Det är dags för en tredje del i den långa serien med gamla recensioner från Retrogalaxens arkiv. Den här gången blir det fyra 80-talsplattor och en 90-talare, som dessutom är en av de äldre recensionerna. Som vanligt får man se texterna som barn av sin tid där betygen stämmer ännu, men där jag garanterat skulle ha skrivit på ett annat sätt idag.
Visst är det skönt när artister som verkligen är värd en
megaframgång till sist får det. Kylie får väl räknas till det. Och som vanligt
är det kul att botanisera i nåt äldre som en populär artist av 2001 har gjort.
Hennes senaste singel ”Can't get you out of my head” är i skrivande stund
hennes första tracksetta. Dock är det jobbigt när en artist döper tre av sina
album till samma sak, för även den efterföljande plattan till denna hette
”Kylie Minogue”, liksom hennes debutplatta. Här är det en Kylie på väg i sina
första steg i karriären på egen hand, borta från Stock-Aitken-Waterman. Det är
Kylie i discosoultagen. Produktionen är svävande och stilig brittisk soul med
en discotouch av bl a produktionsteamet Brothers in Rhythm. Det är skönt och
tillbaka lutat och singlarna ”Confide in me” och ”Put yourself in my place”
slår an tonen ganska bra till hur det låter. Jag gillade Kylies tuggummiperiod
och gillar det hon gjort sen (även om ”Can't get you out of my head” räknas,
enligt mig, till hennes sämsta låt), men detta är riktigt bra. Inte så dansant,
men svalt och vackert gjort! (2025: Här snackar vi antik recension, eftersom "Can't get you..." toppade Tracks 2001. Detta är alltså en recension ända tillbaka till när Retrogalaxen endast var en skivrecensionssida. Jag håller med om att den låten inte är den Kylie-låt jag främst lyssnar på, men fullt så dålig tycker jag den inte är idag. Och brittisk soul är kanske inte den allra bästa beskrivningen av plattan. Brittisk pop med discotouch snarare.)
Five Star - Rock the world Utgivningsår: 1988 Skivbolag: RCA/BMG, Tent Betyg: 3/5
1985 dök fem syskon från Essex, England upp. Alla hette
Pearson, och deras pappa Buster (en gång gitarrist åt bluesartisten Otis
Redding) var deras producent och manager. De fick stor succé direkt i England
med en smart soulpop med bra melodier. "Can´t wait another minute", "Find the time" och
"Rain or Shine" var deras största hits. Med tiden gick de mer
och mer åt dansant soul, som här. Deras bästa är klart "Silk &
Steel" från 1986. Deras tuffa soulstil känns inte lika intressant och
rolig, men de sjunger väldigt bra och produktionen är skön. Melodierna är inte
lika bra som de lalliga pophitsen, men de duger.
Donna Summer - Another place and time Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Atlantic Records/Warner Brothers Betyg: 3/5
Discodrottningen från 70-talet hade inget vidare 80-tal. En stor hit med ”She works hard for the money” 1983, men inget mer. Därför fick hon kontakt 1989 med
Englands popkungar Stock/Aitken/Waterman, som grejade till hits med ”This time iknow it´s for real” och ”I don´t wanna get hurt”. Denna platta är helt
producerad av Stock/Aitken/Waterman och det är väl inget fel med det. Deras
snälla danspop är riktigt bra, men till rätt röst. Låtarna är bra, men farten
på låtarna är lite halvljummen och Donna Summers vid det här laget ganska
spruckna röst passar i nte så bra in till den mer tonårsinriktade musik som
Stock/Aitken/Waterman normalt gör. Men det är ändå en trevlig platta med bra
melodier och singlarna är plattans överlägset bästa delar. (2025: Även om jag ännu tycker att plattan lite halvljummen i låtarnas hastighet, så är jag kanske lite väl hård mot Donnas röst här.)
Den andra Millas Mirakelplattan har inte Niklas Strömstedt
varit med på. Den mest kända personen på plattan är Pugh Rogefeldt som lånar ut
en text och ett munspel till låten "Lilla dockan". Annars är det
låtar av band medlemmarna Camilla Andersson och Morgan Hjalmarsson. Fortfarande
gör bandet svensk lättsam pop, produktionen klarar sig bra, även utan Niklas
Strömstedt, musikerna på plattan är helt OK (bland annat Roxette-musikerna Jonas
Isaksson och Anders Herrlin) och Camilla Andersson lyckas sjunga något bättre
än på debuten. Däremot är bandet inga Niklas Strömstedt när det kommer till
komponerande av låtar. En del texter är lite halvdana och det finns inga
solklara hits på plattan. Men jag gillar ändå denna andra skiva mycket. Den har en
pigghet och en fräschhet i framförande och i melodier som sällan hörts. Skulle
det finnas en tredje skiva så vore det kul att höra den också. (2025: Det finns inget tredje album med Milla's Mirakel, även om Morgan Hjalmarsson är med på Millas efterföljande soloplatta "Pleasure & Pain". Och vill man kan man säga att Anders Herrlin är mer känd från Gyllene Tider än bara som "Roxette-musiker")
The Kane Gang - The bad and lowdown world of Kane Gang Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Kitchenware Records Betyg: 4/5
Kane Gang är en engelsk trio som dök upp med en fräsch och skön låt som hette "Closest thing to heaven", som blev en mindre hit i Sverige och en stor hit i England. Fräscht och skönt är också vad som kännerteckna denna platta. Lätta, luftiga, poplåtar som vilar på sköna synthmattor med smarta melodier i släptåg. Men ibland så bryter man och gör en bluesigare låt (”Take this train”), och det funkar ändå. Plattan känns smart, skön och med en viss spelglädje. Synd att man aldrig fick höra av Kane Gang efter detta. (2025: Jo, det finns en andra platta också, "Miracle" som kom 1987. Sen kan jag tycka idag att skriva att melodierna är "i släptåg" inte är den allra bästa och smickrande beskrivningen när jag trots allt gillade dom.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar