Spike Hughes - High yellow

När jag började lyssna på jazz 1986 så kom jag tidigt i kontakt med den riktigt tidiga jazzen, den gjord på 20- och 30-talet. 20-talets jazz gränsar alltför ofta till dixielandmusiken, inte konstigt dock eftersom det var det som var jazz då. Men likväl så är mitt intresse för glad jazz ganska begränsad. Men 1987 var det intresset hyffsat virilt fortfarande och jag upptäckte ett program i P3 som hette "Jesses Jazzbar" där trumbonisten Jens Lindgren låtsades att han satt i en bar och läste jazzönskningar från lyssnare. Jag älskade det programmet, dels för att Jesse var en glad och rolig programledare med  glimten i ögat och dels för att det programmet spelade den äldsta jazzen. Här blev jag frälst i den riktigt tidiga swingen från slutet av 20-talet och 30-talets början. I programmet spelades ofta Duke Ellingtons tidigaste band (enligt mig Ellingtons bästa period), Don Redmans första storband och Fletcher Hendersons tidigaste dito. Mysig amerikansk underhållningsmusik som svängde så oerhört skönt!
Denna fascinastion av den tidigaste formen av swing har suttit i sig sen dess. I England var man framför allt riktigt bra på detta, även om man inte riktigt lyckades låta så där riktigt jazzigt amerikanskt. Förut, när jag sammanfattade 2012 års Stockholmsresa, så berättade jag om mitt köp av ett flertal fina LP-skivor med brittiska jazzorkestrar. Den kanske mest kända av dessa engelska orkesterledare fanns inte med i den samlingen, men sen flera år tillbaka har jag kunnat ståta med en fin CD med denne musiker. Han hette Patrik "Spike" Hughes, född 1908, och skulle under sin väldigt korta period som storbandsledare nå längre än någon annan jazzmusiker från det brittiska öriket gjort då. Förutom jazz så var han också skribent, kompositör och arrangör av klassisk musik, men studerade flitigt Duke Ellington i 30-talets början. Så 1933 så seglade den 25-årige Hughes till USA och mötte där både jazzvärldens stora, Benny Goodman och Fletcher Henderson, och dåtidens kommande stjärnor, Benny Carter. Det var där som han också bildade sin egen orkester med bara färgade musiker, Spike Hughes And His Negro Orchestra, där flera av de stora namnen ingick, eller vad sägs om Chu Berry, Coleman Hawkins, Red Allen och Wilbur De Paris?

Denna skiva, utgiven av skivbolaget Largo, minns jag faktiskt inte alls vart jag köpte, skams och sägandes, men jag tror det var i början av 00-talet. Den innehåller blandade 1930-33-inspelningar från både hans band i New York och i London. Självklart är inspelningarna från USA-tiden i en helt annan klass både musikmässigt och inspelningskvalitetmässigt, men ändå är London-inspelningarna tidlösa exempel på väldigt trevlig jazz från en del av världen som på den tiden inte uppmärksammades alls för sin musik. Lyssna till exempel på "Long night scamper" from 1932, en mysig och skönt lunkande storbandslåt med fina solon.

Bäst är dock låtar som den pigga och glada "Firebird" eller "Nocturne" med solon av både Red Allen och Coleman Hawkins. Eller varför inte den trevliga "Music at sunrise", en riktig tidig storbandspärla.
Sju av låtarna på plattan är dessutom riktigt skön musik hämtad från Spike Hughes musik till jazzballetten "High yellow" ("High yellow", för den som undrar, är ungefär samma som en mulat). Bäst lyser dock här "Fanfare", inspelad i USA och "Six bells stampede", gjord i London.
Detta är en väldigt spännande jazzplatta, som ger prov på storbandsjazz som både är proffsig och snygg och framför allt väldigt amerikansk för att vara gjord i av en europé på det tidiga 30-talet.
Tyvärr tog det slut sen när han åkte hem från USA. Besviken på den nya utvecklingen av jazzen i staterna, och samtidigt så tagen av det han varit med om att han inte lyckades hitta motivation av starta om igen, så la han tyvärr jazzmusiken helt på hyllan och konsentrerade sig ända fram till sin död 1987 nästan helt på att vara skribent, främst inom klassisk musik, detta efter endast fyra år i musikbranchen. Men på dessa fyra år han han komma längre än många andra landsmän i samma tid och utforska och utveckla jazzen i England på ett sätt som få gjort förr och som visade på en kärlek för den musik han spelade.

Två spår från skivan bjuder jag på. Dels öppningsspåret, den riktigt häftiga "Firebird", samt "Fanfare" från "High yellow"-balletten. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning på "tuben" av hans engelska band, men detta är ett fullgott alternativ!