Nytt i samlingen - Juli 2020

Stan Getz & Gerry Mulligan - Yesterday
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: America Records
Betyg: 4/5
I original kom den här plattan ut 1965 under titeln "A look at yesterday", då på Mainstream Records. Två av jazzens giganter möts, Stan Getz och Gerry Mulligan, i gott sällskap med andra giganter bakom dom, som Wardell Gray, Benny Green och Allen Eager. Självklart passar Mainstream då på att återutge plattan sju år senare och det är här jag är delad. 

Till att börja med så är då detta en återutgivning av franska bolaget America Records, som i stort sätt bara återutgav plattor för den europeiska marknaden, men skivomslaget ser exakt likadan ut som Mainstreams 1972-utgåva. Men det faktum att man inte skriver ner vilka musiker som spelar på vilken låt eller vad låtarna ens heter på omslaget är något jag normalt inte faller alls för. Tvärtom tycker jag sånt skriker lågbudget och usel service till skivköparna. Låttitlarna står förstås på själva skivan, men det blir jag ju inte mycket hjälpt av när den ligger och snurrar på skivtallriken. Men nu är detta också Stan Getz och Gerry Mulligan och dessa fantastiska musiker så bara därför så köpte jag den trots allt på Vinylstallet för en billig penning. 

Men rent musikaliskt har jag absolut inget att klaga på. Detta är riktigt bra jazz med en trevlig krydda i form av scatsång på flera låtar av vokaltrion Dave Lambert, Buddy Stewart och Blossom Dearie. I övrigt så är det övervägande låtar av just Buddy Stewart, saxofonisten Paul Quinchette och Getz på plattan som är kanonbra! Rekommenderas varmt som avkopplande sommarjazz av det riktigt coola formatet. Ett skämsfinger till skivomslaget, men betyget sätts efter musiken i första hand och plattan blir förstås kvar i samlingen ändå.



Randy Crawford - Play mode
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5

Randy Crawford i modern kostym, funkar det (eller modern och modern, plattan är ändå 20 år gammal, men modernare då kanske)? Det är inte alls lika lätt att hitta Randy-plattor som är utgivna på 90- och 00-talet som klassikerna på 70- och 80-talet. Men till sist kan jag spela hennes platta från 2000 i alla fall, "Play mode" (som på vissa ställen också heter "Permanent"), där hon har jobbat med Pete Smith, en engelsk producent som kanske lite har sina bästa år bakom sig med Police, Duran Duran, Sheryl Crow, Sting och Spandau Ballet. Detta kunde både bli bu eller bä, men det är Randy Crawford, självklart ska den finnas i min nu rätt stora Randy-samling!

Men detta är faktiskt riktigt bra, på vissa ställen till och med fantastiskt bra. Visst, jag kan tycka att den dalar lite grann mot slutet. "When the evening comes" är Randy i en lätt 2000-talslik discotouch, som kanske inte är 100 % henne. Inte alls dålig på något sätt, men kanske lite blekt och ljudbilden blandar Babyface då populära radiosoul med accustisk gitarr i fronten med lättare pojkbandsprodd. Men Randy Crawford är förstås ett proffs, hon räddar allt med sin otroliga röst och ett riktigt bra låt material och det låter ändå kanonbra. "Sweetest thing" är helt otroligt skön och den melankoliska och lite dramatiska "When i get over you" tillhör också en av plattans riktiga höjdare. Så totalt sätt är detta kanske inte den bästa produktionen hon jobbat med, men helt klart en riktigt bra och snygg platta med sedvanligt fantastiska vokala insatser i kombination med riktigt bra melodier! Jajemän, Randy funkar på 2000-talet också, absolut!



Roy Eldridge & Dizzy Gillespie - Jazz maturity... where it's coming from
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Pablo
Betyg: 3/5

Jag skrev om Oscar Petersons i möte med Count Basie i en tidigare artikel och jag tycker vi ska fortsätta på spåret med Oscar P i Pablo-utgivningar med andra musiker, även om det inte är han som är huvudperson just i detta fall. Men han är med i alla fall, tillsammans med basisten Ray Brown och trumslagaren Mickey Roker. Men främst i rampljuset står trumpetarna Roy Eldridge och Dizzy Gillespie och tiden för inspelningarna är 1975. Det låter som ett mästarmöte detta också, inte minst eftersom Dizzy hade Eldridge som förebild en gång i tiden. 

