Town Hall Jazz Concert - The Commodore Years

Town Hall Jazz Concert - The Commodore Years
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Atlantic 
Betyg:  4/5
Lite jazzhistoria kanske om rivalitet och skumma metoder i tiden mellan swing och bebop. Året var 1945 och Town Hall i New York var en eftertraktad konserthall för jazz. En organisation vid namn New Jazz Foundation (NJF) med discjockeyn Symhony Sid Torin tänkte arrangera ett par konserter med Charlie Parker och Dizzy Gillespie i just Town Hall, en i maj och en i slutet av juni. Ja men vad bra, då är det ledigt 9 juni, tänkte den danske journalisten Timmie Rosenkrantz, som sen länge levt i USA och för jazzen. Han ville ha en stor jazzkonsert då vid namn "Town hall konsert", men mer inriktad på swingjazz. Problemet var att Rosenkrantz hade ett lite rykte om sig att ha stora planer och väldigt lite ekonomi att genomföra dessa och Symphony Sid var inte så förtjust att ha äldre "daterad" swingmusik inkilad mellan hans planerade bebopkonserter och uppmuntrade medlemmarna i NJF att sprida rykten omkring i branschen och säga att Rosenkrantz inte skulle betala sina musiker för den konserten, eftersom han inte hade ekonomi. Detta gjorde att agenterna hos flera av dom stora jazzmusikerna, som Billie Holiday, Erroll Garner och Mary Lou Williams, vägrade att låta dessa uppträda på galan. Till råga på allt så gjorde det också att biljettförsäljningen tappade en hel del.

Så vad gjorde Timmie? Hans planerade jazzgala riskerade att gå om intet utan riktiga dragplåster och för

han själv skulle det vara en ekonomisk katastrof. Men konserten skulle bli av oavsett och han tog kontakt med sin kompis Red Norvo, som med ett niomannaband, där bland annat Teddy Wilson ingick, fick agera husband. Han kontaktade även Gene Krupa som lovade att ställa upp gratis med sin trio och han lyckades även arrangera namn som saxofonisten Don Byas, trumpetaren Bill Coleman och violinisten Stuff Smith. Och dom som gick på både den här konserten och dom båda Parker/Gillespie-konserterna (som också finns utgivna) blev nöjda ändå, eftersom Red Norvo och gänget i flera låtar hade influerats av den nya jazzmusiken med flera lätt bopinfluerade arrangemang och fraser. Det blev en ändå godkänt framgångsrik konsert som Rosenkrantz dessutom förevigade med en inspelning vilken är lika med den som finns på detta album. 

Det kan tyckas att detta album, som jag köpte i Härnösand för ett par år sen, skulle kännas som en rätt fattig B-konsert om nu många av musikerna var "reservartister" som ställt upp när dom "stora kanonerna" hade tackat nej, men har man Red Norvo, Teddy Wilson och Don Byas som affischnamn så blir det allt annat än en dyster tillställning. Man lyckades skapa en riktigt bra och svängig konsert som bjuder på många spännande och udda saker, som en kanonbra duett-session mellan Don Byas och Slam Stewart, Red Norvo som plötsligt mer eller mindre flyger fram på xylofonen i "The man i love" och ett riktigt bra samspel mellan Stuff Smith och Billy Taylor på violin och piano i "Perdido" och "Bugle call rag". Och Teddy Wilson är ju alltid en fröjd att höra på! Det är lite annorlunda sättningar här och var i brist på en stor samling olika musiker, men det är det som gör också den här konserten och detta dubbelalbum så otroligt unik och bra. Detta är en riktigt skön, häftig och speciell konsert som lyckas med små medel och speciella förhållanden ändå skapa uppfinningsrik och udda jazzmusik som både smeker och svänger bra! Förhoppningsvis gav Timmie Rosenkrantz en stor eloge till alla musikerna som gav exakt allt här och lite till!