Sidor

måndag 14 oktober 2019

Engelbert Humperdinck - The last waltz

Engelbert Humperdinck - The last waltz
Utgivningsår: 1967

Skivbolag: Decca
B-sida: 
That promise
Som framgår av bilden så har det varit alldeles utmärkta två månader vad gäller köp av vinylsinglar och därför så kommer det att bli en del singlar framöver. Och dom kommer i alla möjliga genrer och stilar, vilket är bara glädjande!

Vad jag däremot normalt inte är så engagerad i är 60-talets olika smörsångare. Jag har valt att inte lägga någon energi på att samla 60-tal alls, annat än om jag hittar något riktigt intressant, eftersom jag inte känner att jag riktigt har utrymme, intresse eller tid att samla på 60-talsmusik på samma sätt som de senare decennierna. Det finns en massa bra sångare från 60-talet, utan tvekan, men bara en har riktigt fastnat genom åren, Engelbert Humperdinck. Nu har jag ingen stor Humperdinck-samling och jag tror inte heller att jag kommer att införskaffa hans samlade kollektion direkt, men däremot köper jag gärna diverse singlar med honom.

Humperdinck har en bra och mäktig röst, en av dom bästa. Få sångare kan få annars löjligt uttjatade 60-talshits som "Please release me" och "Quando, quando, quando" att ändå kännas riktigt intressanta. Men dessutom omger han sig alltid av det allra bästa orkesterarrangemanget av 60-talets balladskatt. Med det arrangemanget och den rösten så lyfter låtarna till höga höjder! Speciellt om han sjunger lite sentimentala och mollaktiga låtar med lite dystra texter. Jag vet, det låter kanske lite pekoral och smetigt, men jag erkänner att jag har en liten plats i hjärtat för den typen av 60-talslåtar, främst för arrangemangen, även om det inte nåt jag lägger på varje dag. "Lonely table just for one" och "A man without love" heter två andra sköna låtar i samma stil.

Störst hit blev dock denna, "The last waltz", en sentimental schlagervals om att äntligen få en dans på en fest med kvinnan han älskar, den allra sista för kvällen. Melodin är faktiskt otroligt bra och som sagt, orkester- och körarren är lysande och väldigt avkopplande! Och Humperdinck sjunger det med en inlevelse som få har. Detta är så snyggt! Så vad var mer passande då att den svenska versionen, naturligt översatt till "Den sista dansen", skulle gå till Svante Thuresson, en också riktigt bra gjord version, gjord samma år som originalet. Detta var nämligen den tiden då originalen knappt hade kommit ut tryckpressarna innan de svenska skivbolagen var där och rekordsnabbt skrev svenska översättningar till det som skulle bli världshits.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar