På hösten, medan jag går på Härnösands folkhögskola, så hör jag en annan låt med samma tjej, en lallig radiohit som skulle bli en jättesuccé, "Do you really want me (show respect)". Då rycker jag först på axlarna åt den och engagerar mig inte så mycket i låten. Men kort därefter så inser jag att denna artist, Robyn, har något riktigt spännande! Sen dess har denna sångprinsessa alltid varit en del av mitt musiksamlande. Och ja, jag struntar i hur mycket barnramsa "Do you really want me" är, den är ett stycke 90-talistiskt mästerverk i mina öron!
Jag har alla Robyns plattor och tycker hon är en helt fantastisk artist, som har en röst som är något unikt, men även en förmåga att använda den i helt rätt sammanhang så det låter nyskapande och intressant. Oavsett om hon sjunger ljuv soul eller drömsk elektro med Röyksopp så förförs jag av denna ljusa och ekorrpigga stämma med sammetssoul i klangen.
Så vilken av alla Robyn-plattor väljer jag? Jag skulle kunna välja den första, "Robyn is here" för dess otroliga charm eller "Don't stop the music" för dess dansanta genialitet. Eller "The Rakamonie EP", som jag köpte i Stockholm? Eller kanske electrotrippelserien "Body talk", men dom kanske är lite nya för Skivguiden. Men jag väljer ändå "My truth" från 1999, som alltid någonstans varit min favorit. Där "Robyn is here" ändå har låtar signerade Denniz Pop och dom senare albumen är lika mycket dansmusik så är "My truth" Robyns mest soulindränkta och perfekta platta. Den har bara en nackdel och det är att Mr Idol-mupp Peter Swartling står som exekutiv producent, men, OK, det är överlevnadsbart. Den övriga svenska souleliten är ju producenter i övrigt!
Skivan köptes när den var hyggligt ny faktiskt i "Skivbutiken" 1999. Jojomän, i slutet av 90-talet så köpte jag nya plattor rätt ofta!
Singlarna från "My truth" är av absolut högsta klass och låtar jag vevade ofta i hemmet när dom kom! Den första singeln "Electric" är verkligen klassisk Robyn, där hon tar något som inte låter likt nåt som finns på marknaden, men ändå är det så spännande och bra att man lockas av det. Sommarhiten "Play" är sommarnostalgi från sommaren 1999 och soliga dagar i Sundsvalls centrum!
"My only reason" är en ljuv soulballad som man relaxar till. Men bäst för mig lyser nog sista singeln "Main thing" som är väldigt svår att sitta still till! En härligt rytmisk soulkaskad som jag diggade ofta under millenieskiftet när jag bodde ute på vischan utanför Sundsvall!
Lägg där till andra utmärkta spår som den lugnare "88 days", med en lysande text och skön kör där bland annat Titiyo ingår. Eller den alldeles utmärkt sköna balladen "Long gone" som också har en riktigt bra och lite ledsam text.
"My truth" är en platta som man både kan koppla av och mysa till och samtidigt sitta och gunga rytmiskt med av, allt med Robyns ljuva stämma i förgrunden. Tyvärr så går det numera rätt lång tid mellan Robyns skivsläpp, men det roliga är att Robyn genom 90-talet och 00-talet, ännu snart 20 år efter sitt genombrott, räknas som en av dom stora och skapar stort intresse när hon kommer med ny musik! Det är få förunnat i dagens musikvärld av slit- och släng! Men så är det inte helt utan anledning heller! För en sak är säker: Utan Robyn hade svenskt musikliv under 90- och 00-talet var nåt så enormt mycket tråkigare!
Två klipp blir det från "My truth". Dels "Main thing" i ett riktigt bra framträdande från Grammisgalan 2000. Låten övergår sen i den riviga soullåten "Dig it" och man kan inte annat än förunnas av tjejens energi!
Dels så väljer jag balladen "Long gone" också, som är ett albumspår utan en normal video.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar