+1 - Nevermore

Den svenska synthvågen har jag varit pinsamt dålig på att skriva om, i min iver att belysa den engelska diton. Men jag hade i alla fall tänkt pusha på en låt som absolut är en del av min barndom. Svenska gruppen +1 hade tre bra singlar 1985-86. Men störst, och bäst, av dessa var den första, "Nevermore", som kom på våren 1985. Detta var tiden då jag började utforska det här med musik på allvar och då popmusik och hitlåtar ännu var på en spännande nyfikenhetsnivå.
Den allra första trackslistan jag hörde i maj 1985 toppades av Nolan Thomas och hans bråkiga lillebrorsa, "Yo little brother", men därefter följde en spännande synthlåt med snygg produktion, "Nevermore". Veckan efter var den den allra första svenska ettan på Tracks. På den här tiden var man inte smart nog att handla skivor utan jag väntade vid radion för att få höra och spela in mina låtar och den här var en låt jag väntade tålmodigt på att få spela in på kassett.

Stockholmarna i +1 hade spretiga långhåriga frisyrer och sångaren kallades Thoth (men hette egentligen Göran Borgman) och bandet får väl anses vara det bästa som kommit ur en skivstudio rattad av gamle 70-talsräven Harpo. "Nevermore" är en vacker svensk synthpopdänga som börjar med finstämd sång till ett mjukt piano och som vid refrängen plötsligt slår om till en skön synthdiscokaskad. Melodin är riktigt snygg och Thoth är en bra sångare, som lite överdriver sin sång här och var, som det ska vara i dom svenska synthlåtarna från 80-talet. Texten tycker jag är en riktigt snygg och bra beskriving av för stor saknad.
B-sidan till låten är också rätt unik, för bandet sjunger för enda gången på svenska i låten "Du säger att jag alltid..."

Uppföljarlåtarna till "Nevermore" är också värda att upptäckas, även om dom inte är lika starka som hitsingeln, "(I don't want to be left alone) Tonight" och "Young europeans". Tyvärr var däremot albumet "Young europeans" en mindre besvikelse som inte riktigt höll måttet.
+1 blev bara en platta lång för snart gick ett par medlemmar, sångaren Thoth och Magnus Wahl, över till det mer frireligiösa bandet Walk On Water. Men "Nevermore" är ändå en vacker synthikon från 80-talets mitt som jag både njuter av för dess snygga skapelse och för nostalgin från mina första steg ut i musikintressets ljuvliga värld.