Sidor

tisdag 25 augusti 2009

Sound Of Music - Sound of Music

Detta band är väl idag kanske inte det mest omtalade bandet i det svenska 80-talet och hade väl förblivit helt bortglömda om det inte vore för Nanne Grönwall. Sound Of Music var alltså hennes genombrottsband. Men även om skivorna med Sound Of Music, och även de senare One More Time, idag går att hitta i vilken loppisback som helst så har jag nästan alltid haft ett stort hjärta för Peter Grönwall som producent och Nanne Grönwalls musik, i vilken form de än må vara i. Jag gillar den sköna, lite mystiska, och svävande produktionen och jag gillar deras texter och melodier, inte minst idag då Nanne även skriver mer ironiska och tänkvärda texter.

Sound Of Music bestod alltså av Peter Grönwall, Nanne, som då hette Nordqvist, och Grönwalls dåvarande flickvän Angelique Widengren och musiken stack inte så mycket ut från den discosynthpop som kom på 80-talet. Men ändå hade de många trackshits och lyckades synas och bli stora i Sverige. Under gymnasietiden, då jag åkte med min familj till Övik för våra familjemiddagar och semestrar, så brukade vi ofta åka hem på kvällen i den mörka landsbygden och då brukade jag sätta på min freestyle med denna platta för den passade väldigt bra att lyssna på när man susade fram på en mörk landsväg med skog runt omkring.


Denna platta har jag haft länge och jag köpte den på second handaffären Fyndlagret här i Sundsvall redan 1991, men jag har hört den X antal gånger sen dess. Hiten "One more lonely night" är lysande 80-talsdisco och med fantastiska synthar och låtar som "West indies nights", "Listen to the radio" och "A pretty love song" är otroligt snyggt gjorda. Sen ska jag inte skälla alltför mycket på Melodifestivallåten "Eldorado", det är en bra låt, men den känns kanske lite malplacerad och snäll här. Och man får inte heller glömma en annan hitlåt, "Blue magic woman", som utsågs till en av 1986 års sommarhits.
Som sagt, plattan är inte unik eller sällsynt. Den doftar väldigt mycket 80-tal, men den är ett mästerverk i sin genre. Sound Of Music är oförtjänt bortglömda idag. Dom gjorde mycket bra musik på 80-talet och är värda ett bättre rykte än de kanske har idag. Sen ska jag verkligen inte säga att Angelique Widengren har världens bästa sångröst, men det är överkomligt...

Två låtar från denna svenska ikonplatta, dels sommarhiten "Blue magic woman", i ett TV-framträdande från programmet Sommarlätt, ett Bert Karlsson-indränkt program som gick från Skara Sommarland sommaren 1986, och dels det sköna albumspåret "West indies nights".



2 kommentarer:

  1. Hej! Kul att läsa något om Sound of Musics skiva, som får en att minnas det där ljuva, men ack så fula 80-talet dock. Och visst är det något speciellt att höra Nanne Grönvalls stämma, vad det än må vara hon sätter rösten i så är det aldrig utan att man får något nostalgiskt i tankarna.
    Skriver på ren chans, en fråga som gäckat mig i många år, nog sedan 86 eller om det var -87. Det är så här, SLITZ, (ja lightporrblaskan som finns idag) var ju på 80-talet en seriös renodlad musiktidning, med djupa analyser, reportage och intervjuer mil vida ifrån de glättiga från tex OKEJ, undantaget Anders Tegner´s riktigt bra ärligt intresserade intervjuer och reportage. Nåväl, det jag har funderat på, är det jag läst någongång i SLITZ, att just Sound of Music´s debutplatta, ansågs och sades vara den absolut dyraste skivan att producera året 1986 för svensk musikindustri. Är det något du känner till eller vet mera om? Menar, vi hade Trance Dance, STYLE, Tommy Nilsson mfl som mätt i popularitet och sålda plattor, torde vara de som haft den största budgeten, inte Sound of Music? Är det något du känner till eller också hört? Och isåfall, vad var det som gjorde Sound of Music´s debutplatta till en så stor kostnad?
    Maila om du vill, svara här annars om du vet något, besöker bloggen då och då.
    Hej!

    trancemasterman@hotmail.com

    SvaraRadera
  2. Hej,

    tack för din kommentar i Skivguide. Jag vet faktiskt inte nåt om plattans produktionskostnad. Jag läste aldrig Slitz utan var ett OKEJ-fan på den tiden vilket jag idag beklagar för jag har insett att den trots allt var en rätt bra tidning då, även om jag än tycker OKEJ då var faktiskt helt... OKEJ .

    Om man tittar på plattan i sig, när det gäller musikernamn och så så är det inget som tyder på att det skulle kunna vara en särskilt dyr platta. Däremot namnen du nämner Trance Dance, Style och Tommy Nilsson är alla artister med sin största hitperiod åren efter denna platta kom ut. Trance Dance släppte sina första singlar 1986 som inte sålde särskilt mycket, Style hade "Dover-Calais" som sin egentligen enda hit detta år och Tommy Nilsson sjöng ännu i Easy Action då så jag tror att alla dom tres efterföljande plattor kostade mer än deras detta år. Där utöver var svensk musik inte särskilt framstående så jag kan om man ser från den aspekten tro att den ändå var rätt påkostad i produktion, för plattan är väldigt snyggt producerad till skillnad mot en del av det svenska som kom 1986. Vad som mer förvånar mig i så fall är varför inte Tegnér tar och tittar på hur mycket det kostade att göra Europes "Final countdown"-LP i så fall för den kan jag tro i så fall var mycket mer påkostad. Men som sagt, på papperet så verkar det lite konstigt att den skulle vara det, men det svenska utbudet var så pass lågt det året så det skulle inte heller förvåna mig.

    Hoppas att mina spåningar gav något i alla fall.

    /Jörgen Stafrin

    SvaraRadera