Duran Duran - Rio

Duran Duran är verkligen ett band med en jojokarriär när det gäller kvalitet. Dels minns vi väl alla det gyllene 80-talet då bandet var överlägset som bäst och släppte mängder av legendariska plattor som gått till historien. Även som trio med bara John Taylor, Nick Rhodes och Simon LeBon så lyckades man producera riktigt bra pophits i slutet av decenniet, även om dessa inte var lika legendariska som deras superhits.
Dels fanns det mindre lyckade 90-talet då man utökade bandet med Warren Cuccurullo och blev rockigare och grungigare. Bandet lyckades i praktiken bara med två låtar under hela det decenniet, "Ordinary world" och "Come undone", men nästan alla plattorna var som bäst OK, varken mer eller mindre. Jag minns att jag blev GRYMT besviken när jag hörde plattorna "Violence of summer" 1990 och den som i folkmun kallas "The wedding album" från 1993, som ovannämnda låtar finns på.
Och sen 00-talet då hela bandet gjort en mindre comeback med några plattor som ligger nånstans emellan det katastrofala 90-talet och det lysande 80-talet. Men med de förutsättningarna är det ändå intressant att bandet ännu finns och skapar intresse i medierna för vart album dom gör.
Jag hade tänkt att ta er tillbaka till Duran Durans höjdpunkt. Året är 1982 och man släpper albumet "Rio" som är tveklöst bandets bästa genom alla år, i konkurrens möjligen med det efterföljande "Seven and the ragged tiger". För er som undrar så var "Fab Five" egentligen inte namnet på fem homosexuella stylingkonsulter på TV utan det namn brittiska medier hade på Duran Duran efter att denna platta gett bandet hela fyra top 20-låtar på engelska hitlistan, "My own", "Hungry like a wolf", "Save a prayer" och titelspåret "Rio". Låtar som till och med fick prinsessan Diana att erkänna att Duran Duran var hennes absoluta favoritband. I England var denna platta en hit direkt, men i USA tog det ett halvår innan amerikanska discjockeys spelade låtarna på diskoteken och den blev en stor succé även där.

Som så många andra 80-talsskivor i min samling så är även denna köpt på Förlorade Favoriter, i detta fall 1996. Redan från första början jag hörde denna platta så slogs jag av hur otroligt snyggt gjord denna platta är, från första spåret "Rio" till sista, "The chauffeur". Det finns inte en dålig låt här utan detta är klassisk och odödligförklarad engelsk new wave när det är som allra bäst på 80-talet. Singlarna är legendariska och "Hungry like a wolf" och "Save a prayer" har kanske de snyggaste melodierna som gjorts under den eran. Inte heller ska man missa "Last chance on the stairway" eller "New religion".
Duran Duran gjorde nåt så ovanligt som att göra musikvideor till ett par av låtarna på plattan som inte var singlar, "The chauffeur" och "Lonely in your nightmare", allt för att passa in på bandets första musikvideokassett som innehåller videor från både debuten och denna platta. Förhoppningsvis kommer ni inom kort att hitta en recension av den videokassetten på min hemsida, Retrogalaxen.

Som sagt så fortsatte bandet redan året efter att skapa lysande musik på plattan "Seven and the ragged tiger" och låtar som "Union of the snake" och mitt ibland alla besvikelser och förvåningar över Duran Durans berg- och dalbanekvalitet på sina låtar därefter så är det ändå skönt att se ett band som lyckas finnas år efter år och ändå inte ger sig utan lyckas med att 2004 skapa en trots allt riktigt bra platta som "Austronout". Duran Duran är popikoner som överlevt det mesta och ändå lyckats till sist vinna medias och kritikers kärlek för en musik som man för 10-15 år sen rynkade på näsan åt. Min respekt för Duran Durans karriär och det dom gav 80-talets musikvärld är väldigt stor!

Duran Duran gör oftast riktigt snygga videor och det blir riktigt kul att presentera två av dom här; "Hungery like the wolf" och "Lonely in your nightmare".