Totalt sätt är detta en helt OK platta med övervägande fin jazz och snygga versioner av idel klassiker. Balladen "When it's sleepy time down south" är riktigt skön och samma låt som var en av dom bästa låtarna i Peterson/Basie-plattan, "(Back home again in) Indiana, är också en av höjdpunkterna här. 
Men plattan har en del svaga sidor också. Det är två herrar (Dizzy och Roy) på väg neråt i karriären efter att en gång ha varit något av förgrundsgestalter i sina stilar. Roy Eldridge tillhör normalt swingepoken och stod väl inte högst på topp under 70-talet och Dizzys stjärna var också falnande. Att det är två som av 70-talets mått mätt sågs som "föredettingar" är inget som jag reagerar på när jag hör detta. Däremot så är det två åldrande herrar med Eldridge vid inspelningstillfället 62 år och Dizzy 58. Kompet står för "ungdomen" med Oscar 50 år, Ray Brown 49 och Roker bara 43. Att jag rabblar åldrar här är för att jag läste en recension av plattan där skribenten nämnde att båda trumpeterna lät äldre och tröttare och på något sätt kan jag hålla med om det. Det är lite tyngre spel hos både Dizzy och Eldridge och inte riktigt samma flyt som man är van vid, även om 58 och 62 inte är lastgammalt.
Sen tycker jag att användandet av sordin vid trumpetspel låter mysigt och avkopplande, men på denna platta överanvänder Dizzy den där pluggen framför instrumentet å det grövsta i något för många låtar. Men framför allt är det inledande 9-minutaren "Quasi - boogaloo" som drar ner betyget. Låten är en av två låtar som Dizzy, Eldridge och Peterson har skapat för detta ändamål och den går i någon sorts akustisk funk-fusion-jazz-stil jag inte alls gillar och som bara känns rörig. 

Men plattan i sin helhet, om man kopplar bort denna enda låt, är helt OK. Det är inte nämnda musiker i sin absoluta peak och toppform, men ändå fin jazz som funkar helt klart för en 45 minuters skön svängig avkoppling. Just nu blir plattan kvar. Vad som dock händer under framtida gallringar blir ett fall för då.



Pointer Sisters - Having a party
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: ABC Blue Thumb
Betyg: 3/5

Pointer Sister är den där uttjatade tjejtrion från 80-talet med dom där glada partydiscolåtarna som man är så less på att man kreverar, "Jump (for my love)" och "I'm so excited". "Dare me" är fortfarande bandets överlägset bästa låt och "Neutron dance" är också helt OK. Ja, också den där låten till "Snuten i Hollywood 2", "Be there", den är också riktigt bra. Men där har det alltid slutat sen. Jag är därefter noll intresserad av deras go happy-tantdisco.

Det vill säga ända till jag beslutade mig för att prova ett stycke platta med systrarna Pointer från tiden innan deras uttjatade megahits och då snackar vi 1977. På den här tiden sjöng systrarna låtar med mer funkig stil och den här plattan  innehåller kraftig funkbas på nästan alla låtar. Inte en discodänga så lång örat når. Jag ska inte säga att detta är ett perfekt album, ibland kan det tendera till att bli lite stelt och det inledande titelspåret med sin 60-talspastisch kanske inte är klockrent direkt, men det är ändå ett helt OK funkalbum och överlägset den bästa fullängdaren jag har hört med tjejerna! "Waiting on you" med sin flöjt svänger skönt och lyssna på den kanonhäftiga soulsamban i "Bring your sweet stuff home", en låt signerad på plattan även närvarande Stevie Wonder. Också är Ray Parker Jr med också, en annan artist som också var klart bättre innan han blev megapopulär år senare! Så detta är en riktigt bra platta full med sköna grooves och snygga melodier! Betyget tre ligger lite och pendlar lite och är nästan uppe på en fyra, om det inte hade varit för titelspåret. Men Pointer Sisters "Having a party" blir likväl klart kvar i samlingen! Alla som liksom jag trodde att Pointer Sisters bara var "I'm so excited" och glada discodängor kommer att bli väldigt överraskade när dom hör den här.



Di Leva - Dansa din djävul
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: WEA
B-sida: Snart bländar solstrålar

Har 80-talets samhälle stirrat en mer i ögonen än vad det gör när Thomas Di Leva sjunger "Dansa din djävul"? Jag ska verkligen inte framstå som expert på Di Levas texter, som jag tycker oftast går ovanför huvudet på mig. Men budskapet i den här är rätt klar:
"Kärlek har du inte tid med
Pengar är ett måste
Makt är allt"
Välkommen till 80-talets mörka del, vilket i och för sig lika gärna skulle kunna handla om 2020 också. Den lyckas att vara snygg och direkt i sitt budskap och samtidigt utan att ta till dom allra lättaste klyschorna i texten. 

För samtidigt så sticker låten verkligen ut mot både det mesta som Di Leva gjort och det som gjordes 1988, då i praktiken det bara var housemusiken som vågade vara lite experimenterande och absolut inte svensk musik. Det är samplingar, lätt förvrängda röster, pratsjung och knappast den mest normala melodislingan. Just därför kan jag tycka att detta är en av Di Levas absolut starkaste ögonblick. Jag har inget alls emot Di Levas musik, även om den ibland också kan tendera till att vara något seg. Men ofta också snygg och välgjord, även om jag inte riktigt fattar hans Jesus-gimmick, som på den här tiden inte riktigt blommat ut än. Men "Dansa din djävul" vågar vara annorlunda, experimentell, kritisk, välgjord och gå sin egen väg, vilket tyvärr få förstod 1988. Det är synd att Di Leva inte har gjort något som var i närheten av detta efter det.