag besökte en Röda Korsetloppis på Alnö så såg jag en 12-årig kille som vilt letade bland hårdrocksskivor på LP och kollade kvalitet på dom som en riktig samlare. Så, YES, återväxten tycks tryggad för framtiden!
Årets fynd dock blev en hel del. Musiken var väldigt spridd denna gång, allt från jazz, synthpop, big beat till 80-talspop och svensk rock. Mitt mål var att dra i handbromsen lite eftersom jag har som mål att komma till Stockholm i slutet av månaden, men det gick väl sådär med det. Inte minst efter att ett par säljare plötsligt sänkte alla sina skivor till 10 kronor styck efter 14.00. Då flockades ett gäng hungriga vargar inklusive undertecknad och hittade en hel del riktiga godbitar till vrakpriser, eller vad sägs om en 10-tums Pet Shop Boys-singel, "It´s alright" i begränsad upplaga med alternativa mixversioner och poster till. Eller KLFs svårhittade och minst sagt udda skiva "Chill out", utgiven bara ett halvår innan deras genombrott med "The white room" och "What time is love". Denna platta innehåller ett houseaktigt dansbeat kombinerat med samplingar från andra låtar, bland annat Elvis Presleys "In the ghetto". Man kan inte annat än imponeras över KLFs vilja och föråga att skapa fantasi och egenhet inom musiken i en tid då den popmusiken skulle vara anpassade för hitlistorna eller discoteken.
Jag hittade även Agnetha Fältskogs andra platta "Vol. 2" från 1969, som normalt brukar gå loss på ett par hundra, nu för en tia. Nu är fodralet lite illa till tufsat, men ändå. Agnetha Fältskog för mig var klart roligare som soloartist innan ABBA än som medlem i gruppen. ABBA kanske var viktigare för musikhistorien, men som schlagerdrottning i slutet av 60-talet så lyckades hon med sin röst verkligen skapa ett egagemang för sin musik och göra sina texter trovärdiga och verkliga på ett sätt som jag inte tycker ABBA kan på samma sätt med sin 70-talsdisco.
Givetvis blev det en del engelsk 80-talssynthpop också. En av mina favoritkonsertvideos från 80-talet är Ultravox "Monumentum" som är en magisk blandning mellan musikvideo och konsert. En recension av den kan hittas på min hemsida Retrogalaxen, men jag kan bara säga att "The voice" är riktigt mäktig där Midge Ure och två trumslagare står och trummar i takt på tre stora synthtrummor till takten av blinkande grått ljus framför en romersk kuliss.
Men det finns också en liveinspelad LP till denna video, eller soundtrack som man kallar det här. Plattan innehåller, precis som videon, bara sex låtar, men publikens engagemang går det absolut inte att ta fel på.
Human Leagues första platta "Reproduction" är inte heller helt lätt att hitta, en av två där senare Heaven 17-medlemmen Marty Ware fortfarande är medlem. Här hittade jag den i toppexemplar för 20 kronor.
I övrigt så köpte jag en skiva med Lester Young och Count Basies utbrytar band, Kansas City Six, där några ur Basies populära band hade bildat ett eget hobby band, med namn som Buck Clayton, Freddy Green och Joe Jones i bandet. Riktigt trevlig jazz i det lilla formatet även om ett piano saknas i bandet.
En skiva med Heart inköptes också, "Passionwork", gjord 1983, två år innan bandets riktiga genom brott med "What about love". Dessutom en CD där Chemical Brothers remixar låtar av andra artister, "The brothers gonna work it out". I CD-lådan från Diamond Records hittade jag Johnny Hates Jazz lite svårhittade och floppande andra platta, som jag har letat efter.
Givetvis blev det också en hög singlar, bland annat hela två Eldkvarn, "Madelaine, jag kommer hem" och "Den långa färden". Mer svenskt i form av Di Leva, en tidig singel som heter "Snurra bakåt", från tiden då han fortfarande hade tejpad lock och ännu inte börjat med sin Jesusgimmick. Och vad vore en mässa utan en Commando M Pigg, denna gång i form av singeln "Lyser" från 1984, från plattan "En stjärna bland faror" som jag ju köpte på vårens mässa.
Frankrikes Bryan Adams, David Hallyday och hans enda riktiga hit i Sverige, rockaren "Ooh la la" har jag letat efter länge, liksom Julian Lennons miljölåt "Saltwater" och 50-talsrockaren Rick Nelsons hårdrockssöner i gruppen Nelson och deras "Love and affection", som jag gillade skarpt och lyssnade flitigt på när den kom 1990! Dessutom Wax och deras "Shadows of love" och Heaven 17s tidiga singel "Play to win".
Som sagt en lyckad mässa ur min egen synvinkel, även om det lossnade på riktigt först efter två timmar från slutet. Jag hoppas att mässan är kvar på Köpmangatan är även till våren, även om jag som sagt befarar att lokalen snart är uthyrd. Men det är dåtidens bekymmer. Jag är glad att vi har en mässa som fungerar bra och att några nedladdningstider inte direkt visar sig i besökarantalet!

Dizzy Gillespie And Orchestra - One Bass Hit/Things To Come

2011-09-25T19:52:00.010+02:00

Det var länge sen jag skrev om nån jazzstenkaka så det tänkte jag göra nu, en som jag blev väldigt glad över att hitta. Som jag sa när jag skrev om Chubby Jackson så är det mycket svårare att hitta bop på stenkaka än swing. Men så finns bop i större grad i original på LP i jämförelse med äldre storband, som ju är gjord på 78-varvstiden mer. Dizzy Gillespie är ju en av skaparna och förgrundsgestalterna i bop, tillsammans med Charlie Parker. Och ska jag vara ärlig så hör jag egentligen mer på Dizzy än Parker. Visst, Bird var en enastående musiker, inget snack, men många av hans låtar låter ungefär likadana och tillhör dessutom gruppen sönderspelade evergreens. Förmodligen är det få som håller med mig, men what ever. Luften är fri och smaken är delad.
Dizzy Gillespie vr en av de mest genialiska trumpetare som funnits och han var också en stor skämtare som person. Hans practical jokes var omdiskuterade och antingen älskade man det eller ogillade det, som swinglegenden Cab Calloway, som Dizzy spelade med i början av sin karriär. Det ledde till ett knivslagsmål mellan dom och Gillespie blev sparkad från bandet.
Dizzy försökte 1945 att sätta ihop ett eget storband, vilket floppade och han gick snart tillbaka till småbandsformatet. Men skam den som ger sig, året efter satte han ihop ett nytt storband som blev en gigantisk succé. Gillespie blandade den nya bebopformatet med den tidigare grovt swingdominerade storbandsgenren och det blev en nytändning för storbandsstilen, som stämplats som utdöende.
På denna stenkaka finns två spår, två av de mest klassiska låtarna från detta band. Dels "One bass hit" som är en svalare och lugnare låt som är avkopplande, men samtidigt enormt välspelad, samspelad och ett bevis på detta storbands genialitet.
Den andra sidan bjuder på den mer riviga och suveräna "Things to come" som drar fram som en ursinnig orkan i en otrolig hastighet och som har ett fantastiskt solo av Gillespie! Att bara spela så är helt fantastiskt! Lyssna också på James Moodys fina saxsolo mot slutet.
Detta är en utgåva av Parlophones jazzserie, som brukar innebära jazz av hög klass! I detta fall av högsta bopklass. Dizzy Gillespies storband var banbrytande på sin tid för att det tog nåt klassiskt som storband och gjorde nåt nytt av det, fast man ändå kan höra spår av det gamla i det. Det är energiskt, häftigt och man vet aldrig vart låten tar vägen och slutar nånstans. Det är bara att haka på och följa med i musikens virrvarr!

Fake - New Art

2011-08-27T18:51:00.011+02:00

Jag har ju behandlat engelsk synthig 80-tal en hel del, men tänkte nu påminna om att Sverige också hade en hel del bra elektronisk musik vid denna tid. De kändaste namnen är förstås Ratata, Lustans Lakejer, Adolphson & Falk eller Nasa, men ett band som med åren vuxit till något av ett spännande alternativband är Fake, kanske just för att det bandet blev väldigt stora med sin enda platta men, till skillnad från de andra, aldrig återförenats eller levt på sina gamla framgångar.
Fake består av Eriks Strömblad, Stefan Bogstedt, Stefan Sverin, Tony Wilhelmsson och Ulrica Öhrn. Den sistnämnda är kanske bandets mest kända namn, åtminstone för er som sett filmen "G" ett antal gånger.
Tracks var åter anledningen till att jag upptäckte detta band och egentligen levde jag de första tio åren efter att jag hört deras hit "Brick" på att bara ha hört just den låten. Åter bevisas att man alltid spelat för lite 80-tal i radion.
"Brick" i sig är ett stycke legendariskt 80-talistiskt mästerverk! Men låtar som "Donna Rouge" och "Memories of pan" är också stora hits med bandet som allt för få idag minns. I Sverige placerade sig både "Brick" och "Memories of pan" bra på Trackslistan, medan man i sydeuropa var enormt stora och man framträdde bland annat i italiensk TV.
Denna skiva är köpt på en affär som hette Skivboden 1998, som fanns i Sundsvall under ett par år i slutet av 90-talet. Jag minns än den totala lyckan över att ha hittat denna när jag som sagt knappt hört mer än en låt med bandet dessförinnan. "New art", Fakes enda platta, tillhör kategorin album som man gärna ska höra ett par gånger för att riktigt få grepp om och såna skivor brukar jag normalt ha lite svårt för, men denna har en sorts spänning och mystik i sig i både produktionen och musiken som jag föll för direkt, även om melodierna inte alla gånger är särskilt klara. Titelspåret "New art" och "Frogs in Spain" är till exempel till större delen instrumentala med bara lite sporadisk sång på vissa ställen. Rätt osammanhängande melodiskt, men ändå otroligt snyggt och mysigt gjort och producerat!
Annars är en annan av Fakes stora styrkor sången där Erik Strömblad och Ulrica Öhrn sjunger oerhört bra tillsammans och där deras röster kompletterar varandra på ett speciellt sätt, som gjorda för new wave-synth från 80-talet. Det bevisas bland annat i den lätt popfunkiga "Arabian toys" som för tankarna lite till ABCs tidiga låtar. Lyssna också på de mjukare och mer avkopplade syntharna i "In love" eller discokaskaden i "Right" som skulle kunna ha blivit en hit om inte bandet så plötsligt splittrats. För nästan direkt efter att "Brick" släppts så hamnade bandet i bråk med varandra och Ulrica lämnade bandet. Men låten blev en jättehit och när en video skulle spelas in till låten fick man hyra in en ny sångerska istället.
Ulrica Öhrn jobbar idag som musikjournalist på SVT medan Erik Strömblad jobbar med reklam och media. Tony Wilhelmsson vandrade vidare åt den kristna stilen och bytte namn till Tony Strepin och utbildade sig till präst.
2001 möttes bandet igen och talade om en återförening, men övergav idén.
Skivor med Fake har med tiden blivit lättare att hitta. "Brick" är jättelätt att hitta och "New art" kan man hitta om man letar noga, medan "Memories of pan" och "Donna rouge" är betydligt svårare att se i skivbackarna. Ett bevis på att ett band som på sin tid var lika stora som de stora namnen i samma genre i Sverige, men som med tiden blivit lite spännande för många 80-talssamlare och allt för bortglömda för den stora massan.

Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) - Architecture & Morality / Sugar tax

2011-08-01T20:09:00.006+02:00

Det är hösten 1985 och jag lyssnar på Tracks med Kaj Kindwall. En av låtarna på listan är med ett band jag hör för första gången och som jag blir intresserad av, Orchestral Manouvers In The Dark, eller OMD som vi synthfreaks från 80-talet säger. Låten i detta fall var "Secret" från den riktigt bra plattan "Crush".
Sen dess är OMD ett band som förföljt mig som ett otroligt bra band i den engelska 80-talssynthens tidevarv. Deras album har förvisso haft varierande kvalitet. 1983 års album "Dazzle & Ships" var rätt medioker medan dom två album jag tänkte presentera är riktiga klassiker. Men när det gäller att skapa sköna synthhits och spela eleganta små poppärlor så är OMD svårslagna! OMDs originalsättning är Andy McClusky och Paul Humphries som bandets ansikten och med diverse medmusiker i bakgrunden, numera då med Martin Cooper och Malcolm Holmes som också var med vid bandets mest framgångsrika 80-talsperiod. Andy McClusky är den som brukar sjunga mest på låtarna och gör det också riktigt bra. Jag ska verkligen inte säga att han har en vacker sångröst. Svenska indiesynthband brukar ofta kännetäcknas av att man har har sångare som låter rätt amatörmässiga och inte träffar tonerna helt perfekt jämt och Andy McClusky är väl lite av föregångare där, även om han har en långt mer ljusare och gnälligare röst en dessa. Men den är karaktäristisk och väldigt passande för sin musikstil och sin tid!
1988 splittrades bandet och McClusky körde på med OMD ensam. Ofta brukar det innebära att fansen sviker och bandet självdör, men OMD fick istället en ny vår med plattan "Sugar tax" som blev en jättesuccé. 1996 lämnade McClusky OMD-namnet när intresset för synth var extremlågt och britpopen hade tagit över. Tyvärr så ägnade han mer tid till att producera skräpband och blaskig dussinpop som Atomic Kitten.
Därför går vi nu tillbaka till OMDs storhetstid. Jag skrev när jag presenterade OMDs "Sailing on the seven seas" i mitt midsommarspecial för en månad sen att jag skulle skriva om "Sugar tax" nån gång, men eftersom OMD nästan har två karriärer och så otroligt mycket bra musik kändes det fel att bara skriva om den utan jag väljer att presentera två skivor denna gång, en från bandets barndom och då succéskivan då McClusky ensam styrde skutan.
Den äldsta av dom två är "Architecture & Morality", som också är en av bandets mest framgångsrika. Den är även medtagen i boken "1001 albums you must hear before you die". Plattan är lite speciell eftersom man använder den under det tidiga 70-talet flitiga instrumentet Melotronen, men som under 1981, när plattan kom, nästan helt dött ut. Denna skiva var även utgiven med olika färger på skivomslaget, men detta är den vanligaste, den gula varianten.
Skivan är förövrigt köpt på Sundsvalls Skivmässa för ett antal år sen.
"Architecture & Morality" är en platta som är rätt före sin tid i instrumentering och sound. 1981 var den engelska synthmusiken ännu i sin linda, men här låter det väldigt modernt för denna tid, som ännu försökte tvätta bort det värsta 70-talet. Ett bevis på det är den dansanta och pigga låten "Georgia". Lyssna även på den första versionen av "Joan of arc", en låt som finns i två varianter, dels då den mer synthpopiga och dels den med undertiteln "Maid of Orleans" som är en mer valsballadaktig. "Maid of Orleans" blev dock den mer framgångsrika på listorna och den första versionen är nästan bortglömd idag. Första låten på plattan "New stone age" är också en väldigt snygg och lättsam synthhistoria väl värd ett öra! Totalt är plattan otroligt snyggt gjord och lättlyssnad, men ändå genialisk på flera sätt i sin komposition och produktion.

Tio år senare är syntharna fortfarande kvar i OMD, om än något modernare sådana förstås, men produktionen är mer lättsam pop än blippbloppande synthmusik. Men ändå känns OMD igen och i en tid då syntharna var på väg bort ur musiken när 90-talet ångade på så var OMDs framgångar en mindre sensation. "Sailing on the seven seas" var med alla veckor på den sommarens "Sommartoppen" och uppföljaren "Pandoras box" blev 1991 års åttonde största låt på Tracks, vilket var långt mer än nån av deras 80-talshits lyckades med. Men så är också "Pandoras box" enligt mig en av OMDs allra snyggaste popklassiker, så udda för året, men ändå så enkelt snygg! Och denna pigga och snygga pop är också typisk för plattan, som dock också är uppblandad med skönt gjorda synthballader. "Speed of light" är en snabb och härlig låt som lika gärna skulle kunna ha blivit en lika stor hit som de båda storhitsen på plattan. Men en av mina personliga favoriter på "Sugar tax" är "Walking on air", en mollaktig ballad med en riktigt bra text om saknad och med en melodi som sitter!
Plattans tredje singel, "Call my name", är förstås också en riktigt bra låt som borde blivit en större klassiker än den blev.
Denna platta lånade jag först på Örnsköldsviks bibliotek 1994 och kopierade på band (jag vet, fy mig!), innan jag långt senare även köpte hela plattan på, tror jag, Fyndlagret. Men sen 1994 har jag ändå hört plattan ett par hundra gånger för det är en riktig popklassiker med tidlösa pophits som verkligen sitter.
När man ändå är i farten kan man också lyssna på OMDs efterföljande plattor "Liberator" och "Universal" som innehåller tre låtar till som för mig är tidlösa OMD-låtar, "Walking on the milky way", "Stand above me" och framför allt "Dream of me", som borde ha blivit en lika stor sommarklassiker som "Sailing on the seven seas".
OMD återförenades alltså i dess originalsättning för ett par år sen och släppte 2010 comebackplattan "History of modern" som är ett steg tillbaka till klassiska OMD-stilen från 80-talets början.
OMD bevisade att man kunde skapa fräsch pop med enkla medel så att det ändå lät nytt och speciellt! Enkla hits som blev ihågkomna som speciella och häftiga och som på sitt sätt bevarade en klassisk synthperiod!

Balla Balla - Ballongdansen

2011-07-19T23:02:00.002+02:00

Jag är alltid imponerad över svenskarnas förmåga att haka på de allra mest dåraktiga danstrender som finns. Vi har dansat fågeldansen, macarena, ketchupdansen, lambada och breakdance och låtarna där till, minus breakdance som ju skapade flera helt OK låtar, är oftast knappast såna som man får Polarpriset för.
Mest dåraktig tror jag de flesta tycker att ballongdansen var. Den som fick oss att tokroligt fnissa när Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson i Nöjesmaskinen med ballonger för organ och bröst nakna dansade och bytte ballonger mellan varandra. Därefter skulle exakt alla dansband spela in låten som i Sverige hette följdaktigen "Ballongdansen" och som i original hette "Wheels". Och eftersom det nu finns ett par hundra olika varianter på denna låt så är jag inte säker på hur nära den första svenska versionen av "Ballongdansen" denna singel är. Eventuellt svar kan med glädje lämnas här.
Denna version görs av en konstellation som kallas Balla Balla, men som skriker tillfälligt studioband eftersom bandet aldrig hörts sen dess och det är gjort i ett sorts tuffare dansbandsschlagerstil med Thorleifs-saxofoner i bakgrunden och dessutom utgiven av Bert Karlsson. Märkväl också den hemska baskören som fått i uppdrag att titt som tätt stöna fram: "BALLA BALLA". Men det är ändå en värdefull singel detta tydligen eftersom det står skrivet högst upp att det är en "De luxe version" (med den stavningen också).
På omslaget till singeln utlovar också saker som tydligen ska ha fått alla att springa benen av sig till en skivhandel! Det är "Skivan med dansinstruktion"! WOW, som jag har letat! Dessutom pryds det av "Årets modigaste män, nu med extra små ballonger". Fortfarande sponsrade alltså av Mariann Records och inte Playgirl. Årets modigaste män här är alltså inte trion Melander, Åberg och Larsson som gjorde detta nummer live i TV utan Lasse Holm, Berra Karlsson själv och schlagerkungen Torgny Söderberg. Och Bert Karlsson ser nästan rädd ut, som om han önskade att han vore nån annanstans, en tanke han i så fall förmodligen delade med flera av dom som tittade på singeln.
Baksidan på singeln introducerar nästa dans, även om den funnits sen flera 100 år, vilket Balla Balla inte har samma koll på, "Polonäsdansen". Även den är gjord i dansant schlagertempo och uppmanar "Häng med" och "Det är klackarna i taket". Nu var jag aldrig med på Chopins och Liszts tid, men en polonäs är vad jag vet inte direkt klackarna i taket så vissa benbrott kan förekomma om man försöker dansa det till denna.
Jag ska inte säga att originalet till "Ballongdansen", "Wheels" är nåt mästerverk, eller nån av dansbandsversionerna efteråt heller, men den är åtminstone gjord med en viss charm. Detta är så uselt att man inte vet om man ska skratta eller gråta åt det, men nånstans är projektet kring singeln gjort med nån sorts glimt att man inte kan låta bli att vara glad åt denna skiva!

Sommarhitsen genom 15 år!

2011-06-24T13:14:00.018+02:00

Vid midsommar förra året så skrev jag om mitt intresse för sommarmusik och min vurm för musik för denna vackra årstid och jag hade tänkt att även detta år göra en längre midsommartext kring sommarmusik, men lägga tonvikten på epiteten sommarhits och ta er med på en liten tidsresa genom de bästa och skönaste sommarklassikerna från 80-talet till 90-talets slut, givetvis kryddat med lite sommarminnen från förr. Eller klassisker, flera av låtarna som ni kommer att läsa om här är låtar som för mig är sommarklassiker och som spelades en del under somrarna förr, men som idag nästan helt glömts bort. Hoppas att dessa, eller några av dessa, ändå ger er lite sommarkänslor och minnen från semestrar, badställen eller diverse fester från förr.
Jag ska säga det också när ni ser CD-singlarna från 90-talet så kan ni se att jag gjorde nåt då som jag idag ångrar djupt! Jag beställde hem etiketter med adress och titel på och satte på skivornas framsidor! Då såg det coolt ut, idag är de ursvåra att få bort, adressen stämmer inte och det ser fult ut! Vi gör alla våra misstag sa igelkotten som klev på rotborsten!

Bryan Ferry "Slave to love" (1985) - Detta är ju en av de mer klassiska sommarballaderna genom tiderna och en låt som jag tyckte var lite si så där från början när den kom 1985. En seg ballad, när jag som ung ville ha häftiga synthdiscolåtar. Men man blir klokare som äldre och med tiden upptäckte jag dess geniala musikaliska struktur och produktion. Idag har det inte varit nån sommar för mig om jag inte har legat åtminstone en gång under semestern på klipporna vid Spikarna på ön Alnö här i Sundsvall, tittat på havet, solen som glittrar och båtarna som far förbi och lyssnat på Bryan Ferrys "Slave to love"!
Goombay Dance Band "Marlena" (1985) - Goombay Dance Band är ju egentligen så långt ifrån ett intressant band som det går. Ett discoband från slutet av 70-talet i samma hemska anda som Boney M och Ottawan. Men 1985, när jag var på semester i Bergeforsen och hörde mitt livs första Rakt Över Disc (som ni kunde läsa om i Scritti Polittis "Cupid & Psyche" för ett år sen) så spelades denna sköna sommarcalypso som sen dess väcker stora sommarkänslor för mig. Jag letade som en dåre efter singeln innan jag faktiskt fick den gratis av en kompis! Gratis är mycket gott ibland!
Aztec Camera "Somewhere in my heart" (1988) - Roddy Frame och hans Aztec Camera har ofta bara lockat de mest trogna fansen samt engelsmännen. I Sverige har de sålt ganska sparsamt. Men 1988 så hörde jag i det årets första Sommartoppen denna sköna gitarrsommarhit. Då passerade låten mig obemärkt förbi, men med åren växte den till en riktig sommardänga som satt som ett knytnävsslag. Detta är somrig 80-talspop som bäst!
Ian Matthews "Following every finger" (1988) - Denna sommar tyckte jag inte mycket på Sommartoppen och på listorna var värt mitt öra. Enda undantaget var gamle brittiske progg-folkrockaren Ian Matthews låt "Following every finger" som jag tyckte var en riktigt skön sommarhit med afrikanska influenser. Så varje lördag under min vistelse med familjen på semestern i Örnsköldsvik så var det ett måste att följa hur denna låt hade klarat sig mot all 70-talsnostalgi, röjröck och annat som gällde då.
Heart "All i wanna do is make love to you" (1990) - Den här låten kom egentligen i slutet av vintern men höll ända fram till sommaren började och var låten nummer 1 för mig under min högstadieklass klassresa till Köpenhamn. Under vårt stopp i Malmö på vägen hem dök jag in på en skivaffär och köpte dels Depeche Modes "Policy of truth" samt Hearts platta "Brigade" med denna låt på. Därefter hörde jag på låten ofta den sommaren, fast jag redan hört den hela våren.
OMD "Saling on the seven sees" (1991) - Succécomebacker av artister som varit borta ett tag har jag alltid gillat. Ett sätt att knäppa listetablisemanget på näsan och säga: "Jag är inte död än!". OMD gjorde en sån 1991 när deras geniala platta "Sugar tax", som jag hoppas skriva om senare, kom. Denna låt dök upp precis innan sommaren och jag blev lycklig när den klev in på Trackslistan som "Veckans raket" och blev deras dittills största hit! Sen hörde jag den varje vecka på Sommartoppen den sommaren och den är därefter en stor sommarklassiker för mig! Bara den genialiska produktionen och melodin är ju som gjord för lata sommardagar!
The Hooters "Boys will be boys" (1993) - Sommartoppen var alltid ett program som jag följde för att få höra de bästa sommarhitsen. Men 1993 var ett hemskt år då inget kändes bra. Än idag är året ett av de svagare sommaråren med 4 Non Blondes, Culture Beats "Mr Vain", som jag aldrig förstått, Spindoctors, Stone Temple Pilots och annat hemskt! Men precis som med Ian Matthews så fanns det en låt som stod ut och som jag ville följa varje vecka: The Hooters sköna folkrockslåt "Boys will be boys". När låten på dess andra vecka gick från 8:e till 1:a plats så jublade jag i familjens sommarstuga i Örnsköldsvik. Det krävs lite för att glädja ett musiköra!
Umboza "Sunshine" (1996) - Sommaren 1996 var en underbar sommar! Jag sommarjobbade som närradiopratare och gjorde roliga sommaraktiviteter med min förening då, MHF-Ungdom. Och bra musik på listorna! En av de mer undanglömda är engelska danskonstellationen Umbozas "Sunshine", som blandar modern dansmusik med Gypsy Kings "Bombaleo". Detta år såg jag Sommartoppen live från Sundsvalls gatufest och när denna låt spelades så stod 8000 och dansade, blåste i visselpipor och klappade i takt! Ett oförglömligt sommarminne!
Paradisio "Bailando"/Princessa "Vivo" (1997) - Två låtar i samma genre från samma minne och tid; sommaren 1997 då jag var med som festival-DJ på en turné runt i Sverige mot rattfylleri. Eurodiscon var tillbaka och två spanskspråkiga låtar var en del av den! Paradisios "Bailando" spelade jag om och om och om igen från scenen. Alla andra tröttnade gruvligt på den, medan jag än idag tycker det är en av de skönaste sommarhitsen. Spanska Princessas hit var en av de nya låtarna jag röstade på när jag detta år satt i Sommartoppsjuryn på Skellefteåfestivalen, där P3 hade stannat (dom andra var Sash "Ecuador" och Katrina & The Waves "Love shine a light" för dom som undrar).
Chemical Brothers "Hey boy hey girl" (1999) - Jag var nyfrälst i big beat-musiken och en sommarhit med Chemical Brothers var som snask för mig och jag spelade denna ofta! Jag var med MHF-Ungdom på en marknad utanför stan på sensommaren och efter en runda där så kollade vi in i rotundan där discot hölls. Denna låt spelades och endast ca 5-6 pers dansade!

När man ser dessa sommarhits och tittar på listorna idag så undrar jag vad som hände med alla sommarplågor! Dessa låtar som vi säkert spyr på när hösten kommer, men som med tiden blir den sommarens signaturmelodi! Idag finns knappt några såna låtar utan skvalmusikens betydelse med flera låtar som passerar obemärkt bland andra låtar i en spellista har visat sig åter stor. Sommartoppen var för mig under 80- och 90-talet ett program som var kanon för att lansera de bästa sommarlåtarna! Jag saknar sommarplågorna och sommarhitsen som Sommartoppen pushade och spelade vecka efter vecka! Det gav sommaren en helt annan stämning! Sommar och musik hör ihop som jordgubbar med mjölk! Glad midsommar på er!

George Benson - While the city sleeps

2011-06-13T13:30:00.006+02:00

Som jag tidigare sa så önskar jag att jag hade ekonomi och plats att börja samla äldre soulmusik, men Motown och Philadelphia i all ära så kommer ändå 80-talets sweet soulmusik att hamna först för mig. Och dessa kan jag köpa som en del av mitt 80-talssamlande. Mysig nattmusik som svalkar, smeker och svänger på samma gång. Och en av dom som jag tidigast upptäckte och gillade först var George Benson, som egentligen är jazzgitarrist men som sen 1980 och hans stora (och lysande) hit "Give me the night" fått en stor soulkarriär också. Och hur mycket jag än gillar jazz så föredrar jag Benson som soulsångare, främst eftersom han som jazzmusiker tenderar till att bli lite väl mycket fusion och freejazz.
Jag upptäckte Benson, som många andra artister, via radion och programmet "Kulan I Luften" som spelade hans låt "While the city sleeps" där, från plattan med samma namn från 1986. Sen, ca 5-6 år senare, så blev jag nyfiken på hela plattan och köpte den på, tror jag, Fyndlagret. Jag, som då var nyförälskad i soulmusik, möttes av riktig sweet soul med syntharna, harmonierna och funktrummorna på bästa ställe och smäktande ballader. Jo, jag erkänner, jag faller för sköna smöriga soulballader sjungna på äkta amerikanskt vis av riktiga soulstjärnor. Och en sån på denna platta är "Kisses in the moonlight", som med åren växt till en soulklassiker för mig.
Man kan säga att få soulplattor doftar nattmusik som denna, vilket är rätt medvetet gjort av Benson eftersom just ordet "night" eller "moonlight" förekommer i inte mindre än fyra låtar. En av dom bästa där är en annan ballad, "Love is here tonight". Missa inte heller låten "Shiver" där Benson, som han gör i flera av hans låtar, plockar fram jazzmusikern i sig och blandar den med soulmusiken på ett Al Jarreau-skt vis och nynnar tillsammans med gitarren i sitt solo!
Dessutom bör man lämna ett öra till hans härligt dansanta och svullstiga sound i "Teaser". "While the city sleeps" är ett soulmästerverk från 80-talets mitt, dessutom producerad av en annan gigant på området, Narada Michael Walden.
Vill man ha ännu mer Benson och hans funkiga jazzsoul så rekommenderas dessutom plattorna före och efter denna varmt, "20/20" från 1984 och "Twice the love" från 1988, båda även det soulklassiker. Eller varför inte 1998 års platta "Standing together". George Benson har en skön och avkopplande soulröst och han lyckas blanda jazzens skönaste harmonier med dansant och avkopplande nattsoul till en mix som både svänger och svalkar på samma gång. Det klarar få av i dagens musikbranch!

Oscar Peterson - Tracks

2011-06-04T20:34:00.005+02:00

Oscar Peterson tillhör en av de jazzmusiker jag gärna köper varje gång jag får en möjlighet. Denna kanadensiske jazzpianist är en av de allra skickligaste som rör sig helt felfritt mellan så väl swing som bop som mer modern stil. Han har en bred spännvid som han klarar med en unik talang och ett pianospel som är avkopplande och skönt. Som jazzmusiker var han också ett unikum socialt också. Medan de flesta andra jazzmusikerna i hans tidsålder hade grava drogproblem, och flera också dog för tidigt, så levde Peterson ett lugnt liv, tog inte droger och spelade sin musik.
Jag har en del Oscar Peterson skivor och jag kommer garanterat att i framtiden skriva om nån av hans fantastiska "Night Train"-utgåvor med sin trio. Men här och nu en skiva som jag hade äran att hitta för bara två dar sen. Under en loppisrunda med en vän så besökte jag en mindre Röda Korset-butik och hade ungefär noll förväntningar eftersom jag inte hittat nåt där under de dryga två år den affären funnits uppe. Men nu hittade jag denna soloskiva från 1970 där, vilket betyder att man nog inte ska ha för förutfattade meningar om en loppis.
Oscar Peterson spelade inte in särskilt många soloskivor och denna kan få en att tänka på Art Tatum i spelteknik med en hel del löpningar över tangenterna. Art Tatum och andra sidan var inte alls förtjust i att spela med trio utan spelade helst själv. Men här är det alltså bara Peterson och ett piano inspelat i en studio i Villingen i dåvarande Västtyskland 1970.
Under slutet av 60-talet början av 70-talet spelade Oscar Peterson in en hel del plattor för tyska skivbolaget MPS, som var det första skivbolaget i Tyskland som släppte jazzplattor och gav även ut skivor med Lee Konitz, Monty Alexander och Kenny Clarke. Dessa plattor med Oscar Peterson räknas av flera dock som några av hans bästa och denna, hans bara andra fullängdsskiva solo, visar på det.
Första låten på skivan, "Give me the simple life", är en upptempolåt som jag minns från ett "Sommar"-program som Peter Dalle hade för en del år sen då den spelades.
Balladerna på plattan är minst sagt lysande och riktigt avkopplande örhängen. Hans version av Thad Jones "A child is born" är en riktig favorit och skönt stycke midnight-pianojazz liksom avslutande "Just a gigolo" som är den klart bästa versionen jag hört av den låten. Lyssna också på hans skönt bluesiga version av Bob Carletons "Ja da"! John Lewis "Django" är en väldigt speciel låt där Oscar Peterson spelar väldigt långsamt och ibland nästan tystnar för att sen bara sprudla ur sig toner i en väldig fart.
Detta är ett vackert pianoalbum med svalkande och skön pianojazz som är en njutning för örat där en av jazzens största genier får visa prov på det som han kan bäst men som han fick visa allt för sällan, spela piano solo.

Janne Berlin - Gröna gubbar

2011-05-10T21:04:00.006+02:00

Man kan inte bli nog lycklig när man hittar nåt på en skivmässa som man bara måste ha och när jag såg denna skiva så stod det med eldskrift i mina ögon: "Kultstämplat på Skivguiden!". Namnet på artisten är Janne Berlin och vill ni veta mer om vem denne Janne Berlin är så besök hans hemsida här. Jag köpte denna alltså nu på skivmässan här i Sundsvall och bara omslaget ger ju en viss respekt. Skivan är alltså utgiven på OKEJ-records och logotypen avslöjar ju att det är frågan om en utgivning av tidningen OKEJ, vilket knappast höjer statusen. När skivan är gjord, 1984, så var tidningen OKEJ känd för sina hårdrocksreportage och intervjuer med världsstjärnor. Att tidningen i den vevan ger ut en tramsskiva med, vad det är i detta fall, en popschlagerlåt med dagistext kan ju inte ha höjt upplagorna direkt.
Titta sen på omslaget. En bonde står med hysterisk psykblick med en grep och siktar på en VIT utomjording, med människofötter- och händer. Förmodligen var det slut på gröna dräkter på OKEJs klädlager så det blev nån stackare i vit balettrikå och påse på huvudet. För säkerhets skull så passade man även på att fotostata in Saturnus uppe i hörnet från nån kvällstidning, om man nu missat att det handlar om science fiction.
Vänder man på singeln så förstår man vart Lasse Åberg hämtade inspiration från till dom gula stora kycklingdräkterna i filmen "Hälsoresan". Nu heter B-sidan förvisso "Göken", men varför så noga? Fågel som fågel...
Musikaliskt är det inte uselt producerat, men man får banne mig lyssna ordentligt för att höra vad den, vad det låter som, tandlöse bonden helt i otakt försöker rappa. Och vänder du på skivan och hör "Göken" så får du höra två och tre gånger för att uppsnappa nån text komma ur den tydligen gravt halvpackade göken.
Men det allra hemskaste är att hur mycket du vill skrattandes glömma "Gröna gubbar" när du hört den så kan du inte för refrängen gnager sig in som seg kola vare sig du vill det eller inte. Detta är ett ärkefall av en låt du inte vill höra, men inte kan låta bli. Det är uselt, omslaget får dig att med fasa bli nyfiken, men efteråt kan du inte glömma det du har hört, hur mycket du än vill. Men du skrattar ändå.
Lite kultfakta är att redaktionen på OKEJ-tidningen förmodligen fick gröna gubbar på hjärnan eftersom man två år senare producerade en lika usel film betitlad "Gröna gubbar från Y.R".

Bra skivmässa i bra lokaler!

2011-05-08T12:34:00.012+02:00

Igår var det skivmässa igen i Sundsvall, en skivmässa som hade det bästa läget i år. Vid Köpmangatan låg en möbelaffär för inte allt för länge sen som gick i konkurs och i dessa lokaler fanns i år mässan. En stor lokal med utställarna uppställda på lång rad. Inga trappor eller annat som var problem för handikappade utan bara en stor fin lokal, skivor och massor av säljare och kunder. Och besökarantalet var riktigt bra och det som förvånade mig var att det var så många unga i övre tonåren där, killar som tjejer, mitt ibland alla äldre eller medelålders samlare. Återväxten för skivsamlandet kändes åtminstone då rätt tryggat. Lokalpressen var där och skrev och intervjuade, bland annat mig, i detta fall Sundsvalls Tidning.
Utbudet var också mer blandat än på länge och inte lika insnöat på 60-tal eller hårdrock, även om det riktigt billiga säljarna inte var där i år. Dock fanns flera av klassikerna där, Daniel Westin, Roger Elfström, mässanordnaren Thomas Lundmark som som vanligt hade ett eget bord som han talade sig varm för samt den trevlige säljaren från Gävle.
För min del kände jag mig inte riktigt taggad och hade svårt att komma i mässtämning först, men efter ett tag fick jag upp ångan och resultatet blev sju LP och sex vinylsinglar. Förhoppningsvis blir det några av dom som kommer upp här såsmåningom. Inga CD-skivor blev det i år dock. Musikaliskt blev det väldigt mycket tidigt 80-tal från Sverige och England. På förra mässan i höstas köpte jag en Commando M Pigg från Gävlesäljaren och i år blev det en till, "En stjärna bland faror" från 1984. I ungefär samma genre låg Lolita Pop, vars platta från 1985, "Att ha fritidsbåt" inköptes igår. "Långa tåg" från den plattan är en riktigt bra låt från den tid då musik på svenska kanske var som allra bäst!
Daniel Westin brukar sälja en hel del bra engelsk synth från 80-talets första del och så även i år och jag köpte hela två skivor från den vid det tidiga 80-talet väldigt uppmärksammade och nyskapande engelska gruppen Japan, dels "Gentlemen take polaroids" från 1980 och dels deras sista studioalbum, "Tin drum", från 1981. Den sista är den enda skivan jag hunnit höra så här långt och den är väldigt nyskapande och spännande ljudbildsmässigt för sin tid, en tid då syntharna var nya och melodislingorna väldigt hitmässiga.
Dessutom köpte jag Little River Bands platta "Time exposure" från samma år, alltså 1981. Little River Band var annars bandet som John Farnham startade i, men som överlevde ett bra tag efter att han gått vidare till sin framgångsrika solokarriär.
Ett par jazzplattor blev det också. Dels min andra skiva med Andy Kirk And The Clouds Of Joy, som jag skrev om för ett par år sen, en liveplatta från The Trianon Ballroom i Cleveland med inspelningar från 1937. Dels en skiva med svensk jazz, Seymour Österwalls Orkester, också det live, med inspelningar från Nalen och Gröna Lund 1940-49, då dom svenska storbanden hade en gyllene period på dansbanorna!
Singlarna gick även dom i stor del i synthens tecken. Hela två singlar Blancmange, "Living on the ceiling" och "What´s your problem" samt Styles "Vision av kärlek" från 1985, ett år innan genombrottet i melodifestivalen. Blancmange har det förövrigt blivit väldigt lätt att hitta skivor med plötsligt, efter att ha varit ett helt bortglömt band i många år. Häftigt, eftersom det är ett grymt underskattat 80-talsband! Dessutom hittade jag belgiska Hithouse, ett houseprojekt som var lika med Peter Slaghuis, mannen som också gav oss "Woodpecker from Space" under namnet Videokids. Detta var en av de skönaste houselåtar som kom under 80-talets slut och det är en smärre sensation att den aldrig blev nån stor hit här i Sverige.
Det samma gäller Prince "I wish U heaven" från 1988 som är en av hans bästa från slutet av 80-talet.
Däremot är det ingen större chock att Janne Berlins "Gröna gubbar" inte blev en hit, men mer om detta fynd senare eftersom jag tänkte skriva om den under "Kultstämplat".
Nästa mässa är satt till 1 oktober och förhoppningsvis på samma lokal, för detta var en bra mässa med många fina köp och bra med folk som ändå gav hopp för oss som vill bevara musik i fysisk form.

Ny artikel dröjer ett tag!

2011-04-04T20:55:00.001+02:00

Det kommer att dröja ett antal veckor till innan jag skriver om nästa skiva. Jag är mitt i att storuppdatera och designa om min hemsida Retrogalaxen inför lanseringen av ett nytt domännamn vilket tar lite tid. Men sen kommer det nya fräscha favoriter ur skivhögen

Incognito - Tribes, vibes and scribes

2011-03-21T20:27:00.008+01:00

Som jag skrev i min text om mitt musikdiggande 90-tal så började jag snabbt gilla soulmusik under 1990 och det har sen fortsatt även om jag har begränsat mig till 80- och 90-tal. Nån dag när jag har mer pengar och mer utrymme hoppas jag kunna börja samla 60- och 70-talssoul också, men det blir då det. Men mitt soulintresse och mitt intresse för jazz har under de senaste åren möts i en ljuv förening i den genre som blev stor i början av 90-talet och som kallades acid jazz och som främst är en brittisk angelägenhet. Det är blås, sväng, soul och en otrolig skön stämning i låtarna! Jag kan tycka det är lite skämmigt att jag inte upptäckt denna genre på allvar förrän nu, detta trots att jag alltid gillat band som Brand New Heavies.
Ett annat band i denna genre som jag dock upptäckte väldigt sent var brittiska Incognito. Jag hörde bandet med nån låt i programmet Soulcorner i P3 under det tidiga 90-talet, men mer var det inte. Sen upptäckte jag sångerskan Maysa Leak via samma kompis som lärde mig om jazz 5-6 år tidigare. Hon hade då sjungit i Incognito och var riktigt bra och hennes solodebut "Maysa" rekommenderas varmt.
Incognito är lika med musikern Jean-Paul "Bluey" Maunick och medmusikanter och bland sångerskor som sjungit med projektet, förutom Maysa, finns Imaani och Jocelyn Brown, som jag genom åren dock haft svårt för. Men här har hon för en gångs skull hamnat rätt, bland annat i genombrottshiten "Always there".
Bandets idag mest kända hit är den lysande uppdateringen av Stevie Wonders "Don't you worry 'bout a thing" från 1992 och plattan "Tribes, vibes and scribes", som jag hade tänkt att skriva lite om denna gång. Denna platta köpte jag på en uteloppis som Fyndlagret hade sommaren 2006 och den är utgiven på Talkin' Loud, ett av de mest kända skivbolagen inom denna genre.
"Tribes, vibes and scribes" är fylld av skönt sväng med både funk, jazz och smekande skönsoul av finaste märke. Maysa Leak sjunger här på alla låtarna, gudskelov, kanske jag ska säga för hon är den av bandets alla sångerskor som är bäst och har bäst passande röst. Låtarna spänner sig från instrumentala svalkande låtar som den funkigt avkopplande "Magnetic ocean" och den blåsiga "Closer to the feeling" till skönsång i "Change" och den gungande "I love what you do to me". Patrick "BeBop" Clahar är den lysande saxofonisten som lyfter dom instrumentala låtarna högt, bland annat i "Magnetic ocean" som han också varit med och skrivit.
Detta är bland de svängigaste plattor jag äger och en klassiker i sin genre. Det är bara att sätta sig till rätta och vrida upp volymen och gunga med! Jag lovar, det är svårt att sitta still till "Closer to the feeling" med sitt enorma blås och bandets lite kulttöntiga refrängsång långt i bakgrunden!
Maunick driver på Incognito som om inget hänt och senaste plattan kom 2010 och hette "Transatlantic RPM", som är lika skönsvängande som deras tidiga alster. På senaste singeln "Lowdown" kan bland annat Chaka Khan höras.
Acid jazz kanske inte är det hippaste idag på listorna i England, men det är en genre som sammanfört två av de skönaste genrerna inom musiken till en riktigt skön enhet som bara smeker i örat och som förenar gamla tongångar med nåt nytt.

Mike Brady & The Cubettes - The Cube

2011-03-11T22:35:00.007+01:00

På 80-talet så var man absolut inte rädd för att sjunga speciella låtar om det som var aktuellt och trendigt för stunden. Video Kids använde Hacke Hackspett i "Woodpeckers from Space" och Buggles tittade på video i "Video killed the radiostar". Ett steg i samma led, fast långt mindre framgångsrik, var hyllningslåten till den klassiska Rubriks Kub. Nån som minns den? Jag har förståelse om ni inte gör det för detta hamnar i facket "Better best forgotten". Den gjordes av Mike Brady som mest är känd som kompositör av låtar och jinglar till de australiensiska fotbollssändningarna. Men 1981 så gjorde han alltså låten "The cube", under namnet Mike Brady & The Cubettes, ett namn som bara det ingiver en viss respekt. Smaka på det... ;)
Låten är en uptempo popdiscolåt där Brady låter som en psykopatisk vetenskapsman från nån tecknad barnserie medan han utmålar sig som skaparen och uppfinnaren av kuben helt enkelt bara för att han "ville ha nåt att göra". Dessutom tycks han inte fatta varför kuben blivit så stor och att den ger upphov till galenskap. Som höres, uselt skådespeleri och inte tidernas bästa text eller reklam för 80-talets kanske största hjärngympa. Snarare är detta en skrattretande kultrolig låt som jag, som synes, hittade på Erikshjälpen då jag bläddrade bland ett gäng helt okända singlar för 1 krona styck och undrade flinandes "Vad är detta?!"
Lite kul dessutom att låten är utgiven på svenska skivbolaget Frituna, mest känd för sina dansbandsskivor.

Leena Skoog & Anders Näslund - Je t'aime (jag älskar dig så)

2011-02-16T21:07:00.007+01:00

Den andra skivan i min nya serie med skivor/skivomslag som är klassiker för annat än dess konstnärliga skapande är en av mina egna favoriter. 1969 års mest omtalade låt var utan tvekan när Jane Barkin och Serge Gainsbourg lämnade sänghalmen och utförde sin kärleksakt i skivstudion istället i monsterhiten "Je t'aime ...moi non plus" (jo, dom var ju ett par på riktigt också). Men deras stönande på skivtallriken framstås som rena barnprogrammen om jämför med vad som bara några månader senare gavs ut i Sverige på det lilla skivbolaget "Love Records". Leena Skoog, som på kort tid gjort sig känd som nakenmodell, och operasångaren och skådespelaren Anders Näslund ställde sig i en skivstudio för att göra den svenska tolkningen, "Je t'aime (jag älskar dig så)". På Erikshjälpen för ett antal år sen hittade jag denna lilla godbit och såg på skivomslaget och var övertygad bara där om att detta var nåt i hästväg! Bara det att det uppe i vänstra hörnet står flaggat att det är "Den Omskrivna Svenska Chock versionen" väcker ju en viss nyfikenhet. Och förväntningarna infriades med råge, när jag hörde på den så skrattade jag så jag nästan grät!
Rent melodimässigt så är skillnaden mellan originalet och detta endast marginellt. Men Leena Skoogs grova stönanden är som hämtad från vilken porrfilm som helst, och när Anders Näslund med grov basröst flämtar "Jag vill ha allt, ALLT!" så låter han mer som en misslyckad full blottare än Serge Gainsbourgs svenska motsvarighet. Sånginsatserna sen av paret Skoog och Näslund är så usla att det skorrar i öronen efteråt. Detta måste höras! Som de tyska militärerna sa i "Allo allo emliga armén" när Renés fru Edith skulle sjunga: "Give us some more cheese for our ears!". Läs även denna roliga bloggartikel av "Fabror Sid" med tillhörande artikel från 1969 där någon tidning printat ner allt som sas mellan det flämtande paret i studion!
Anders Näslund fick aldrig uppleva nån större framgång efter det eftersom han avled bara fem år efteråt. Leena Skoog gick dock in i skivstudion igen och gav Arne Quick svar på sin "Rosen" i "Svaret på rosen", en låt som inte är riktigt lika usel i sin version även om sånginsatsen åter är att diskutera.
För information så finns det faktiskt en svensk version till av denna låt, en mer medveten komisk parodiversion gjord av Bernt Dahlbäck och Gå-Runt-Show.

Gary Moore - en gitarrgud är borta!

2011-02-06T21:42:00.010+01:00

Ni kommer inte att hitta så många artiklar om hårdrock här. Det är en genre som jag för alltid lärde mig att hata efter att jag övertalats att spela in ett 90-minuters band i sjätte klass från radioprogrammet "Rockbox" åt två kompisar. Jag led mig igenom band som Iron Maiden, Helix och Judas Priest och sen dess så har jag bannlyst de mesta av hårdrock. Jag kan acceptera och gilla en del av den radiovänliga pudelhårdrock som kom på 80-talet, men där går gränsen. En av hårdrockens företrädare som jag dock alltid har gillat är Gary Moore, en av världens bästa rockgitarrister. Utan att vara nån expert på hårdrock så tillhör solon av Gary Moore på de plattor som han spelade in på 80-talet bland de mäktigaste i sitt slag jag vet! Gary Moore var helt klart en del av mitt 80-tal och den samling som kom 1998 har gått varm genom åren! Därför känns det självklart att skriva denna krönika efter Gary Moores tragiska bortgång på ett hotellrum i Spanien denna natt (när detta skrivs), endast 58 år gammal.
Jag hörde honom första gången när jag i Tracks hösten 1985 hörde hans första stora solohit "Empty rooms", som fortfarande är en av de mäktigaste rockballader som kommit ut under 80-talet!
När han sen två år senare släppte "Over the hills and far away" så var det bland det häftigaste i rockväg jag nånsin hört. Gitarr- och fiolduetten i mitten av låten är en underbar blandning mellan det råa och det folkliga!
Den platta jag tänkte hylla Gary Moore med är den platta som för mig är mest Gary Moore. Jag ska inte ens försöka ge mig på att beskriva nån Thin Lizzy-platta eftersom den genren och musiken är för mig helt främmande. Men plattan "Wild frontier" är för mig det största mästerverket. På plattan går Moore både i text och musik tillbaka till sina celtiska rötter, som då i "Over the hills". Titelspåret "Wild frontier" var för övrigt menad att från början vara sjungen av forne Thin Lizzy-kamraten Phil Lynnot, men när denne dog 1986 så fick det ändras. Istället svävar Lynnots ande över plattan i form av den vackra balladen "Johnny Boy" som är tillägnad Lynnot.
Plattan innehåller stor och enormt snyggt gjord rock där både mäktiga rocklåtar samsas bra ihop med mjukare ballader, som sammanbinds av fantastiskt sköna gitarrsolon av Moore. Hör bara på singeln "Friday on my mind", en cover på australiensiska The Easybeats låt från 60-talet, en av de bästa 60-talscoverlåtarna enligt mig.
Ett par andra låtar att hålla öronen på är "Strangers in the darkness" och den nästan sex minuter långa instrumentala låten "The loner", där Moores gitarr släpps lös i full frihet. "Wild frontier" är en rockklassiker av stora mått med enorm musikalisk skicklighet!
Mitt exemplar av plattan är som många andra av mina skivor köpt på Förlorade Favoriter i mitten av 90-talet.
Även plattan före "Wild frontier", "Run for cover", och plattan efter, "After the war", är kanonplattor i samma stil och dessa rockplattor har med åren blivit lite bortglömda i rockhistorien. Förhoppningsvis kan en sak komma ur Gary Moores för tidiga bortgång, att hans plattor blir rättfärdigt uppmärksammade igen.
En spännande platta som jag hittade på Fyndlagret i stan för flera år sen var den bortglömda och udda skivan "G-Force". G-Force var ett hobbyprojekt som Moore gjorde 1979 när han precis hoppat av Thin Lizzy och skulle agera förband till Van Halen. En platta gjorde bandet som innehåller radiovänlig tyngre rock av tidig modell och även om den inte är helt perfekt i utförande så är den speciell och intressant som Gary Moore-platta.
1990 sadlade Moore om till blues, vilket också passade honom bra, och släppte "Still got the blues" där titelspåret blev en monsterhit och även det är en klassiker, ett nostalgiskt örhänge från mina sista månader i högstadiet och den sommaren. På den banan fortsatte han sen, med blues i första hand, med undantag från en period runt 1999 när han satsade på big beat och experimentell dansmusik på plattan "A different beat", en platta som jag undrar om han själv verkligen var riktigt nöjd med, hur mycket jag än gillar big beat.
Gary Moore var en ikon från hårdrockens barndom och dess storhetsperiod på 80-talet och lyckades göra bluesen stor igen på 90-talet för en ny och ung publik. Han kommer vara djupt saknad i musiklivet! Som en på ett diskussionsforum fyndigt och bra uttryckte sig:
"Nu får Gary rocka med Phil Lynott eftersom båda två är Over the Hills and Far Away"

Fiction Factory - Throw the warped wheel out

2011-01-22T20:04:00.006+01:00

I serien engelska new waveband från 80-talet har turen nu kommit till ett av de mer kortlivade banden, Fiction Factory. Bandet är egentligen bara känd för en enda låt och släppte bara två plattor varav denna då är den mest kända. Den andra plattan , den sällsynta "Another story" som kom året efter, finns inte i min ägo ännu. Fiction Factory upptäckte jag när jag av en slump på en praktik jag hade för 16 år sen kom över några band med Poporama från 1984 och gillade direkt den sköna, svala och relaxade synthpopen som hitlåten "(Feels like) Heaven" bestod av. En av dess genres stora mästerverk och en perfekt låt för hängmattan soliga dagar på landet.
Ett år senare hittade jag plattan "Throw the warped wheel out" på Förlorade Favoriter för en billig peng och blev lycklig när det visade sig att det inte fanns en enda låt som var riktigt dålig på plattan utan det var istället en av 80-talets mest underskattade klassiker.
Fiction Factory kom från Skottland och var frontad av keyboardisten Eddie Jordan och sångaren Kevin Patterson, som har en väldigt bra avspänd sångröst för new wave. I övrigt är "Throw the warped wheel out" väldigt snyggt producerad och framförd, med vackra synthmattor som ackompanjerar ett välspelande band. Förutom hitsingeln kan man inte minst lyssna på låten "Panic" eller grymt bortglömda andra singeln "Ghost of love". En annan favorit är låten "All or nothing" som har en riktigt cool och relaxande refräng.
"Throw the warped wheel out" floppade grovt vilket känns förvånande, men förmodligen så fanns det så oerhört många andra band i samma genre vid samma tidpunkt att plattan drunknade. Ett bevis på att det finns oerhört mycket bra underskattad musik under 80-talet som oförtjänt glömts bort.
Bandet gjorde alltså en platta till som idag är i det närmaste samlarobjekt innan man la ner musiken. Kevin Patterson jobbar idag som IT-ansvarig på ett universitet och han och Eddie Jordan återförenades i stort sätt bara musikaliskt vid ett tillfälle - vid Jordans bröllop då man framförde "(Feels like) Heaven".
Bandet var inte unikt i sin genre utan kom i en tid då det fanns mängder av band i den engelska synthvågen sedan ett par år tillbaka, men man var dock ett av de band med den snyggaste produktionen och som borde ha blivit mycket mer än man blev.

The Limping Cowboys featuring Ove Jagger - Satisfaction

2011-01-06T18:01:00.005+01:00

Det finns hur många olika versioner av Rolling Stones "Satisfaction" som helst, den ena värre än den andra och jag är verkligen inget fan av originalet heller, men plötsligt känns Mick, Kieth och dom andra rätt fräscha.
Här skulle jag verkligen vilja titta in i skivstudion 1986-87 och höra hur diskussionen gick när Umeåbandet The Limping Cowboys fick för sig att göra en egen version av Stones monsterhit. Men här heter sångrösten, inte Mick, men väl Ove Jagger, nån svensk bondversion av MTV-fenomenet på 80-talet, Max Headroom. Ni minns, datafiguren i yuppiestil som fick ge ut skivor med Art Of Noise.
Nån i bandet kom på idén att för att låten ska sticka ut ordentligt så sätter man sig vid nån gammal Amiga och programmerar in sången så att datorn sjunger. Problemet är att bandet i sig spelar så uselt som det går och Ove Jagger själv "sjunger" (ja, eller pratar, vilket man nu vill) helt i otakt med bandet. Men likväl fick nån på Jakaranda Records för sig att detta var bra nog för att släppas på vinyl 1987. Varför inte? Move over, Max Headroom, för här kommer "Ove Jagger - the singing computer"!

Nya kategorier i Skivguiden!

2011-01-06T12:41:00.010+01:00

God fortsättning på det nya året! Jag hoppas att 2011 kommer inbringa många fler skivor till min och er samling och att det blir ett bra musikår! För denna blogg så kommer arbetet att fortsätta med att skriva och tipsa om den bästa musiken utgiven i fysisk form mellan 30-talet och 90-talet.
Men förändringens vindar kommer att blåsa i denna blogg 2011. Nytt för i år kommer att bli en ny hörna i bloggen som kommer att heta "Kultstämplat". Den kommer att skilja sig en del från allt annat på sidan genom att den kan innehålla så väl musik som skivomslag. Kriteriet är att det är så dåligt att det är kult! Det kan vara allt ifrån ett skivomslag som är bland det mest obskyra eller konstiga som förekommit, en singel som är så udda och dålig att den måste upplevas eller nåt liknande. Det viktigaste är att man skrattandes får tanken: "Hur tänkte dom här?!". Detta med underliga skivomslag och kultlåtar har ju blivit allt mer populärt och för min del har jag alltid varit fascinerad över hur skivbolag tänker när de är riktigt pressade att tjäna pengar. Musik ska vara en njutning, men det ska också vara ett nöje och jag saknar verkligen dom låtar som sticker ut i mängden, men som ändå är så konstiga att man måste höra det. Idag vågar inget skivbolag göra nåt som sticker ut i rädslan att man ska förlora pengar på det, vilket gör att allt låter så slätstruket och strömlinjeformat att man till slut tappar intresset för musik.
Dock tänker jag inte sitta och skriva om X antal skivor med konstiga hockeyfrisyrer från 80-talet för mitt intresse och kunnande kring frisyrer och mode på det sättet är lika med noll. Ofta brukar 80-talets artister med underliga frisyrer ändå kunna producera riktigt bra musik! Sen kan det ju förekomma gånger då skivomslaget må vara riktigt konstigt, men musiken på själva skivan ändå kan vara helt OK, men det bjuder jag på. Inläggen på dessa artiklar kommer också att vara något kortare än för vanliga skivtips. Här är ju trots allt bilderna viktigare än texten. ;)
Dessutom har kategorierna "Schlager" och "Humor" ersatts med "Schlager-Visa-Revy", då dessa tre genrer, åtminstone om man här siktar in sig på 60- och 70-talets värld som jag gör, tenderar att gå in i varandra en del. Det känns bättre än att bunta ihop alla under "Schlager". Tyvärr ledde detta till att jag av misstag raderade schlagerartiklarna som jag tidigare skrivit om bland annat Martin Best Concort, Anna-Lena Lövgren och Gunnar Viklund. En del av dom kan jag tyvärr inte få tillbaka men jag kan trösta med att jag siktar på att få in nya schlagerartiklar snart. Anna-Lena Lövgren och Gunnar Wiklund har jag dock sparat på hårddisken och hoppas lägga ut dom på nytt.

Alphaville - Forever young

2010-12-23T19:41:00.006+01:00

Så här vid juletid så ska jag skriva om en av mina absoluta favoritplattor och en platta som genom hela mitt liv följt mig som en nostalgisk klassiker och en av de vackraste 80-talsplattor jag vet. Den är inte originell för fem öre och går att hitta i vilken loppisback som helst, men den är en legend bland 80-talets skivor. Jag snackar förstås om Alphavilles 26 år gamla "Forever young", helt passande förstås när Alphaville, dels har varit i Sverige under året på "Forever Young"-turnén och när bandet precis i detta nu dessutom släpper en ny platta, "Catching rays on giant".
Den här plattan har jag hört fram och tillbaka om och om igen så länge jag kan minnas och jag tröttnar aldrig på den. Historien om denna platta för min del går ända tillbaka till dess den kom, 1984, då jag gick på Duvans Fritids här i Sundsvall. Jag var kompis med två synthare som älskade plattan och som hade den med sig på kassett. Vi bildade med några tjejer en sorts klubb som lyssnade på Alphavilles platta. Och jag blev frälst i plattan och de synthmattor som Marian Gold, Bernard Lloyd och Frank Mertens spelade upp! Så frälst att jag lite olovligen lånade hem bandet och gjorde en minst sagt usel kopia på den. Men jag hade den i alla fall, tänkte jag, och ingen av mina kompisar på fritidset då fick veta nåt. Så om dessa två killar mot all förmodan skulle läsa detta och känner sig träffade så kan jag ursäkta mig med att, jag var ung och musikfreak ;) . Men lågstadietiden på fritids i mitten av 80-talet är för mig för alltid ihågkommen som "Alphavilletiden". Så småningom fick jag möjlighet till en långt bättre bandkopia och senare också förstås ett exemplar på vinyl, jag minns dock inte varifrån.
Singlarna från plattan kan väl alla innan och utan vid det här laget, åtminstone de tre första, "Big in Japan", "Forever young" och "Sounds like a melody". Lite onödigt vetande är att "Big in Japan" skrev Marian Gold redan 1979 efter att ha hört Frankie Goes To Hollywoods sångare Holly Johnsons band då som hette just Big In Japan. Jag ska medge att "Big in Japan" och "Forever young" är lite sönderspelade. "Sound like a melody" däremot, som var den allra första tracksettan, är ett skönt örhänge som kan spelas hur mycket som helst.
De andra låtarna på plattan är dock mycket värda att nämnas, inklusive den fjärde singeln, den sorgligt bortglömda "Jet set" som ironiserar över dåtidens kommersiella samhälle.
En annan favorit är "To Germany with love" om en tysk medborgare som är fast ett annat land som sitter och skriver av hemlängtan till sitt hemland. Lyssna också på den svävande sommarsynthpopdängan "Summer in Berlin" eller den inledande "A victory of love" som börjar lågmält med Marian Gold sjungandes med sin djupaste röst och som sen växer till en stor, dansant och vacker synthpopsymfoni. Och det är det som mycket gör plattan, att Alphaville mellan snygga melodier och refränger målar med breda penslar med syntharna och låter produktionen sväva ut och få fritt spelrum. Till sist vill jag också pusha på "In the mood" som är lite mer funkig med lite melankolisk stämning.
Trots att plattan blev en mastodontsuccé (två miljoner sålda exemplar) så lämnade Frank Mertens bandet i januari 1985 och ersattes av Ricky Echolette. Bandet tog lång tid på sig och gjorde den mer vuxna och svårlyssnade uppföljarplattan "Afternoons in Utopia" 1986, en platta som förstås inte är i närheten av lika stark och bra, men innehåller ändå många sköna poppärlor. Dock skulle det ta ca 13 år innan de gjorde en platta som var lika starkt synthinfluerad som "Forever young", 1997 års platta "Salvation" som också är att rekommendera. Alphaville av idag består av fyra medlemmar, men Marian Gold är den enda av originalen kvar och bandets enda mediala person också och bandet säljer inte i närheten av samma storlek som då. Nya singeln heter "I die for you today" och kan avlyssnas här. Bandet har dock skrivit in sig i den musikaliska historien på bara en platta, som dock blivit ett av de stora mästerverken i popvärlden! "Forever young" är en av de bästa och snyggaste plattorna nånsin och en platta att spela om och om igen. 80-talet blir inte bättre än så här!

Krönika - Jazzen anfaller

2010-11-08T21:32:00.001+01:00

(Datumet ovan stämmer inte. Artikeln publicerades 23/11 2010)
Jag var tolv år 1986 när jag började gilla jazz vilket får väl ses som rätt ovanligt. Det var en kompis som lärde mig det egentligen. Jag brukar även säga att det nog ligger lite i generna också eftersom min farfar var lokal jazztrummis i Sundsvall, men min kompis var det som ledde mig in på vägen. Jag var hos honom en kväll och kopierade musik på band och han frågade om jag ville fylla ut bandet med lite jazz. Jag tackade ja för jag tyckte det lät spännande och fick en inspelning av en ungersk gladjazzorkester som var inspelad från TV. Dagen efter, då jag var ledig från skolan, hörde jag på inspelningen och blev frälst av svänget och spelglädjen och letade runt exakt varje millimeter i familjens lägenhet efter nåt som var jazz, men hittade bara en skiva med Bill Haleys saxofonist Rudy Pompilli, som var jazz med rockinfluenser. Jag fick nöja mig med det till dess att radion ett program om Claes Janssons grupp då, Soul Train, som släppte en platta. Soul Train var en ihopsatt konstellation som 1986 vann jazztidningen Orkesterjournalens tävling om "Jazz i Sverige". Den plattan hittade jag tio år senare och heter följdaktigen "Jazz i Sverige ´86" och är en ganska udda jazzplatta i min samling. Den är en blandning mellan blues och funk, men ändå foten i traditionell jazz. Den instrumentala låten "Iron stick" är en riktig sval och skön klassiker liksom den ösiga och sväniga "You can't have the cake an eat it too".
Det som ledde in mig på äldre jazz var, som jag berättat tidigare, ett specialprogram om pianisten Lennie Tristano som sen dess blivit min husgud inom pianojazzen. Därefter var det inspelning av alla jazzprogram på söndagskvällarna som gick under det sena 80-talet där "Jesses Jazzbar" och "Be bop spoken here" var mina favoriter, förutom "Smokerings" med Leif Andersson som utvecklat mitt jazzintresse enormt.
Jag var en ganska stor traditionalist när det gällde jazz som ung och det står sig än, även om jag börjat gå utanför mallarna lite mer. Den jazz som jag lyssnat på har mesta dels rört sig i genrerna storband, småbandsswing och bebop. Jag brukar dra en åldersgräns kring 1959. Allt därefter är för modernt. Jag brukar leva efter Duke Ellingtons gamla låt:
"It don´t mean a thing if it ain´t got that swing!"
Dock har jag sen dess upptäckt lite mer modernare inspelningar som är bra, som bluesjazz med hammondorganister som Jimmy Smith, men det mesta är fortfarande i ovan nämnda genrer. Jazz av stilen hardbop, freejazz eller dylikt avstår jag ifrån!
Nå, det tog ett bra tag innan jag började samla jazzplattor för under mina unga år så var jag enormt snål med mina pengar och levde på min kompis inspelningar och spela in från radion. Den första jazzplattan jag köpte var en nyare trioplatta med Red Norvo på Fyndlagret, en sådär platta jag fortfarande har, men inte spelar så jätteofta. Men då var den guld värd.
När man ska samla jazzplattor så får man vara lite uppmärksam. Det gäller att dels verkligen veta vad man samlar och kolla vad som finns på skivorna. Eftersom man spelade in på 78-varvare innan 50-talet så är följdaktigen de flesta LP-skivor med jazz innan dess samlingsskivor av nåt slag från nån musiker eller radioupptagningar så här får man hålla koll på vilka skivor som bjuder på mer udda inspelningar som inte tillhör musikerns vardagsreportoar. Det finns till exempel exakt hur många Benny Goodman-plattor som helst där en stor del av dom är dussinsamlingar som innehåller "Sing sing sing", "Let´s dance" och "And the angels sing". Sen finns det ett antal speciella plattor som innehåller liveupptagningar, radiosändningar, hans trio- och kvartettinspelningar och annat mer udda och det är dessa som jag tycker är roligast att hitta.
Inom bopmusiken och den modernare jazzen däremot är det lättare att hitta egengjorda skivor med inspelningar direkt på LP, även om det även där självklart finns samlingar också. Miles Davis plattor till exempel finns det massor med både egna skivor som i tidigare artiklar nämnda "Birth of the cool", "Miles ahead" och annat, men även dussinsamlingar med de vanligaste låtarna. Däremot är dessa egna skivor något dyrare också just för att LP-skivorna är så pass gamla i sin utgivning. Så att samla jazzplattor är verkligen en rolig jakt på det lilla extra och specialla som är annorlundare än att hitta popplattor som det finns hur många ex som helst av i alla backar.
En musiker som däremot har följt med mig genom alla år är Art Tatum. Åter är min kompis ansvarig för att jag upptäckte denne blinde mästerpianist som flyger fram över tangenterna och som hittat sin egen stil i en swingstil som inte heller är helt opassande i bopmusiken. Versionerna av de klassiker han spelar är väldigt speciella och egna och han lyckas hitta nåt helt nytt i det traditionella. Få pianister kan mäta sig med Art Tatum och jag har samlat på mig en hel del Tatumplattor, men den första var en grön skiva som jag faktiskt inte minns vart jag köpte. Den är egentligen en billigutgåva av bolaget Storyville som ingår i serien Masters of jazz. Egentligen så långt ifrån speciell som det går, men det var min första Art Tatumskiva och innehåller en hel del klassiker, som hans geniala version av "Lulu's back in town". "Sweet Lorraine" är också en låt som är legendarisk i hans version och som här är i en mästerlig tolkning från radioprogrammet "Chesterfield Supper Club".
Ett märke som brukar innebära högkvalitet och bra och speciella inspelningar är Bluebird. Egentligen är detta också ett samlingsmärke med det bästa, men här kan man också hitta mycket som inte getts ut så mycket på skiva förut. Dessutom är de flesta Bluebirdskivorna dubbelalbum. På Förlorade Favoriter under gymnasietiden så hittade jag en Bluebirdsamling med Artie Shaw och hans orkester som jag spelat en hel del. "The Complete Artie Shaw volume 7" är dess kompletta titel. Om jag nånsin hittar de övriga sex delarna står skrivet i stjärnorna. Det speciella med den här samlingen är att den innehåller inspelningar med Shaws småbandsprojekt "The Gramercy Five" som inte är lika lätta att hitta som hans storbandsinspelningar. "Hop, skip and jump" är en klassiker som följt med mig genom alla år! Storbandslåtarna här är inte heller Shaws största klassiker utan mindre spelade låtar som "Natch", "Scuttlebutt" och "Keepin' myself for you".
Därefter har jag också i Stockholm hittat en Bluebirdsamling med Earl Hines mindre kända storband från 40-talet.
Svensk jazz har också alltid tillhört bland det jag värdesätter mest. Sverige har en väldigt fin jazztradition som dock alltid varit långt efter sin tid när det gäller trender och musikstilar, naturligt eftersom det tog längre tid för det nya från USA på 40- och 50-talet att leta sig över Atlanten. Men jag blir lika glad åt både plattor med Håkan Von Eichwalds orkester från 30-talet som Lars Gullin och Carl-Henrik Norin på 50-talet. Jösses, vilken stämning man kan få om man står i Stockholm och lyssnar på Lars Gullin när mörkret sänker sig över höghusen och statyerna och bilarna far fram över storstaden. För detta ända mål rekommenderas en samlings-CD med Gullin betitlad "Jazz i blåton" som innehåller de klassiska Gullinspåren som "Gull in a gulch", "Deep purple" och "Danny". Nu finns det förstås mer originella Gullinplattor som inte är samlingar men som också är bra, "Portraits of my pals", till exempel, men jag tycker att detta ändå är en fin samling som är värd att uppmärksammas.
På CD finns det en hel del fina nyutgåvor och samlingsplattor som innehåller mycket intressant och en av de tidigaste jazz-CD-skivorna köpte jag på Forums skivavdelning 1993. Charlie Barnett och hans orkester skrev jag om för ett år sen när jag presenterade CD-boxen från Quadromania och då hittade jag en häftig och udda samling från MCA med Barnett betitlad "Drop me off in Harlem" som innehåller hans Deccainspelningar från åren 1942-46. Av de mest kända Barnettlåtarna är det bara "Skyliner" kvar. I övrigt finns en kanonversion av låten "Smiles", Duke Ellingtons "Oh, miss Jackson" och en jätteskön version av "Gulf coast blues".
Decca är ju ett klassiskt jazzmärke, i samma nivå som det andra legendariska märkena Blue Note och Verve. Skivor från de två sistnämnda är normalt sätt dyrare än andra jazzmärken. Men som jag sa när jag skrev om Quadromania och även Past Perfect Silver Line, man ska inte underskatta de små märkena för det kan finns mycket spännande även på dessa, ibland även mer spännande saker. Ett sånt märke är Jazzviews etikett "Historical masters" som ger ut liveupptagningar med modernare jazz. En klassisk utgåva från Historical masters är ett par CD-skivor med liveupptagningar med Fats Navarro och Tadd Dameron från klassiska jazzklubben Royal Roost. Inspelningarna innehåller även presentatör, i detta fall Symphony Sid Torin, vilket jag alltid tycker är bäst. Klippta eller nertonade liveupptagningar känns väldigt splittrat och ointressant. I detta fall är inspelningarna från olika datum 1948, men ändå riktigt bra klippt för att få en helhet av konserterna. Detta är riktigt bra plattor med livemusik av högsta klass som jag hoppas kunna skriva mer om senare. Sen kan jag flagga lite för det lilla bolaget Anchas utgivningar med Leif "Smokerings" Andersson som presentatör. Gillade man "Smokerings" i Sveriges Radio så är detta ett måste, även om han på en del av skivorna envisas med att prata engelska.
Som sagt, att samla jazz är numera en sport där man ska zick-zacka mellan dussinsamlingar för att hitta den skiva som har mest speciella inspelningarna, men det är kul och värt sin tid. Självklart ska man också kosta på sig att se jazz live, för spelglädjen som musikerna visar där är en bra bit i från vad ett bra betalt liveband på en gatufest ger. Sen kan jag tycka att man måste nånstans börja fundera på vad jazz egentligen är för branschen vill satsa på modernare jazz, gärna med pop och hiphopinslag för att sälja och locka den yngre publiken, men publiken är noll intresserad. Däremot finns det mängder av jazzorkestrar ute på landsbygden och i småstäderna som spelar klassisk jazz, storband som swing som bop och som är kanonbra, men som inte får nån uppmärksamhet mer än en recension av den lokale jazzklubbsrecensenten. Den nya och moderna jazzen kommer aldrig att bli så stor som musiker och kritiker vill, helt enkelt för att den är för svår att ta till sig och mer anpassad för den inre musikaliska kretsen. Samtidigt kan man inte förnya jazzen genom att göra en allt för kommersiell barnmatsanpassad variant heller för det blir oseriöst. Men faktum kvarstår, frågar man en människa på gatan om en jazzmusiker så svarar denne hellre Louis Armstrong och Duke Ellington och inte Kieth Jarrett eller Ornette Coleman. Bra eller inte för andra bedöma, men så ser det ut och just nu får man acceptera det. En sak är säker, jazz är häftigt och ska så förbli!

Krönika - Det utvecklande 90-talet

2010-11-07T12:33:00.000+01:00

Del 2 i min krönikeserie om historien om den musik jag helst betalar pengar för i fast och fysisk form, mer känd som skivor. 90-talet var ett väldigt märkligt decennium. Egentligen är det decenniet helt färglöst utan egen stil eller personlighet och hade nån 1999 sagt att jag tio år senare skulle sitta och hylla det decennium som gått så hade jag tittat lite konstigt på denne. Visst gillade jag mycket av det som var under 90-talet, men hylla det, tveksamt. Jag hade nickat instämmande när Henrik Schyffert sågade decenniet på scenen i sitt försvarstal. Men 90-talet var ändå det decennium då mitt musikintresse utvecklades som mest, just för att det kom så mycket nya stilar att utveckla och upptäcka. Sen ska jag verkligen inte förneka att det fanns mycket dynga också, framför allt mot slutet av 90-talet då vi dränktes av pojkband av alla dess hemska former, danskpopinvasion med Aqua och Toybox i spetsen samt idel helt ointressanta rockband som passerade i alla fall mig obemärkt förbi. Punkreviveln 1994 måste förstås nämnas i samma kategori, eller Cranberries vidriga "Zombie". Men jag har ju en förmåga att glömma bort det som är alltför tråkigt och plocka fram det bra.
Då 80-tal övergick till 90-tal, 1989-90 så låg mitt musikaliska intresse i hitlistemusik, jazz och 80-talets alla musikaliska irrvägar. Varken mer eller mindre. Till det kom 1990 soulmusiken som jag blev mer och mer intresseradav efter att ha hört Mats Nileskärs krönika över 80-talets soulvärld i "8 timmar 80-tal" i P3 på nyårsaftonen 1989. Amerikansk midnightmusic av storstadskaraktär som svängde nåt enormt, eller som smekte skönt om det var ballader. Jimmy Jam & Terry Lewis från Minneapolis var de absoluta favoriterna tillsammans med Teddy Reileys New Jack Swing. Janet Jacksons plattor gick därför varm hemma i Sundsvall. En favoritplatta från mina första soulår var amerikanska The Family Stands "Chain" som jag hörde spår från i P3s Soulcorner. Jag älskade låtar som "Ghetto heaven", "Sweet liberation" och inte minst balladen "In summer i fall". Enormt välgjord platta med en produktion lagom flirtande med hiphop, men ändå med hela kroppen i klassisk soul och med texter som lika ofta handlar om kärlek som politik och orättvisor i samhället. Family Stand skulle senare bli mer känd för skapandet av Paula Abduls andra platta "Spellbound".
Johnny Gills "Provocative" var en annan skiva jag lyssnade mycket på under mina folkhögskoleår 1995-96 och som rekommenderas varmt! En Jam & Lewisklassiker utgiven på Motown.
Soulintresset har sen dess lett mig in på spår som engelsk acid jazz och smooth jazz med Brand New Heavies, Incognito och Lee Ritenour.
Just året på folkhögskolan i Härnösand utvecklade nog mitt musikintresse mest. 1996 tycker jag är 90-talets allra bästa år för det året fanns det så enormt mycket att upptäcka. Hitlistorna har nog aldrig varit så varierad som då, då det fanns plats för både eurodisco, britpop, svensk indiepop, folkmusik, trance, vanlig pop, rock, pojkband, pop på svenska osv.
Jag avskydde först den mer technobaseradeversionen av eurodiscon som var aktuell i decenniets mitt, förutom Basic Element och U96 som var de enda jag lyssnade på riktigt. Att bara stå och rappa och sjunga om att man skulle hoppa och dansa på dansgolvet kändes helt meningslöst och enformigt. Men snart så började jag falla mer och mer för den sköna dansproduktionen och de enormt slagkraftiga melodierna. Låtarna satt som ett skruvstäd i huvudet och ljudbilderna var härligt svävande med en skön rytm! Därmed så började jag lyssna in mig mer på de låtar jag tidigare avskytt och blev ett eurofan av stora mått och är så än, även om jag ännu kan leva utan dessa texter om att "get on the floor". Ibland är livet förunderligt och konstigt. Men fortfarande är Basic Element och U96 de i den genren som jag håller som kungarna. Inte minst Basic Elements platta "The ultimate ride" från 1995 som nog är den europlatta jag lyssnat mest på. En explosion av dansrytmer med melodier som satt som ett knytnävsslag i magen. Ska man höra en eurodanslåt så ska man höra Basics "Revolution" från den plattan som jag ännu håller som en av de skönaste danslåtarna nånsin! En låt som borde ha släppts på singel och blivit en jättehit!
Sen började jag lyssna allt mer på eurotrancemusiken med artister som Antiloop och Sash! och senare vocal trance och trance, som tillsammans med den nya svenska new wavevågen som dök upp, nästan räddat 2000-talet för mig i en tid då den hitlistebasrade musiken betytt mindre och mindre. Sash! platta "Trillenium" var en platta som gick varmt, som jag köpte till billigt pris när en skivaffär i stan som hette CD Mix gick i graven 2000. "Adelante" är en danshistoriskt mästerverk liksom låten "Le soleil noir" sjungen av Encore, som senare släppte en egen soloversion av låten. Minnesgodna läsare kanske minns också att "Trillenium" blev utsedd av mig till 2000-talets näst bästa album.
1999 och 2000 prenumererade jag på Mr Musics dansmärke Maximum Dance och fick euro och trancemusik varje månad som jag aldrig nånsin hört nån annanstans i medier eller affärer direkt i brevlådan . Mr Music är en styggelse normalt för en skivsamlare, men Maximum Dance gillar jag och det gav mig väldigt mycket under millenieskiftet.
Under min folkhögskolevistelse så kom jag också i kontakt med britpopen, som jag tidigare avfärdat som journalistisk överreklamerad skrammelmusik. Men via en tjejkompis så blev jag fast med både Pulp, Suede och Oasis. Dock aldrig Blur faktiskt som jag tyckte hade urtrista melodier. Suedes "Comin´ up" har jag ju skrivit om förut och ett annat mästerverk för mig där är Oasis "Be here now" från 1997. Här skiljer sig min smak från de flesta andras, inklusive medias, för den plattan anses idag som britpopens död, men jag står vid min åsikt att låtar som "D' You know what i mean", "My big mouth" och "I hope, i think, i know" är lysande röjarlåtar som jag kan höra om och om igen! Denna skiva köpte jag från början 1997 på Åhléns, men fick skivan (tillsammans med flera andra skivor och min bärbara CD-spelare) stulen på en tågresa till Öland 1999 och fick ett par år senare köpa om den på en second hand. I slutet av 90-talet hörde jag mycket på Kaj Kindvalls sidoprogram "Singel" i P3 och fick lära mig mycket om engelsk och amerikansk musik, så även på dansmusikområdet. Så runt denna tid så föll jag också för den dansmusik från England som var mest inne då, big beat med Fatboy Slim i spetsen. Det var "Rockafeller skank" 1998 som banade väg. Jag älskade experimenterandet och leklustan på låtarna som ledde till ett enormt röj. Lyssna bara på Fatboy Slims klassiker "You've come along away baby" eller varför inte Chemical Brothers "Surrender" eller en höjdarplatta som Apollo 440s "Getting high on your own supply". Här har jag dock fått mer problem med samlande i modern tid eftersom den musikstilen nästan helt dött ut och det är ursvårt att hitta nytt på platta i den stilen. Den engelske journalisten Simon Reynolds skrev en danshistorieboken "Generation ecstacy" väldigt träffsäkert om big beat:
"The reminded us that dancemusic is supposed to be about fun, about freaky dancing as opposed to headnodding and trainspotting!"
Big Beat var galet, udda och stack ut från det slätstrukna och intetsägande som dök upp på listorna mot slutet av 90-talet och fortfarande undrar jag vad som hände när Big Beat dog ut som företeelse. Vad hände med det oförutsägbara i musiken och de artister som vågade sticka ut och göra lite galet med musik? Mer än nånsin behövs det idag. Om det fanns variation på listorna 1996 så är allt idag inskränkt till hiphop, Idol-Melodifestivaldisco och diverse Håkan Hellström-Mando Diaokopior. Ingen vågar göra nåt som sticker ut och är udda utan allt ska följa en mall för pengarnas skull och det blir så otroligt tråkigt. Hur ska musiken kunna utvecklas inför framtiden om inget nytt och udda får förekomma och om ingen vågar gå sin egen väg för att man tror på musik före vad som säljer på listorna?

Krönika - Det underskattade 80-talet

2010-11-06T20:14:00.000+01:00

Jag tänkte i några längre artiklar beskriva lite noggrannare om den musik jag lyssnar på och samlar. Vad inom de olika genrer som ligger mig varmast om hjärtat, historia om varför och lite om vilka skivor som gjort att detta är det jag lyssnar mest på. Egentligen borde jag kanske ha skrivit detta först av allt, men bättre sent än aldrig. En del av de skivor som nämns har jag skrivit om tidigare eller kommer att skriva om i senare bloggartiklar. Jag tänkte börja med det som under alla år varit mig närmast, 80-talet. 80-talets musik är förstås det jag växte upp med och folks attityd mot det som man växt upp med är inte alltid positivt. De som är i samma generation som jag tycks ha fått kommando från nåt håll att för evigt tycka illa om det man lyssnade på från 80-talet. Man fnissar lite genant och minns det som en period i ens liv, men inte mer. Men det är få som står upp och säger: Jag gillar 80-talet! Nu har detta blivit något bättre de senaste åren, men för ca 10-15 år sen så var 80-talet lika med att svära i kyrkan. Men jag har alltid varit motströms och alltid gått tvärtemot trenderna i samhälle och nöje. Därför har musiken från 80-talet alltid för mig varit nåt naturligt att ha kvar i mitt liv. Om min far älskar 60-talets musik för att det är hans uppväxts musik så anses det som nåt bra, sunt och naturligt. Om jag gör samma med 80-talet så är jag dock bakåtsträvare och lite underlig. Logik, nån? Men jag har inte slutat lyssna på det jag gillat en gång bara för att vi bytt almanacka och decennium utan valt att utveckla det istället. Men eftersom jag under 80-talet mer eller mindre gillade det mesta som spelades i Tracks så tänkte jag koncentrera mig på ett antal olika genrer från 80-talet som idag ligger mig varmast om hjärtat. Synth-New wave, svensk pop och den brittiska housemusiken. Självklart fanns det mycket inom de mer kommersiella genrerna som jag också tycker är/var kanonbra, men 80-talet är så oerhört mycket och så mycket av det är bra att jag nånstans måste begränsa mig.
Alltid så får man höra att man antingen var synthare eller hårdrockare på 80-talet och jag var, som alla förmodligen redan förstått, synthare, dock utan att gå i liknande kläder. Musik ska vara en njutning, inte en livsstil! Depeche Mode var redan på tidigt stadium nummer 1 och Erasure, Howard Jones och OMD kom strax efter. Sen är det ju en definitionsfråga, men jag räknade i alla fall då eurodiscons företrädare till mitt synthiga intresse, Modern Talking, Bad Boys Blue, Fancy, Den Harrow och framför allt Sandra, som var min stora favorit. Förutom att hon är en av jordens snyggaste kvinnor och dessutom är begåvad med en underbar röst så har hon också Michael Cretu som är en av 80-talets mest underskattade producenter. Den ljudbild som han gett hennes plattor är enorm och hennes båda plattor ”Mirrors” och ”Into a secret land” är klassiker som jag vevat ett par hundra gånger!
Problemet när man stirrar sig blind på hitlistornas musik är att man helt ignorerar mycket bra musik som förtjänar ett bättre rykte. Därför så var det mycket av synthens företrädare som jag fick upptäcka i modernare dar, som Ultravox, Talk Talk, Duran Durans första plattor, Blancmange och så vidare. Flera av dessa bands skivor har ni ju kunnat läsa om här förut i och med att jag har skrivit ganska mycket om 80-talets engelska new wave våg. England var verkligen 80-talets stora guldgruva när det gäller ny bra musik. Det var snyggt, polerad, fräscht och gjord av de bästa musikerna som både hade foten i det traditionella och vad som var hippt och nytt, som det ska vara! Samma när jag mot slutet av decenniet upptäckte den då nya engelska dansmusiken, housemusikens intåg på de engelska klubbarna, Soul II Soul, Coldcut & Lisa Stansfield, S-Express, Innercity, D´Mob osv. På 80-talets senare hälft var verkligen MTV och Sky Channel guds gåva till mig. Där kunde jag insupa inspiration från utlandet och de amerikanska och engelska hitliste-programmen och just housemusikens företrädare spelades ofta och gärna. Produktionen var enormt häftig och melodierna satt som ett knytnävslag! En av mina favoritplattor där är D´Mobs ”A little bit of this, a little bit of that” från 1989, en platta som är uppdelad i två delar. Dels ena sidan som är mer melodier och dels andra sidan med mer rap och dansmixar. De bästa låtarna på plattan är sjungna av grymt underskattade discosångerskan Cathy Dennis som aldrig nådde jättehöjder i Sverige karriärsmässigt men som var en kanonbra sångerska hos D´Mob i låtar som ”C’ mon and get my love” och ”That´s the way of the world”. Och även om jag normalt inte gillar mixar så svänger den mer mixvänliga sidan skönt. Soul II Soul är ett annat band i denna genre som borde uppmärksammas mer. Jazzie B var på sin tid en gud att göra låtar som låg i gränslandet mellan dance-house och skön brittisk soul med en stänk jazz i kanterna samt med Caron Wheeler som en av genrens bästa sångerskor. Bandets andra platta, ”Vol II: 1990 – A New Decade” är en riktigt skön klassiker!
När det gäller svensk musik så har jag alltid hävdat att svensk musik under 80-talet är enormt underskattat. Visst, om man tittar enbart på hitlistorna och Tracks alternativt ur exportsynpunkt så kan jag hålla med om att det inte fanns mycket att hänga i julgranen. Där hade svensk musik sin lågvattenperiod. Men kvalitetsmässigt utanför den absoluta toppen på listorna fanns det enormt många bra artister och band som gjorde kanonmusik som med rätt push hade kunnat bli större än de var. Redan i tidig ålder, runt 12-13 årsåldern, så fastnade jag för Eldkvarn och deras musik. 1989, när jag hörde låten ”Långsamt tåg”, så sprang jag ner till Thylins skivaffär på Storgatan och köpte singeln. Samma när Peter LeMarc kom med låten ”Mellan dig och mig” året efter.
”Det här är en av hans allra bästa”, sa jag lyckligt till skivexpediten när jag höll vinylsingeln i min hand och betalade mina 25 kronor. Då hade jag dessutom året innan inhandlat hans platta ”Närmare gränsen” på köpkassett på Åhléns, som fortfarande är en av mina absoluta favoritplattor av LeMarc.
Därefter har då svensk musik från den tiden varit nåt jag gillat väldigt mycket. Med riktigt snygga och lysande texter och härliga melodier och namn som Freda, Ratata, Adolphson & Falk, Lolita Pop, Imperiet, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson och Commando M Pigg. Kom inte och säg att det inte fanns mycket bra svenskt under 80-talet. Lolita Pops platta ”Irrfärder” från 1983 är en riktig kanonplatta som jag köpte på Sundsvalls skivmässa för ett antal år sen. Ett annat band som jag upptäckte sent, men som jag tycker är kanske svensk pops allra mest bortglömda band är Nina letar UFO med sångerskan Malin Werne. Bandet är annars känt för bandet som fostrade den framtida Pontus & Amerikanen Lars Yngve ”Wasa” Johansson. Men jag gillar Malin Wernes röst, jag gillar bandets texter skarpt och deras stora och maffiga rockmusik med en nypa pop i kanterna, i låtar som ”Het”, ”Baba twist” eller ”Maneter & planeter”. Två plattor släppte bandet, kanonplattor båda. Sound Of Music ska jag också nämna, även om de musikaliskt ligger en bit från ovan nämnda band, men de är några jag gillade väldigt mycket, framför allt Peter Grönwalls melodier och produktioner.
Sen hade Sverige också en riktigt bra synthpopvärld också, med Lustans Lakejer, Nasa, Shanghai, Plus Ett, ovan nämnda Adolphson & Falk och Ratata och French Revolution. Sen ska man inte heller underskatta flera av de svenska band som sålde i massupplagor, som Trance Dance och Style. Trance Dance ”Dancing in the shadows” är en riktig skön dansrökare från 1987!
Som sagt, 80-talet borde ha ett mycket bättre rykte. OK, det har blivit bättre. Jag har till och med fått kommentarer till min hemsida, Retrogalaxen, från 13-åringar som önskar att de levde på 80-talet. Men det vore skönt med nåt medium som vågade titta djupare än att bara, skratta åt modet, spela några trötta schlagers, A-has, ”Take on me”, Nenas luftballonger eller Cyndi Laupers ”Girls just want to have fun”. För 80-talet hade så otroligt mycket bra att upptäcka!

Gene Krupa & His Orchestra - The big do/Drum boogie

2010-10-15T21:23:00.000+02:00

Gene Krupas namn hos den stora massan som lyssnar på jazz är idag synonymt med jazztrummisarnas mästare. Även hos den del av befolkningen som lyssnar lagom lite/mycket på jazz så är Krupa den jazztrumslagare man ser som störst. Jag har en sorts blandad åsikt om honom. Självklart gjorde han guld för Benny Goodman, inget snack. Han funkade kanon i Goodmans klassiska kvartett med Goodman, han själv, Teddy Wilson och Lionel Hampton. Och hans insatser i den numera legendariska Carnegie Hallkonserten 1938 ska aldrig glömmas bort. När Goodmans band hade kommit in i finrummet av den amerikanska musiken, Carnegie Hall, där det dittills bara spelats nästan uteslutande klassisk musik och operor, så hade man problem att hitta flytet. Bandet var nervös över att spela just där och tanken på vad som skulle hända om det blev ett fiasko. Då ryckte Gene Krupa tag i bandet och drog till med ett solo under "Sing sing sing" som fick de andra musikerna att vakna till och inse vad dom höll på med och därefter så blev konserten den milstolpe i jazzhistorien den är idag.
Hans egen orkester några år senare var väldigt välorganiserad med Roy Elridge i trumpetsektionen, men Krupa själv däremot har ofta fått nån blandad form av hybris och epilepsi och trummar väldigt osorterat och otakt ibland för att göra sig hörd och hans solon må vara konstnärliga i nån form men också dock väldigt påfrestande överdrivna.
Däremot tillhör de låtarna på denna stenkaka några av hans allra bästa. Men så är den utgiven också på Parlophones "The 1945 Super Rhythm-Style Series" vilket brukar innebära jazz av hög klass! Samlar man jazz som jag och ser det märket så vet man att det är riktig klassisk jazz man får! Nu är låtarna på skivan inspelade några år efter deras storhetsperiod, men det gör inte låtarna sämre för det. I "The big do" så hörs Krupas trummande insatser något mindre och orkestern får fritt företräde och flyter på riktigt bra i en väldigt snygg melodi!
Däremot kan man då tycka att en låttitel som "Drum boogie" skulle innebära att Krupa trummar oavbrutet men faktum är att den låten är klart en av Krupabandets allra häftigaste inspelningar. I original är den gjord med Anita O´Day 1940, men här är det med en annan "dags-sångerska", Irene Day. Melodin tuffar fram som ett tåg med en melodi som sitter som ett slag i magen och sångerska och bandet sjunger snyggt ihop i "drum booooogie, drum boooooogie". Självklart har jag även en inspelning av Anita O´Days version, i en radioupptagning på platta som jag köpte på skivaffären "Runt runt" i Stockholm för några år sen. Men Irene Day och Krupabandet lyckas klart att dra fram trumboogien på ett proffsigt sätt med bra sång av Day.
Var jag köpt denna kaka kan vi lämna där hän, helt enkelt eftersom jag inte minns det. Det var dock en av mina första jazzkakor från mitten av 2000-talet.
Nå, allt slutade ju väl och efter några stormiga år återförenades Krupa och Goodman på 70-talet för ett gäng lika klassiska framträdanden som de som de hade på 30-talet. Krupa är en bra trummis, även om jag tycker att han stylar för mycket i hans egna inspelningar. Men "Drum boogie" och "The big do" är klara klassiker som sitter klart kvar i medvetandet efter at pickupen lämnat skivspelaren!

OK skivmässa utan överraskningar

2010-10-04T20:48:00.000+02:00

Så har ännu en skivmässa passerat. Tiden flyger enormt mellan dom. Jag tycker det inte alls var länge sen det var mässa på IN-gallerian i våras och nu har höstens mässa redan passerat. Placeringen för höstens mässa var något otydlig. Först flaggade man för att det kunde bli en flytt tillbaka till arrangören Pipelines lokaler vilket vore en katastrof eftersom dessa knappt rymde några vettiga utställare. Sen gick man ut på hemsidan med att det nu var klart; ny mässa på IN-gallerian. Hurra, tänkte jag, för utrymmet där var ju förstklassigt. Därmed ignorerade jag affischerna som man satt upp om mässan eftersom jag var på det klara med IN-gallerian, till dess att en skivsamlarvän ringde och informerade mig om att mässan var på ett tredje ställe, en stor affärslokal på Storgatan 2. Inte i galleristorlek, men större än Pipeline dock.
Höstens mässa hade två avdelningar kan man säga. Den på övre plan av butiken, med de mer normala priserna. En cirka 5-6 stånd av olika slag, inklusive stamförsäljaren Daniel Westin. Och dels nedre plan därde dyrare försäljarna höll hus. Totalt var där ca 15-16 utställare, vilket får ses som ett OK antal. Men tyvärr hade priserna stigit ordentligt och andelen som sålde svindyra 150-200 kronors skivor av modellen hårdrock och psykadelisk musik var övervägande. Men givetvis gick jag inte därifrån tomhänt. Denna gång blev tonvikten på tidigt 80-tal av synth och new wavestil. Jazzens skörd blev endast en ynka singel med Milt Jackson. I övrigt så var största fyndet en skiva med svenska Commando M Pigg från 1982 som hette "Mot stjärnorna" som jag letat ett tag efter. Commando M Pigg är för mig ett band jag vetat vilka de är, men inte upptäckt förrän nyligen. Jag hörde spår från plattan nyligen i ett avsnitt av det gamla radioprogrammet "Ny våg" som jag hittade och föll för den otroligt sköna new waverockproduktionen och de väldigt välgjorda melodierna och texterna. Sångerskan Eva Sonessons röst är också riktigt skön! Tidig svensk 80-talsrock av skönaste och mest avkopplande märke! Förhoppningsvis kommer jag kunna skriva mer om denna platta längre fram!
Ett annat fynd var engelska A Flock Of Seagulls debutplatta från 1982. Som alla som följt denna blogg vet så ligger den engelska synth- och new wavevågen från 80-talets första hälft mig varmt om hjärtat och A Flock Of Seagulls är ett gravt underskattat band i den genren som var mycket mer än deras största hit i Sverige "Wishing (if i had a photograph of you)". Denna platta har två andra kanonsinglar med bandet, "I ran" och "Space age love song". Även denna platta hoppas jag kunna skriva mer om senare.
Som fan av den svenska humorskatten så var det kul att kunna köpa Janne Forsell och Kjell Allinges samlade skiva från radioprogrammet "Hemma hos" som under åren vuxit till en kultserie för många. En av sketcherna på plattan, "Melodicharaden", är väldigt skön och galen satir över lekprogrammen i radio och TV och skulle ha funkat lika bra idag som på 70-talet.
En annan artist som jag, precis som med Commando M Pigg, upptäckt rätt nyligen är schlagersångaren Roger Johansson, som är mest känd för en låt, antikrigslåten "Idag sköt jag ihjäl en okänd man". För en väldigt billig penning införskaffade jag hans skiva "Roger".
Tre CD-skivor hittade jag också av en säljare som sålde nästan bara CD, dels OMDs sista platta innan deras långa avbrott, "Universal". Dels vackra och sköna Sandras platta "The art of love" och finska tranceartisten K-Systems "Sleep is the enemy". Att hitta trancemusik av denna sort är alltid lika kul eftersom den är väldigt svåråtkomlig i Sverige!
Bland singlarna, förutom Milt Jackson, så var det 80-tal för hela slanten; Cliff Richards komediversion av hans gamla "Living doll", gjord med dårarna från engelska serien "Hemma värst", OMDs "Tesla girls", som jag letat efter länge, Depeche Modes "Everything count", Lloyd Cole & The Commotions sköna "Lost weekend" och Staffan Hellstrands genombrottsband SH med "Östberlin".
Ja, också köpte jag tredje säsongen av "Dallas" på en DVD-box. Lite JR Ewing för folket har aldrig skadat. ;)
Mässan var väldigt välbesökt och några tecken på nedladdningskris syntes inte. Dessutom var lokalpressen där och uppmärksammade allt. Totalt sett en OK mässa, varken mer eller mindre. Inget som stack ut och inget som skrämde heller, mer än mycket av priserna. Men jag ser med spänning ändå fram emot vårens mässa!

Brilliant - Love is war

2010-09-24T21:48:00.001+02:00

En stor del av min skivsamling utgörs av vinylsinglar, men trots det så är det sällan jag skriver om den formen här, främst för att det ger mer att skriva om en fullängdare. Men emellanåt, när man hittar en singel som man letat länge efter och som man inte har en hel skiva till så har nöden ingen lag. Här hade jag tänkt att skriva om en singel som jag nämnde redan för ett år sen när jag gjorde min guide till Stockholms skivaffärer (och redan då lovade jag att skriva om den nån gång). Det handlar om ett band som jag hörde första gången i ett Tracks hösten 1985 i en reggaeversion av James Browns "It´s a mans mans mans world", en låt som blev en stor hit i England men som floppade i Sverige. Bandet hette Brilliant och hade den färgstarka och skönsjungande sångerskan June Montana som frontansikte. En annan medlem i denna trio var Jimmy Couty, som långt senare skulle bli ena halvan av det mer kontroversiella KLF. Youth kallades den tredje medlemmen om nån undrar.
Nästa gång jag hörde bandet var 1986 på sommaren då den enormt snygga discokaskaden "Somebody" släpptes. Jag hörde låten både i radioprogrammet Kulan I Luften och i nyss nämnda Tracks. Låten blev åter en hit i England och det snygga ljudet var signerad några som bara ett år senare skulle mer eller mindre äga englandslistan, Stock-Aitken & Waterman. Brilliant var alltså en av den trions allra tidigaste protegér och den ljudbild som hörs på Brilliants låtar kan knappast betecknas som typisk för Stock-Aitken & Waterman senare.
Bandet släppte ännu en singel, som jag aldrig hörde i svensk radio utan jag förblev ovetande om den till 2008 då jag hittade denna låt på Youtube och KLFs kanal där (som tyvärr är borta nu). Låten hette "Love is war" och var en riktigt skön gungande discodänga från 1986 med en väldigt snygg produktion. Även om Stock-Aitken & Waterman har gjort bra låtar och snygga tuggummiproduktioner så sticker jag ut hakan och säger att detta är nog en av de bästa produktioner dom gjort. Och June Montana sjunger riktigt bra med en behaglig röst. Låten i sig är skriven av SAW ihop med Brilliant, vilket får anses som unikt eftersom producenttrion nästan hela tiden skrev alla låtar själv åt sina adepter (om de inte var covers). För mig är det nästan obegripligt att den inte blev en hit i Sverige för refrängen och melodin är väldigt stark och sitter i hjärnan när man hör den:
"This is love
and love is war
love is what we're fighting for"
B-sidan av singeln upptas av den nästan helt instrumentala låten "The red red groovy" som är en rytmisk discolåt med en trumpetslinga som går i låten. En låt som väldigt snyggt gjord och mer värd att lyssna på än vad man brukar göra med B-sidor.
Denna singel letade jag sen efter, ja, efter att hitta Brilliantsinglar i över huvudtaget, men utan resultat. 2009 så var jag alltså i Stockholm och landade i en skum skivaffär på St Eriksgatan kallad Diamond Records, som låg i en mörk lägenhet under en bro. I en singellåda hittade jag så denna låt och blev lycklig som ett barn på julafton. Nu väntar jag bara på att nån gång hitta Brilliants hela platta eller eventuellt nån av ovan nämnda låtar på singel. "Somebody" vore inte helt fel!
Brilliant la av efter en platta och June Montana försökte sig på en solokarriär efter det som inte gick så bra. Jag har faktiskt en av hennes solosinglar också och den är inte direkt dålig, men långt ifrån Brilliants singlar. Huruvida Jimmy Couty anser att hans lilla SAW-karriär var bra eller inte förtäller inte historien, men han skämdes inte mer än att han kunde visa videor med dom på Youtube i alla fall.
Så hittar ni singlar med Brilliant, lyckliga ni. De är inte lättåtkomliga, men sköna rariteter. Kanske inte värdefulla, men nostalgiska discopärlor från 80-talet av ett band som Sverige aldrig fick upptäcka, men som ändå var värda både ögon och öron. Ja, visst ja, här kan ni se den coola videon till låten.

Glenn Miller And His Army Air Force Orchestra - I sustain the wings shows

2010-09-16T20:28:00.000+02:00

När man försöker samla jazz på LP så stöter man oftast på en del artister med skivor som man gör exakt allt för att undvika. Trots allt, alla har sin beränsning när det gäller vad man gillar inom en viss genre och inte. När jag inte gillar en känd jazzmusiker så är det oftast av två anledningar, antingen så är det en musiker som spelats sönder i radio med samma låtar att man inte orkar se en samling till med dessa låtar eller så är det musiker vars stil är för modern för mig. Till kategori nummer ett hör Glenn Miller. När jag växte upp och börjar lyssna på jazz under slutet av 80-talet så var det samma låtar nästan hela tiden, Glenn Miller "In the mood", Glenn Miller "Chattanooga choo choo" eller Glenn Miller "American patrol". Skivor med mindre kända orkesterledare som också spelade de "klassiska" Glenn Miller-hitsen, "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och spelade man nån jazzlåt i radioprogrammen som inte var rena jazzprogram, som Radiosporten eller Melodiradion eller i "Ring så spelar vi" så var det... Glenn Miller "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och pratade man jazz med nån som inte var lika intresserad av genren som jag så fick man kommentaren:
"Jag gillar faktiskt en del jazz, Glenn Miller "In the mood" är bra!"
Troligen kunde man inga andra jazzlåtar. Till slut ledsnade jag helt och vägrade befatta mig med Glenn Millers musik. Aldrig mer dessa låtar som vevades om och om igen och det har stått sig sen dess. Tyvärr är Glenn Millersamlingar just den sort av jazz som det finns mest av på alla second hand affärer som säljer skivor. Men det finns dock ett få tal mindre kända Glenn Millerlåtar som är OK och jag ska erkänna att "Moonlight serenade" är den enda av dessa "eviga evergreens" som är bra, men i sin hel het är Glenn Miller lika underhållande som att se en nymålad vägg torka. Försök att hitta ett bra solo i Glenn Millers danslåtar. Men det finns trots allt ett antal Glenn Millerplattor som är väldigt speciella och som jag bara kände att jag MÅSTE ha och den har kopplingar till mitt intresse för äldre jazzradioinspelningar, som jag berättade om när jag skrev om Count Basieplattan "Basic Basie" i somras. Under andra världskriget gjordes det mängder av radioshower för soldaterna, bland annat "Jubilee" som jag berättade om för ungefär ett år sen. Jag hittade en annan show på en auktionskammare i Sundsvall för några år sen och det är Glenn Millers radioshower "I sustain the wings" som han gjorde under andra världskriget när han fick en väldig inlevelse att få bidra i kriget på nåt sätt. Han var för gammal för att gå med i armén och flottan ville inte ha honom. Hans enda väg var att bli militärmusiker för det amerikanska flygvapnet.
Så han upplöste sitt populära band från hans civila liv och drev ett militärband som först spelade marschmusik med varierat resultat, eftersom de högt uppsatta militärerna inte var så intresserade av hans försök till mer jazzinfluerade versioner av de traditionella marschlåtarna. Så han bildade hans Army Air Force Orchestra som spelade i ett radioprogram som Miller sände för soldaterna som kallades "I sustain the wings". Miller var besviken dock på att han inte fick vara närmare där soldaterna kämpade och bandet flög över till England där man också spelade in skivor med bandet i Abbey Road Studion. Programmen man spelade in var propagandaskivor för amerikanska soldaterna där man även sjöng och pratade på tyska, vilket man också kan höra på dessa skivor och höra Glenn Miller prata tyska är rätt kul faktiskt.
De skivor jag har med "I sustain the wings" är också väldigt speciella eftersom en av dom innehåller inspelningar med det allra sista Glenn Miller gjorde i sitt liv, mellan september och november 1944.
Tyvärr spelas dessa uttjatade evergreens även här och på en av dom finns givetvis "In the mood" och "String of pearls", men eftersom det är lite speciella skivor och dessutom radioupptagningar så må det vara förlåtet här. Denna skiva innehåller dessutom en BBC upptagning där nyheten om Glenn Millers försvinnande kablas ut över USA.
På den andra skivan, vars upptagningar är gjorda mellan april och juni 1944, så är de flesta av Millers mest kända låtar inte med och det gör att den skivan känns roligare rent musikaliskt. Inledande versionen av "Flying home" är riktigt bra och skön och mycket mer av swing till skillnad mot Millers normala dansintriktade musik. Dessutom innehåller den också det av militärer uppspelade dramat om krigsfotografens vardag. Sen är det en hel del sköna och tillbakalutande ballader med stråkar och sång av Johnny Desmond, Bob Carroll och gruppen The Crew Chiefs.
Givetvis är detta amerikansk masspropaganda av stora mått, men ändå underhållande och avkopplande och en kul tidsbild från en epok i amerikansk historia, kombinerad med skön storbandsjazz. Då spelar det ingen roll att man får lida sig igenom lite "In the mood".
"I sustain the wings" pågick till december 1944 när Glenn Miller skulle ta sin show till Frankrike och hans plan plöstligt försvann spårlöst. Det fanns olika teorier om vad som hade hänt och än idag vet ingen vad som hände musikerna mer än att Glenn Miller med största sannolikhet dog. Dock är "I sustain the wings" för mig Glenn Millers största välgärning för jazzen. Ett guldkorn om man som jag älskar gamla amerikanska jazzshower från radions tidiga år.

Ultravox - Quartet

2010-08-30T21:51:00.001+02:00

Nu när augusti är slut så är det också slut på den turnerande nostalgifestivalen för 80-talet som kallas Forever Young som tuffat runt i landet i en månad och bjudit på konserter med flera av 80-talets mest säljande artister. Artister som Alphaville, Howard Jones, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Human League, Jakob Hellman och Ultravox har varit med och bjudit på de under 80-talet mest älskade låtarna. I England är detta ett enormt fenomen där dom engelska 80-talsartisterna ständigt hoppar på dessa packturnéer, men i Sverige har dessa lyst med sin frånvaro. Däremot finns det ju som bekant mängder av liknande evenemang med 60-talsartister. Och andra sidan har vi i Sverige en helt annan syn på 80-talets musik än engelsmännen. Här är ju 80-talet i det närmaste nåt pinsamt och nåt man nästan i tvång måste blicka tillbaka till, men bara för att skratta åt det. Därefter har recensionerna av Forever Young inte varit direkt lysande, men efter vad jag har förstått så har publikantalet varit bättre och det är ju det som är viktigaste. Sen kan jag lite ifrågasätta vad Jakob Hellman gör på en sån turné, som släppt bara EN, förvisso bra sådan men ändå, platta under 80-talets sista år.
TYVÄRR kunde jag inte deltaga i år av ekonomiska själ, men om detta ska bli ett återkommande evenemang så är mitt mål att nån gång kunna se detta personligen! Men för att ändå hylla initiativet till denna festival så hade jag tänkt att välja en platta med en av artisterna på Forever Young 2010 och valet föll på Ultravox, bandet som startade som punkband men blev en av tidiga 80-talets ledande synthpopband! Egentligen är det väldigt pinsamt att skriva några minnen kring Ultravox eftersom jag upptäckte bandet väldigt sent. Under bandets storhetsperiod så hade jag i stort sätt bara hört "Dancing with tears in my eyes" i Cia Bergs program "Bagen" 1984 och tyckt den var väldigt spännande. Sen hörde jag förstås också "Vienna", men därefter var det faktiskt stopp och jag brydde mig inte alls om bandet till i slutet av 90-talet. Däremot tyckte jag att flera av Midge Ures sololåtar var riktigt bra, som "If i was" och "Cold cold heart". Varför kan jag inte svara på idag, jag var väl för upptagen med att upptäcka musiken på de mer aktuella listorna. Sen var antalet spelningar för Ultravox i radio väldigt få, till och med under 80-talets sista år.
Nå, sent om sido har jag nu vuxit till ett fullfjädrat Ultravoxfan och har ännu bara hittat en dålig platta med bandet, återföreningsplattan från 1993 utan Midge Ure, "Revalation", men jag är vad jag förstår inte ensam om den åsikten. Jag tycker Midge Ure har en av 80-talets bästa sångröster, melodierna är lysande poppärlor och med en av 80-talets bästa och mest spännande ljudbilder! Kort sagt näst efter Depeche Mode så är Ultravox det band som jag håller som tidernas bästa synthband! Det var därför svårt att välja en Ultravoxplatta. Jag hade kunnat välja i princip vilken som helst, bandets klassiska "Vienna"-platta från 1980 eller den underbara "Rage in Eden" från 1981 eller "Lament" från 1984. Men med risk att vara tråkig så blev det till slut "Quartet", bandets storsäljare från 1982. Skivan köptes på Fyndlagret i Sundsvall, men här är jag för en gångs skull väldigt osäker på så jag låter det vara oskrivet. Denna platta är producerad av Beatles pappa George Martin och innehåller några av bandets intressantaste texter eller vad sägs om denna mörka rad ur "Cut and run":
"See the man on the phone
with the gun in his hand
sipping courage from a crystal cup"
Synthpopdominerar denna platta alltså med en riktigt mysig och svävande ljudbild som passar bra för mörka och sena kvällar. Största singlar blev låtarna "Reap the wild wind" och "Hymn", som är en av Ultravox mest säljande singlar efter "Vienna" som dock idag blivit helt oförtjänt bortglömd. Dock har den gjorts i cover av flertalet tranceartister under 2000-talet. Bäst enligt mig är Mythos & DJ Cosmos från just 2000.
Men plattan inrymmer också andra klassiker, som låten "Mine for life" som har en lysande melodi och refräng! "We came to dance" är en vacker smådrömmande och poppig sak som släpptes på singel, men föll i oförtjänt glömska. Balladen "Visions in blue" är en vacker sak som sakta byggs upp för varje minut och avslutande "The song (we go)" med sina avslutande trummor hade varit underbar att en gång få se live!
Vill man dock se bandet live så kan jag rekommendera den livevideo som släpptes i samband med den turné som följde denna platta, "Monument" och framför allt den fantastiska versionen av "Vienna" med tre smattrande trumslagare längst fram på scenen!
Ultravox lade alltså ner 1988 (jag räknar inte Billy Curries fiskoförsök att återblilda bandet på 90-talet helt utan originalmedlemmar som ett värdigt försök till Ultravox) och Midge Ure gjorde soloplattor med varierat resultat. 2010 är dom alltså ute på återföreningsturné och har som sagt spelat i Sverige på ett flertal platser under augusti.
Jag hoppas verkligen att Forever Young-turnén fortsätter nästa år för det är riktigt häftigt att kunna se 80-talsartister live som trots allt knappt synts eller spelats i svenska medier sen den tiden. En chans att kunna gå tillbaka till forntiden på ett accepterat sätt och samtidigt kunna uppleva de ögonblicken man kanske missade live då! Grattis ni som fick se Ultravox för första gången på över 20 år! Jag är rätt avundsjuk på er!

Miles Davis - Birth of the cool

2010-08-16T21:09:00.000+02:00

Om man skriver om jazz så känns det lite som att man idag förutsätts gilla och skriva om Miles Davis också. Och jag ska verkligen inte förneka hans storhet och betydelse för jazzen, även om jag kanske tvekar lite på hans betydelse mot slutet av sin karriär. Jag drar en åldersgräns för när Miles Davis var som bäst och för mig var det utan tvekan innan 1959. Hans hardbopperiod, free jazzperiod och den tiden runt 80-talet när han spelade 80-talshits på sin trumpet lämnar jag gärna där hän. Det må vara nyskapande, men inte är det bra inte. Däremot så gjorde han alltså mycket bra under 50-talet. Hans samarbete med Gil Evans med musikalen "Porgy & Bess" är en klassiker som jag lärt mig gilla allt mer under åren och en av hans skivor med John Coletrane, "Relaxin' with Miles", är bland det bästa dom två gjort ihop! "If i were a bell" är en klassiker från mina första jazzår på 80-talet! Likadant hans platta med Lee Konitz och Stan Getz från 1951, "Conception", där annars utmärkta herrar Konitz och Getz i mina öron är rätt bleka och plattan räddas faktiskt av närvaron av herr Miles Davis!
En av mina absoluta favorit-Miles-plattor är dock en av de mest inflytelserika plattorna, "Birth of the cool" från 1957. Denna skiva hade jag förmånen av hitta under min semester förra sommaren 2009 på en mindre loppis i denna stad. Några små repor kanske och lite slitet fodral, men likväl så är det en för stor klassiker för att glömmas bort!
Plattan finns återutgiven ett antal gånger genom åren och här är jag inte allt för säker, eftersom skivan inte har någon årtalsbeskrivning och jag inte lyckats hitta nån uppgift om annat, men jag tror att detta är ett original från 1957. Skulle nån annan känna igen skivan och veta nåt annat så meddela gärna det.
"Birth of the cool" inspelades egentligen först 1949-50 och är unik i många avseenden. Det är dels ett par udda instrument som samsas här, eller vad sägs om franskt horn och tuba i en nonett? Dels så är arrangemangen, gjorda av Gerry Mulligan, John Lewis och Gil Evans, inspirerad av senklassisk musik, detta samtidigt som musiken och låtarna i sig är inspirerade av jazzstil som Lennie Tristano redan här gjort berömd, cool jazz.
Denna niomannaorkester var från början bara ett två veckors livegig på legendariska jazzklubben Royal Roost i New York 1948. Gruppen spelade i ett par veckor till på hösten innan den fick upplösas eftersom den inte gick runt ekonomiskt. Men 1949 var Miles Davis kontrakterad av Capitol att göra tolv 78-varvssidor var på han kontaktade sin gode vän Gil Evans och man gjorde skivor av nonetten. Inspelningarna gjordes under tre tillfällen på ett år, i januari och april 1949 samt mars 1950. Endast tre musiker, vid sidan av Davis själv, var med på alla tre, Gerry Mulligan, Lee Konitz och tubaisten Bill Barber. Närvaron av tuban gjorde att detta band allmänt gick under namnet Miles Davis tubaband. Bland musikerna i övrigt fanns kända namn som Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke.
Låtarna på "Birth of the cool" släpptes på flera 78-varvsskivor först, som planerat, men 1957 släppte Capitol alla låtarna på en LP-skiva. På denna LP finns elva spår där alla egentligen borde räknas som klassiska. Det är både laid back och avkopplande och samtidigt häftigt och otroligt snyggt spelat och gjort! Men bland de bästa spåren finns Miles Davis och Bud Powells gemensamma komposition "Budo"! "Boplicity" är en annan skön låt som har som kompositörsnamn Cleo Henry, vilket var en pseudonym för Miles Davis där han använde delar av sin mors namn (Cleota Henry Davis). Inledande "Move" är också rent lysande och missa för allt i världen inte heller den sköna balladen "Moon dreams" där Gil Evans mer orkestrala arrangemang verkligen får fritt spelrum! Detta är verkligen avkopplande jazz av bästa märke då Miles Davis, i mitt tyckte, var som allra bäst!
"Birth of the cool" blev i dess samlade form från 1957 aldrig nån jättesäljare, men musiken blev för alltid nyskapande och legendarisk och skulle alltså återutges i många upplagor. 1998 kom en återutgivning som kallades "The complete birth of cool" som innehöll både låtarna i dess studioversion från 1949-50, men också inspelningar från nonettens liveframträdanden från Royal Roost 1948. Sex år tidigare, precis efter att Davis avlidit 1991, så spelade Gerry Mulligan in en hyllning till Miles Davis med nyinspelningar av denna skiva, under namnet "Rebirth of the cool", också en väldigt bra och lyssningsvärd skiva!
Detta är alltså bopjazz när den är som skönast. De senare skivorna som "Bitches Brew" må vara mer storsäljande och nyskapande, men detta är för mig Miles Davis när han var i sitt absoluta esse! När han under 50-talet både lyckades spela klassisk bebopjazz men samtidigt experimentera och göra nya saker med det så det lät spännande.

Scritti Politti - Cupid & Psyche ´85

2010-07-29T21:36:00.000+02:00

Jag lovade vid midsommar att jag skulle skriva om en av de mest somriga plattorna från 80-talet som finns och det tänker jag hålla: Scritti Polittis "Cupid & Psyche ´85"! Scritti Politti är lika med Green Garthside, sångaren med den väldigt ljusa sångrösten som varit med under alla år. Bandet har haft andra medlemmar också, men allt har fokuserats kring Garthside, såvilka de andra medlemmarna har varit tror jag få utanför England vet. Scritti Politti är lite av unika i dagens popvärld för det är en av få 80-talsikoner som fortfarande får bra recensioner av musikjournalisterna, allt medan bandets kollegor från den tiden en efter en glöms bort och stämplas som föredettingar.
Scritti Polittis kännemärke musikaliskt är att blanda pop, reggae och soulfunk i en skön och rytmisk kombination. Bandets intresse för soulmusiken är tydlig genom att man ofta använder sig av en av 80-talets stora soulproducenter, Arif Mardin. I gengälld har Garthside också skrivit låtar till en av Mardins huvudadepter under 80-talet, Chaka Khan.
Jag upptäckte bandet när jag under 80-talet en kort stund hörde låten "The word girl", bandets sommarplåga 1985, i ett Tracks från det året. Men framför allt hörde jag bandet i ett "Rakt Över Disc"med Clabbe af Geijerstam den sommaren. Jag var sommarbarn i Bergeforsen utanför Sundsvall det året och dan innan jag skulle åka hem så sken solen och jag blev "upplärd" att lyssna på Clabbes lek med skivor av familjens 15-åriga dotter som tyckte att Clabbe var urhäftig! Om denna dotter skulle mot allförmodan läsa detta så kan jag passa på att tacka henne för genom henne och den sommaren så blev jag den popnörd jag är idag! Tack, Susanne! ;)
Nå, i det programmet så spelade Clabbe en rytmisk poplåt med Scritti Politti som hette "Small talk", som inte var en singel utan ett albumspår, och som än idag ger sommarkänslor! Sen dess hörde jag Clabbe allt mer och Scritti Politti likaså.
"Cupid & Psyche" inköptes på Förlorade Favoriter 1995, men jag drägglade efter den i "Skivor & Band"-katalogerna redan på 80-talet. Den som inköper CD-versionen av denna platta märker att den skiljer sig markant från LP-versionen från 1985. Låtordningen är helt annorlundare och dessutom innehåller CD-versionen också fyra av plattans totalt fem singlar i mixade versioner. Men albumets brittiskt poplätta och soulfunkiga produktion och Green Garthsides ljusa och nasala röst kobinerat med de väldigt snygga och tillbakalutande melodierna gör detta till en perfekt platta om man ska ha ett beachparty med 80-talstema eller om man bara ska ligga och slappa i hängmattan en solig dag! Alla de fem singlarna är ju klassiker, men av dom känns trots allt låten "Absolute", en souldiscofierad Arif Mardinproduktion, som den allra häftigaste. En annan solig hit är låten "Perfect way" som spelades väldigt mycket i radion runt våren 1986. Men den ultimata hängmattelåten är förstås reggaeballaden "The word girl", en låt om hur ordet flicka kom till och använts. Icke heller att glömma bandets genombrottslåt med den intressanta låttiteln "Wood baez (pray like Aretha Franklin)".
Av bandets efterföljande produktioner så är uppföljarplattan "Provision" också bra, men når inte upp i samma klass som "Cupid & Psyche". Däremot så gillar jag Scritti Polittis raggaexpriment från 1991, när de fick en ny hit med Beatlescovern "She´s a woman" tillsammans med Shabba Ranks.
Tyvärr har jag dock hört för lite av Scritti Polittis verk under senare 90-talet. Även om dom får positiva recensioner i tidningarna så kvar står tyvärr samma sak i etermedierna; gamla 80-talsartister göres icke besvär om dom inte gjort nåt väldigt speciellt.
Då känns det ändå tryggt att gå tillbaka till då Scritti Politti var som bäst. När dom gjorde engelsk solig och rytmiskt popfunk för sommaren och en platta som spottade ur sig hit efter hit efter hit. "Cupid & Psyche ´85", som jag håller som en av de bästa plattorna nånsin, är ett klassiskt mästerverk låt för låt och engelsk pop av skönaste märke! Det är tveksamt om det blir bättre och mer sommar än så här!

Count Basie - Basic Basie

2010-07-12T22:45:00.000+02:00

Det är sommar och jag vet att jag har legat på latsidan med nya skivor, men, vad kan jag säga, jag har semester. Beklagar för dröjesmålet, men nu blir det fortsättning och jag hade tänkt att skriva om ett fenomen som jag tror drabbar de flesta skivsamlare nån gång; One Hit Wonder-fenomenet bland second handaffärer. Ni vet när man lyckas hitta en skiva på en liten loppis, som och andra sidan är en kanonplatta som man bara måste ha. Problemet är att man sen springer på den loppisen om och om igen i flera år utan att sen hitta nåt som ens är i närheten av den utan får åter nöja sig med Pelle Karlsson, James Last och Vikingarna från Stefan Borsch tid. Men man är envis; har man hittat nåt bra där så tror man att det nån dag kanske kan komma nåt dit. En sån loppis finns ute i Svartvik, utanför Sundsvall. Den loppisen ligger vid Svartviks Herrgård och är öppen varje sommar och för ca fem år sen hade jag stortur att hitta denna roliga skiva med Count Basies orkester där. Skivan innehåller nåt som jag gillar skarpt inom jazzen, radioupptagningar från amerikansk radio med äldre jazz, i detta fall alltså Basies band från 1937-38, och kostade 10 kronor. Sen har jag gått dit varje år och inte hittat nåt som kommer nära denna härliga storbandsplatta.
Radioupptagningar lockar förstås en inbiten radionörd som mig, men jag gillar också stämningen på dessa "airchecks". Det är äkta, live och geniun jazz med den där extra lilla touchen av den amerikanska jazzhistorien i direktformat!
Count Basie är en orkesterledare som jag först var lite tveksam till. Som pianist är Count Basie verkligen ingen höjdare. Hans småklinkande på nån ton här och där vinner knappast några pianotävlingar och eftersom jag anser att pianot är en av de viktigaste instrumenten i en jazzorkester så stirrade jag mig blind på hans usla spelstil. Till och med Basie själv har sagt vid ett tillfälle att han inte är någon pianist alls utan solostiskt sett duger mest till att vara komp. Däremot om ger han sig av jazzvärldens kanske bästa musiker som spelar så tight och vältrimmat att orkestern lyfter låten till höjder som få andra storband klarar av! Detta upptäckte jag så småningom och idag är Count Basie utan tvekan, fortfarande en medioker pianist, men en av jazzvärldens allra bästa storbandsledare. Medan storband kom och gick, sprack, ombildades, fylldes på med medlemmar och stökade på spelningarna så var Basies band en av de mest stabila i jazzhistorien och en av de mest omtyckta att ha med. Sen kan jag tycka att hans inspelningar på 60-talet, då han försökte sig på nån sorts tramsig underhållningsmusik och filmmusik, är riktigt dåliga, men det är en annan sak.
Denna skiva är utgiven av märket Phontastic som givit ut ett antal riktigt fina och bra jazzplattor genom åren utan att hamna bland jazzsamlarnas mest värdefulla märken. Inspelningarna är från två tillfällen, dels ena sidan som är från Meadowbrook, Cedar Grove i New Jearsey i november 1937, och dels sida två som är från CBS Studios i New York. För att få den rätta känslan så har man från skivbolagets sida valt att inte tvätta och göra inspelningarna nya utan behålla som dom lät på 78-varvsinspelningarna från då.
I Basiebandet finns de klassiska Basiemusikerna, Buck Clayton, Lester Young, Freddie Green, Walter Page, Earl Warren och sångaren Jimmy Rushing. De kvinnliga sånginslagen sköts i New Jearseysändningen av Billie Holiday och i New York av Helen Humes. Bland låtarna finns de klassiska Basienumren "Motens swing", "One o'clock jump", "Boogie woogie blues", "Every tub" osv, där endast "One o'clock jump" förekommer vid båda tillfällerna. Men hur många gånger dessa låtar än förekommer på alla de liveinspelningar som finns utgivna med Basie så är de lika lyssningsvärda varje gång! Och "Lady be good" med Lester Young på tenor är alltid en höjdare, där saxofonisten visar varför han var en av jazzens mest uppskattade och nyskapande musiker! Jimmy Lunceford-numret "Rhythm in nursery rhymes" och "Dinah" är två andra riktigt sköna låtar!
Så ibland lönar det sig verkligen att besöka de små loppisarna på landsbygden för man vet aldrig vad som kan gömma sig i deras ofta rätt osorterade lilla skivlåda. Denna är en härlig live och av bandet välspelad Basieskiva i dess geniunaste slag som visar att även om Basie inte var nån solist ändå var värd sin plats som ett geni som orkesterledare.

Musik och sommar - en underbar kombination!

2010-06-25T21:16:00.000+02:00

Jag ska villigt erkänna en sak, så här på midsommarafton. Jag har en stor svaghet inom musik. Jag är en sucker för sommar och musik! Min far älskar julmusik och försöker dammsuga landet efter nya okända julinspelningar varje jul och jag älskar sommarlåtar. Eller snarare låtar som ger somriga tankar, för det finns ju sommarhits som är till leda uttjatade. Att sitta och veva Gyllene Tiders ”Sommartider” eller Snowstorms ”Sommarnatt” ännu en gång ger mig inget. Jag älskar låtar som får mina tankar att vandra till sommaren och för det behöver inte låten handla om sommaren eller ens ha varit en hit under sommaren, även om det förstås underlättar. Narada Michael Waldens ”Gimme gimme gimme” är sommar för mig, fast låten egentligen kom i slutet av mars. Jag har tre influenser till min passion för sommar och musik. Dels barndomens somrar på 80-talet som var lika med lata dagar hos min släkt i Örnsköldsvik, i ett sommarlandskap på landet som heter Västersel. Där spisades det då aktuella låtar och sen dess är sköna 80-talshits sommar för mig!
Dels mina somrar på 90-talet med föreningen jag var med i då, MHF-Ungdom, då vi med en stripad bil åkte runt på festplatser och festivaler och informerade om rattfylleri och njöt av festivalstämningen och musiken. Därför så finns det mängder av sköna sommarplågor som ännu sitter i och som känns sköna! Dels mina mer vuxna dagar på 00-talet då jag upptäckt hur underbart det är att höra på Taubevisor och Cornelis under sköna dagar vid klipporna eller i skogen, samt att på kvällen gå till de klassiska sommarmusikkonserter som spelas varje onsdag i Kyrkans Hus enorma konsertsal. Musik och sommar för mig är inte att ligga på en full sandstrand och gassa medan nån strandradio pumpar ut Rix FMs senaste låtlistor. Sommar för mig är det mer gammaldags och klassiska svenska stilen, att ligga i en hängmatta i ett naturlandskap i solen och låta en lätt vind blåsa medan jag hör på sköna sommarhits från 1985 och njuter av den naturbiograf som Moder Natur gett oss gratis! 80-tal, Taubevisor och svalkande klassisk musik kryddat med lite sommartoppshits i kanterna, det är sommarmusik för mig! Några av mina favoritlåtar- och plattor sommartid ser ni ovan. Framför allt plattan längst upp till höger, holländska gruppen Lois Lane anförd av systrarna Suzanne och Monique Kleeman. 1988 kom dom med en av dom skönaste och mest soulindränkta sommarplattorna som jag hört, ”Fortune fairtales”. Framför allt låten ”It´s the first time” som jag upptäckte första gången på MTV och som är en av mina största favoritlåtar nånsin! Förutom att Suzanne Kleeman är en kalassnygg sångerska så har hon också en underbar skön röst och det är ett under att Lois Lane aldrig slog i Sverige. Plattan bredvid ska jag inte orda om så mycket för den hade jag tänkt att skriva om senare under sommaren, Scritti Polittis ”Cupid & Psyche ´85” som är en av de somrigaste plattorna som finns med hur många sköna sommarplågor som helst! Både den och Howard Jones ”Life in one day” är sommarminnen från en sommarbarnsvistelse jag hade 1985 i Bergeforsen utanför Sundsvall då jag dan innan jag skulle åka hem (till lika dan innan Live Aid) öppnade öronen på allvar för Rakt Över Disc med Clabbe som jag hörde spänt och spelade in hela den kvällen, trots att solen sken ute. Men den sommarens bästa sommarhit var Go West "Call me", som jag skrev om för ett tag sen. Den är 80-talets sommarlåt för mig!
One More Time, Nanne Grönwalls grupp på 90-talet, har alltid tillhört några av mina favoriter, framför allt när dom framför sin låt ”Kvarnen” från plattan ”Den vilda”. En snyggare arrangerad låt är svårt att finna med en enormt skön somrig folkmusiktouch kombinerad med en rolig text.
Sen får jag absolut inte glömma Lisa Nilssons ”Varje gång jag ser dig”, min studentlåt framför alla, och Cool James & Black Teachers euroörhänge ”Dr Feelgood” från den soliga klassiska sommaren 1994! Sist men inte minst sköna dagar vid klipporna och båtarna hörandes Göran Fristorp spelandes Taubelåtar eller Östen Warnerbring sjungandes sin härliga ”En sommardröm”!
Jag tror inte jag är unik. Musik och sommar är en magisk kombination för många, om än i olika form hos var och en. Jag tycker det är synd att det är så få rena sommarplågor som blir riktiga klassiker nuförtiden. Dessa är kanske inte så välgjorda alla gånger, men de blir minnen och örhängen från somrar vi minns och vill hålla kvar. Ge oss en riktig sommarplåga igen som alla kan sjunga med i, för sommar och musik hör ihop!

Sarah Cracknell - Lipslide

2010-06-15T21:45:00.000+02:00

I oktober 1991 hörde jag en låt på Tracks som testades och som hette "Only love can break your heart" med en engelsk grupp jag aldrig hört talas om då som hette Saint Etienne. Låten kom aldrig in på trackslistan, men jag gillade låten skarpt, framför allt den fräscha dansproduktionen som den låten hade. Sen fortsatte jag att följa upp allt som kom med den gruppen till dess att jag 1996 kom i kontakt med en kompis i Helsingborg som är ett gigantiskt fan av gruppen och jag därmed fick en stor källa till musik och information av Saint Etienne. Och "He´s on the phone", bandets största hit i Sverige, var ju en av 1996 års höjdarlåtar! Sångerskan i bandet heter Sarah Cracknell och hon är bandets verkliga stjärna med utstrålning och charm samt en fantastisk röst för popmusik. Hör bara på plattan "Tiger bay" från 1993, en kanonplatta! Eller varför inte "Good humor" från 1998, producerad i svenska Tambourinestudion av indieproducenten nummer 1 i Sverige då, Tore Johansson.
Den platta jag hade tänkt skriva om är dock inte med Saint Etienne utan alla plattor med det bandet till trots så är Sarah Cracknells egen soloplatta från 1997 "Lipslide" för mig i en klass för sig! Och om Saint Etiennes platta året efteråt mer för tankarna till svensk indiepop från 90-talet och tidiga The Cardigans så går Sarah Cracknells platta mer åt ett gränsland mellan pop och disco och låtarna är otroligt snygga poppärlor med starka melodier. Denna platta köpte jag 1998 på Skivboden, en Förlorade Favoriterliknande Sundsvallsaffär som fanns då. Jag föll direkt för låtarna och lyssnade på den om och om igen och jag har sen dess hört plattan ett par hundra gånger. På den här tiden så sände jag närradio i Sundsvalls närradio för ett arbetslöshetsprojekt. Programmet hette Radio Aktiv och i den så hade jag en hörna som hette "Veckans Sarah Cracknell" där jag varje vecka skulle spela ett spår av plattan till dess slut. Jag hann dock aldrig så långt utan drygt hälten, men tanken var god i alla fall. Ingen kan ju klaga på att jag inte gjorde PR för skivan. Tyvärr gällde det inte medierna i övrigt utan plattan blev inte nån stor framgång. Första singeln från plattan "Anymore" blev bara nummer 39 på englandslistan och uppföljarsingeln "Desert baby" kom inte ens in, vilket för mig är en gigantisk gåta eftersom jag anser den låten vara en av plattans klart bästa låtar! En oerhört snyggt gjord poplåt med skönt dansstänk runt omkring. En annan låt med stark melodi som borde ha blivit en hit är den väldigt skönt producerade "If you leave me". En annan stor favorit är låten "Taxi" där Sarah sitter och åker taxi i den engelska natten, men håll också ett öra på låtarna "Coastal town" och "Taking off to France". Jag anser att detta helt klart är en av 90-talets bästa och skönaste popplattor och det finns många låtar på denna platta som borde ha spelats mer än de gjorde och som kunde ha blivit stora hitar. Plattan är ett bevis på att soloplattor från ett bands medlemmar kan vara lika bra som huvudbandets plattor. Och Sarah Cracknell är ju fortfarande kvar i Saint Etienne, som gör plattor som om inget hänt, och hon sjunger fortfarande kanonbra så det finns många möjligheter till att höra denna underskattade engelska grupp och artist med sina fötter i klassisk engelsk pop av ädel model!

Icehouse - Sidewalk

2010-06-05T21:20:00.001+02:00

Ett av de allra bästa bortglömda banden under 80-talet var australiensiska Icehouse. Som jag tidigare sa när jag skrev om Pseudo Echo så var Australien en fantastiskt bra och stor export av snygg new wavepop under 80-talet och Icehouse var definitivt en del av det! Icehouse är mer eller mindre lika med sångaren Iva Davies och har varvat övriga medlemmar enormt många gånger genom åren .
Första gången jag hörde Icehouse var 1988 i det allra första Sommartoppen den sommaren då deras "Electric blue", som har John Oates från Hall & Oates som medkompositör, kom in på tredje plats helt otippat. Jag brydde mig inte alls om vare sig låten eller gruppen då utan noterade ett band jag aldrig hört förr. Sex år senare, 1994, hörde jag ett Sommartoppen med Pontus Enhörning, som gick igenom hur Sommartoppen 1988 såg ut. Han kom till Icehouse låt och skrek till publiken:
"Den som minns den här låten i överhuvudtaget får en Sommartoppenkeps!"
Jag lekte med tanken på att stå där vid scenen och skrika till honom:
"Får jag en tröja då som har hela tre plattor med bandet?"
Jag kunde om jag ville dra en halv föreläsning om varför vissa grupper blir oförtjönt bortglömda och vad jag tycker om det, men nöjer mig med att Icehouse är det och att P3 själva nästan aldrig bemödat sig att efter 1990 spela knappt en låt med bandet.
1990 var då det året då jag hörde låten "Touch the fire" med bandet i Tracks och tyckte den var kanonbra och sen dess beslöt jag mig att följa bandet och dom har växt till en av mina favoritband från 80-talet! Jag gillar Iva Davies röst och bandets förmåga att snickra ihop både snygga och svävande synthpoplåtar och tuffare och häftigare rockmelodier med stor ljudbild, dock ännu med en nypa australiensisk popstänk runt kanterna. Låtar som "Great suthern land", "Electric blue", "Crazy" och "Hey little girl" är stora klassiker för mig från det gyllene decenniet!
Bandets mest kända och sålda platta är "Man of colours" från 1988, innehållandes just Sommartoppslåten "Electric blue" och det hade varit väldigt lätt att skriva om den. Men jag tänkte vara lite speciell idag och istället skriva om en av deras mer bortglömda plattor, men ändå en av deras allra bästa, "Sidewalk" från 1984. Skivan köptes 1995 på Förlorade Favoriter här i Sundsvall och jag föll knall och fall för plattans ljudbild och sköna synthproduktion. Plattan doftar australiensisk new wavepop och Iva Davies har använt sig av datatekniken på vissa låtar och producerat själv tillsammans med John Brand. Singlarna från "Sidewalk" är låtarna "Dusty pages", "Don´t believe anymore" och "Taking the town", vars genomarbetade och snyggt gjorda maxi-EP jag lyckades hitta på en annan skivaffär som fanns i Sundsvall i slutet av 90-talet, "Skivboden".
Ingen av singlarna blev nån hit i stor bemärkelse utanför Australien, men "Taking the town" är ändå en riktigt snygg låt" och framför allt "Dusty pages" med skönt bakgrundspiano av Andy Qunta. Andraspårets "This time" är också en höjdarlåt som mycket väl skulle kunnat gälla som hitsingel liksom den lite Simple Minds-aktiga titelspåret "Sidewalk". Och den avkopplande "On my mind" är perfekt för hängmattan så här lagom till sommaren.
Efter 1990 lämnade fler och fler av medlemmarna bandet och till slut var det bara Iva Davies kvar som fortsatte att driva bandet i liten skala och Davies har under en väldigt lång tid skrivit på lite nya låtar med bandet. När dessa ska komma ut vet ingen, troligen inte ens Iva Davies själv. Men Icehouse spelar ändå live på diverse tillställningar av välgörenhetskaraktär och spelade bland annat det australiensiska programmet "Battle of the choirs" 2008 där Davies också var jurymedlem (som kan ses som en australiensisk version av "Körslaget"). Förhoppningsvis kommer dessa nya låtar ut på marknaden någon dag. Till dess kan man till exempel lyssna in sig på bandet genom en av bandets samlingsplattor som finns. Antingen den första som summerar bandet under 80-talet, "Great suthern land" från 1989, som är en perfekt start om man vill upptäcka bandet. Det finns också en 3CD-box kallad "The singles" från 1995, som jag tyvärr inte har än, men som innehåller allt man behöver och lite till. Bevis på att Icehouse var ett kanonband som med stor ljudbild och svävande popmusik var bland det bästa Australien hade i musikväg under 80-talet.

Dodo Marmarosa - Up in Dodo's room

2010-05-20T21:02:00.000+02:00

Som många av er förstått så gillar jag att lyfta fram musiker som är mer eller mindre bortglömda idag och som gjort mer än att bara vara kompmusiker åt de stora namnen eller som drunknat med sina egna band i sina större kollegor. En annan i den kategorin är pianisten Dodo Marmarosa och jag ska ärligt erkänna, för fem år sen så var han inte mycket mer för mig heller än en helt OK boppianist som spelat bakom de stora namnen. Marmarosa hette Michael egentligen och var klasskamrat med Erroll Garner och dom båda tränade tillsammans. Namnet "Dodo" kom från klasskamraterna för att Marmarosa hade ett stort huvud till en väldigt kort kropp. Från början så spelade han med de stora storbanden, Charlie Barnett, Artie Shaw och Tommy Dorsey, men kom i mitten av 40-talet i kontakt med bopen och blev boppianist på inspelningar med namn som Dizzy Gillespie, Charlie Parker och Gene Ammons. Det var när jag en dag bläddrade i en skivrea 2005 som Sundsvalls, under 90-talet, enda skivaffär för nya skivor, Skivbutiken, anordnade som jag hittade en hel CD med Dodo Marmarosa inspelningar från 40-talet, både solo, i trio och i grupp. Lite fundersamt köpte jag den, eftersom den ju innehöll bopinspelningar som jag aldrig sett eller hört och fick en riktigt positiv överraskning. "Up in Dodo's room" heter plattan och innehåller hans inspelningar från skivmärket Dial under 1946-47. Marmarosa som pianist är avslappnande och mjukt. Inte direkt nyskapande som många av hans mer kända kollegor, men avkopplande svängigt och hans soloinspelningar för tankarna lite till Lennie Tristanos coolstil, även om Tristano är i en klass för sig. Men hans improvisationsövningar i de båda sviterna "Tone paintings" är riktigt bra. Dessa var aldrig menade att släppas offentligt från början utan Marmarosa spelade in och improviserade fram dessa högst privat i en studio i Hollywood 1947.
Orkesterdelen av hans inspelningar på skivan är endast tre stycken. Dels låten "Bird lore" tillsammans med Charlie Parker septett där både Miles Davis och Lucky Thompson ingår. Och dels två sköna inspelningar med en annan bortglömd musiker, som absolut borde ha fått en större karriär, trumpetaren Howard McGhee och hans sextett. Titeln på skivan, "Up in Dodo's room" är för övrigt en Howard McGheelåt som bandet gör. Här ligger den enda nackdelen med skivan. Jag hade gärna sett fler inspelningar med McGhee sextetten och Parkerbandet, även om jag förstår att idén med skivan är att lyfta fram Dodo i första hand som solomusiker.
Mest utrymme får då Dodo Marmarosa med sin trio, som även består av Harry Babasin på bas och cello och Jackie Mills trummor i ett gäng inspelningar från december 1947, alla komponerade av Marmarosa själv. Det är en riktigt bra trio som är väldigt bra samspelt! Av dessa är låten "Bopmatism" en riktig godbit som tar lyssnaren på en intressant jazzmusikalisk väg med en stark melodi och bländande pianostil. Låten finns här också i två varianter, för sist på plattan finns också en hög med alternativa tagningar på en del låtar. Balladen "Tradewinds" är en annan höjdare med trion som verkligen är avslappnande.
Detta är en kanon-CD som kanske inte är nyskapande, men lugn och avkopplande bop när den är som bäst och Marmarosa är värd att uppmärksammas mer. Tyvärr så blev hans mentala hälsa allt sämre på 50-60-talet efter att ha blivit inkallad till militärtjänst och han spelade allt mindre i officiella sammanhang. Sista framträdandet kom 1968 på en resturang i Pittsburgh. Han dog 2002.

Eternal - Always & Forever

2010-05-06T21:08:00.000+02:00

Hade jag ekonomi och plats så hade jag samlat på soulmusik också, för det finns mycket bra i den genren, både av den gamla klassiska modellen från Motown och Philadelphia och de som är från nyare år. Men tyvärr så är det nu inte så och jag har fått nöja mig att behålla de som är från mina huvuddecennier, 80- och 90-tal. Ett exempel från det sistnämnda är Eternal, ett engelskt tjejband som jag upptäckte 1993, då jag var mitt uppe i ett gigantiskt soulstim och lyssnade väldigt mycket på denna musik. Eternal gjorde att det intresset slogs fast! Vi har väl alla en tid i vårt liv som vi i efter hand undrar vad vi höll på med och min var runt 1992-95 då jag var så USA-frälst som det bara gick och såg Staterna som paradiset på jorden och givetvis var amerikansk musik det absolut bästa som fanns. Nu var som sagt Eternal brittiska, men de lät väldigt amerikanska och det räckte. Ja, ni hör ju...
Eternal kom i en tid på 90-talet då tjejbanden erövrat soulmarknaden med band som TLC, Jade och SWV, men för mig är Eternal bättre än dessa tre (med viss konkurrrans av TLC, det erkänner jag). Bandet bestod från början av systrarna Easther and Vernie Bernet och deras kompisar Kélle Bryan och Louise Nerding och jag kan ju skryta lite med att jag har chattat på internet med de två sistnämnda på en amerikansk chat 1995 när dom hade Eternal där som kändisgäster. Jag blev till och med anklagad av Louise Nerdings dåvarande pojkvän att försöka stöta på henne. Bara en sån sak ;)
Eternal hörde jag för första gången en kväll i Musikjournalen i P3 1993 då Kaj Kindvall, som där presenterade de engelska och amerikanska hitlistorna, spelade tjejernas debutsingel "Stay". Låten slog knock på mig och var en av de skönaste soullåtarna jag hört då (och det är det än)! Och Eternal hade ju kanonröster! Därefter insöp jag också uppföljarsinglarna "Save our love" och "Just a step from heaven". Eternal var 1993-94 års stora sensationsnykomlingar i musikbranschen enligt mig då. Men deras låtar floppade ju i Sverige, eftersom vi ju inte har samma tradition av soulmusiken som i USA och England och jag lyckades några år senare hitta "Stay" på CD-singel, men det var också allt. Deras debutplatta, "Always & forever" såg jag aldrig till i nån skivaffär, hur mycket jag längtade efter den. Därför förblev det tyvärr tyst om bandet i Sverige till 1997 då dom fick sin första hit med sommarhiten och BeBe Winans-duetten "I wanna be the only one".
Inte förrän 2003 hittade jag "Always & forever" på Erikshjälpen och då jag ett helt decennium efter att ha hört dom första gången till sist fick höra skivan så var det precis efter alla förväntningar! Plattan innehåller skön soul med både häftiga dansgrooves och sköna ballader, sjungna av ett gäng tjejer med kanonröster. Lyssna på till exempel på den svängiga låten "Never gonna give you up" eller varför inte "So good". En låt som sitter väldigt skönt är "I´ll be there", som har mycket av den engelska klubbmusiken i sig och den doftar mycket Lisa Stansfield. Sen kan man svalka av sig i den coola balladen "Oh baby, i..." eller bli lite religiös av tjejernas minst sagt egna och speciella tolkning av "Amazing grace". "Always & forever" låter alltså väldigt amerikansk om sin soulstil, men med en krydda av den brittiska klubbvärlden i kanterna och detta är en kombination som gör att jag anser att plattan är en av 1900-talet bästa soulplattor. Det är en gåta att tjejerna inte fick nån hit med "Stay" i Sverige utan fick vänta ytterligare tre år på sitt genombrott här. Däremellan hann Louise Nerding lämna bandet efter denna platta för att i England få en hyggligt framgångsrik solokarriär. Men självklart är deras andra platta, "The power of a woman", som låter mer ren USA-soul än "Always & forever", samt deras samlingsplatta från 1997 värda ett öra.
Dock efter sina två hits i Sverige, "I wanna be the only one" och "Angel of mine", så gick det utför för bandet och bandet floppade även i hemlandet. Lite får man skylla sig själv för framgången med de två hitsinglarna tycks ha stigit systrarna Bernet åt huvudet då man via brev mer eller mindre krävde att Kélle Bryan, en av de starkaste rösterna i bandet, skulle lämna Eternal. Systrarna fortsatte utan framgångar ensamma i flera år till dess att man 2006 lyckades övertala Kélle Bryan att komma tillbaka för en mindre turné.
Eternal är modern soul när den är som bäst. Den är svalkande, skön, avkopplande, dansant och cool på samma gång. Åter igen ett band som fått stå tillbaka i glömska och lämna plats för andra i sin genre, men för mig är Eternal ett band som gav mitt soulintresse under 90-talet en gigantisk skjuts uppåt!

Sundsvalls skivmässa är på rätt väg!

2010-04-24T20:12:00.000+02:00

Skivmässa våren 2010 i Sundsvall är över och jag blev positivt överraskad. Om det i höstas var en fattig mässa med bara ett 10-talutställare så var det fler utställare nu, troligen för att flera av dom i morgon sen ska till Umeå. Jag fick det till nästan 20 st montrar så bara det var en stor tumme upp! Sen vet jag inte om det var taktiskt riktigt att samtidigt krocka med Sundsvalls Vårmässa i Nordichallen, som gick samtidigt, som är ett arrangemang som normalt är numret större som familjeunderhållning än skivmässan för dom tog nog en del besökare. Jag tyckte det var OK antal folk där, men jag vet inte om arrangörerna Pipeline håller med mig. Mässan var lagd på IN-gallerian mitt i stan som var ur utrymmes- och lägessynpunkt en förbättring, även om jag inte vill tänka på vilken hyra Pipeline fick betala för den platsen. Däremot lär man få lite kritik när det gäller handikappanpassning för det var mycket trappor där de som gick med rullator och åkte rullstol fick ledas ner för av utställare och personal. Men arrangörsmässigt sett en helt OK mässa, i alla fall om man jämför med i höstas.
Sensationionellt nog var mässans ständige utställare, Roger Elfström, som en gång drev Sundsvalls populäraste skivaffär Förlorade Favoriter, INTE där. Han har nog stått där på alla mässor de senaste 15 åren, minst. Samtidigt så tror jag att det ändå var till det bättre, för man började känna igen skivorna i hans samling om man säger så...
Om utbudet av utställare var bra så var det lite sämre med att hitta skivor som stack ut och som kändes som nåt man letat väldigt länge efter. Säljare av bra jazzplattor lyste med sin frånvaro och det var övervikt på hårdrock, punk och 60-70-tal. Men en del intressant 80-tal blev det. Som engelska indipopbandet XTC, frontad av sångaren Andy Partridge. I en utställare där alla skivor kostade 30 kronor så hittade jag deras dubbelalbum från 1989, "Oranges & lemons" som innehåller några av deras, för mig, mest minnesrika låtar, "The mayor of Simpleton" och "The loving". Förhoppningsvis kommer jag att skriva mer om denna platta sen.
Ett annat engelskt band från det decenniet var Wax, Andrew Gold och Graham Gouldman, som hade en näve sköna och roliga hits 1986-87. 1989 var dock intresset för dom relativt död och deras platta då, "A hundred thousand in fresh notes", floppade och den blev också deras sista. Men den är absolut inte dålig för det och jag hittade den idag.
Mer engelskt i form av Eighth Wonder som frontades av förra fru Jim Kerr och förra fru Liam Gallagher, Patsy Kensit. Mest känd är hon idag för just det stormiga äktenskapet med Oasis-sångaren och som engelsk skådis, men på 80-talet hade hon ett ganska bra band som dock var känd för en enda sak, hiten "I´m not scared" skriven av Pet Shop Boys. Men bandet var faktiskt bättre än bara en låt och efter att ha hört ett antal andra låtar med bandet på Youtube så längtade jag efter deras mest kända album "Fearless", vilket jag hittade idag.
Dessutom hade jag tur att hitta årets Jimmy Smith skiva redan här, en "Best of"-skiva från 1968 utgiven som vanligt på Verve. Det fanns en tid för ett par år sen, då mässan hölls på Tonhallen, då jag hittade minst en Jimmy Smith-skiva per mässa och i år var det dags igen. Och priset på Jimmy Smith-skivor normalt är inte billigt, framför allt inte Verveutgåvorna. Innan idag har jag nog bara betalat loppispris på en Smithskiva en enda gång, men denna skiva var chockerande billig, 10 kronor. Det intressanta med denna skiva är upplägget på den. Skivan är med hans mer udda sida med lite bossaliknande underhållningsmusik som lite för tankarna på till sena 60-talets cocktailpartyn. Gungigt, mysigt och skönt även om den mer traditionella Jimmy Smith med hans jazzinspelningar spelade på ett sätt som bara han kan dyker upp emellanåt!
På samma ställe hittade jag också en platta med pianisten Teddy Wilson som spelar sololåtar från 1935-37. Teddy Wilson är en av världens överlägset bästa pianister med en flygande swingstil som få överträffar. Denna LP är utgiven på Columbias franska jazzetikett "Aimez vous le jazz".
Jag hittade även en skiva med Yazoo samt amerikanska 80-talsdiscosångerskan EG Daily.
Fyra stycken singlar fick följa med också, Nasas synthhit från 1985, "Paula", David Bowies klassiker "Ashes to ashes", en av Roxy Musics sista singlar "More than this" samt engelska synthpopbandet Blancmanges "That´s love, that it is".
Som sagt, en bättre mässa än i höstas och ett steg i rätt riktning som inger hopp inför hösten. Och då har man ingen vårmässa som tar folk. Bara en sån sak...

The Hooters - One way home

2010-04-21T18:19:00.001+02:00

Radion har alltid varit min bästa vän när det gäller förmedlandet av intressanta band att hålla ögon och öron på och så även 1987 då jag för första gången kom i kontakt med amerikanska folkrockbandet The Hooters. Ett av mina absoluta favoritprogram under 80-talet var nämligen "Kulan I Luften" med Gunnar "Kulan" Kugelberg. Främst så var det inte musiken jag vurmade för mest i programmet, utan hans avor och påor, hans skämt och improvisationer kring de härliga och roliga jinglar och ljudeffekter som han använde sig av. Med tiden så lyssnade jag dock mer och mer in mig på musiken och började även gilla den bluesrock som spelades i programmet även om en del var sånt som jag snart glömde bort under 90-talet. Men The Hooters var ett band som spelades ofta och jag gillade stenhårt redan från början deras udda rockstil med fioler och mandoliner. Det tog dock några år innan jag skaffade en platta med dom och 1990 köpte jag deras platta "One way home", som innehöll alla låtarna som spelats i Kulan I Luften på 80-talet. Och plattan vevades flera gånger under årens lopp och är en av mina favorit-LPs i rockgenren!
Sverige är ju annars landet som The Hooters har sina främsta fans i, vid sidan av USA. Främst för att sångaren Eric Bazilian har en svensk hustru och bor delvis i Järvsö, men också för att deras musik haft störst framgångar här och turnerat mest här.
"One way home" är en platta som annars andas USA, både i text, stil och produktion. Med en fot i traditionell amerikansk rock och en annan i den amerikanska folkmusiken är "One way home" ett unikt mästerverk som på 80-talet stod ut från mycket av det som kom ut. Lyssna bara på hitsingeln "Karla with a K" som inleder med så otidsenligt som ett helt folkdanslag, spelandes ett irländskt folkmusikstycke man hört en irländsk gatumusikant spela i New Orleans, och som sen övergår i en skön rockproduktion. Låten kom till vid ett jammande under en resa genom Louisianna.
Favoriten är dock solklart rockkaskaden "Satellite", en låt med en härlig satirisk text. Kanske en av 80-talets bästa rocklåtar! Ta också en titt på den underhållande videon, som kan ses som en liten förlaga till Genesis legendariska "Jesus he knows me", där man driver hejdlöst med religiösa välgörenhetsshower.
Sen kan man slappna av till den lugna "Johnny B", med en skön orgel som går i bakgrunden. Och inte heller ska man glömma "Washington´s Day" heller som sitter lika bra! "One way home" ger verkligen en annorlundare bild av 80-talets musikvärld och är en njutning i varje minut.
Därefter så var det en något märklig väg i karriären för bandet. I USA minskade intresset drastiskt, medan i Europa växte det lavinartat Och deras senare hits är för mig lika stora klassiker. Man kan ju inte glömma bandets kanonversion av Bobby Bears "500 miles" från 1990 eller deras musikkritiska dystopi i "Give the music back", som jag tycker att media, STIM och skivbolag ska lyssna på än idag och undra om inte texten kanske passar in i dagens musikvärld. Och jag minns än hur lycklig jag blev 1993 när deras röjiga "Boys will be boys" klev upp på första platsen på Sommartoppen. Dessutom är deras "Private emotions" långväga bättre än Ricky Martin och Mejas sega sömnpiller från 1999.
1995 så tog bandet en sex år lång paus för att syssla med annat. Eric Bazilian lyckades som kompositör och textförfattare, med störst framgång för hans låt till Joan Osbourne, "One of us", vilket jag inte tycker är nån av hans största mästerverk. Däremot så kanske få minns idag att han skrivit ett par låtar till sina kompisar i Nordman på deras tredje platta från 1998.
Bandet turnerar dock numera runt om och släppte 2007 sin senaste platta. Dock blir nog bandet aldrig så stor som man var på 80- och 90-talet, men det är synd att bandet hamnat i glömska i dagens musikvärld för då var bandet en skön fläkt. Att mitt ibland Stock-Aitken-Waterman, synthpop, blippande disco och pudelhårdrock också få höra en dos amerikansk östkustrock med rockreggae, fioler och/eller mandolin. Och "One way home" var ett stycke klassisk musikhistoria i den branschen.

Bunny Berigan - en underskattad och nyfunnen stjärna

2010-04-08T21:38:00.000+02:00

Det finns vissa musiker som man inte tänker på, men som det plötsligt bara regnar in inspelningar och skivor med och som man där igenom får chansen att omvärdera. En sån är trumpetaren Bunny Berigan som främst är känd för att vara en av de bästa solisterna i både Benny Goodmans och Tommy Dorseys orkestrar, men som också ledde ett eget band under tre år. Den som minns Dorseys jättehit "Marie" kanske också minns Berigans solo, som blev en av hans mest spelade och omtyckta solon. Berigans karriär som storbandsledare var egentligen inte nån stor succé utan hans enda riktiga framgång kom med låten "I can´t get started". Men trots att han var en omtyckt orkesterledare bland musikerna så gick han i konkurs 1940. Hans skivor sålde inte ens i närheten av hans mer kända forna arbetsgivare Dorsey och Goodman och han hade svåra alkoholproblem. Ändå rörde han sig med några av branschens mest kända namn i sitt band, som Buddy Rich, Helen Ward, George Wettling, Ray Conniff, Dave Tough och Georgie Auld.
Spriten blev tyvärr hans baneman och han fick svåra leverskador och råddes av sin läkare att sluta att både spela trumpet och dricka vilket han inte gjorde och redan 1942, endast 33 år, så avled han efter en massiv blödning.
Trots bristen på framgång för honom som orkesterledare så har det alltså blivit väldigt lätt att hitta Beriganskivor på markanden numera för många skivbolag satsade efter hans död flitigt på återutgivning av hans inspelningar. En av de bästa som jag hittade var utgiven av det RCAs franska etikett Black And White Series som givit ut många riktigt bra jazzplattor med intressant musik! Inte bara de kända jazzhitsen som finns på alla jazzsamlingarna utan också en hel del mindre kända låtar. På Sundsvalls mest kända second hand, Fyndlagret, hittade jag denna skiva för ca fem år sen betitlad "Nostalgia - the best of Bunny Berigan: Volume 1 (1934 - 38)" för 10 kronor. Plattan innehåller också fyra låtar från 1934 där Berigan är medlem av Jack Teagardens band. Men därefter är det bara hans eget band. Berigan som orkesterledare är gravt underskattad. Han lyckas göra riktigt snygga och bra versioner av klassiska standards på ett traditionellt sätt, som ändå känns eget. Hans version av "The prisoner´s song" är en riktig klassiker, liksom hans egen tolkning av Duke Ellingtons legendariska "Caravan". Detta är en riktigt skön Berigansamling som svänger skönt och har en riktigt skön storbandsstämning!
Sak samma med skivan som jag hittade i Stockholm 2006. I en idag tyvärr nedlaggd skivaffär i Gamla Stan som hette Melotronen så hittade jag en intressant EP utgiven på bolaget Royale för endast 5 kronor som hette "Bunny Berigan´s Last Recordings" och som mycket riktigt innehåller hans sista inspelningar innan hans tragiska för tidiga bortgång 1942. EPn innehåller tyvärr ingen information om musiker eller inspelningsdata alls, vilket är lite tragiskt, men bandet är riktigt bra och det är en kanon-EP som innehåller låtarna "Skylark", "My little cousin", "´Tis autumn" och "Somebody els is taking my place". I "Skylark" visar Berigan att han verkligen hade förmågan att kunna tävla med både Goodman och Dorsey, men aldrig fick den uppmärksamhet han förtjänade.
Dessutom hittade jag en Berigan-CD på Ginza utgiven på "Past Perfekt"-märket som jag skrev om förra året. Så jag gillar att Berigan trots allt övergått från en bra solist i de bästa storbanden till en storbandsledare som fler och fler upptäcker och som kunde ha blivit en legend, men aldrig hade den uppbackning, självförtroende eller uppskattning att bli det. Och att det finns gott om bevis att hitta för det!

Duran Duran - Rio

2010-03-21T13:22:00.001+01:00

Duran Duran är verkligen ett band med en jojokarriär när det gäller kvalitet. Dels minns vi väl alla det gyllene 80-talet då bandet var överlägset som bäst och släppte mängder av legendariska plattor som gått till historien. Även som trio med bara John Taylor, Nick Rhodes och Simon LeBon så lyckades man producera riktigt bra pophits i slutet av decenniet, även om dessa inte var lika legendariska som deras superhits.
Dels fanns det mindre lyckade 90-talet då man utökade bandet med Warren Cuccurullo och blev rockigare och grungigare. Bandet lyckades i praktiken bara med två låtar under hela det decenniet, "Ordinary world" och "Come undone", men nästan alla plattorna var som bäst OK, varken mer eller mindre. Jag minns att jag blev GRYMT besviken när jag hörde plattorna "Violence of summer" 1990 och den som i folkmun kallas "The wedding album" från 1993, som ovannämnda låtar finns på.
Och sen 00-talet då hela bandet gjort en mindre comeback med några plattor som ligger nånstans emellan det katastrofala 90-talet och det lysande 80-talet. Men med de förutsättningarna är det ändå intressant att bandet ännu finns och skapar intresse i medierna för vart album dom gör.
Jag hade tänkt att ta er tillbaka till Duran Durans höjdpunkt. Året är 1982 och man släpper albumet "Rio" som är tveklöst bandets bästa genom alla år, i konkurrens möjligen med det efterföljande "Seven and the ragged tiger". För er som undrar så var "Fab Five" egentligen inte namnet på fem homosexuella stylingkonsulter på TV utan det namn brittiska medier hade på Duran Duran efter att denna platta gett bandet hela fyra top 20-låtar på engelska hitlistan, "My own", "Hungry like a wolf", "Save a prayer" och titelspåret "Rio". Låtar som till och med fick prinsessan Diana att erkänna att Duran Duran var hennes absoluta favoritband. I England var denna platta en hit direkt, men i USA tog det ett halvår innan amerikanska discjockeys spelade låtarna på diskoteken och den blev en stor succé även där.
Som så många andra 80-talsskivor i min samling så är även denna köpt på Förlorade Favoriter, i detta fall 1996. Redan från första början jag hörde denna platta så slogs jag av hur otroligt snyggt gjord denna platta är, från första spåret "Rio" till sista, "The chauffeur". Det finns inte en dålig låt här utan detta är klassisk och odödligförklarad engelsk new wave när det är som allra bäst på 80-talet. Singlarna är legendariska och "Hungry like a wolf" och "Save a prayer" har kanske de snyggaste melodierna som gjorts under den eran. Inte heller ska man missa "Last chance on the stairway" eller "New religion".
Duran Duran gjorde nåt så ovanligt som att göra musikvideor till ett par av låtarna på plattan som inte var singlar, "The chauffeur" och "Lonely in your nightmare", allt för att passa in på bandets första musikvideokassett som innehåller videor från både debuten och denna platta. Förhoppningsvis kommer ni inom kort att hitta en recension av den videokassetten på min hemsida, Retrogalaxen.
Som sagt så fortsatte bandet redan året efter att skapa lysande musik på plattan "Seven and the ragged tiger" och låtar som "Union of the snake" och mitt ibland alla besvikelser och förvåningar över Duran Durans berg- och dalbanekvalitet på sina låtar därefter så är det ändå skönt att se ett band som lyckas finnas år efter år och ändå inte ger sig utan lyckas med att 2004 skapa en trots allt riktigt bra platta som "Austronout". Duran Duran är popikoner som överlevt det mesta och ändå lyckats till sist vinna medias och kritikers kärlek för en musik som man för 10-15 år sen rynkade på näsan åt. Min respekt för Duran Durans karriär och det dom gav 80-talets musikvärld är väldigt stor!

U96 - Club Bizarr

2010-03-10T21:00:00.000+01:00

Säga vad man vill om tyskarnas musiksmak, men leverera bra dansmusik kan dom! Mitt intresse för den s k eurodiscomusiken modell 90-tal har en lika schizofren historia som mitt intresse för brittpopen som jag skrev om i samband med Suedes ”Coming up”. När eurodiscon började breda ut sig runt 1993 så var jag inte alls intresserad. Eurodisco för mig var den från 80-talet, med Modern Talking, Fancy, Sandra, Den Harrow osv. 90-talsvarianten med rap och dunkande bas var inte alls min påse. Framför allt spydde jag på texterna som:
”Get on the floor! Move that body up and down from side to side!”
Nonsenstexter anpassade enbart för festen var bara förnamnet. Men det var ju klart, det fanns ju undantag. Ett av dom var Alex Christensen, då mer känd som U96. Ska jag vara ärlig så tyckte jag bara att ”Das Boot” var en OK låt, varken mer eller mindre. Den U96-låt som fick mig att öppna ögonen för honom var istället ”Night in motion” 1993. Produktionen och ljudbilden var fantastiskt, allt kombinerad med en melodi som satt som berg! Detta har sen dess varit en av de största anledningarna till mitt enorma intresse för denna musikstil! Det är en härlig och stor dansproduktion och ljudbild och oftast melodier som känns som ett slag i magen.
1994 kom en U96-låt som jag föll direkt för, ”Love religion”, ett mästerverk från 90-talets mitt. Ett halvår senare köpte jag hela plattan ”Club Bizarr” på Förlorade Favoriter för en relativt billig peng, jag minns idag inte hur mycket, men den var ju ändå en second handskiva.
Om man jämför ”Club Bizarr” med U96 två tidigare plattor ”Das boot” och ”Replugged” så är ”Club bizarr” en svartare platta kryddad med mer mystik och mörker, men framför allt är den mer lättillgänglig musikaliskt med mer melodier, trance och en helare ljudbild. Inget ont om föregångarna, som var helt OK, men jag föredrar klart denna mer drömska lättlyssnade skiva än föregångarnas ibland lätt enformigt dunkande remixliknande klubbmusik. ”Club Bizarr” innehåller låtar som ibland sticker ut med lite udda och annorlunda inslag i en komplett tillbakalutande trancelåt. Hör till exempel bara på titelspåret och andra singeln ”Club Bizarr” som man inte riktigt vet vart den ska sluta. Eller den nattlika, snabba och lätt sexuella ”Jack” som är en av de bästa nästan helt instrumentala trancelåtarna från den tiden. Lite lättsammare och gladare är ”Movin´”, sjungen av Carol Bailey. En andra del av hans monsterhit ”Das Boot” finns också här, som inte är lika hitmässig och lätt som originalet, men som ändå är skönt trancig på ett helt annat sätt.
”Club bizarr” är en U96-platta som är anpassad lika bra för skönt lyssnande som för dansgolvet och som har sin egen personlighet och stil!
Efter denna platta kom ett annat mästerverk som jag vevade om och om igen, ”Heaven” som också rekommenderas.
Alex Christensens låtar av idag, under namnet Alex C, är tyvärr musikaliskt inte i närheten av det U96 gjorde även om det för de sakens skulle inte är dåliga. Trots allt så är det lite skillnad på både ”Love religion” och ”Heaven” och hans melodifestivalbidrag förra året, ”Miss kiss kiss bang bang”. Däremot får han gärna fortsätta experimentera med storbandsmusiken, som han gjorde när han fick Paul Anka respektlöst och galet att sjunga ”Smells like teen spirit” till trumpeter och saxofoner på plattan ”Rock swings”.
Men oavsett vad han gör idag så kommer Alex Christensen för mig alltid att vara 90-talets dansguru! Som U96 gjorde han dansmusik som var oförglömlig och udda och som både satt som berg vid första lyssningen och kändes som stor och pampig dansmusik! Och jo, för den som undrar: Från 1995, alltså när eurovågen började tappa lite fart, så blomstrade mitt intresse för den fullt ut och blev det intresse som finns idag. Jag vet, jag har alltid varit lite efter min tid, men det är jag stolt över…

Chubby Jackson And His Fifth Dimensional Jazz Group - Dee Dee´s dance/Boomsie

2010-02-24T21:43:00.000+01:00

Jag inser att jag varit lite snål med jazz på stenkaka så jag ska råda bot på det. När man gräver i second handaffärerna efter 78-varvsskivor med jazz på så hittar man till 70 % mest swing och storband. Benny Goodman och Woody Herman totaldominerar med lite Count Basie, Tommy Dorsey och Harry James runt omkring. Bebop däremot är det svårare att hitta av nån anledning. Det kompletteras väl dock av det faktum att det istället är många fler originalutsläpp på vinyl av bop än storband.
Denna Cupolutgåva är helt odramatiskt köpt på Erikshjälpen i Sundsvall för ca fem år sen för sex kronor, men så är det en speciellt bra skiva också! Chubby Jackson var en basist som var mest känd för att ha spelat med Woody Herman i flera år och därefter spelat på flertalet bopmusikers plattor, bland annat Gerry Mulligan. Men han har också drivit ett flertal framgångsrika egna band varav hans "fifth dimensional jazz group" var en av de mest framgångsrika. Dom spelade i slutet av 40-talet och bestod, förutom Jackson själv, av Conte Candoli, trumpet, Frank Socolow, tenorsax, Terry Gibbs, vibrafon, Lou Levy, piano och Denzil Best, trummor. Denna skiva innehåller två väldigt spännande och härliga boplåtar, dels den riktigt ösiga "Dee Dee´s dance" och den avkopplande svängiga "Boomsie". Låtarna har båda samma inledande stil, melodin spelas av Candoli, Socolow och Gibbs tillsammans på ett mycket snyggt och proffsigt sätt innan de solar härligt var för sig, för att på slutet åter mötas i melodislingan. Detta är bebopjazz på högsta nivå och, enligt mig, på en helt annan nivå än t ex Charlie Parker, utan att klanka ner allt för mycket på ikonen. 1947-48 spelade Chubby Jackson And His Fifth Dimensional Jazz Group i Sverige flitigt och de konserterna spelades in och har getts ut. Vill man därför höra ännu mer med detta band så kan jag varmt rekommentera samlingsskivan "Bebop Enters Sweden 1947-49", som också innehåller låtar med Dizzy Gillespie med svenska musiker samt James Moodys svenska band som jag skrev om tidigare. Skivan är förövrigt utgiven av svenska kanonbolaget Dragon!
Chubby Jackson föddes 1918 och levde så länge som till 2003 och har även två barn som gått i hans fotspår när det gäller jazz. Sonen Duffy Jackson är jazztrummis och dottern Jaijai Jackson är radiopratare och skapade föreningen "The Jazz Network Worldwide" där jazzmusiker från hela världen kan träffas.

X-Perience - Magic fields

2010-02-14T19:56:00.000+01:00

Ibland kan det slå till som en blixt från en klar himmel när man hör en platta och man bara får ett oerhört begär att skaffa den plattan man hört. Framför allt om skivan också är förknippad med ett minne. Så skedde en gång 1997, då jag dessutom var nyförälskad i den genre som kallas eurodisco som jag också samlar på. Det var då jag första gången kom i kontakt med tyska gruppen X-Perience som består (eller bestod då) av syskonen Mattias och Claudia Uhle och Mattias Uhles före detta klasskamrat Alexander Keiser. Bandet gör en sorts svävande synthpopsinspirerad eurodisco med Claudia Uhles vackra operaliknande sångröst i förgrunden. Jag hörde dom då första gången 1997 under mitt allra första besök i Stockholm då jag skulle på en kurs för min dåvarande förenings MHF-Ungdoms räkning. Jag och en annan medlem åkte med ett gäng medlemmar från Västerbotten ner och dom hörde alltså på X-Perience då årsgamla debutplatta "Magic fields" i bilstereon på repeat vilket jag föll som en sten för. Framför allt gav låten "A neverendning dream" mig gåshud. Så när jag kom hem från Stockholm så var det bara att gå in på "Skivbutiken" i Sundsvall och specialbeställa skivan och sen dess har jag också spelat den på repeat några gånger för det är tveklöst en av de bästa eurodiscoplattor jag äger! X-Perience gör en typ av euro som skiljer sig rätt markant från det mesta i genren som kom i mitten av 90-talet med en drömsk stämning, oerhört vacker sång och en av de snyggaste produktionerna från den tiden! Personligen tycker jag att Claudia Uhle är en av de mest underskattade sångerskorna i musikhistorien och det är en gåta att hon inte fått nåt stort genombrott utanför mellaneuropa.
"Magic fields" är alltså en drömsk och vacker skapelse, samtidigt som den också är dansant och skön för dansgolvet. "A neverending dream" står i en klass för sig, men titelspåret, samt hiten "Circle of love", är också är sköna låtar i danstempo, medan "Mirrors" är en vacker svävande ballad. Andra snygga låtar är "The night moved on" och den lugnare "The sun".
När jag sen via nätet letade mig fram till information om X-Periences plattor så hade redan en ny platta, "Take me home", släppts, så det var bara att gå tillbaka till "Skivbutiken" och göra en ny specialbeställning.
Intressant är att Claudia Uhle lämnade X-Perience 2008 för att bilda solobandet Angelzoom, som är mer inriktat på gothmusik, och en av låtarna på denna platta just heter "Angel zoom", en pianoballad inte helt olikt Enyas stil.
"Take me home" är också en kanonplatta som bör avnutas. Tyvärr har jag inte lyckats få de andra två plattorna med bandet än, men den som väntar på nåt gott. Nämnas bör också den storslagna och mäktiga låten "Island of dreams" från 2000 som var temat till tyska versionen av "Expedition Robinson".
Det är sällan som ett intresse för ett band blir så påtaglig hos mig på så kort tid, men X-Perience är ett undantag och är ett euroband med egna vägar, med egen stil, som borde ha sålts mycket mer i övriga Europa än vad de gjorde. Dom kanske inte var så kommersiella som många i samma genre var här i Sverige, men dom skapade en helt annan stämning med sin musik!

Tears For Fears - The seeds of love

2010-02-06T20:25:00.000+01:00

Ett av mina favoritband från 80-talet har alltid varit Tears For Fears. Roland Orzabal och Curt Smith har haft förmågan att både skriva traditionell pop och blanda upp det med spännande och ny musik som knappast kan kallas förutsägbar. Dessutom har jag alltid gillat Roland Orzabals röst. Egentligen kan han ju inte sjunga alls, men han har ändå en udda och spännande sångröst som verkligen passar bandets stil! Bandet har ju egentligen två uppsättningar, dels den traditionella med de två ovannämnda medlemmarna som tillhörde 80-talet och med kul och sköna synthpopinfluerade hits. Och dels Orzabals soloförsök att driva bandet under 90-talet då han skrev mycket mer experimentella låtar som inte var av det mest hitvänliga. Dessa är dock underskattade och låtar som "Break it down again" och "Laid so low (tears roll down)" tillhör några av 90-talets mest bortglömda hits. Och den platta som klassas som bandets lågvattenmärke, "Raoul and the kings of Spain" från 1995, är också riktigt bra, åtminstone i dess rent musikaliska skapelse.
Den platta av Tears For Fears som dock ligger mig varmast om hjärtat är deras klassiker från 1989, "The seeds of love", mesta dels skriven av Orzabal och keybordisten Nicky Holland. Den kom i en tid då bandet inte gjort nåt sen 1985 och tagit väldigt lång tid för att skapa en platta som var mycket mer svårlyssnad än föregångaren "Songs from the big chair", men just därför kändes den spännande. När monsterhiten "Sowing the seeds of love" kom och blev en hit så blev jag jättelycklig. Jag minns än glädjen när låten klev upp till första plats på trackslistan på hösten 1989. Och det är ännu en av de bäst producerade låtar jag nånsin hört, ljudbilden i den låten är enorm och videon är också en klassiker!
Senare på hösten så besökte jag en familjevän och fick hela plattan kopierad på kassettband, som snabbt spelades om och om igen under ett antal år innan jag köpte LPn på 90-talets skivmecka i Sundsvall, "Förlorade Favoriter" 1995.
Plattan ska enligt uppgifter ha kostat en miljon pund att göra och man ska ha spelat in i många olika studior och använt en hel hög producenter under åren man gjorde den. Men så blev resultatet perfekt därefter också. Här finns alltså en hel del låtar som knappast kan räknas av hitkaraktär, men som ändå lyckades hitta hem till både skivköpare och skivkritiker. Båda de efterföljande singlarna, "Woman in chains" (gjord med sångerskan Oletta Adams samt Phil Collins på trummor) och framför allt den avkopplande och sköna "Advice for the young at hearts", är riktigt snygga! En annan låt man ska låna ett öra till är den sköna balladen "Standing on the corner of the third world" eller varför inte den liveinspelade 7 minuter långa rockkaskaden "Year of the knife".
Nu är detta alltså LP-versionen jag har. Köper man den på CD så finns det fyra låtar till, som jag dock inte har hört än tyvärr. Men detta är totalt alltså en klassisk njutning och skolexempel i musikalitet och produktion. Musikerna på plattan är verkligen på topp och det är kanske en av de snyggaste plattorna nånsin. Detta är en platta att verkligen bara sätta sig i en mjuk fåtölj, blunda, vrida upp volymen och koppla av!

Lester Young - Master takes with Earle Warren & Johnny Guarnieri

2010-01-24T20:33:00.000+01:00

Lester Young är en gigant som jag tycks ha ganska lätt att hitta skivor med på nåt sätt. I Stockholm 2006 hittade jag en hel del singlar med honom från 40-talet, på skivmässan i Sundsvall hittade jag intressanta plattor och när jag var i Stockholm 2008 hittade jag denna, som tveklöst är den bästa Lester Young-plattan jag har. När jag förra året skrev om Andy Kirk & His Clouds Of Joy så skrev jag också om när jag på Masens Rockcenter på St Eriksgatan på tio minuter hittade hela sju jazzplattor jag aldrig sett i här Sundsvall. En annan av dessa plattor var denna som innehåller 15 spår från fyra olika inspelningstillfällen i New York under skivmärket Savoy. Tre av dom är från tiden april-maj 1944-45 och det sista är från lite längre fram, juni 1949. Två av sejourerna har en gemensam nämnare för dessa är gjorda i samband med att Lester ännu var i Count Basies band. Följdaktigen är de första tre låtarna med Count Basies storband, dock av kontraktsskäl utan Basie själv utan med Clyde Hart vid pianot. Tre kanoninspelningar som har "Tush" som det allra största mästerverket.
Andra delen är gjord med en septett med bland andra trumpetaren Billy Butterfield och den allt för bortglömde pianisten Johnny Guarnieri, som hörs på många swinginspelningar från 40-talet, men aldrig fick den berömmelse han förtjänade.
Tredje delen är gjord bara några veckor efter den förra septetten, nu med Count Basie och hans rytmsection med gitarristen Freddie Green, basisten Rodney Richardson och trummisen Shadow Wilson. En lysande kvintett som glänser i bland annat "Jump Lester jump" och "(Back home again in) Indiana".
De sista låtarna är då gjord några år efteråt, 1949, med en sextett med yngre musiker som trumpetaren Jesse Drakes, trumpbonisten Jerry Elliot och trummisen Roy Haynes. Detta band får det att svänga enormt i "Ding dong" och framför allt "Crazy over J-Z", som är en av plattans riktiga höjdpunkter! Här hade det varit guld att få se dessa musiker framföra dessa inspelningar live!
Dessa är förstås de "officiella" tagningarna. Vill man sen ha alla alternativa tagningarna med så finns dessa på en samling kallad "The complete savoy recordings".
Lester Young var en av de allra mest lysande saxofonisterna som lyckades stå med ena foten fast föränkrad i swingens land och den andra foten i nånting som lät helt nytt. Det finns massor med otroliga inspelningar med Lester, lyssna inte minst på hans inspelningar från Royal Roost i slutet av 40-talet. Men denna platta är Lester Young som bäst, då han omger sig med både Basies mer rutinerade män, med några av swingens bästa namn och med unga hungriga jazzlöften.

Indochine - Le péril jaune

2010-01-12T21:05:00.000+01:00

Första skivan på 10-talet går i 80-talets tecken. Under det decenniet så var det nästan omöjligt att få kommersiell framgång utanför det egna landet på nåt annat språk än engelska, om man inte var med i melodifestivalen då. Men det fanns undantag och ett lysande sånt var franska Indochine som lyckades få en stor publik utanför Frankrike med en musik som kan betecknas som engelsk new wavesynth med en touch av den franska musiktraditionen, trots att man sjöng på franska. I spetsen stod tvillingröderna Nichola och Stéphane Sirkis, varav den först nämnda, som också är den enda kvarvarande medlemmen sen starten 1977, var bandets karaktäristiske sångare. I radioprogrammet "Rockdepartementet" i P3 i januari 1984 kunde man höra ett reportage om modern fransk popmusik och om hur Indochine då var ett av Frankrikes största band. Det skulle ta ca ett år innan bandet fick sitt definitiva genombrott utanför Frankrike med låten "Kao bang" och denna platta, "Le péril jaune". Detta är en väldigt spännande platta som jag hittade på Sundsvalls mesta second handbutik, "Fyndlagret", rätt sent, i början av 2000-talet. Indocine har en skön och intressant ljudbild på sina plattor. Den här plattan är väldigt mycket glad och intensiv synthpop med spännande gitarrer i bakgrunden och med en viss touch av fransk och orientalisk musik och Nichola Sirkis är en energisk sångare som alltid tar i ordentligt och ger allt på plattorna.
När man hör Indochine så tycker inte jag att man ska behöva kunna franska för att kunna njuta av deras musik (jag kan knappt ett ord) för de har så pass mycket energi och stämning i alla fall, det är singeln "Kao bang" ett bevis på. Det är även en annan singel från plattan som jag föll direkt för när jag hörde den första gången, låten "Miss Paramount", som bara måste avnjutas nån gång. Hör bara på den otroligt snygga lite countryliknande elgitarren direkt efter refrängen!
Låtarna "Razzia" och "Pavillon Rouge" är andra höjdare som man både blir glad och mår bra av! Men Indochine kan också dra ner i tempo, som i den spännande balladen med den japanskklingande titeln "Okinawa". Indochine var definitivt ett av de mest intressanta och udda banden som kom fram i 80-talets hitlistevärld! Därför kan jag givetvis också rekommendera uppföljarplattan "3" som innehåller bandets andra stora hit i Sverige, "Canary bay". Bandet fick det motigare under 90-talet med hitlisteframgångar och bandmedlemmarna byttes om vart annat. 1999 avled dessutom Stéphane Sirkis, men hade som en av sina sista önskningar att bandet skulle fortsätta efter hans död. Och det var tur dom gjorde det för 2002 fick bandet en enorm nytändning i Frankrike i och med plattan "Paradize" (som jag tyvärr inte hört nåt från) som sålde i över 1 miljon exemplar i hemlandet. Hur många band från 80-talet får äran att uppleva en sån renässans?

2000-talets bästa låtar!

2010-01-01T12:20:00.000+01:00

Det är inte bara ett nytt år som står för dörren. Det är också ett nytt decennium. 10-talet är här! Och då är det på sin plats att summera 00-talet. Jag ska vara ärlig; Ur musiksynpunkt var nog 00-talet det sämsta decenniet under min levnadstid. De senaste åren har du varit nästan kommenderad till tre stilar; antingen Rix FMs skval av Idolartister och Melodifestivalhits eller P3s alla flummiga Hultsfredsanpassade rockband/artister eller hiphop/r´n b. Du ska lyssna på det skivbolagen vill att du ska lyssna på och som de kan tjäna pengar på, inte det DU gillar. Jag tycker det är märkligt att när vi nu under människans livstid har utvecklat sån oändlig mängd med olika musikstilar inte tar tillvara på det utan lik väl ska tvingas spela samma låtar på listan om och om igen till dess dom inpräntats i våra hjärnor, lagom till dess att nästa hit kommit och vi ska glömma det gamla och hjärntvättas med en ny låt om och om igen. Man kan säga vad man vill om 80-talet och dess lite nonchalanta stil mot ungdomens musik i medierna, men det fanns ändå allt som oftast musik och program för alla smaker. Men nu ska inte detta bli varken en apell eller ett gnällforum på dagens musik. Egentligen är denna blogg ett blogg för äldre musik än så här, men jag älskar musik och därför tycker jag att det är på sin plats att summera det som har varit bra med 00-talet. Och det hade jag tänkt att göra i listform. Jag har plitat ihop en 50 platser lång lista av dom låtar från 00-talet som jag tyckt varit allra bäst. Likadant har jag en 20 platser lista med dom bästa plattorna under decenniet. På listan dominerar tre stilar; euro/trancemusik, svensk musik, svenska nya new waveband som lyft upp 80-talets stil i nyförpackning. Det är dessa som gjort de bästa låtarna under decenniet. Och av nån anledning saknas det nästan helt representanter från de senaste tre åren. Andelen stora listhits är inte heller så översvallande många. Men som ett nyårsfirande kommer här nu det som har varit bäst i musikväg under de senaste 10 åren. Håll till godo och gott nytt år!

TOP 50 – 2000-talets bästa låtar!
1 Delerium & Jael "After all (Svenson & Geilen mix)"
2 DJ Toxic "Sunlight"
3 Starclub & Dr Alban "Chiki chiki (Interphase mix)"
4 Kent "Dom andra"
5 Robyn "Don´t stop the music"
6 Therese "Time"
7 Emma Bunton "Maybe"
8 Dallas Superstar "Fastdriving"
9 Susanne Alfvengren “Se havet”
10 Björk "Hidden place"
11 Double N & Maria Rubia "Forever and a day"
12 Planet Funk "Inside all the people"
13 Ladytron "Destroy everything you touch"
14 Mark Oh “Desire”
15 Space Age Baby Jane "No one here gets out alive"
16 Sash! “Ganbareh”
17 Basic Element “Raise the gain”
18 Jean Michel Jarre “Teo and tea”
19 Nanne “Svarta änkan”
20 Antiloop “Start rocking”
21 U96 “We call it love”
22 Lisa Nilsson "Jag tror på dig"
23 Indra "Sois beau at tais toi"
24 Fatboy Slim “Because we can”
25 Kent “Ingenting”
26 Girls Aloud “Something kinda ooh”
27 Emma Bunton “What took you so long”
28 K-System “L.O.V.E”
29 Weeping Willows “Touch me”
30 Basic Element “To you”
31 Whitney Houston & Enrique Iglesias "Could i have this kiss forever"
32 Modern Talking “Ready for the victory”
33 Josefine Sundström “You better run”
34 Robyn “Keep this fire burning”
35 Per Gessle “Tycker om när du tar på mig”
36 Kamera “Fragile”
37 The Bangles “Something that you said”
38 Travis “Side”
39 Depeche Mode “I feel loved”
40 Dina “For evig din”
41 Britney Spears “Stronger”
42 Raymond & Maria “Ingen vill veta vart du köpt din tröja”
43 The Avalanches “Frontier psychiastrist”
44 Peter LeMarc “Så gott att må gott igen”
45 Kent “En himmelsk drog”
46 Nanne "Håll om mig"
47 Melody Club “Baby (stand up)”
48 Darude “Out of control”
49 Tess “Justify my love”
50 The Ark ”It takes a fool to remain sane”

TOP 20 - 2000-talets bästa album!
1 Lisa Nilsson “Viva” (2000)
2 Sash! ”Trillenium” (2000)
3 Kent ”Tillbaka till samtiden” (2007)
4 Robyn “Don´t stop the music” (2003)
5 Peter LeMarc “Kärlek i tystnadens tid” (2008)
6 Nanne “Alla mina ansikten” (2000)
7 Kent ”Vapen & Ammunition” (2003)
8 Emma Bunton “A girl like me” (2001)
9 Tess “One love to justify” (2000)
10 DJ Toxic “Anastacia” (2003)
11 Basic Element “The empire strikes back” (2007)
12 Space Age Baby Jane ”The electric love parade” (2002)
13 Cecilia Vennersten “Under stjärnornas parasoll” (2006)
14 Caater featuring Trinity “Queen of the night” (2002)
15 E-Type ”Eurotopia” (2005)
16 Depeche Mode “Playing the angel” (2005)
17 Eldkvarn “Hunger hotell” (2008)
18 Nanne “Alltid på väg” (2005)
19 Pet Shop Boys “Fundamental” (2005)
20 U2 “All that you can´t leave behind” (2001)

Julmusiken behövs - trots allt...

2009-12-22T20:07:00.000+01:00

Till absolut ingens förvåning så ska även jag skriva lite om julskivor så här i dessa dagar. För mig har den genren en märklig plats i samlingen. Man hör skivan bara en gång om året, det är inget jag köper mycket av nån annan årstid än vid juletider (om det inte är nån kommersiell julhit från 80- och 90-talet för då köper jag den som samlingsobjekt) och det ska vara en viss stämning på skivan för att jag ska vara nöjd. Jag tror inte att jag är mer kräsen på nån genre än vid julskivor, men jag tror att vi alla är så när det kommer till sån musik. Julmusik har fått en liten "nödvändigt-ont"-klang de senaste åren. Svensken hatar den, blir vansinnig på den och vill inte höra den, men kan ändå inte vara utan den. Om alla jullåtar skulle strejka och inte en enda jullåt skulle spelas under en hel jul så är jag övertygad om att man skulle, trots att alla idag säger sig hata julmusiken överallt, sakna den och kräva att få höra de klassiska jullåtarna ändå.
Jag är då galen i den traditionella julmusiken. Det är klart att modernare julhits som "Last christmas", "Do they know it´s christmas", "Tänd ett ljus" och "Mer jul" går ner vid jultider, men helst hör jag på en mysig kör sjungandes julsånger som "Stilla natt", "White christmas", "Staffansvisan" och framför allt "Gläns över sjö och strand" som är min absoluta favorit! Gärna med nedsläkta lampor och småljus omkring mig. Då är det jul för mig! Svensken har också en rolig egenhet när det gäller julmusik och det är den konstiga synen på förnyelse av julmusiken. När julen börjar så är man rätt intresserad av diverse nyskapande jullåtar. Man tar Peter Jöbacks pojkbandslikande julplatta till sitt hjärta, man blir glad när man gör nåt helt nytt till jul som ingen artist tänkt på och man kallas Band Aids tredje försök 2004 för framtidens jullåt, men när nästa jul kommer så sätter vi ändå på Christer Sjögrens och Carolas julplattor eller Bing Crosby sjungandes om sin vita jul och känner oss trots allt trygga med det. Trots allt är det ju Band Aid 1 som är mest jul och mest klassisk! Just Ds julrap "Jul igen" för väl räknas som det senast riktigt nyskapande som ändå fastnat som en riktig julklassiker hos folken. Och under 2000-talet så har andelen jullåtar av kvalitet på hitlistorna inte duggat tätt precis. Och inte mig emot. Det finns för mycket kladd där man tror sig kunna använda julmusiken mer som en kassakossa än för att ge folket lite stämning. Det räcker att julen är kommersiell för affärsmännen, vi som ska uppleva julen på allvar kan väl få ha den kommersiellfri och bara njuta!
Som jag sa så har jag inte lagt ner så mycket pengar på julskivor, främst eftersom jag ändå hör så mycket jullåtar live på diverse kyrkokonserter och annat, men jag har en näve som jag gillar
att spela varje år. Och främst i skörden ligger två skivor, dels Jussi Björlings "Oh helga natt". Ingen jul utan "Oh helga natt" sjungen av Jussi Björling! När jag hittade den singeln och köpte den på Erikshjälpen så var det fortfarande september och gräset var fortfarande grönt.
Den andra skivan är en speciell skiva. Jag är ingen storkonsument på dansband, verkligen inte, men en skiva som följt mig i snart 15 år och som jag sätter på varje år är Stefan Borsch "Ikväll jag tänder ett ljus". Stefan Borsch, som var Vikingarnas sångare innan Christer Sjögren, har gjort en skiva med jullåtar som för mig doftar julnostlagi med en riktigt bra kör, en bra orkester och bjällerklockor. För mig är det klassisk julmys på hög nivå!
En udda och kul julskiva i samlingen är en skiva som kom 1988 och innehöll flera av dåtidens stora artister som sjöng nyskrivna jullåtar. På plattan "TipTap" delar Ratata, Mikael Rickfors och Orup plats med Östen Warnerbring och Monica Zetterlund. Det finns några sänkare som inte håller nån riktig julstämningsklass, men det finns också ett par riktiga hödare, som Orup som i låten "Herre Gud" beskriver om jul i en värld av krig och oroligheter till en riktigt kul produktion och småjazzig melodi. En annan favorit är när Anders Glenmark och Björn Skifs i klär sig rollen som tomten och klagar över julens jobb och problem på ett roligt och humoristiskt sätt i "Tomtens klagan"!
Vill man ha en mer klassisk julskiva med kyrkokör så kan jag rekommendera "Jul med Adolf Fredrik" med Hågan Hagegård och Adolf Fredriks Ungdoms- och Flickkör. "Oh helga natt" kanske inte sjungs av Jussi, men den är stämningsfylld likväl med Hagegård.
Amerikanska christmas carols är också en fröjd för örat och oftast snyggt gjorda. Och är de sjungna med Mariah Careys röst på hennes julskiva "Merry christmas" från 1994 så kan det inte bli bättre. "All i want for christmas is you" är en av dom bättre mer moderna julhitsen som kommit fram. Plattan blandar traditionella carols med nyskrivna låtar och höra Mariah sjunga "Silent night" är en rysning. Sen kanske hon inte riktigt har röst för att sjönga vare sig Händel eller "Oh helga natt", men det är förlåtligt.
Som sagt, det finns mycket julmusik och oavsett hur många undersökningar som visar att vi hatar julmusiken mest när vi julhandlar och hur många gånger vi än stönar när vi hör "Mer jul" eller "Jul igen" för 50:e gången så tror jag att vi skulle stöna än mer om vi inte fick höra en endaste jullåt under våra julbestyr! Vi behöver julen! God (skiv)jul på er allihop!

King - Bitter sweet

2009-12-02T21:23:00.000+01:00

Jag tänkte hoppa tillbaka till det engelska 80-talet, som jag tidigare sagt var det decenniets största guldgruva i musikbranschen då. Gruppen King var ett band som hade en väldigt kort men kul karriär mellan 1984-86 och var centrerad kring sångaren Paul King. Bandet fick en hit direkt med sin första singel 1985 "Love & pride", en låt som jag dock inte tycker är nåt mästerverk från det året, vilket är otroligt sagt av mig eftersom 1985 är mitt favoritår och det mesta därifrån är guldkorn på musikhimlen. Debutplattan "Steps in time" är inte dålig, men bleknar i jämförelse med uppföljarplattan som kom på hösten samma år. Produktiviteten på bandet var det då inget fel på.
När den singeln "Alone without you" kom i september och blev en stor hit så gillade jag den från början och tyckte den var en kul indierocklåt med sköna gitarrer. Det tog några år dock innan jag hittade plattan "Bitter sweet", på Förlorade favoriter i Sundsvall 1994. Till min glädje och överraskning var det en riktig engelsk poppärla! Den var långt bättre än jag kunde föreställa mig och visade upp ett band som hade potential att bli långt större än de blev. Förutom "Alone without you" har plattan en singel till som når upp till samma kvalitet och till och med nästan starkare och det är uppföljarsingeln "The taste of your tears" som är en av dom snyggaste engelska 80-talslåtar jag vet och där Paul Kings sångröst aldrig låtit bättre.
Plattan i övrigt låter brittisk pop ut i fingerspetsarna och har många spännande och bra låtar som totalt sätt ger en skön och intressant blandning och ljudbild! "Torture" är en låt som skulle kunna ha platsat som tredje hit och i "2MB" så gör bandet plötsligt ett dyk i en sorts engelsk popreggae som är väldigt tillbakalutande och skön! "(KFAD) Wait for no one" är en annan lättsam poplåt som är genialisk! Plattan är producerad av Richard James Burgess som legat bakom många engelska 80-talsband, bland annat de två första plattorna med Spandau Ballet.
Paul King har en mycket bra sångröst med ett intressant vibrato som jag i "Love and pride" inte alls tyckte passade, men som känns helt rätt på den här plattan.
Tyvärr var alltså äventyret över efter "The taste of your tears" och bandet splittrades och Paul King försökte sig på en solokarriär, vilket inte alls gick bra och jag kan förstå det. Singeln "I know" som blev en mindre hit i England är inte alls lika intressant musikalisk som hans bands låtar var. Ni som känner igen namnet Paul King sen tidigare kanske vet att han sen blev VJ på MTV och idag finns på MTVs jukeboxkanal VH1. Det hade varit kul att se honom presentera nån video med sitt eget band nån gång, men till dess så kan ni som vill bekanta er med bandet King skaffa den samling med gruppen som kom 1998. I och för sig är jag lite emot att man gör samlingsplattor med band som bara har gjort två plattor och som inte ens släppt fler singlar än det finns fingrar på ena handen, men det visar upp ett band som på två plattor visade upp kunskapen att göra poppärlor av bästa märke som doftade, kändes och var brittisk i varenda ton. Ett bortglömt band som förtjänas att återupptäckas!

Peter LeMarc - Peter LeMarc

2009-11-28T21:25:00.000+01:00

En av mina absoluta favoritartister sen ca 20 år tillbaka har varit Peter LeMarc. Jag hörde honom första gången 1987 när hans låt "Håll om mig" kom in på Sommartoppen det året. Då var jag inte lika förtjust i låten. Man är inte alltid lika smart tänkande som barn som man är som vuxen ;) . Men året efter kom låtar som "Sång för april" och "Showen är över" som jag tyckte var oerhört bra och snygga. Inte minst var det texterna som jag föll för och jag köpte snabbt köpkassetten "Närmare gränsen" och precis som med Eldkvarn så var det kanske inte så vanligt med 13-åringar som sprang iväg och köpte plattor med Peter LeMarc. Sen dess har jag alltid följt LeMarcs karriär och tycker att han är den överlägset bäste svenske textförfattaren av modern musik! För mig är han långt bättre än både Lundell, Winnerbäck och Hellström! Ingen kan få personliga texter att vara så nära och spännande som han och kombinerat med fantastiska melodier, en mycket bra och egen sångröst och skön produktion, oftast i samarbete med nyss nämnda Eldkvarns Tony Thorén, så blir det musik som jag smälter för när jag hör!
Jag skulle kunna ha valt vilken LeMarc skiva som helst, varför inte nyss nämnda "Närmare gränsen" och garanterat så kommer jag tillbaka till fler LeMarc-plattor. Men jag valde här till slut hans genombrott, den s k "vita skivan" som heter bara "Peter LeMarc". Detta är en platta som kom i en tid då han precis innan brutit ihop. Hans då lilla karriär hade nästan pulveriserats av ett framträdande i "Måndagsbörsen" då han doppat huvudet rakt ner i sminkburken och sjungit "Flashdance (What a feeling)". Men han övertalades till slut att spela in en skiva till och vara mer ärlig i sina texter. Så gjordes denna platta och en mer tillbakalutad LP än de tidigare. I en radioserie om svensk pophistoria som Stefan Wermelin gjorde för 10 år sen med titeln "Livet är en fest" så berättade LeMarc i en mycket bra intervju om tillkomsten av flera av låtarna på denna platta och flera av mina favoritlåtar med honom är från denna "vita" LP. Inte minst inledande "Vägen (låter oss längta)" som på ett genialiskt sätt beskriver ett förhållande som är på väg att rinna ut i sanden när man gått och trampat på varandra, som också var hämtat från LeMarcs eget liv då.
Och även om jag då inte var så förtjust i "Håll om mig" så älskar jag låten idag, framför allt den otroligt sköna produktionen som Tony Thorén gjort och Jessica Wimerts körsång.
En annan låt som är väl värd ett öra är den bluesiga och lugna "Jag ska gå hel ur det här", en låt som LeMarc gjorde när han mådde som värst och undrade vad han höll på med i musikbranschen.
Den gladare och pigga "Vänta dig mirakel" ska inte heller glömmas...
Denna skiva är köpt rätt sent, först i början av 00-talet på Fyndlagret i Sundsvall, och är väl den av LeMarcs plattor som lättast hitttas i Second Hand Affärer. Men som sagt man kan egentligen börja var som helst. Varför inte med hans senaste "Kärlek i tystnadens tid" från 2007 som jag tycker är den bästa plattan som kommit på marknaden på många år, möjligen i konkurrens med Kents "Tillbaka till samtiden"!
LeMarc är för mig en svensk musikalisk gud som vågar gå sina egna vägar och stå för det och samtidigt göra det kanonbra och naturligt! Svensk musik när den är som allra bäst helt enkelt!
Så jag hoppas innerligt att det inte tar så lång tid denna gång innan vi får mer musik från LeMarc!

Suede - Coming up

2009-11-16T20:46:00.000+01:00

1995-96 var omvälvande år musikaliskt för mig. Jag lyssnade i stort sätt bara på 80-talspop, jazz, klassiskt och amerikansk soulmusik, ja, också på diverse hits från listorna. I och med mitt år på Härnösands folkhögskola så tog jag helt nya kliv in i musikgenrer jag tidigare avskytt, men som jag nu lärde mig älska. Jag började att lyssna på eurodiscomusiken på allvar, nåt som idag är det jag lyssnar mest på. Via en tjejkompis på skolan så kom jag också i kontakt med synthmusiken på allvar, alltså den värld som finns bortom Depeche Mode och Erasure. Samt att jag också via henne lärde mig att gilla britpopen ordentligt. Jag är alltid efter min tid när det gäller att upptäcka det aktuella och så även här. När alla lyssnade på Oasis 1994 så spydde jag på det, men "Wonderwall" på vintern 1995 ändrade på det. Därefter så insåg jag att britpopen var hur skön som helst och året efter så kom en platta som blev britpopens bibel för mig under ett antal år, Suedes "Coming up". Hade nån sagt till mig bara tre år tidigare att jag skulle älska Suede så hade jag skakat på huvudet och hänvisat till Bret Andersons gnälliga sångröst, men när låten "Trash" kom så förändrades min världsbild. Ett engelskt mästerverk från en tid då engelsk popmusik var i sitt esse! Gissa om jag blev lycklig när denna skiva, "Coming up", dök upp i en julklapp från mina föräldrar på julafton. Britpopen har gått en märklig väg från att vara en av dom mest hyllade och bejublade genrerna i medierna till en axelryckning hos de flesta idag. Men jag anser att band som Oasis, Verve, Suede och Cast är värda att spelas oftare i radion och ett bättre ryckte än att bara vara en 90-talsfluga.
"Coming up" är musikalisk skicklighet på stornivå och har ett otroligt skönt rocksound och väldigt snygga melodier. Balladen "Saturday night" är en klassiker liksom singelhits som "Lazy" och "Beautiful ones". Låten "Filmstar" ska spelas på väldigt hög volym tillbakalutat och avkopplande. liksom låtar som "She" och "Picnic by the motorway". Produktionen på plattan är otrolig!
Mitt intresse för britpopen fortsatte i och med att jag köpte Oasis "Be here now" sommaren 1997. Och Suede förblev mina favoriter ända till slutet och även Bret Andersons och Bernard Butlers egna platta under namnet Tears är värda att lyssna noga på med båda öronen!
Självklart vore det otroligt skönt med en återförening med Suede, men tills vidare nöjer jag mig med att köra "Coming up" så ofta jag kan. Det är en konst i musikalisk genialitet och röj som i mångt och mycket vidgade min musikaliska syn!

Roxette - Pearls of passion

2009-11-06T21:02:00.001+01:00

Så här i tider då Roxette börjar att röra på sig igen med återföreningskonserter och hot om nya låtar så tänkte jag visa upp en betydligt äldre sida av bandet. Jag tillhör en av få som faktiskt tycker att en av bandets skönaste och bästa plattor är deras första, "Pearls of passion". Den kanske inte är lika snyggt producerad som deras senare världssuccéer och slagdängor och jag gillar Roxettes senare låtar också, inget snack, men ändå tycker jag att Per Gessle har gjort några av sina bästa titlar till bandet på "Pearls of passion". Det allra intressantaste är att om det velat sig riktigt illa så kunde det inte ha blivit nåt Roxette. Bandets debutsingel, "Neverendning love", var från början på svenska och hette då "Svarta glas". Den kan för övrigt höras på den samling som medföljde Per Gessles bok som kom för ett par år sen. Låten skulle från början ges till bland annat Pernilla Wahlgren, som nobbade låten. Sen frågade han en Marie Fredriksson som var väldigt tveksam till låten. Man kan fundera på om Gessle ibland lekt med tanken på hur hans karriär sett ut om fröken Wahlgren hade accepterat låten eller om Marie stått fast vid ett nej att göra den med Per.
Denna platta hörde jag första gången 1989 av en dåvarande granne till min familj som kom från Halmstad och sa sig ha gått i samma klass som Per Gessle. Jag spelade av plattan på band då och lyssnade på den om och om igen i ett antal år. Sen köpte jag skivan själv på 90-talets stora favoritbutik i Sundsvall, Förlorade Favoriter, några år senare.
"Pearls of passion" är inte riktigt den blandning av Pers glatt rockiga popdängor och Maries skönsjungande kärleksballader av världsklass som bandet skulle bli senare utan låtarna är rätt okommersiella om man jämför med "Look sharp" och "Joyride". Men det är lite det som också gör plattan så bra, att den är mer avkopplande och spännande. Sen finns det även här solklara hits, det är ingen tillfällighet att "Soul deep" och "Goodbye to you" blev hits, men låtar som "I call your name" och "Surrender" är enligt mig några av Roxettes mest oförtjänt bortglömda och skönste låtar. På den tiden så var "I call your name" en av de mest populära låtarna från plattan som inte var släppt på singel och den är för mig långt bättre än både "Dressed for success" och flera av bandets senaste låtar. "Secrets that she keeps" och "Joy of a toy" är några av Gessles bästa snabba låtar från 80-talet och "Neverending love" är en 80-talsklassiker som spelas alldeles för sällan!
"Pearls of passion" är en av Roxettes mest bortglömda plattor och borde nämnas i samma klass som de andra för på flera sätt är den snyggare och roligare än det dom gjorde när dom blev världsstjärnor. Det kanske inte finns nån "The look" eller "Joyride" här, men den är väl värd att upptäckas igen.

Sundsvalls höst-skivmässa 2009 - en besvikelse

2009-10-27T21:07:00.000+01:00

Skivmässorna har alltid varit något av årets höjdpunkter! Här i Sundsvall kommer dom två gånger under året, en vårmässa i april och en höstmässa i oktober. Tyvärr blir det svårare och svårare att försöka hålla nån form av positivitet och engagemang kring skivmässorna numera. Vårmässan i april var en, enligt mig, flopp där man krockade med en större skivmässa i Stockholm som utställarna från södra Sverige föredrog. Höstmässan för ett år sen floppade för att man knappt hade gjort nån reklam alls. Detta år var reklamen bra, spottar i de kommersiella kanalerna nästan varje kvart och affischer fanns uppe. Ändå var detta, tyvärr, i mina ögon en ännu större besvikelse än vårens mässa. Totalt sätt räknade jag till 10 stycken utställare plus en som sålde små prydnadsgitarrer. Jämför detta med att man för ett par år sen fyllde hela Tonhallen. Nu ska man vara glad om man fyller hela rockklubben Pipeline, där mässorna går nu för tiden. OK, man hade en negativ motgång. Normalt brukar man lägga mässorna kloss i kloss med den något större Umeås skivmässa som brukar vara dan efter Sundsvalls, så alla säljarna brukar först vara i Sundsvall och sen åka till Umeå. Nu är Umeås mässa inte förrän den 25:e vilket kanske gör att många av säljarna från södra Sverige inte tycker att det är värt att åka till en stad som med en enda skivaffär, speciellt med tanke på bensinpriset. Sen finns ju den normala debatten om nedladdning och annat, men den debatten vill jag inte dra upp här (detta är ju en mp3-frizon), mer än att säga att jag tror att många av dom som går på skivmässor numera förmodligen vid det här laget redan har tagit ställning i den diskussionen och går ändå. Jag hoppas att man tar sig en funderare på hur man ska locka fler säljare från södra Sverige för skivmässan är viktig! Det är ett andningshål här uppe efter att bara ha fått köpa skivor på den enda skivaffären här, Harvest Records, samt Erikshjälpen och de få loppisar som har nåt i skivväg som inte är Pelle Karlsson, Vikingarna och Mia Marianne & Per Philip.
Nå, årets mässa var en gigantisk besvikelse, men det hindrade inte mig att komma hem med lite skivor. Jag handlade mest från två handlare från Sveriges mittendel, en från Gävle och en från Dalarna, vars långa rad med 10 kronorsskivor var en riktig guldgruva. I övrigt fanns också mässans två stamsäljare, Roger Elfström och hans "Förlorade favoriter" samt klubbägaren Daniel Westins låda med jazz, synth och soul.
Bland denna hösts godbitar fanns en skön platta med hammondorganisten Jimmy McGriff och ett storband ledd av Manny Albam. Skivan innehåller uteslutande Count Basielåtar som "Cherry poit", "Cute", "Avenue C" och "Splanky", fast med en skön hammondorgel där istället för ett gungande pianospel. Som jag tidigare skrivit så är min favorit i hammondgenren Jimmy Smith och Jimmy McGriff är inte i klass med honom, men det är få och andra sidan. Men plattan bjuder på ett toppsväng ändå och här tycker jag att McGriff är kanonbra och lyfter storbandet enormt!
En annan favorit är den fjärde delen av Oscar Petersons storsäljande skivsvit "Night train" utgiven på Verve. Petersons trio spelar kända standards som "It ain´t necessarily so", "This can´t be love" och "Between the devil and the deep blue sea" och har ett oerhört sväng!
En kanonplatta jag införskaffade var amerikanska legendariska soulgruppen Shalamars platta "Three for love" från 1980. Shalamar hann med hela nio plattor under bandets drygt 10-åriga existens och var startbandet för ett par av 80-talets stora soulstjärnor, Jody Watley och Howard Hewitt. "Three for love" står med ena foten i 70-talets soul med stråkar och andra foten i 80-talet med en tuffare stil och rekommenderas varmt! En klassisk och skön soulstänkare från en av de skönstaste perioderna inom soulmusiken.
Bland andra fullängdare som jag köpte på mässan fanns mer soul, The Passadenas "To whom it may concern", tjejen som gav ballonghåret ett ansikte, Mari Wilson, Harry James med tidigare outgivna låtar, Donna Summer med låtar av Quincy Jones och en samling jazzhits från 1933.
Lite singlar köpte jag förstås också, bland annat Östen Warnerbrings svenska version av evergreenen "Red roses for a blue lady", "En röd blomma till en blond flicka", en låt med Kim Carnes som jag hade letat länge efter, "Crazy in the night", en tidig Ultravox "All stood still", alltför bortglömda holländska soulgruppen Lois Lane med "I wanna be", Red Box "Lean on me", INXS "Diseppear" och en kultsingel med Fancy. Tyske discofantomen Fancy är normalt en kanonartist, men att höra honom spela Beatles "All my loving" är mer komiskt än bra!
Som sagt, jag tänker inte sia kring skivmarknadernas framtid kontra nedladdning och MP3, det är inte för det jag har denna blogg, men jag hoppas på en bättring och en återkomst i stor stil till våren 2010 för skivmässan i Sundsvall som företeelse behövs, men det är många pusselbitar som ska falla på plats för att det ska funka. Det har det inte riktigt gjort de senaste åren, men man kanske ska tänka framåt nu och lite mer positivt. Kul är det i alla fall att gå på skivmässa och detta år var andelen långa rader med svindyra hårdrocksskivor gudskelov mycket färre än normalt. Alltid nåt...

Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet

2009-10-20T21:19:00.000+02:00

Jag erkänner att Skivguiden varit enormt grabbig hittills. Med undantag från Nanne och Angelique i Sound Of Music så har det inte varit en enda tjej jag skrivit om. Då är det verkligen på tiden och då tänkte jag ta i ordentligt med det bästa som finns, Lisa Nilsson, en sångerska som legat mig varmt om hjärtat i nästan 20 år, ända sen jag hörde hennes platta "Indistructable" från 1990, en bortglömd platta med henne som jag gillade skarpt. Hon har en gudabenådad röst som smälter berg och en förmåga att framföra texter så de låter otroligt trovärdiga. Också är hon rasande snygg också! Därefter har jag samlat på mig alla hennes plattor (ja, även den innan också, "Lean on me").
"Himlen runt hörnet" är inte på nåt sätt en unik skiva. Det är ju hennes mest kända och sålda så att hitta den på second hand-affärer är förstås inte svårt. Det ex jag har är dock köpt under plattans storhetsperiod. Det var när jag börjat min tredje termin på gymnasiet på hösten 1992 som jag sa att jag skulle unna mig att köpa en helt ny platta när första studiebidraget kom för terminen (ja, jag var rätt snål på den tiden...). Resultatet när pengarna väl kom blev att jag gick på skivavdelningen på dåvarande Forum i Sundsvall och köpte just Lisas "Himlen runt hörnet", detta efter att konstant diggat "Varje gång jag ser dig" och titelspåret hela sommaren lång.
Därefter så var ett annat plus att Ratata låg bakom skivans text, musik och produktion, eftersom Mauro Scocco och Johan Ekelund sen 80-talet var några svenska synthhjältar för mig.
Jag gillar texterna på plattan väldigt mycket. Lisa lyckas verkligen få titelspåret trovärdigt med sitt sångsätt och hennes sätt att framföra Mauro Scoccos fantastiska text i "Allt jag behöver" kan få en att verkligen tycka synd om Lisa när hon sjunger. "Aldrig, aldrig, aldrig" är för övrigt en ballad som hamnat oförtjänt i skymundan av "Himlen runt hörnet", men som skulle kunnat ha blivit lika stor hit. Lisa rör sig här smidigt mellan vackra ballader och snabba souldiscoartade låtar ("Varje gång jag ser dig") och funkiga låtar som "Här kommer han". Dessutom är det intressant att höra hennes melodifestivalbidrag från 1989, "Du", på denna platta, fast i nyföropackad 90-talsvariant.
Detta är enligt mig en av de bästa svenska plattorna som kommit och ett stycke odödlig klassiker! Ett exempel på hur man kan sammanföra tre otroliga artister till en fantastisk enhet inom musikens värld. Lyssna och njut!

Stan Hasselgard - Jammin' at Jubilee

2009-10-09T21:14:00.000+02:00

Under andra världskriget så fanns det ett väldigt omtalat radioprogram i USA som hette Jubilee. Det var ett program specialgjort för att underhålla färgade amerikanska soldater under andra världskriget. Flera av dom sändningarna bevarades för eftervärlden och många av jazzvärldens giganter spelade på dessa shower för att underhålla trupperna i Europa. Serien pågick ända till 1953 och 1948 så dök den enda svensken upp i Jubilee, Åke Hasselgård. Hasselgård, född i Sundsvall, var under 40-talet svensk musiks största utlandsexport och han blev så uppmärksammad att även Benny Goodman blev imponerad på svenskens swing och Hasselgård ingick i Goodmans septett under sina sista år. Åke var ju inget gångbart namn utomlands så i USA blev han Stan Hasselgard. Hasselgård hade stora planer på att bilda sitt eget amerikanska band när han 1948 omkom i en bilolycka bara 26 år gammal och jazzvärlden hade förlorat en blivande världslegend. Sen har det gått många olika sidohistorier och sägner om vad som egentligen orsakade olyckan. Det finns rykten om att Hasselgård egentligen blev mördad av saxofonisten Wardell Grey, för att Hasselgård hade ett förhållande med Greys dåvarande flickvän, men egentligen var han ihop med June Eckstein, musikern Billy Ecksteins exfru. Några hävdar också att det var Benny Goodman själv som mördade Hasselgård i avundsjuka och rädsla att svensken skulle bli bättre än han själv, men inget blev klarlagt och bilolycka är den officiella dödsorsaken.
Nå, denna skiva innehåller alltså Hasselgårds framträdanden i Jubilee under sitt sista levnadsår. De två sista låtarna på platta, "Swedish pastry" och "Mels idea", inspelade under sommaren 1948 med Goodman, Grey, Mary Lou Williams, bassisten Clyde Lombari och trumslagaren Mel Zelnick, är också de sista inspelningarna Hasselgård gjorde innan sin död. Skivan är utgiven på det svenska kanonbolaget Dragon och av dess ständige nestor Lars Westin som dessutom som vanligt skrivit en bra historisk text på baksidan av fodralet, om Åkes framträdanden i Jubilee.
Denna skiva är köpt på Myrorna här i Sundsvall för ca 2 år sen och den är ett historiskt mästerverk där Åke verkligen får både lysa själv som klarinettist och som sidopartner med Benny Goodman. "Swedish pastry", som känns nästan som Hasselgårds signaturmelodi, dyker upp vid två tillfällen, liksom "Mel´s idea", och han gör även en väldigt häftig version av Duke Ellingtons "C jam blues". Lyssna även på när Hasselgård får chansen att hälsa hem till dom svenska lyssnare som hörde sändningen på tysk radio via kortvåg, först på svenska inför en frågande programledare Gene Norman, och sen på engelska.
Detta är inte bara en kanonplatta rent musikaliskt, det är en historisk platta också där man får möta Åke live med dom stora stjärnorna och dessutom höra det sista han gjorde på skiva, allt sänt i klassisk amerikansk radio. En värdig hyllning till en av svensk jazz allra största!

Howard Jones - Dream into action

2009-09-27T20:09:00.050+02:00

Jag tänkte åter dyka ner i den engelska 80-talssynthvågen med en av dom artister som kanske förknippas mest med den, åtminstone ur försäljningssynpunkt. Howard Jones var renlevnadsmannen och vegeterianen med spretigt hår som under 80-talet skapade stora hits med en fantastisk förmåga att blanda snygga synthslingor och snygga melodier. Redan hans första platta, "Human's lib", är en 80-talsklassiker av stora mått och ingen har väl glömt låtar som "What is love" och "New song". 1984 kom nästa platta, faktiskt ganska kloss i kloss med den första för både hans sista singel från "Human's lib", "Pearl in the shell", kom samtidigt som den första från nästa platta "Dream into action", "Like to get to know you well". Och det är "Dream into action" som det gäller här, vilken är Howard Jones mest säljande album. För information kan jag nämna att Howards bror Martin spelar bas på plattan och Soul II Souls framtida sångerska Caron Wheeler är med i vokalgruppen Afrodiziak som sjunger kör på plattan.
Howard Jones var en stor favorit när jag var yngre även om jag upptäckte honom rätt sent, först vid låten "Look mama" på senvåren 1985. Men jag lyssnade snabbt i kapp på honom, nya som gamla låtar. Hiten efter "Look mama", "Life in one day" är en riktigt skön sommarstänkare från sommaren 1985.
"Dream into action" tillhör också kategorin plattor som det finns en uppsjö av på loppisarna, men som man inte ska låta sig skrämmas av det. Just denna platta har hängt med länge i min samling och är köpt på Förlorade Favoriter i Sundsvall i början av 90-talet.
Det finns gott om singelhits på plattan för stora framgångar blev "Like to get to know you well", "Life in one day", "No one is to blame" (som dock är något starkare i sin singelversion, men den finns på uppföljarplattan, "One to one") och inte minst "Things can only get better".
Men egentligen känns alla låtarna som potentiella hitlåtar för både "Elegy", "Bounce right back" och "Assault and battery" är riktigt starka melodier. "Dream into action" är för mig en av de stora skolexempel på hur riktig 80-talspop ska låta! Det är otroligt snyggt producerat med ett väldigt proffsigt användande av synthen som intrument kombinerat med riktigt bra och snyggt skrivna melodier och intressanta texter (även om "Look mama" kanske har den svagaste texten på plattan). Howard Jones är en mästerkompositör och musiker som oförtjänt har hamnat ordentligt i skymundan de senaste decennierna. De senare plattorna och låtarna, där han har lämnat syntharna allt mer bakom sig, är mer värda att lyssna på än vad man gjorde i Europa. Och hans comebackplatta till syntharna, "Revolution of the heart" från 2005, borde ha spelats långt många fler gånger i medierna än vad man gjorde för det är ett riktigt bra album. Men OK, Howard Jones har fått ett något bättre rykte kring sig i och med att 80-talet sen länge stigit i popularitet i musikkretsar. Så det finns anledningar att lyssna in sig på Howard Jones fortfarande, för han är fortfarande aktiv, han är fortfarande bra och hans klassiska låtar är några av 80-talets bästa guldkorn!

Jimmy Smith - Jimmy Smith in Hamburg-Live!

2009-09-18T21:37:00.001+02:00

Jag beklagar att det tagit lite tid, men nu kommer nästa favorit i skivguiden! Självklart måste jag skriva om Jimmy Smith, min husgud när det gäller bluesig hammondorgeljazz! Hammondorgel som instrument har jag alltid gillat ända sen jag hörde en skiva med Arvid Sundin som liten. Få instrument kan skapa sån lugnande myskänsla som ljudet av en snyggt inställd och spelande hammondorgel. Jag gillar normalt inte blues av den mer rockiga karaktären, om inte det är en hammondorgel med för då sitter jag också och gungar i takt. Jimmy Smith har sen flera år tillbaka varit min absoluta favorit på instrumentet. Smith spelar med en oefterliknelig stil där han mer eller mindre flyger över orgelns tangenter och skapar stor musik med ett fantastiskt gung. Jag kan inte säga att jag älskar låtar som är mer än 6 minuter långa, men en låt med Smith, som normalt ligger på mer än 7-9 minuter, är nästan för kort om den skulle plötsligt vara 5 minuter. Och det är sällan tråkigt utan ett otroligt sväng i varenda sekund.
Det roliga är att jag lyckats hitta minst en Jimmy Smith-skiva varje år, trots att de nästan alltid är rätt dyra. Och min kvot detta år är redan fylld med två hittade skivor. Den skiva jag ska skriva om här är en liveskiva som jag hittade på Sundsvalls skivmässa 2007. På mässan brukar discjockeyn och klubbägaren Daniel Westin stå och sälja en hel del soul, funk och jazz för halverat pris och under ett par år brukade det vara mitt vattenhål för att köpa Jimmy Smith-skivor och så också denna gång när jag köpte Verve-skivan "Jimmy Smith in Hamburg - Live!" för 40 kronor (som alltså egentligen skulle ha kostat 80 kronor). Detta är nog en av mina absoluta favoritplattor i samlingen av Jimmy Smith-skivor. Just att det är live är inget unikt med Jimmy Smith. De flesta av hans jazzplattor (han spelar ju mer funkinspirerade låtar också ibland som kanske inte är min påse) är inspelade live och personligen tycker jag att det är allra bäst så, för Jimmy Smith får en otrolig livestämning och kommer bäst till sin rätt då.
Spelar på plattan, förutom Smith, är Quentin Warren på gitarr och Bill Harte på trummor. Sex låtar rymmer denna platta och alla är kanonlåtar. Få kan spela den väldigt uttjatade "Mack the knife" på ett mer nyskapande och svängigt sätt som Jimmy Smith, för att inte tala om hans version av Dizzy Gillespies "A night in Tunisia". Spana också in versionerna av låtarna "Jimbo" och "Who´s afraid of Virginia Woolf" som finns på ett otal Smith-plattor, men som känns lika fräscha varenda gång.
Dessutom är det väldigt kul om man lyckas hitta videoklipp på Smith in action live. Få spelar med en sån inlevelse som han och han ser ut och ta i, njuta och ge allt för varje ton.
Det är verkligen synd att Smith dog 2005 och att jag aldrig fick chansen att se honom live direkt själv, men hans musik lever på ett otalt massa plattor. Man skulle kunna nämna minst hälften av dom i denna guide, men plats och tidsbrist gör att jag inte har möjlighet. Men bara för att nämna några an jag rekommendera skivan med Wes Montgomery, "Dynamic duo", "Blue bash", som är gjord med en annan gitarrist, Kenny Burrell, samt hans gästspel med en annan hammondfantom av senare slag, Joey De Franscesco. De Fransescos liveplatta "Incredible!" där Jimmy Smith medverkar är en rysare. Men visst kommer det att rekommenderas och skrivas om fler Smith skivor i framtiden, räkna med det.

Svensk Jazzhistoria - en gyllene samling!

2009-09-08T21:10:00.000+02:00

Samlingsskivor har jag ett rätt blandat förhållande till, i alla fall inom popen, där en människa som jag med ett par tusen vinylsinglar har allt svårare att motivera sig att köpa en skiva med låtar som spelas i alla radiokanaler dagligen. Inom jazzen är det dock en annan situation. Där finns det förstås samlingar med det vanligaste låtarna, Benny Goodmans "King porter stomp", Fats Wallers "Honeysuckle rose" eller Woody Hermans "At the woodchoppers ball". Sen finns det samlingar som fokuserar sig mer på musikerna och som har valt mer udda inspelningar, vilket alltid är trevligt! Och sen finns det den klassiska samlingsserien som heter "Svensk jazzhistoria", en samling tar dig från jazzens första inspelningar i Sverige i början av 1900-talet, då jazzen i Sverige var i det närmaste förbjudet, genom tio stycken album till 60-talets mer moderna jazz. De fem första delarna är i dubbelalbum, de följande tre i trippelalbum och de två sista innehåller hela fyra skivor. Totalt 27 skivor med svensk jazz!
Det är rikskonserter som givit ut skivorna på märket Caprice och jazzhistorikerna Bengt Nyqvist och Jan Brauér som gjort urvalet och det är ett riktigt bra urval av både kända inspelningar och helt okända och outgivna lackskivor av okända band. Även intervjuer i radio som har koppling till jazzen finns, som ett par väldigt roliga intervjuer från Nalen, gjorda på 50-talet då Nalen hade som värst rykte att vara syndens paradis (del 5). Till det tillkommer sen väldigt intressanta texthäften med fakta om varje låt och om jazzens historia i Sverige.
Del 1 till 4 finns utgivna på både LP och CD, medan de efter följande delarna är enbart utgivna på CD. Jag är ägare till delarna 1 till 8. Del 9 och 10 innehåller något för modern jazz för mig. Skivorna är väldigt högt ansedda i skivvärlden och del 5 var nominerad till en grammis när den kom.
Personligen anser jag att det inte går att hitta en utförligare, bättre och mer informationsrik samling om svensk jazz än denna serie. Den har allt, från kända klassiker till nya låtar som ingen hört tidigare, text och fakta som fängslar en och en stor variation. Del 4 och del 5, som utspelar sig på 40-talet, tillhör mina favoritskivor i serien och har den skönaste jazzen. En samlingsserie som verkligen ger genren samlingsskivor ett bättre rykte än den har! Samtliga titlar på alla delar och album hittar du här.

Pseudo Echo - Love an adventure

2009-09-02T00:29:00.001+02:00

Australien var under 80-talet en stark dark horse när det gällde musik. Mycket bra kom därifrån, förutom Kylie Minogue och Jason Donovan. INXS var stora sen tidigare, John Farnham och innan dess Little River Band likaså och därtill kom Real Life, Crowded House, Icehouse OCH Pseudo Echo, som hade sitt gyllene år 1987. Man hade funnits i flera år och släppt en platta med synthinriktning tidigare, men nu slog man igenom i hela världen. Med ett tufft rockdiscosound och sångaren Brian Canham i spetsen så fick man ett genombrott med låten "Living in a dream", vilket följdes av den rockiga covern på Lipps Incs discohit "Funky town". Och eftersom jag gillade bägge låtarna så var det med glädje jag kunde konstatera att hela plattan var en helt perfekt 80-talsplatta. Jag köpte den på tidigare nämnda skivbutiken "Förlorade favoriter" i Sundsvall för ca 15 år sen. Tyvärr så var det en cutout, men musiken är lika bra för det.
"Love an adventure" är otroligt skönt producerad med ett rockigt discolarm som sitter! Singlarna är klassiska och här finns många låtar som skulle kunna ha blivit singlar, som "Destination unknown", inledande "A beat for you" och avslutande "Lies are nothing". Dessutom finns låten "Listening" med, som gavs ut redan 1984 till bandets debutplatta "Autumnal park" och som då blev en mindre hit i hemlandet. På denna platta är den förstås ommixad och avskalad på en del synthar, allt för att passa in i filmen "North shore".
Denna platta hittar man också lätt i loppisbackarna, men låt er inte avskrämmas av det. Det är en väldigt bra, tuff och skön 80-talsplatta som är både snygg i sitt sound och som har väldigt starka låtar och bra sång av Brian Canham!
Tyvärr upplöstes bandet 1990 efter den underskattade uppföljarplattan "Race" som floppade grovt, men bandet har gjort diverse återföreningskonserter, den senaste 2005. Pseudo Echo är ett av dessa band som hade ett gott år och som kunde ha blivit ett riktigt stort band, men där ödet ville annorlundare. Och tyvärr spelas bandet allt för sällan i medierna så folk inte får chansen att höra hur bra de egentligen var.

Sound Of Music - Sound of Music

2009-08-25T19:19:00.000+02:00

Detta band är väl idag kanske inte det mest omtalade bandet i det svenska 80-talet och hade väl förblivit helt bortglömda om det inte vore för Nanne Grönwall. Sound Of Music var alltså hennes genombrottsband. Men även om skivorna med Sound Of Music, och även de senare One More Time, idag går att hitta i vilken loppisback som helst så har jag nästan alltid haft ett stort hjärta för Peter Grönwall som producent och Nanne Grönwalls musik, i vilken form de än må vara i. Jag gillar den sköna, lite mystiska, och svävande produktionen och jag gillar deras texter och melodier, inte minst idag då Nanne även skriver mer ironiska och tänkvärda texter.
Sound Of Music bestod alltså av Peter Grönwall, Nanne, som då hette Nordqvist, och Grönwalls dåvarande flickvän Angelique Widengren och musiken stack inte så mycket ut från den discosynthpop som kom på 80-talet. Men ändå hade de många trackshits och lyckades synas och bli stora i Sverige. Under gymnasietiden, då jag åkte med min familj till Övik för våra familjemiddagar och semestrar, så brukade vi ofta åka hem på kvällen i den mörka landsbygden och då brukade jag sätta på min freestyle med denna platta för den passade väldigt bra att lyssna på när man susade fram på en mörk landsväg med skog runt omkring.
Denna platta har jag haft länge och jag köpte den på second handaffären Fyndlagret här i Sundsvall redan 1991, men jag har hört den X antal gånger sen dess. Hiten "One more lonely night" är lysande 80-talsdisco och med fantastiska synthar och låtar som "West indies nights", "Listen to the radio" och "A pretty love song" är otroligt snyggt gjorda. Sen ska jag inte skälla alltför mycket på Melodifestivallåten "Eldorado", det är en bra låt, men den känns kanske lite malplacerad och snäll här. Och man får inte heller glömma en annan hitlåt, "Blue magic woman", som utsågs till en av 1986 års sommarhits.
Som sagt, plattan är inte unik eller sällsynt. Den doftar väldigt mycket 80-tal, men den är ett mästerverk i sin genre. Sound Of Music är oförtjänt bortglömda idag. Dom gjorde mycket bra musik på 80-talet och är värda ett bättre rykte än de kanske har idag. Sen ska jag verkligen inte säga att Angelique Widengren har världens bästa sångröst, men det är överkomligt...

En guide till Stockholms skivvärld!

2009-08-19T21:43:00.000+02:00

Som jag berättade senast så var jag i Stockholm nu i helgen och utökade min skivsamling och jag hade tänkt att skriva om en del av dom affärer i Stockholm som jag besökt under de senaste åren och som jag rekommenderar och samtidigt berätta lite om de fynd jag gjorde för några dagar sen. Självklart är denna lilla guide anpassad i text för det jag samlar, men affärerna passar lika bra för de som letar efter hårdrock eller punk.
För mig som skivsamlare är Stockholm ett stort andningshål. Tittar man i min hemstad Sundsvall så får jag hålla till godo med småloppisar här och var, Erikshjälpen och en underlig skivaffär betitlad Harvest Records. Så därför åker jag en gång om året till Stockholm för att förlusta mig på ett ställe där skivsamlandet fortfarande lever i viss mån. Jazzaffären Andra Jazz på Rödabergsgatan berättade jag om tidigare som en ny favoritaffär, men det finns fler. En annan är skivaffären som ligger i Slussen vid Blå Bodarna. Den kanske inte har det bästa läget och affären i sig ser lite skum ut med försäljning av både äldre porrtidningar och porrfilmer, men det finns skivor för alla plånböcker och smaker! Det finns mer värdefullare skivor för dom med större ekonomi och det finns mer vanligare och billigare skivor. Billiga punkskivor samsas med 80-talspop, svenskt och hårdrock. För mig som samlar 80-tal så är det en guldgruva att kunna gå dit och köpa 80-talssinglar för endast 2 kronor styck! Ägaren är dessutom trevlig och tillmötesgående. I år lyckades jag bland fullängdarna hitta en soloplatta med Peter Cetera från 1981, Huey Lewis & The News tidiga platta "Picture this", The Alarms första EP från 1983 och en LP med 40-inspelningar där dirigenten André Previn spelar jazzpiano. Plus då en hög med singlar med Heart, Five Star, Animotion, T´Pau och Wilson Phillips.
Runtrunt på Odengatan i Vasastaden är en affär jag blev imponerad av. Tyvärr hann jag inte in där i år, men för några år sen var jag där och köpte James Moody-skivan jag skrev om förut samt en liveskiva med Gene Krupas orkester. Affären har övervägande soul, blues och jazz och skivorna är i finaste skick till lite dyrare priser, men så är det toppskivor och plattor man har svårt att hitta nån annanstans. När jag var där så blev jag introducerad för den för mig okände , men intressante, 70-talssoulsångaren Tom Brocks.
Inte fullt lika bra läge har affären Diamond Records som ligger längst skivstråket på St Eriksgatan, i en mörk lokal under St Eriksbron. För att hitta dit får man först gå in i en dörr, uppför en skum trappuppgång och in i en lägenhet. Hur affären lyckats klara sig med det läget är för mig en gåta. Men affärsinnehavaren är trevlig och affären har en hel del intressant för många prissmaker så man ska inte döma hunden efter håren. För mig blev det singlar med bland annat Johnny Hates Jazz, Frankie Goes To Hollywood, Londonbeat samt Brilliant, ett av Stock Aitken & Watermans tidigaste projekt som jag hoppas skriva om nån gång. Deras spännande discohit "Love is war" från 1986 upptäckte jag på Youtube för nåt år sen och har letat efter den sen dess och till sist gav det resultat.
Längst St Eriksgatan finns sen då en lång rad affärer, Nostalgi Palatset, Atlas CD-börs, Golden Oldies Shop, Freak Scene, The Beat Goes On och Skivbörsen, där jag mer eller mindre vände i dörren eftersom affären var totalt osorterad och trång och skivorna låg i en stor hög. Masens Rock Center, som berättade jag om när jag skrev om Andy Kirk & His Clouds Of Joy, ligger också längst St Eriksgatan och är affären som arrangerar Stockholms skivmässor under flera gånger per år.
På Södermalm ligger sen Mosebacke Records, en annan affär som jag inte hann in till i år. Affären är trång och man ska verkligen inte ha stora väskor med när man går in där. Men en trappa ner är det sen rymligt och bra med intressanta och fina plattor, varav mycket är jazz. För några år sen köpte jag bland annat en häftig CD med Coleman Hawkins inspelningar från sina år i Frankrike.
Om man tar pendeltåget en bit utanför stan, till Solna och Råsundagatan, så hittar man ett stråk med tre intressanta affärer. Jag besökte två av dom, Råsunda Skivhandel och Hot Records, som ligger mitt emot varandra. Råsunda Skivhandel är förvisso en affär av det dyrare slaget, men i en låda lyckades jag ändå hitta Eldkvarns dubbelliveplatta "Cirkus Broadway" (med folk som Ratata, Marie Fredriksson, Thåström, Pugh Rogefeldt mm som gäster) i toppskick och inplastat för 10 kronor och i samma skick och för samma pris fanns också ett exemplar av Bruce Springsteens "The river". Samt en singel med Thåströms band innan Imperiet och efter Ebba Grön, Rymdimperiet, som hette "Vad pojkar vill ha".
Hot Records är en större skivaffär som har mer varierande priser och utbud. Enda nackdelen denna dag var att ägaren envisades att spela Beatles "Revovler"-LP på repeat om och om igen. Själv köpte jag en tidig LP med soulgruppen DeBarge och en radioshow med Harry James band från 1954 samt en hög singlar med bland annat Dag Vag, Roxette, OMD, Lolita Pop, Jörgen Mörnbeck, Anders Glenmark och Gloria Estefan.
Denna helg som jag var där var det också Stockholms kulturfestival och i samband med den arrangerades en gigantisk bokmarknad längst hela Drottninggatan där en del försäljare också sålde skivor. Jag lyckades hitta en LP med synthgruppen Blancmange och en udda singel med Lydia Murdock, "Superstar", som parodierar Michael Jacksons "Billie Jean" och svarar på Jackos låt i rollen som just "Billie Jean". Ett bevis på att man ibland inte bara ska gå till de klassiska ställena utan att köptillfällen kan komma bland de mest udda tillfällerna också.
Det mest fascinerande är att trots att jag varit på skivresor till Stockholm i flera år nu så finns det än skivaffärer i stan jag inte hunnit besöka så jag kommer tillbaka igen och igen. Stockholm är skivhandlarmeckat nr 1 och personligen är det mycket roligare att besöka affärerna personligen än att handla från dom via nätet. Det är en helt annan upplevelse och avkoppling!

Lennie Tristano - ett guldfynd i Stockholm!

2009-08-18T20:48:00.000+02:00

Så blev det dags igen. Under helgen så besökte jag på nytt Stockholm för att utöka min skivsamling så mycket som möjligt. Ja, jag hann även gå på en fantastisk konsert också med finska soulgruppen Tuomo, ett band som ligger i gränstrakten mellan Stevie Wonder och Jamiroquai, som rekommenderas varmt! Men det var skivor det gällde nu, ja. Jag tänkte senare berätta lite om det jag inhandlade och en del av skivorna kommer med största sannolikhet att beskrivas noggrannare här i skivguiden. Men guldskivan framför alla denna helg hittade jag i en unik skivaffär som jag blev lyrisk över. På Rödabergsgatan ligger en skivaffär som heter Andra Jazz och som ägs av en riktig jazzälskare, Harald Hult, och i hans affär säljs bara jazz, på LP, på CD och även i bokform.
När man kommer in i den lilla mysiga butiken så strömmar jazzmusiken emot en direkt och man möts av hur många hyllmeter som helst med bara vinyl, i skivbackarna och i hyllorna. För mig blev det en chock och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja så jag gick fram till min absoluta favoritjazzmusiker, pianisten Lennie Tristano. Det är den jazzmusiker som fick mig att börja lyssna på äldre jazzinspelningar redan 1986 och framför allt så har jag letat efter hans första inspelningar från 1945 tillsammans med saxofonisten Emmet Carls och hans band (även om det är trombonisten Earl Swope som står som bandledare på skivan). Tristano är aldrig tråkig när han spelar utan det är nåt unikt med varje spelning han gör, solo som i band, och ingen kan förstå när man hör honom att han är blind. Det är tråkigt att det slutade som det gjorde, med en bitter Tristano som ilsken på jazzens utveckling ägnade sista decenniet av sitt liv till att undervisa andra musiker och dog till sist utfattig.
Nå, det tog mig inte lång tid innan jag hittade denna skiva med dessa inspelningar på. Förvisso kostade den 100 kronor, men den det vart värt varenda krona. Jag letade mig också fram till en fantastisk liveplatta med orgelkungen Jimmy Smith, som jag hoppas kunna skriva om en dag. Och med dessa alster, betalade och klara, lämnade jag butiken överlycklig över att ha besökt en så fantastisk affär. Läs mer om Andra Jazz i denna artikel i jazzmagasinet Orkester Journalen! Jag säger bara, keep up, Harald, vi ses förhoppningsvis nästa år igen!
Nå, denna platta heter alltså "Earl Swope Sextet featuring Lennie Tristano - The lost session". Varför inspelningarna är klassade som "lost" är för att bandet spelade in sina repetitioner, men dessa var privata och skulle egentligen aldrig bli offentliga. Gudskelov så ändrades det. I bandet finns, förutom Swope, Carls och Tristano även trumpetaren Shorty Rogers, basisten Chubby Jackson och trumslagaren Don Lamond och plattan kan beskrivas ha två olika sidor. Dels första sidan som innehåller inspelningar med bandet, som alla utom en är i två olika versioner. Bandet spelar en tidig version av cool jazz, kanske den tidigaste varianten av den stilen, och det är ett otroligt sväng. Den första versionen på plattan av "Tea for two" är för mig en klassiker, med ett otrolig samspel av blåsarna, och "Talk of the town" är en helt fantastisk balladinspelning! Detta är kanske några av de bästa jazzinspelningar som nånsin gjorts!
Andra sidan är med fokus på Lennie Tristano själv, med soloinspelningar och trioinspelningar tillsammans med sin vapendragare, gitarristen Billy Bauer (en av de mest oförtjänt bortglömda gitarristerna i jazzhistorien) och bassisten Leonard Gaskin. Tristano hade här inte riktigt än börjat experimentera med att ta andra låtar och klä om dom i egen skrud med nytt namn, men på sitt sätt är dom ändå i ny skrud, om än med sina mer familjära namn. Den som lyssnar på Tristanos soloversion av "I've found a new baby" har svåra problem att känna igen den. Men ändå är det det som är så genialt med Tristano, han gör nåt nytt med nått gammalt och det svänger oerhört och låter så proffsigt ändå. Till sist vill jag också starkt rekommendera trions otroliga version av "A night in Tunisia", med ett klassiskt samspel mellan Bauer och Tristano!
Utan att överdriva så är detta en av de bästa jazzplattor jag köpt. Den har allt, ett helt fantastiskt band som gör kanonskön jazz, soloinspelningar av absolut bästa klass och en av världens bästa trios med ett unikt samarbete. Den är inte lätt att komma över denna skiva, men om man lyckas så kan jag inte annat än att rekommendera att köpa den för hur dyr den än är så är den värd det! För mig kan ingen pianist mäta sig med Lennie Tristano. Han kom med nåt helt nytt, bakade in det i nåt gammalt och det lät genialist!

James Moody & His Swedish Crowns

2009-08-11T20:32:00.000+02:00

Vissa skivköp är förknippade med ett riktigt speciellt minne och tillfälle och så är det med min skiva med James Moody & His Swedish Crowns. Amerikanske tenorsaxofonisten James Moody spelade in mängder med inspelningar under slutet av 40-talet och början av 50-talet med svenska musiker och ett flertal dessa är samlade på en skiva utgivet av svenska bolaget Dragon, som givit ut mycket bra svensk jazz genom åren. Det var trummisen och senare skivbolagsgurun Anders Burman som vid en besökt konsert med Moody i Paris blev så fascinerad att han arrangerade att Moody skulle spela i Sverige och samtidigt spela in med svenska musiker. Dessa inspelningar blev stora både i Sverige och i USA.
Jag köpte denna skiva 2006 i Stockholm på skivaffären Runtrunt på Odengatan. Den var förvisso rätt dyr, men värd varenda slant. Till berättelsen hör också att jag senare på kvällen besökte en restaurang där Sveriges Jazzband spelade. Medan jag väntade på min mat så satt jag och bläddrade i den skivhög jag införskaffat under dagen. När jag tittade på en Lionel Hamptonskiva jag hade köpt så tittade en äldre herre mitt emot mig på skivan och kommenterade den. Lite stolt över mitt kap så visade jag honom James Moodyskivan och den äldre mannen säger:
"Ja, jag vet! Den har jag producerat!"
Mitt emot mig sitter då Lars Westin, Sveriges Radios jazznestor och medarbetare som ligger bakom dom flesta av Dragons återutgivningar av dom gamla svenska jazzklassikerna. Dessutom var han mannen som fick mig att börja lyssna på äldre jazz 1986 när jag för första gången hörde hans minnesprogram kring pianisten Lennie Tristano i P2 och blev helt såld. Vi pratade jazz och var man kunde köpa jazz samt om Lennie Tristano under kvällen och jag och bassisten i Sveriges Jazzband, som han då kände, pratade om Sundsvalls jazzfestival som då ännu existerade. Ett mycket bra skivköp ledde till en toppenkväll!
Denna skiva innehåller den svenska jazzeliten som Arne Domnérus på altsax, Leppe Sundwall på trumpet, Gösta Theselius på piano, Thore Swanerud, piano och Jack Norén på trummor. Vid denna tidpunkt var bopmusiken stor i USA, men i Sverige hade den inte riktigt slagit rot, men dessa inspelningar visade att det inte var långt till även den skulle invadera svensk mark. Inspelningen av "Laura" är kanon och klassiska titlar som "Out of nowhere", "Body and soul" och "Good bait" sitter väldigt bra, liksom Moodys egna kompositioner "I´m in the mood for bop", "Moody´s mood for bop" och "Three bop mice I & II". Och man håller i ett högt och häftigt tempo plattan igenom.
James Moody har kommit de sista åren som en musiker jag gillat mer och mer. Han är en av bopmusikens sköna giganter och han lyckades få svenska musiker att vandra en väg som dom inte vandrat på så många gånger förr.

Woody Herman & His Orchestra - Early autumn/Keeper of the flame

2009-08-03T00:34:00.000+02:00

78-varvsskivor, eller stenkakor som de vardagligt kallas, har varit en del av min samling i ca 5-6 år nu, ja, åtminstone de som är i jazzgenren. Jag samlade äldre klassiska stenkakor först och var inte alls förtjust i jazzkakor, främst på grund av att jag inte tyckte det var värt. 10 kronor för två korta jazzstycken på en skiva. Men ju mindre och mindre äldre jazz spelades i radion och visades i medierna så insåg jag att om jag ska hitta bra äldre jazz så kanske jag måste gå dit de finns, alltså leta upp 78-varvsskivor med jazz. Och sen är det kul att ha originalutgivningen av dessa jazzinspelningar också. Idag har jag ca 50-60 stenkakor med jazz, men så är det en relativt ny hobby också.
Den skiva jag hade tänkt skriva om idag hittade jag på Erikhjälpen i Timrå för bara en vecka sen. En av mina absoluta favoritjazzlåtar är Woody Hermans 1948 inspelning av Ralph Burns "Early autumn", världens kanske bästa jazzballad. Det finns flera nyinspelningar av den, men detta är den äkta versionen! Gissa om jag blev lycklig när jag hittade den på 78-varvare! Inspelningen är med Woody Hermans s k "second herd", alltså hans andra band som innehöll några av den tidens stora stjärnor och nya framtidslöften. "Early autumn" innehåller det idag klassiska saxofonsamspelet mellan Woody Herman och Stan Getz och som håller för vilken promenad som helst i storstaden en sen sommarkväll. Inte heller ska Terry Gibbs vackra vibrafonspel glömmas bort.
Andra sidan på skivan innehåller en låt som i tempo är den totala motsatsen mot "Early autumn". Det är ett väldigt energiskt storbandsstycke av Shorty Rogers betitlat "Keeper of the flame" och som innehåller namn som barytonsaxofonisten Serge Chaloff, tenorsaxofongiganterna Zoot Sims och Stan Getz och pianisten Lou Levy.
Styckerna visar på storheten på inte bara Woody Hermans band utan också på Stan Getz, som fick sitt genombrott här. Det är bara att lägga på skivan, vrida upp och slappna av!

Eldkvarn - Himmelska dagar

2009-07-29T21:25:00.002+02:00

Att vara 13 år och gilla Eldkvarn känns inte direkt vanligt. Eldkvarn har alltid varit förknippad med musik för att locka en mogen och vuxen publik, även under sina mest kommersiella dagar på 80-talet. Men jag gillade Eldkvarn starkt i väldigt unga år, ända från deras största försäljningssuccé "Kungarna från Broadway" och låten "Kärlekens tunga". Jag tror det var strax därefter som jag en sommar på en marknad i Nätra, nära Örnsköldsvik, köpte en samlingskassett utgiven av EMI med fyra svenska artister. Det var Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson, Per Gessle (alltså sololåtar, inte som Roxette) och Eldkvarn och jag föll för Eldkvarns låtar, som var från 1986-87. Texterna var otroligt bra och sköna och jag gillade Plura Jonssons röst som passade otroligt bra till texterna och låtarna! När deras platta "Karusellkvällar" kom 1989 och jag fick höra den så sprang direkt till Thylins skivaffär och köpte singeln "Långsamt tåg" (min ekonomi sträckte sig inte längre då).
Med åren har jag samlat på mig en del Eldkvarnplattor även om jag är långt ifrån komplett. Så vilken ska jag välja av dessa? "Kungarna från Broadway" känns ju som ett allt för solklart val så jag valde "Himmelska dagar" från 1987. Jag köpte skivan på Sundsvalls skivmässa 2001 och kände mig rätt lycklig och stolt över mitt kap. Skivan är ett dubbelalbum bara med helt nyskrivna låtar av högsta klass. Singelspåret från skivan är "Ett hjärta för mycket" och är en mycket bra låt. För mig är det en gåta att Eldkvarn inte lyckats få till en riktig monsterhit för dom har verkligen haft en hel del låtar genom åren som haft kvalitet för det. Men bästa låten tycker jag är låten "Ta min hand" som är en fantastisk skön låt med kanonproduktion och en väldigt bra och lyssningsvärd text där Plura tackar de som betytt mest för honom i hans liv! Men plattan är också fylld med väldigt målande storstadsbeskrivningar i flera låtar, som i låtar som "Kungsholmsloppet" och "Söders kors". Detta är en kanonplatta med både stämning och en uppvisning i perfekt kompositionsförmåga! Och det är skönt att bandet finns än och att det finns något skönt och tryggt att hålla i när Eldkvarn kommer med ny platta!

Pet Shop Boys - Very

2009-07-26T12:13:00.000+02:00

Som älskare av engelsk 80-talspop är det förstås svårt att undvika Pet Shop Boys som musikaliskt alltid varit några av mina favoriter. På 80-talet var låtar som "Love comes quickly", "Always on my mind", "Suburbia", "Domino dancing" och "It´s all right" det jag lyssnade på mest. Jag har alltid varit imponerad över Neil Tennant och Chris Lowes förmåga att trots trender och musikaliska förändringar genom åren ändå stå stadigt som den engelska popmusikens hjältar ända in på 2000-talet. Tyvärr är deras senare plattor något ojämnare än de var på 80- och 90-talet, även om de inte är dåliga. Den senaste, "Yes", har jag inte hört än, men plattan dessförinnan, "Fundamental", var helt OK med en hel del kanonlåtar utan att ändå kanske nå upp till glansdagarna. Den platta som jag ser som den största besvikelsen av dom är klart "Nightlife" från 2000 som är en trist och intetsägande historia.
Men den som jag anser är den bästa är en platta jag säkert hört ett par hundra gånger sen jag köpte den, "Very" från 1993. Det var Pet Shops comebackplatta i en tid då dom ville göra musik som verkligen var Pet Shop Boys. "Very" betyder alltså att plattan är "Very Pet Shop Boys".
Jag har faktiskt ett kul minne kring köpandet av denna platta. Det var i november 1993 och jag praktiserade som städare på ett hotell då. I väntan på bussen hem på kvällen så gick jag in till stans största skivaffär då, Skivbutiken, och såg "Very", som jag trånade efter. Jag hade bara några veckor dessförinnan hört en intervju med Pet Shop Boys i Musikjournalen i P3 där man spelat mängder av spår från plattan vilket fått mig riktigt intresserad.
"117" läste jag på en lapp och tog förgivet att det var 117 kronor som avsågs och var beredd att köpa den. Till min stora besvikelse så kostade den 170 kronor (intressant att detta är 16 år sen och deras senaste "Yes" från i år kostar nästan likadant?!). "117" var bara skivnumret. Ilsken gick jag ut ur butiken, svärandes över att det inte fanns någon riktig prislapp.
Dagen efter, på lunchen, gick jag in på Expert istället, som på den här tiden sålde både elprylar och skivor. Dom hade en skivrea där och samma skiva kostade här 99 kronor. Nu köpte jag den och kunde konstatera att jag inte bara tjänat ca 70 kronor utan också köpt en skiva som varit utgiven i en månad för endast 100 kronor.
Plattan finns i två versioner. Dels den mer normala med ett blått pappfodral och små huvuden av Neil och Chris på framsidan och dels det mer udda oranga plastomslaget som påminner om lego, med små plastbitar som sticker upp. Självklart är det det senare som jag köpte.
Plattan i sig är synthdisco från 90-talet av bästa märke. Man kan säga vad man vill om att bandet gör cover på Village People och ibland blir kallad för bögdisco, men detta är så otroligt snyggt gjort och välskrivet att nästan tuppar. Om man då bortser från singlarna så är de snyggaste låtarna den smårappiga och energiska "Yesterday when i was mad", den svävande "Dreaming of the queen", den pampiga "The theatre" och balladen "To speak is a sin". Jo, jag vet att "Yesterday when i was mad" kom på singel på hösten 1994, men den var då från mixplattan "Disco 2" och i en helt omgjord version, där denna version är långt bättre. Denna platta håller jag som en av de bästa plattor som gjorts och är drömsk och en uppvisning i perfektionism inom popmusik. Frågan är om Pet Shop Boys nånsin blir så här bra, hur många plattor de än gör. Kanske inte, men de har förmågan att i alla fall vara i närheten. Det blir spännande och kul när jag skaffar "Yes" och får se om de lyckas med det denna gång.

Benny Goodman - Jazz Years Swedish Radio

2009-07-25T21:05:00.001+02:00

Benny Goodman har alltid varit en av mina favoriter inom jazzen, i alla dess musikaliska former. Möjligen kan man fundera kring hans person som orkesterledare för detta musikaliska geni var en hemsk diktator inom bandet. Det berättas om hur han bestraffade saxofonisten Wardell Grey inför publik genom att köra ut honom från bandet under pågående konsert och ta hans saxofon och behålla den konserten ut, då Grey spelat en ton fel.
Att gilla Benny Goodman och vara skivsamlare är kanske en av världens lättaste uppgifter. Det finns väldigt mycket Goodman-plattor i loppisbackarna, så mycket att man verkligen får sålla bland vad som är vettigt och vad som är ointressanta hitsplattor. Jag har haft tur att genom åren hitta allt ifrån spännande småbandsplattor och liveinspelningar från både 30-tal till 60-tal till storbandsplattor av bästa märke. Men den platta som jag håller som min favorit är inte köpt på en second hand. Denna skiva, ur serien "Jazz Years", hörde jag första gången 1986 då jag, 11 år gammal och helt nybliven jazzfreak, trollbunden hörde ett program i radion med Goodmans konsert i Stockholm 1950. Där såddes mitt frö som Goodmanfan. Sen tog det ca 8 år innan jag hittade konserten på CD på varuhuset OBS! skivavdelning för 60 kronor. Gissa om jag var lycklig!
Konserten, som är i sin helhet och inte klippt, är inspelad i Konserthuset i Stockholm och indelad i två delar. Den skulle nämligen inspelas för radion samtidigt och spår4 till spår 12 är inspelad för dåvarande Riksradion. Resten är fortsättning av konserten för livepubliken. Därför är det rätt kul när Goodman börjar med sin signatur "Stompin´at the Savoy" samt två låtar bara för att sen spela om signaturen, med introduktion av Folke Olhagen, när radiosändningen går igång, hälsa alla välkomna en andra gång och fortsätta konserten sen.
Musiker här är förutom Goodman på klarinett också Roy Eldridge, trumpet, Zoot Sims, tenorsaxofon, Toots Thielemans (som Goodman här kallar "Jean"), gitarr och munspel, Dick Hyman, piano, Charlie Short, bas och Ed Shaughnessy, trummor. Dessutom medverkar Nancy Reed i duett med Eldridge i en version av "Let me off uptown". Resten av plattan är underbar swing och en fantastisk livekänsla. "The world is waiting for the sunrise" rivs av i en av de svängigaste versioner jag hört, "Air mail special" sitter som gjuten och versionen av "After you´ve gone" är ännu nostalgi för mig från mina första jazzår! Och Toots Thielemans munspelsversion av "Stardust" är helt fantastisk.
Detta är för mig kanske bland det bästa som givits ut med Benny Goodman och swing när den är som absolut bäst. Bättre än så här kan knappast livejazz på platta bli. Det är aldrig förutsägbart en minut för ena sekunden spelar Thielemans, nästa får Dick Hyman spela två nummer alldeles själv för att sen göra ett fantastiskt nummer med bandet. Det är bara att luta sig tillbaka, njuta och låtsas att man sitter i främsta raden på Konserthuset.

Andy Kirk & His Clouds Of Joy - Instrumentally speaking 1936 - 1942

2009-07-20T21:46:00.000+02:00

Jag fortsätter min resa genom storbandsjazzens mindre kända mästare med Andy Kirk & His Clouds Of Joy, eller Twelve Clouds Of Joy som det egentliga orkesternamnet var, ett ganska udda namn på ett storband i tider då alla skulle heta orkseterledaren samt tillägget "& his orchestra". Andy Kirk tog över Terrence Holders orkester 1928 och döpte först orkestern till Andy Kirk & His Dark Clouds Of Joy, men snart fick den det mer positiva tolvmannanamnet. Orkesterns största tillgång var nåt så ovanligt för den tiden som en kvinnlig musiker. Kvinnor inom den äldre jazzmusiken har till ca 90 % av fallen varit sångerskor, men undantag fanns. Lil Hardin i Louis Armstrongs Hot Five var en och Mary Lou Williams var en annan. Ungefär samtidigt som Kirk tog över orkestern anslöt sig paret John och Mary Lou Williams till orkestern. Williams spelade piano i bandet och var den som skrev de flesta arrangemangen vilket var en bidragande orsak till att Andy Kirks glädjemoln blev en stor succé i USA under så pass många år. Man fick en stor hit 1936 med "Until the real thing comes along" och räknades redan som en av 30-talets ledande swingorkestrar. 1942 så lämnade Mary Lou Williams bandet och därefter lyckades bandet aldrig hitta tillbaka till toppen och snart föll dom i glömska. Det underliga är att trots att Andy Kirk & his Twelve Clouds Of Joy var en av 30-talets mest önskade swingband så är det svårt att hitta inspelningar och skivor med dom och jag känner mig lycklig över att ha hittat denna. Jag hörde talas om dom första gången i Smokerings där Leif Andersson med jämna mellanrum spelade orkestern i radio.
Den här skivan, "Instrumentally speaking 1936 - 1942", är en del av MCAs Jazz Heritage-serie som jag hittade vid en av mina bästa skivköpstillfällen. Den är köpt på Masens Rockcenter i Stockholm sommaren 2008 då jag var i huvudstaden på den årliga skivresan som jag alltid försöker göra dit på somrarna. En del av mina bästa skivköp är gjorda i Stockholm för där finns utbudet av affärer och variation! Jag besökte då den långa skivaffärsstråket på St Eriksgatan och ramlade plötsligt in i den då tomma butiken. Jag landade vid några backar med 10 kronorsskivor och hörde hur ägaren plötsligt annonserar att han egentligen ska stänga för att han måste hjälpa en kompis med ett byggnadsarbete, men att jag får bläddra klart. Lite stressad och irriterad över det plötsliga beslutet att stänga affären tidigare än vanligt så hittar jag ändå en jättehög med jazzplattor, som jag aldrig sett i Sundsvall, i denna billiga back, bland annat denna med Andy Kirk & His Clouds Of Joy. På 10 minuter hade jag slitit upp och köpt sju jazzplattor jag aldrig förut sett. Då är det kul att vara skivsamlare!
Musiken på denna platta är ren skön storbandsswing från 30-talet, fri från Duke Ellingtons experimentellusta och Count Basies stomp, hur bra nu dessa än är! Det finns inte en dålig låt på denna platta, även om den på intet sätt är originell i genren, vilket trots allt gjorde mycket av karriärerna för de ovan nämnda konkurrenterna. Detta är laid back snygg 30-talsswing av bästa märke med proffsmusiker. Andy Kirk & His (Twelve) Clouds Of Joy är väldigt orättvist bortglömda idag trots att de var ett av 30-talets största och denna skiva visar på det! Den som vill höra ännu mer bevis kan besöka denna sida där man kan höra mängder med streamade låtar med bandet!

Naked Eyes - (What) In the name of love

2009-07-17T20:49:00.000+02:00

Eftersom en stor del av min samling utgörs av vinylsinglar så kommer jag att utgå lite från det också. I engelska Naked Eyes fall är det också i brist på en fullängdsskiva, men jag hoppas att så snart som möjligt hitta en hel LP med detta otroligt häftiga men ack så kortlivade 80-talsband (redan efter två plattor så lade man av). Vägen till att få denna singel var lång och brokig och bandet är svår att hitta i skivbackarna. Kanske för att en av medlemmarna är ansedd som större med ett annat band som är lättare att hitta. Naked Eyes bestod av Pete Byrne och Rob Fisher, som tillsammans med Simon Climie blev känd som Climie Fisher i slutet av 80-talet.

Naked Eyes hade sina största hits med "Always something there to remind me" och "Promises promises". Men jag upptäckte dom främst genom en av deras andra hits, "(What) In the name of love" 1984. Jag hörde den första gången 1984 i TV-programmet "Bagen" där videon visades. Jag tyckte redan från början att låten var kanonbra och gjorde en s k amatörinspelning på kassett, alltså jag satte en bandspelare in till TVn och spelade in den via mikrofonen. Kvaliteten var därefter, men jag hade låten. Men jag missade vad gruppens namn var och fick tipset via en fritidsfröken på mitt dåvarande fritids att det var australiensiska Real Life. I brist på annat så gick jag i tron på detta, till dess jag fick tag på Real Lifes platta "Heartland" från samma år där låten lyste med sin frånvaro. Därefter fick jag leva på den usla kassettinspelning jag hade i många år, trots idel sökande.
2003 så fick låten ett gruppnamn när jag genom ett diskussionsforum på nätet fick reda på namnet Naked Eyes. Inte långt därefter så besökte jag Sundsvalls just nu enda skivaffär, Harvest Records, och grävde bland den stora högen av nya singlar och fick ett gigantisk hjärnsläpp. Jag bläddrade förbi singel efter singel och såg en singel och tänkte:
"Vad är detta, Naked Eyes? "(What) In the name of love"? Aldrig hört!", var på jag lade i från mig singeln ointresserat. Efter två minuter kom reaktionen då jag insåg att det ju faktiskt var låten jag letat i över 15 år efter som jag höll på att helt sumpa bort. Gissa om man kände åsneöron på huvudet! Men här är den nu och även B-sidan "Two heads together" är värd ett öra, ett bevis på att det finns baksidor som faktiskt funkar lika bra som huvudsidan på singeln! Sen dess har jag också fått tag på singeln "Promises promises", så det artar sig.
Naked Eyes återuppstod för ett par år sen och gav ut sin senaste platta så sent som i år, "Piccadilly", även om bara Pete Byrns är kvar. Rob Fisher avled 1999 i cancer. Naked Eyes är ett kanonband i 80-talets engelska new wavevåg som hamnat långt i skymundan av Fishers mer kända band, men i hemlandet har man börjat åter upptäcka bandet i retrokretsar så kanske kan Naked Eyes få den uppskattning som man förtjänar.

Icicle Works - Icicle Works

2009-07-12T20:00:00.001+02:00

Jag har lovat mer från den brittiska musikscenen under 80-talets första hälft och det ska det bli. Icicle Works med sångaren Ian McNabb var ett indierockband som snabbt dök upp och snabbt föll igen. Men personligen tycker jag bandet är värt att nämnas för deras första självbetitlade platta från 1984 är riktigt bra! Jag hörde bandet första gången på ett kassettband jag fick en gång på en praktik jag gjorde 1994 med det sista programmet av Poporama på. Där spelades en låt med bandet som hette "Love is a wonderfol colour" som jag föll direkt för. En av det tidiga 80-talets stora mästerverk! Men först 2008 fick jag tag på denna platta, med ovan låt på, i en second handaffär i Sundsvall kallad Fyndlagret. "Love is a wonderful colour" är deras största hit, men underligt nog inte deras mest kända. "Birds fly (whisper to a scream)", också på plattan, är den som spelas mest av bandet. "Icicle works" har väldigt bra melodier, är new waverock när den är som skönast och dessutom har bandet en enorm energi. Förutom singlarna är låtar som "Nirvana" och "Reaping the rich harvest" bevis på det och jag tycker att McNabb har en riktigt passande sångröst för låtarna!
Som sagt så uteblev framgångarna sen. 1987 försökte man göra en desperat tävling i England där vinnaren fick besök av bandet som gjorde en acapellakonsert hemma i vardagsrummet. 1990 splittrades bandet och Ian McNabb har efter det försökt återförena bandet med mindre lyckade försök och idag är bandet åter på is. Synd för ett band som hade en enorm spelenergi och förmåga att bli ett av 80-talets stora. Men jag tycker ändå att denna platta ger Icicle Works en hedrande plats på 80-talets musikkarta!