Fast egentligen så har jag redan skrivit om den skivan som jag anser vara mitt bästa fynd 2018 så jag vet inte riktigt vad mer som finns att skriva. Skivan det gäller är Lennie Tristanos självbetitlade album från 1956 som jag hittade för 10 kronor på Myrorna vid Boländerna i Uppsala i somras. Lennie Tristano är en musiker som genom att vara nyskapare, men samtidigt också mer kritikerfavorit än publikfavorit, brukar kosta väldigt mycket om man hittar honom. Eftersom han inte heller nådde speciellt långt utanför vissa jazzkretsar så är det inte lätt att hitta hans musik på skiva. Att därför hitta en skiva med honom på en vanlig second hand, som dessutom har överpriser på alla andra skivor, för en tia trodde jag absolut inte jag skulle få uppleva!
Ska jag lägga till nåt som jag inte redan har nämnt så är det att skivan på sin tid var rätt kontroversiell, eftersom Tristano mixade och trixade i sin studio vid inspelningen av skivan, genom att han överdubbade sig själv. Han la alltså till pianostämmor på sina redan inspelade spår (vilket inte minst kan höras i låten "Turkish mambo"), samt att han ändrade hastigheten på sin och kompets inspelning här och var. I jazzkretsar vid den här tiden så ansågs det som fusk att inte göra som jazzen var tänkt att vara, en sätt att hitta spelglädje genom att direkt spela tillsammans med andra musiker och vad som blev blev. Det var dock inte första gången det skedde och inte heller sista och många år efter hans död skulle han bli hyllad för denna inspelningsteknik inom jazzen. Vill man lära sig mer om Tristano och hans sätt att överdubba sig själv så kan man läsa denna intressanta bloggartikel om Lennie!
Som sagt så är detta en platta som går i ett gränsland och på sin egen stig. Den har element av klassisk jazz, men vågar också utmana och vara nyskapande utan att den tappar tråden helt. Ett måste i min långsamt växande Lennie Tristano-samling och ett självklart val till 2018 års bästa fynd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar