Detta är inget försök till att kritisera någons musiksmak, inte heller till någon sorts självömkan. Det är bara en text om diverse tankar som jag har haft i flera år gällande folks åsikter om musik. Egentligen började det redan i tonåren, när jag bodde hemma och på den tiden läste Aftonbladet och framför allt skivrecensionerna på fredagarna. Givetvis var mitt mål att hitta tips på bra musik och då fick man stå ut med recensenter som Per Bjurman som sågade i princip allt som var 80-talsanknytet, discoanknytet och som inte var fräsch rockmusik. Och det var ju då hans musik, även fast man kan undra varför Human Leagues "Octopus" hamnade just på hans bord 1995 när man visste att han ändå inte skulle ge den en ärlig chans när det inte är hans musikgenre. Han hade ju X antal år på journalisthögskola och gillade Bob Dylan, John Fogerty och Soundtrack Of Our Lives och verkade anse att riktig musik var en rockig konstart gjord för vuxna. Allt medan jag envist hävdade att musik handlar om åsikter. Man kan inte bli kallad för "expert" för att man gillar en artists skiva, har en åsikt om den och ger skivan fem plus i tidningen. Musikrecensioner är inte fakta, det är åsikter, som han givetvis hade rätt till, men som inte nödvändigtvis delas av alla, vilket också gäller mig i mina recensioner. Men då var jag mycket yngre, hade ett annat temperament och kanske en annan glöd.
Idag är jag 46 år, ser mig själv som skivsamlare och musikfan och nästan allt jag gillade som ung är kvar i mig, fast jag där till har utvecklat ett intresse för mycket annan musik också, som vad man skulle kalla "mer vuxen musik". Och då backar vi där lite, vadå "mer vuxen musik"? För vem har bestämt att när man har passerat 40 och samlar skivor så kan man inte lyssna på mer aktuell musik, dansmusik, eurodisco, kanske schlager, Stock-Aitken-Waterman och annan 80-talsdisco eller Lady Gaga, om man nu gillar det? Vem bestämmer vem som är en riktig skivsamlare eller musikfan, eller vad en vuxen man bör lyssna på?
För flera år sen så ställde min far frågan om jag kunde vara en riktig skivsamlare, eftersom han var i tron att en riktig samlare lyssnar inte på musiken. Denne samlar skivor som är lite dyra på hög och väntar till dessa är värda än mer för att sen själv sälja dessa. Jag samlar för musiken och lyssnar med glädje på det jag köper, och är skivan lite ruffig i fodralet så gör det ingenting bara priset är passande satt och det ser någorlunda OK ut. Men det är ju oavsett en skiva, som vars musik jag samlar på i skivformat!
Jag är med på livestreams på Youtube emellanåt genom Vinyl Community. Det är en skön sak att kunna sitta och möta skivsamlare från hela världen levande och prata med dom, och ännu roligare att möta dom jag bara sett på Youtube-videor och sen kommenterat filmen. Vi är då av många olika stilar, men dom flesta är i musiksmak vad man skulle kalla "traditionella samlare". Alltså pratas det mest Rolling Stones, Beatles, Greatful Dead, Pink Floyd och annat i stilen 60-talsrock, progg och även hårdrock. På dessa livestreamer deltar det ibland en trevlig kanadensare som är närmare 60 och som har ett ENORMT arkiv med skivor. Han gillar förstås allt ovan nämnda, men drar mer än gärna också fram vinylversionen av Taylor Swifts senaste, eller Britney Spears, Ariana Grande eller Lady Gagas
begränsade LP-utgåvor, och då givetvis HELA deras kataloger. Plötsligt så skrattar flera i kommentarsfältet till streamen och man anser med en nedlåtande ton att denne individ "bara gillar tonårstjejmusik" eller "dagispop". Detta är något som även jag emellanåt får höra när jag då framför kameran kontrar och visar upp diverse 80-talsstjärnor som någon Samantha Fox-platta eller Dead Or Alive eller dylikt och säger att jag inte äger en enda platta med vare sig Rolling Stones eller The Who. Möjligen kan jag få nåd om jag visar upp min Deep Purple-samling. För är man över 40 som samlare och/eller riktigt musikfan så ska man ju banne mig ha minst en Rolling Stones-samling eller i alla fall några originalutgåvor av Beatles eller The Whos singlar. Man ska i alla fall kunna nämna ett top 10 med Stones bästa låtar. Och ett fan av dessa artister kan gärna hävda att det är ju deras barndomsmusik, men gör jag det samma och visar en Modern Talking, min barndoms musik, så är bemötandet ett helt annat och med en oförståelig blick.
Som sagt, detta är inte till för att jag ska tycka synd om mig själv, det är inte heller att kritisera eller håna samlare som gillar "samlarmusik", i brist på andra termer, jag respekterar förstås er smak och er stil till fullo! Det är bara en intressant diskussion som förhoppningsvis ger lite tankar: Vem är mer skivsamlare, den som köper skivor med musik vederbörande gillar, eller den som köper skivor med "vuxen musik" som är värd saker? Kanske båda är lika mycket samlare? Och vem är mer musikkunnig och musikexpert, den som gillar Bob Dylan och The Who och kan rått såga dagens musik eller den som har ett intresse och som gillar att lyssna, lära sig och tycka oavsett värde eller genre? Kan man ens vara "musikexpert"? Och vem bestämmer i så fall det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar