Nytt i samlingen - Juni 2019

Depeche Mode - The meaning of love
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Mute
B-sida: Oberkorn (It's a small town)

Vince Clarke hade vid det här laget framgångar med Yazoo och efter att han lämnat Depeche Mode så började de andra medlemmarna gå mot mörkare tongångar. Andra plattan "A broken frame" har en allt svartare ljudbild samtidigt som man lite lätt i grunden håller tag i den pigga "go-happy"-synthpopen som var signifikativt för debuten "Speak & spell". Den här låten får ses som en av få överlevande från Vince Clarkes vision av bandet och är en glad popdänga som nästan skulle ha platsat bättre på föregångaren. När jag började lyssna allt mer på bandet under 80-talets mitt så minns jag att jag var lite tveksam till den här låten, just för att den på något sätt var för glad. Detta har förstås ändrats med åren och jag tycker numera att det är en kul låt som sticker ut från bandets repertoar.
     Något som också gått över med åren är bandets syn på videon. Alla videor till singlarna från "A broken frame" var producerade av Julian Temple, vilket bandet var så missnöjda med att namnet Julian Temple och alla hans videor mer eller mindre var bannlysta i många år. Jag tror inte att Depeche gillar videorna mer, men man har i alla fall accepterat att vi fans kan få se dom.
     B-sidan "Oberkorn" är alltså den instrumentala låt som skapades som intro på bandets turné till "A broken frame". 



Blondie - Picture this
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Fade away and radiate

Det är ett Blondie på myshumör på denna singel. Hör man på versdelen av låten så är det nästan så att man väntar på att det ska komma en svensk dansbandsversion av den. Det är lite såna vibbar jag får av produktionen, men det betyder inte på något sätt att detta är en dålig låt. Refrängen lurar en något och Debbie Harry får en plötsligt annan energi i rösten och det blir ett helt annat driv där. Jag gillar den här låten och har nästan alltid gjort det sen jag fick tag på en Blondie-samling för många år sen och gjorde någon sorts kassettkopia på dom bästa låtarna (detta var alltså innan jag började samla på bandets plattor som idag). Det är en mysig låt och trots att den kan förefalla lite velig så är den trivsam, skön och avkopplande. En stor tumme upp!



Rod Stewart - Sing it again Rod
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5

Jag har alltid haft blandade känslor vad gäller Rod Stewart. Han har ingen vacker röst, jag kan till och med säga att jag stundtals stör mig på hans raspighet, beroende på hur låtens övriga delar låter. Hans discoera på 70-talet, med några undantag, är rätt fånig och hans rena rocklåtar, där han som mest kraxar som en kråka, har jag grymt svårt för, för att inte tala om hans modernare slakt av gamla amerikanska evergreens som jag inte klarar av. Men det kom ju ett antal riktigt bra låtar under 80-talet och visst finns det ett fåtal Stewart-plattor i samlingen från den eran. Men min absoluta favorit från Rod Stewart är nog ändå "Maggie May", som jag av någon anledning haft med mig sen barnsben. Den har en sentimentalitet och ledsamhet i melodin och texten, samtidigt som produktionen är mysig och avkopplande och bara osar tidigt 70-tal någonstans!
     Så när jag hittade denna till omslag rätt slitna, men ändå väldigt intressanta platta så valde jag att slå till, om inte annat finns "Maggie May" och "Handbags and gladrags" med att glädjas åt. Men detta är faktiskt riktigt bra! "Sing it again Rod" är hans första samling som soloartist innehållandes hans allra tidigaste alster, från den tiden då han inte hade blivit fullt så raspig i rösten än. Jo, det finns en sak till som talar för denna platta, omslagets form. Erkänn att det är lite spännande med omslag som sticker ut och det kan man väl i allra högsta grad säga här, med omslaget som är format som ett gigantiskt whiskey-glas och Rods ansikte i spegelbilden på "glaset". Grymt snyggt och spännande omslag, som bara det är värt att behållas för. Men musiken är faktiskt väldigt bra! Rod Stewart här är mer av singer-songwriter med starka countryvibbar och det är avkopplande lyssning! Man kan inte heller annat än älska orgeln i "Resaon to believe (find a reason to believe)". Visst hade jag kunnat leva utan versionen av "Twisting the night away" i och för sig, men detta kan ändå vara den bästa Rod Stewart-platta jag någonsin hört så här långt! 



Bengt Hallberg - Bengt Hallberg plays Bacharach
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Polydor
Betyg: 3/5

Ser man på omslaget och titeln kan man nästan tro att det är lite lågbudget över plattan, men Bengt Hallberg omger sig med eliten här, Red Mitchell, bas, Rune Gustafsson, gitarr och Egil Johansen, trummor. Och det är allt annat än någon melodiradiojazz som spelas utan arrangemangen är väldigt välgjorda och annorlunda. Kanske lite för välgjorda och annorlunda för en som mig som inte är så hemma på modern jazz. Men samtidigt har jag börjat fascinerat mig för lite udda arr så länge som det låter jazz och det gör det onekligen här också. Jag gillar versionen av "Twenty-four hours from Tulsa" (mer känd som "Femton minuter från Eslöv") och det spännande arrangemanget i "This guy's in love with you" ("Du ser en man" på svenska). Så även om det kanske stundtals går lite väl långt utanför min trygghetszon vad gäller jazz så behåller jag den för det är ändå troligt snyggt gjort och spännande platta som jag gillar!
Jag önskar att jag kunde bjuda på något klipp här, men tyvärr finns inget från den här plattan upplagt på Youtube, men jag hoppas kunna lägga upp det så snart jag hittar något.