Utgivningsår: 2009
Skivbolag: Sonet
Betyg: 4/5
Jo, jag vet att jag är väldigt långsam stundtals. Ibland är jag så långsam att det är pinsamt, och det är väl på gränsen i det här fallet. När den här skivan kom och jag precis startat denna blogg så var jag väldigt långt ifrån ett fan av Lars Winnerbäck. När "Jag får liksom ingen ordning" blev en megahit på Tracks med en första plats så fattade jag ingenting och såg honom som en lågbudget-Lundell, som jag i sig aldrig har gillat nåt nämnvärt. I en gammal text från 2009 om Peter LeMarcs vita självbetitlade platta så skrev jag att LeMarc var "långt bättre än Lundell, Winnerbäck och Hellström". Jag var helt ointresserad av Winnerbäcks musik, ända till 2014. En arbetskamrat ville att jag skulle hålla utkik efter Winnerbäcks samlingsplatta åt honom och gjorde så och hittade den. När jag sen passade på att lyssna lite på samlingen så kände jag att detta ju faktiskt var kanonbra! Hade jag verkligen haft så fel i alla år? Sen dess har både "Söndermarken", "Kom" och "Daugava" letat sig in i samlingen och jag får erkänna att jag är konverterad. Numera får jag se mig själv som ett fan av Lars Winnerbäck. Sen om han är bättre än LeMarc kan vi återkomma till vid ett annat tillfälle. Det är ändå en nästan omöjligt ribba att komma över där.
Om man jämför med föregångare som "Daugava" och framför allt "Kom" så tycker jag att den här plattan är rakare och lite positivare sinnesmässigt. Jag gillar hans sätt att beskriva händelser och känslor i livet och produktionen av han själv och Ola Gustafsson är grymt skön! Det är ett riktigt bra driv i låtar som "Kedjebrev", "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt". Sen måste jag också erkänna att "Jag får liksom ingen ordning" faktiskt var väl värd sina 22 veckor på trackslistan (om nu någon ska vara det). Detta är skön och bra modern singer-songwriter-rock på svenska, varken mer eller mindre. Sen har Winnerbäck också en riktigt bra röst också. Den är inte skönsjungande, men den är cool och tillbakalutande på nåt eget sätt. "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" är en modern svensk klassiker som rak i tonen, både röjer och tänker efter och är mästerligt gjord. Jag hade nog aldrig skrivit så här positivt i bloggens begynnelse, men man är ju inte sämre än man kan erkänna sina misstag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar