A-ha - Cast in steel

Ett namn från 80-talet som säkert får en del att förvånat utbrista:
"Finns dom fortfarande?"
Fast det har ju inte alltid sett ut så när det gäller norska A-ha. Bandet är inne på sin tredje återförening och är dessutom ute på en "MTV Unplugged tour", vilket kanske kan ses som ett 20-talet år för sent.
Det är inte ofta som jag skriver om plattor från 2010-talet, men detta är ändå några favoriter från det förflutna med ett relativt nytt album så varför inte!
     "Cast in steel" från 2015 är bandets senaste studioalbum och bandet har avslöjat att dom aldrig var alla tre i studion samtidigt under inspelningen av plattan. Morten Harket tittade in i Pål Waaktaar-Savoys studio då och då och sjöng in de låtar han tyckte var bra tills man hade tolv låtar. Verkar vara ett rätt vanligt sorgligt öde för gamla band som hängt med ett tag. Men så har A-ha genom åren haft sina slitningar och gräl och 2009 sa man att det helt var slut med bandet och vid lanseringen av detta album så gav man bandet ändå två år till och är ute på turné ännu så vem vet hur länge det håller nu.

"Cast in steel" följer ljudmässigt samma linje som man gjort sen 2002 års "Lifelines" och den överraskande stora succén med hiten "Forever not yours", alltså mjuk pop med vackra harmonier, lätta synthmattor här och var och lättlyssnat. Någon discorökare som "The sun always shines on T.V" eller en klockren landsplåga som "Take on me" har inte hörts på evigheter och är egentligen inte

heller behövligt. A-ha i detta svala format funkar och är helt OK, även om det kanske har fastnat lite på två senaste plattorna. Första singeln på 2005 års platta "Analogue", "Celice", var väl en helt OK låt, men knappast det starkaste A-ha gjort i låtväg. Singlarna från efterföljande "Foot in the mountain" minns jag knappt.
     Däremot så blev jag lycklig när jag hörde första singeln från den här plattan, den dramatiska "Under the makeup", som rent melodimässigt är nästan det bästa bandet gjort sen "Forever not yours", liksom med några av de andra singlarna, titelspåret "Cast in steel" och "Objects in the mirror"! Man kan göra vissa kopplingar vad gäller ljudbilden på "Under the makeup" till deras Bondlåt från 1987, "The living daylights", för nog skulle även den här kunna passa på ett James Bond-soundtrack.
     Man imponeras över Morten Harket som verkligen har lyckats bevara sin mjuka falsettliknande röst så att man verkligen känner igen A-ha, trots att han vid det här laget fyllt 58 år. Men han, Pål Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen har även kvar förmågan att skriva lätta poppärlor som är enormt snyggt spelade och gjorda! Trots att det inte finns någon "Take on me" här så känner man igen A-ha mycket väl och även om det inte hänt så mycket produktionsmässigt på drygt 15 år så är detta ändå en starkare A-ha-platta vad gäller melodierna. Låten "Giving up the ghost" och avslutande "Goodbye Thompson"  tillhör andra favoriter från plattan! Jag gillar "Cast in steel" jättemycket och gillade man "Lifelines"-plattan så kommer man garanterat att gilla denna också. Tillhör man de som helst vill ha sin A-ha från 80-talet så tror jag man ändå kommer att tycka att detta är riktigt bra!

Som smakprov väljer jag "Under the makeup" samt "Giving up the ghost", vars video inte är den officiella då det inte är en singel utan det är en trolig fanvideo (snygg sådan dock).